Umeå Icelandic horse-meeting, söndag

Hamingja blev verkligen ÖVERLYCKLIG när hon på söndag kväll klev ur transporten och insåg att hon var HEMMA i Mariebäck igen!!! Hon sprang runt i hagen av glädje - och Litlamin hakade förstås på!

Tävlingarna drog igång redan kl 07.30 denna finaldag, men efter en natt med sömn som inte varit som jag hoppats gav jag mig själv lite sovmorgon. Det möjliggjordes av att arrangörerna så generöst erbjöd hjälp med både kvälls- och morgonfodring av hästarna för den som ville! Ännu ett väldigt uppskattat inslag under denna oerhört välarrangerade helg!!! När jag sedan var på plats på Hippologum började jag med att promenera med "Hamingja-stå på box är trååååååkigt!!!" runt på området en god stund innan jag tog plats på läktaren för att se finaler.

Jag hade särskilt sett fram emot att få se T3-finalen och det blev också en kavalkad av fina visningar från de högklassiga ekipagen! Och ÄNNU bättre blev det ju när Sylvia och (Hamingjas bror) Hector stod som seniorsegrare!!! Deras visning hade verkligen gett mig gåshud - och uppenbarligen höll domarna med mig!!! Innan tävlingsdagen var slut hade Sylvia och Hector även vunnit seniorernas Fyrgångsfinal - verkligen en prestation i detta ovanligt tuffa motstånd!

Under dagen hölls också två clinics, först en av Gummi Einarsson på temat träning av passhästen. Så häftigt att ha möjlighet att se och höra en sådan "nestor" inom islandshästridning berätta om sin syn på träning! Och sedan följde en mycket intressant clinic med två lärare från Wångens islandshästutbildningar, där man dels behandlade betydelsen av liksidighet hos ryttaren och lite om hur man kan träna upp detta. Samt också en presentation av den nya tävlingsgrenen Gaedinga-fimi, vilken definitivt gav mersmak!

Som inledning på tävlingarna hade vi också fått ta del av en paneldebatt på temat träning för hållbar häst, där en veterinär, en avelsdomare samt Gummi delade med sig av erfarenhet och kunskaper! Arrangörerna hade verkligen lyckats sätta ihop ett väldigt intressant program för helgen - oavsett om man tävlade själv eller "bara" var publik! (Ska även försöka sätta ihop ett blogginlägg med mina lärdomar från ovan nämnda clinics - håll utkik här i bloggen!

Umeå Icelandichorsemeeting - lördag

Vid lunchtid på lördag drog tävlingarna igång och vid 16.30 var det dags för min och Hamingjas första uttagning: Tölt T3. När vi fått startlistorna visade det sig att jag skulle rida samtidigt som flerfaldige VM-guldmedaljören Gummi Einarsson...! ...No pressure...! Men så tufft för honom att behöva hamna i skuggan av mig och Hamingja...!!!

Kvällen innan hade vi, förutom att provrida i stora ridhuset där själva tävlingen skulle fortgå, även testat att rida igenom den smala passagen över till det lilla ridhuset som skulle fungera både som framridningsbana och collectingring. Denna passage var inte bara smal utan även förvaringsplats för hindermaterial och liknande, så tävlingsledningen hade bestämt att det skulle vara tillåtet att få hjälp av någon att leda in hästen i stora ridhuset ifall det behövdes.

Men vi hade alltså tränat på detta kvällen innan, med moraliskt stöd av både Freyr och Prins. Ändå hann jag en kort sekund tro att vi skulle behöva hjälp, för när Hamingja skulle gå in i stora ridhuset upptäckte hon de vita staketen och domarnas bord och en massa annat hotfullt som INTE fanns där igår... Men efter bara några sekunder övervann hon rädslan och gick in i ridhuset!

Under vårt program var hon förstås fortsatt spänd, men hanterade redan speglar och annat betydligt mycket bättre än kvällen innan! Och jag var riktigt nöjd med tempoväxlingarna trots att vi inte tränat så mycket på dem och att det tunga underlaget inte direkt underlättade...!Vi kunde också genomföra i princip hela programmet, trots att hon blev skrämd några gånger.

