Umeå Icelandichorsemeeting - lördag

Vid lunchtid på lördag drog tävlingarna igång och vid 16.30 var det dags för min och Hamingjas första uttagning: Tölt T3. När vi fått startlistorna visade det sig att jag skulle rida samtidigt som flerfaldige VM-guldmedaljören Gummi Einarsson...! ...No pressure...! Men så tufft för honom att behöva hamna i skuggan av mig och Hamingja...!!!

Kvällen innan hade vi, förutom att provrida i stora ridhuset där själva tävlingen skulle fortgå, även testat att rida igenom den smala passagen över till det lilla ridhuset som skulle fungera både som framridningsbana och collectingring. Denna passage var inte bara smal utan även förvaringsplats för hindermaterial och liknande, så tävlingsledningen hade bestämt att det skulle vara tillåtet att få hjälp av någon att leda in hästen i stora ridhuset ifall det behövdes.

Men vi hade alltså tränat på detta kvällen innan, med moraliskt stöd av både Freyr och Prins. Ändå hann jag en kort sekund tro att vi skulle behöva hjälp, för när Hamingja skulle gå in i stora ridhuset upptäckte hon de vita staketen och domarnas bord och en massa annat hotfullt som INTE fanns där igår... Men efter bara några sekunder övervann hon rädslan och gick in i ridhuset!

Under vårt program var hon förstås fortsatt spänd, men hanterade redan speglar och annat betydligt mycket bättre än kvällen innan! Och jag var riktigt nöjd med tempoväxlingarna trots att vi inte tränat så mycket på dem och att det tunga underlaget inte direkt underlättade...!Vi kunde också genomföra i princip hela programmet, trots att hon blev skrämd några gånger.

I det avslutande momentet ökad tölt/beautytölt gasade Gummi och Meyla på och när de kom dundrande ikapp oss bakifrån blev Hamingja först rädd men lugnade sedan ner sig igen. Strax efteråt råkade dock Meyla sparka in i väggen och den smällen skrämde förstås Hamingja igen och hon gjorde ett försök att satsa på speedpass... Men även denna gång blev hon ganska snart kontaktbar igen - vilket verkligen imponerade på matte!

När speakern sedan meddelade att bedömningen var avslutad så att vi kunde ta ner hästarna i skritt och publiken började applådera hade vi oturen att befinna oss precis vid läktaren och detta blev droppen för stackars Hamingja, hon kastade sig ut från banan och galopperade ett par varv runt domarborden innan hon lugnade ner sig tillräckligt för att bli kontaktbar igen...

Det var verkligen synd att det behövde sluta så, när hon fram till dess hanterat sin rädsla så pass bra ändå... Det innebar också att vi blev diskade, vilket i praktiken inte betydde så mycket eftersom jag redan när jag sett anmälningslistan till denna gren konstaterat att någon final ändå inte skulle bli aktuell för oss denna gång.

Efteråt när vi promenerade runt tävlingsområdet och hon var uppstressad och rädd för det mesta som rörde sig beslutade jag mig för att stryka oss från fyrgången. Jag vet ju av erfarenhet att när "bägaren runnit över" för Hamingja behöver hon få en paus till nästa dag innan hon är redo att möta nya utmaningar. Att försöka rida en fyrgångsuttagning i det här läget hade varken varit juste mot henne eller mot de andra ekipagen på banan.

Med en "ledig" kväll fick jag istället tid att se många andra rida uttagningar! Det är ju annars den stora nackdelen med att tävla själv, att man varken har tid eller ro att se så många andra rida... Till denna tävling hade arrangörerna dessutom lyckats locka ovanligt många högklassiga ekipage för att vara så här långt norrut i landet så det fanns verkligen extra mycket att se och inspireras av!