I det avslutande momentet ökad tölt/beautytölt gasade Gummi och Meyla på och när de kom dundrande ikapp oss bakifrån blev Hamingja först rädd men lugnade sedan ner sig igen. Strax efteråt råkade dock Meyla sparka in i väggen och den smällen skrämde förstås Hamingja igen och hon gjorde ett försök att satsa på speedpass... Men även denna gång blev hon ganska snart kontaktbar igen - vilket verkligen imponerade på matte!

När speakern sedan meddelade att bedömningen var avslutad så att vi kunde ta ner hästarna i skritt och publiken började applådera hade vi oturen att befinna oss precis vid läktaren och detta blev droppen för stackars Hamingja, hon kastade sig ut från banan och galopperade ett par varv runt domarborden innan hon lugnade ner sig tillräckligt för att bli kontaktbar igen...

Det var verkligen synd att det behövde sluta så, när hon fram till dess hanterat sin rädsla så pass bra ändå... Det innebar också att vi blev diskade, vilket i praktiken inte betydde så mycket eftersom jag redan när jag sett anmälningslistan till denna gren konstaterat att någon final ändå inte skulle bli aktuell för oss denna gång.

Efteråt när vi promenerade runt tävlingsområdet och hon var uppstressad och rädd för det mesta som rörde sig beslutade jag mig för att stryka oss från fyrgången. Jag vet ju av erfarenhet att när "bägaren runnit över" för Hamingja behöver hon få en paus till nästa dag innan hon är redo att möta nya utmaningar. Att försöka rida en fyrgångsuttagning i det här läget hade varken varit juste mot henne eller mot de andra ekipagen på banan.

Med en "ledig" kväll fick jag istället tid att se många andra rida uttagningar! Det är ju annars den stora nackdelen med att tävla själv, att man varken har tid eller ro att se så många andra rida... Till denna tävling hade arrangörerna dessutom lyckats locka ovanligt många högklassiga ekipage för att vara så här långt norrut i landet så det fanns verkligen extra mycket att se och inspireras av! 

Umeå Icelandichorsemeeting: Spegel, spegel på väggen där...!

Äventyret började redan vid lunchtid på fredagen, när jag åkte till stallet och packade ihop häst och utrustning inför Umeå Icelandichorsemeeting. Hamingja och jag åkte sedan för att hämta upp Johan från jobbet så att vi tillsammans kunde styra kosan söderut mot min och Johans gamla hemstad. För Hamingja var det dock första besöket och den längsta resa hon någonsin gjort.

Framme på Hippologum i Umeå fick jag installera henne i ett av de mobila uteboxarna där vi gjorde oss klara för att provrida i ridhuset som skulle vara vår tävlingsbana under helgen. Det enda tillfället som man kunde få ta in hästen i ridhuset innan det var "skarpt läge" var kl 20-21 på fredag kväll, vilket var huvudanledningen till att vi åkte ner redan på fredagen trots att tävlingarna inte skulle dra igång förrän efter lunch på lördag.

Hamingja blir ju alltid ängslig i nya miljöer och här fanns det verkligen mycket att titta på! Som om inte aggressiva ridhusväggar var nog så fanns här MASSOR av speglar (det behövde vi inte hantera i Harrbäckens ridhus) och dessa var dessutom så lågt placerade att Hamingja konfronterades med sin egen spegelbild både framifrån och från sidan... REJÄLT spännande till att börja med!

Som tur var gav matte henne en uppgift hon kände väl igen: att flytta ut bakdelen i skritt på volt, vilket alltid är ett bra sätt att hjälpa henne slappna av. Man nästan hör hennes lättade suck när hon får göra något som hon känner till och vet att hon kan!

Inser nu att jag lyckats välja ut bilder där man kan få intrycket av att vi hade ridhuset för oss själva - det var verkligen inte fallet! Men som tur var hade inte alla 60 anmälda ekipage satsat på möjligheten att bekanta sig med ridhuset denna kväll. Antalet som var på plats tillförde alldeles tillräckligt med extra spänning för Hamingja, tillsammans med den ovana miljön i sig! Men tillslut kunde hon tölta relativt avslappnat längs spåret (NÄRA väggarna) och då avrundade vi för kvällen. Förhoppningsvis skulle vi därmed vara hyfsat förberedda inför utmaningarna i morgon...!

Ovalbaneträning - när Anna (och hästen) själv får välja!

Hamingja satsar på wet-look och spanar in TRAVHÄSTAR SOM SPRINGER!!!

Efter annandagens ridhusupplevelse med otäcka väggar som ville attackera behövde vi verkligen en boost för själförtroendet, både Hamingja och jag...! Jag hoppades att ett träningspass på Midurs ovalbana på Bodentravet skulle kunna bidra till detta - och så blev det också! Redan när jag kom till stallet efter jobbet började jag ana liiite medvind och utförsbacke! Visserligen lyckades jag inte heller idag rubba de tre kvarvarande broddarna på Hamingjas framskor - men Sylvia ryckte ut och vips var det problemet löst! ("Snälla, säg inte att det var jättelätt i alla fall!!!" bad jag och då konstaterade hon att "Bara en var jättelätt, de andra två satt lite hårdare"...!)

Sylvia skulle också till ovalen denna kväll, med både Hector och Elsa. Dessutom fick jag och Hamingja sällskap av Sanna och Prins, så vi var en liten Midur-delegation som intog Bodentravet denna onsdag. De första gångerna en häst kommer till travet brukar de få en smärre chock! Det är ju så oerhört stora, öppna ytor och så långt de kan se är det hästar som rör sig. Ofta också några som tränar snabbjobb, vilket förståss lätt triggar flyktreflexerna hos en flockuppfödd islandshäst...! 

Min Feykir upplevde jag som en ganska trygg häst - med ledarhästens starka självförtroende. Men när han kom till Bodentravet först gången tog det 45 minuter innan han ens var kontaktbar...! Hamingja är ju istället en väldigt ängslig och lättskrämd häst, fast hon har ju hunnit vara på travet ett antal gånger. Och även om det nog är två år sedan sist verkade hon fortfarande ha positiva minnen från detta, för redan efter första varvets uppvärmningstölt runt ovalen började hon frusta! Och när vi fortsatte ett par varv åt vardera hållet i samma långsamma tempo hade hon uppenbarligen tillräckligt med tid att kolla in omgivningarna runt banan för att göra det utan att förvandlas till giraff!

Styrkt av detta bestämde jag mig för att direkt ta itu med det som vållade oss störst problem i ridhuset: galoppen. Redan vid första försöket fick vi till en riktigt bra galoppfattning, även om den efterföljande galoppen blev "av racertyp" där hon blev hög i formen och lite spänd/stressad. Galoppfattningarna fortsatte sedan att fungera klockrent, trots att jag hela tiden gjorde fattningen från skritt och inte från stillastående som vi brukar. Och redan vid vår andra galoppintervall började vi hitta tillbaka till bärigheten också. HÄRLIGT!

Efter en skrittpaus övergick vi till att rida töltprogrammet och då blev det ÄNNU tydligare att ovalbanan och inte ridhuset är vårt "rätta element", med ett fast underlag där hästen inte "sögs fast" som i det mjuka, tunga underlaget i ridhuset. I o m att vi galopperat ganska mycket och det dessutom även idag var väldigt varmt för årstiden, var Hamingja lite matt vid det här laget så vi fick aldrig till någon riktigt bra känsla i arbetstempot... 

Men tempoväxlingarna fungerade bättre - när vi både kom upp i ett ganska högt tempo på långsidorna och dessutom lyckades överraskande bra med precisionen i nedtagningarna. (När kurvan börjar ska man vara nere i arbetstempo, men börjar man bromsa för tidigt blir det poängavdrag för det...) Vi får hoppas att vi får till endel av den precisionen även i Umeå på lördag!

På Bodentravet finns det travhästar ÖVERALLT - även utanför dörren till spolhallen! :-O

Hamingja hann med ytterligare några storartade prestationer, inte minst när hon fortsatte skritta lugnt och avslappnat t o m när vi mötte Sylvia och Hector som dundrade fram i ökad tölt! Hon blir ju faktiskt tryggare min lilla fröken, även om det går långsamt...! 

Vi brukar alltid passa på att nyttja travets fina spolhall när vi är där. Och i kväll när hästarna var REJÄLT svettiga, t o m skummiga på sina ställen, kändes det extra bra att kunna ge dem en "spa-behandlig"! I morgon blir det välförtjänt vilodag igen för Hamingja. Medan Johan och jag får besök av våra vänner från Costa Rica. De är på snabbvisit i Sverige/Norrbotten men hinner stanna till hos oss för en snabb middag innan de ska ta flyget från Kallax. Det är ett tag sedan vi träffades senast så det ska bli JÄTTEKUL!

Anna v/s isbroddarna 13-3

Vackraste hästen - ÄVEN med tre broddar...!!!

Idag hade Hamingja vilodag efter två dagars ansträngande träning. Men för matte var det inte vila utan "broddar ur" som gällde... med varierande framgång... Det är alltid spännande när man ska försöka skruva ur vinterbrodden, för det är ju inte förrän man lyckats få loss den sista av dem som man vet säkert att man klarar det. Det är ju nämligen så att ALLA måste bort innan helgens tävling (eller så ska alla sitta kvar) så nära skjuter ingen hare i detta fall...

Innan jag fick min smärtproblematik var jag faktiskt riktigt bra på att skruva ur broddar och fick ofta hjälpa kompisar som gått bet. Numera klarar inte mina händer inte alls samma påfrestningar som förr  men sedan Sylvia lärde mig knepet att slå med råhudsklubban på hylsnyckeln har det oftast gått bra tillslut. Fast idag räckte det alltså inte riktigt till... utan tre av tåbroddarna fram satt stenhårt fast oavsett vad jag gjorde. 

Kanske slutar det med att jag får skruva tillbaka de andra igen, vilket förstås skulle kännas lite förargligt...! Men först ska jag i alla fall göra ett nytt försök i morgon. Jag sprayade nämligen med rostlösande 556 idag och har jag tur så kanske det innebär att de går att lossa i morgon. Håll tummarna för det! 

Världen är så stor så stor...

....Hami, Hami liten...!

Tittar man noga på bilden ser man lite av vitögat... och då var detta ändå efter en hel timme i ridhuset, så nog var det nyttigt att åka till Harrbäckens Ridcenter! Och tryggt att ha moraliskt stöd av trygge Démantur! 

Detta var vad som mötte oss när vi kom fram - kanske inte så konstigt att Hamingja kände sig liten?!  På en ridbana brukar hästarna alltid vilja dra sig ut mot staketet och det brukar vara en riktigt nyttig utmaning att försöka rida strax innanför spåret. Men här var det istället som första gångerna i Bodens ridklubbs ridhus förra vintern: att Hamingja INTE ville gå nära väggen... Det märktes alldeles extra tydligt när vi skulle galoppera och hon både "drog åt handbromsen" och drogs in mot mitten av ridhuset... 

REJÄLT svettigt var det också, med värmen (och då var det ändå svalare i ridhuset än ute) och det tunga underlaget... Och mindre svettigt lär det ju inte bli i Umeå nästa helg...! Där kommer det bara att finnas en möjlighet att visa hästen ridhuset innan det är "skarpt läge" och det är kl 20-21 på fredag kväll. Då ska alltså 52 ekipage samsas om ridhuset... Jag har inte räknat med att kunna rida alls då, utan bara låta henne gå runt för att se sig omkring och "ta in atmosfären". Men lärdomen från idag är att jag då bör låta henne gå nära ridhusväggen när så är möjligt!

I morgon får Hamingja en vilodag - det kan hon verkligen behöva efter dagens svettiga upplevelser! Men jag tänker ändå åka till stallet, ska försöka skruva ur broddarna ur hennes skor för nu är det bara porös is kvar i hagen. Håll tummarna att jag får loss alla!!! På onsdag planerar jag sedan för att åka till Bodentravet och rida på ovalen - bl a för att träna mer på galoppen! Det vore ju ändå roligt om vi kunde ta oss runt i Umeå utan att hoppa in i mitten (och därmed bli diskade) och ännu roligare om vi dessutom lyckas visa upp alla fyra gångarterna...! 

Vi tränar tempoväxlingar!

Redo för nytt träningspass - idag tempoväxlingar i tölt!

Det visade sig även vädermässigt vara bra timing att ge Hamingja vilodag igår, då det var solsken och varmaste dagen hittills. Idag är det mulet och därmed "bara" +8 men både Hamingja och jag fick svettas rejält ändå...! Jag valde att rida ut längs bilvägen istället för på ridbanan idag för att bespara henne den extra belastning som böjda spår alltid innebär. 

Ridbanan hade visserligen varit att föredra just för att träna precisionen i nedtagningarna. När vi tävlar i T3 och rider ökat tempo längs långsidorna gäller det att börja bromsa i tillräckligt god tid för att vara nere i arbetstempo när man kommer till kurvan. Fast inte för tidigt heller, för då blir det också avdrag på poängen... Och längs vägen är det lite svårare att bedöma längden på bromssträckorna... Men bortsett från det går tempoväxlingar i tölt ganska bra att träna längs vägen. 

Till min lättnad fastnade inte broddarna i underlaget en enda gång - trots att det fortfarande är rejält lerigt längs Mariebäcksvägen. Tempoväxlingarna red jag f f a på vägen från världens ände-korsningen mot skoterklubben/Bälingeberget där underlaget är riktigt, riktigt bra! Medan Mariebäcksvägen främst fick fungera till uppvärmnings- resp nedvarvningstölt. Samt en avslutande sekvens i trav, vilken bjöd på en riktigt, riktigt trevlig känsla med mycket sväv! Kanske var det tack vare att vi hade viktboots på?!

Tillbaka i stallet fick Hamingja än en gång slippa betfor, vilket även idag resulterade i en renslickad krubba "trots" mineraler och vitaminer blandade med hennes lucernhack. Efter ca 30  minuter med Back on Track fick hon sedan gå ut till de andra när jag serverade lunchhö i hagarna. Sedan kom Johan till Mariebäck och bytte till sommardäck på hästtransporten medan jag började förbereda packningen inför tävlingen nästa helg. Och i morgon ska vi preppa i ridhuset i Harrbäcken och vi får sällskap av Elisabeth och Démantur - både trevligt och ett moraliskt stöd för min lilla fröken! 

Programridning

Hamingja håller vakt medan storasyster Hremsa vilar med sin Hulda (och "skäck-Hremsa" längst bak till  höger).

Idag har Hamingja och jag ridit tävlingsprogrammen (V2 och T3) och det måste vara tre år sedan sist så det var verkligen HÖG tid att "damma av" dem inför nästa helg! Vi hade viktboots på och efter uppvärmningen började jag med fyrgångsprogrammet vilket kommer att ridas som V2-special (det sista momentet: ökat tempo tölt ersatt av "beautytölt" där man själv väljer tempo i o m att tävlingen inte går på en godkänd bana utan i ridhus). 

Jag hade som tur var förberett mig genom att fota av programmet så att jag kunde kolla upp vilken ordning gångarterna ska visas i. Under alla år med Reykur tävlade jag T1, med valfri gångartsföljd, och den gångartsordning jag hade då sitter verkligen djupt i hjärnbarken! Med Feykir red jag olika varianter av "lätt klass" och med Lára hann jag inte tävla så många gånger att V2-programmet lyckats fastna i hjärnan...! 

Men nu är det detta program som gäller och inget annat: arbetstempo tölt, arbets- till mellantempo trav, mellanskritt, arbets- till mellantempo galopp och slutligen ökad tölt (i Umeå "beauty-tölt"). Förutom att ha koll på gångartsföljden var det ju också VÄLDIGT nyttigt att träna på  gångartsväxlingarna eftersom även dessa poängsätts! F f a behövde vi träna på att fatta galopp från skritt. I vanliga fall gör vi ju galoppfattningarna från stillastående, vilket visserligen är OK på tävlingsbanan också. MEN det räcker att hästen tar ett enda steg bakåt - vilket ju är lätt hänt om man stannar - för att man ska bli diskad och den risken vill jag inte ta! 

Jag red först igenom hela programmet två gånger och sedan gjorde jag ett par extra galoppfattningar ur skritt. När jag fattar höger galopp ute så har jag börjat lära mig att hålla högerhanden i manen för att kontrollera min reflex att ta i högertygeln när hon skjuter fram högerbogen. Men på ridbanan var det plötsligt mycket svårare igen... Och dessutom ska jag komma ihåg att titta åt vänster i fattningen för att ge henne tydlig signal om vad hon ska göra. 

Efter detta flåsade vi REJÄLT båda två, så det behövdes en riktigt lååååång skrittpaus innan det kändes som att vi var redo för att även rida töltprogrammet (T3) med arbetstempo tölt, varvbyte, arbetstempo tölt med tydliga steglängdsökningar på långsidorna samt ökad tölt (i Umeå "beautytölt".)  Förutom alla detaljer vi jobbar med i tölten i vanliga fall så behöver vi här också hitta precisionen i tempoväxlingarna... något jag helt förträngt under träningen de senaste tre åren... :-O 

Jag red bara igenom T3-programmet en gång, för att spara på krafterna för det var inte bara matte som var trött... men sedan gjorde vi också några extra tempoväxlingar innan min duktiga häst fick sträcka ut och varva ner i tölt på långa tyglar och sedan en lång avskrittning. Efter två dagars intensiv träning på ridbanan blir det välförtjänt vilodag för henne i morgon. På söndag planerar jag att rida igen. I så fall blir det mer fokus på tempoväxlingarna då, men är bara underlaget OK rider jag längs bilvägen. Bara inte broddarna suger fast i underlaget så är sliter det ju mindre på henne när vi slipper ridbanans hörnpasseringar. 

På måndag blir det sedan en spännande utflykt när jag bokat tid i ridhuset i Harrbäcken utanför Piteå så att det förhoppningsvis ska bli lite mindre chockartat för lilla Hamingja med ridhuset i Umeå. Som tur var red vi ju dessutom i ridhuset i Boden flera gånger förra vintern när Midur hade träningstider där och för varje tillfälle blev det lite mindre otäckt. Men det är ju ett tag sedan nu...!

Räddaren i nöden!!!

Det var ytterst nära att all min planerade påskridning "frös inne" när Hamingjas högra framsko plötsligt börjat glappa ordentligt och "universallösningen" Sylvia hade hunnit åka till fjällen... Men som tur var kunde hovslagaren komma med kort varsel och "rädda påsken"! 

Det visade sig att flera sömmar helt enkelt gått rakt av, så att ena änden av dem fortfarande satt kvar i hoven... och jag fick förklarat för mig att detta kan hända så här års ifall hästen har snösulor. Är underlaget bitvis hårt kan sömmarna gå rakt av. Och det luriga är att det inte går att förutse. I andra fall kan man få en förvarning när skorna successivt börjar glappa mer och mer - men i det här fallet sitter skon som den ska fram till dess att sömmen är av och skon nästan lös... 

Med alla fyra skor på plats kunde jag alltså trots allt inleda helgen på allra bästa sätt: med ett ridpass på Hamingja! Ett av mina favoritcitat är detta: "Ridning är som  meditation - du måste hela tiden koncentrera dig i nuet!" Den som sa detta var en munk vid Den gyllene hästens tempel (bara en sådan sak!!!) i Thailand. Och det stämmer verkligen överens med vad jag själv länge hävdat: att ridning är som en svettig form av yoga, just för att det hela tiden krävs fullt fokus. (Och i vårt fall innebär ridning dessutom alltid en vistelse utomhus, vilket är välgörande bara i sig!)  Efter ett träningspass med Hamingja minns jag knappt att jag ö h t jobbat tidigare på dagen - och för mig som alltid haft svårt att helt koppla bort tankarna på jobbet när jag går hem är det OERHÖRT välgörande! 

Min strategi för att på något sätt toppa formen inför tävlingen nästa helg är att "ha Atlikurs utan Atli" - d v s på egen hand försöka köra en repris av senaste kursen. Idag började jag därför som jag fick göra då, när "själva arbetet" (mellan uppvärmning och nedvarvning) gick ut på att låta Hamingja tölta i ett högt tempo för att få igång rörelserna ordentligt. Ökat tempo tölt är dessutom något vi verkligen behöver träna på, både Hamingja och jag! 

Umeå Icelandic Meeting rids visserligen i ridhus och inte på ovalbana, så därför kommer vi att rida en specialvariant av T3 (tölt) resp V2 (fyrgång) där det avslutande momentet ökad tölt i båda fallen ersätts med "beautytölt" där ryttaren själv väljer i vilket tempo man visar sin häst. Och där rekommenderade Atli att jag rider mellantempo tölt, för att inte behöva hantera hörnen i ett högt tempo. Men vi ska ju ändå rida tempoväxlingar med ökat tempo på långsidorna i T3 så det skadar verkligen inte att träna på detta!

Jag har tidigare insett att det funkar bäst att börja i vänster varv, där jag kan få högerbogen på plats m h a ett vibrerande stöd på yttertygeln. Så när jag var nöjd med uppvärmningen inledde jag där med att hon fick rulla på ett antal varv i högre tempo medan jag fokuserade på att behålla ett drivande säte och att lösgöra utan att samtidigt bromsa. Inte lätt - men det känns ändå som att det så sakteliga går åt rätt håll i alla fall! Och Hamingja tyckte verkligen att det var roligt att få spring fort! Men hon blev förstås rejält flåsig i värmen - särskilt som jag faktiskt kommit ihåg att sätta på viktbootsen!

När vi efter en längre skrittpaus övergick till att rida ökat tempo i höger varv fick jag åter en bekräftelse på att det går åt rätt håll med träningen för det var lite lättare att undvika dragkampen om högertygeln som vi så lätt fastnat i tidigare. Därför gjorde Hamingja inte heller några försök att bita tag i bettet och vräka sig iväg utan det kändes ganska kontrollerat hela tiden. Dock hade vi en hel del taktproblem i hörnen, trots att jag verkligen försökte bibehålla ett drivande säte och inte falla så mycket framåt... tillslut kom jag på att jag helt glömt yttertygeln och när jag tog kontakt där gick det genast lite bättre. 

Fast nu vid det laget var Hamingja REJÄLT trött, så ganska snart fick hon börja varva ner med successivt allt längre tyglar. Sedan fick hon skritta på långa tyglar med jag passade på att byta spöhand om och om igen - när hon faktiskt var för trött för att orka stressa upp sig över det! Efter mera nedvarvning, nu i trav, fick hon först skritta på hellånga tyglar innan jag avslutade med det svåraste som finns: att fortsätta skritta trots att matte kortat upp tyglarna igen. När vi rider ut brukar vi träna detta under sista biten hem till stallet. Men vi behöver verkligen göra det även på ridbanan!

Efter detta fick det bli en svalkande dusch för duktiga hästen innan hon fick mumsa lite gott i form av lucernstrå och vatten "spetsat" med vitaminer och mineraler. Och när hon - precis som här om dagen - slapp betfor slickade hon krubban omsorgsfullt ren!

Korta men fantastiska Hamingja-moments!!!

Det är bara ett par veckor sedan, men snön gör att bilden redan känns inaktuell... men inte hästen!

Idag fick jag uppleva ett par HÄRLIGA Hamingja-moments under vårt träningspass på ridbanan! I söndags såg jag Sylvia träna lillebror Hector och då bl a töltade i åttor med sidförande över diagonalerna. En övning jag ofta gjorde med Lára men som sedan fallit i glömska... Så när jag var nöjd med dagens uppvärmning i skritt, tölt resp trav på volt var det dags att friska upp minnet!

Dock bestämde jag mig för att börja i skritt - och det visade sig vara alldeles tillräckligt svårt! Precis som Lára har Hamingja ett överambitiöst drag som gör att hon är väldigt snabb att försöka gissa vad jag tänkt be henne göra och om jag inte verkar nöjd hinner hon testa ett par tre andra alternativ innan hon tar sig tid att lyssna på vad jag egentligen försöker "säga"... 

Detta kom fram VÄLDIGT tydligt nu - varje gång jag ville styra in längs diagonalen kändes det som att hon hann vara precis överallt, UTOM just på diagonalen...! Så det blev MÅNGA åttor för oss innan det började flyta på lite bättre. Och sedan plockade hon fram ännu en Láravariant: nämligen "ökat tempo sidförande". Om det varit en tävlingsgren skulle Lára lätt ha varit i världseliten! Hamingja kommer inte upp i riktigt samma hastigheter, men hon har definitivt potential på området...!  

Först satt jag mest och skrattade åt det hela och undrade hur i all världen jag skulle få någon ordning på detta...?!? Men så kom jag på hur jag lärt mig att hantera saken när jag red Lára: genom att ändra riktning hela tiden: sidföra några steg höger, bromsa upp med innerskänkeln och rida några steg rakt fram, sidföra igen ett par steg åt vänster, bromsa upp med innerskänkeln och direkt sidföra några steg åt höger o s v. När hon aldrig visste åt vilket håll jag skulle be henne gå härnäst - vänster, höger eller rakt fram - började hon tillslut ta sig till att invänta min signal och då gick det ju SÅ mycket bättre! 

Detta visade sig fungera även på Hamingja så tillslut hade jag fått tillräckligt mycket ordning på oss för att försöka göra samma sak i tölt. Jag hade verkligen undrat hur det skulle gå när vi hade sådana kommunikationsproblem redan i skritten... men det gick faktiskt över förväntan! För Hamingja tyckte uppenbarligen att det var lite svårare i tölt och därmed krävde mer fokus, så att hon inte hann med att försöka förekomma mina signaler. Tillslut fick vi faktiskt sekvenser med en riktigt trevlig längd på halsen också!

Efter detta och en längre skrittpaus satt jag av och sadlade om för att preppa oss inför träningen av arbetstempo tölt. Där var min strategi att först få högerbogen "på plats" varför jag inledde i vänster varv där innerskänkeln tillsammans med ett "vibrerande stöd" på yttertygeln har en väldigt bra effekt!   

I nästa steg bytte jag till höger varv, men först med en lägre grad av samling för att f f a fokusera på att "placera" högerbogen även här. Nu genom att med sidförande tygeltag ta med bogarna ut åt vänster i hörnpasseringarna och i övrigt ha så lös innertygel att Hamingja aldrig fick någon chans att "fastna" där. Och utan vår vanliga dragkamp om högertygeln blev Hamingja inte heller lika triggad att rusa iväg utan det hela blev både mer avslappnat och kontrollerat än det brukat vara. 

Med en mer avslappnad Hamingja även i högervarvet var det dags för steg 3 i denna "trestegsraket": samlad skritt och övergång till arbetstempo tölt. Först taggade Hamingja upp sig rejält i den samlade skritten och gjorde några försök att kasta sig iväg i tölt. Men efter ett par ryggningar började hon lyssna igen och då gjorde vi en övergång till arbetstempo som jag tror var vår allra bästa någonsin! Det kändes verkligen som att hon "satt på rumpan", kom upp ordentligt med bogarna och var så lätt och luftig i rörelserna!!! Ett FANTASTISKT Hamingja moment!!! 

Jag lyckades inte behålla den häftiga känslan någon längre stund, men nu hade jag fått uppleva den i alla fall!!! Taggad av detta varvade jag sedan skrittpauser med övergångar från samlad skritt till arbetstempo tölt ett antal gånger. Under den sista sekvensen arbetstempo tölt lyckades jag m h a att rida sluta hitta tillbaka till den FANTASTISKA känslan igen under ett antal steg. WOW - det här kommer jag att leva på länge!!! Som belöning lät jag Hamingja få varva ner genom att sträcka ut i tölt på långa tyglar. Och hon verkade lika nöjd som jag med dagens prestation! 

Tillbaka i stallet åkte BoT på (hasskydd och ryggvärmare) medan hon fick mumsa på lite gott. Och de senaste dagarna har hon verkligen slickat krubban ren istället för att lämna minst hälften av maten... Jag verkar ÄNTLIGEN ha hittat ett sätt att få min häst att äta sina mineraler och vitaminer - nämligen genom att helt hoppa över betfor! Det som alla hästar brukar äta nästan som godis - men som min lilla fröken faktiskt inte verkar tycka om. Det har verkligen tagit tid för mig att fatta detta - det var väl helt enkelt allt för osannolikt... Men med mineraler och vitaminer blandade med "bara" ett par nävar lucernhack och lite vatten slank det ner hur lätt som helst. "Peppar, peppar" får jag väl säga så att det också håller i sig! 

Sunday, scary sunday...!

"Världen är så stor, så stor, Hami, Hami liten...!"

Idag tyckte jag det kunde vara lämpligt med en rejäl dos "social träning" för min inte alltid så trygga häst - så jag bestämde mig för att rida in i byn Alviksträsk. Det var länge sedan vi gjorde det senast så jag var beredd på att Hamingja skulle tycka att det var ganska spännande... och så blev det också. 

Vi inledde dock riktigt modigt med galopp uppför backen in i byn, inkl galoppfattning nedanför backen där "mördarsvanarna" skrämde henne så att hon gick omkull i början av inridningen, vilket väl är anledningen till att hon inte har den grundtrygghet man kunde önska...

Men ju närmare backkrönet vi kom desto mer trögt gick det i galoppen - tillslut kändes det nästan som att hon bara hängde i luften (som seriefigurer kan göra) för att hinna hålla koll på omgivningens alla utmaningar i form av människor som monterade skramlande byggnadsställningar inkl bankade hårt på metallen med hammare, lömska soptunnor och dito postlådor, för att inte tala om alla farliga fordon som stod parkerade kors och tvärs... 

Mitt i detta började dessutom ett gäng hundar skälla hysteriskt och då glömde lilla Hamingja att hon faktiskt är uppväxt bokstavligen med skällande hundar runt benen...! Men hon tog sig faktiskt samman så pass att vi t o m kunde trava en sträcka genom byn innan vi vände tillbaka igen - riktigt duktig tjej!!! Tillbakavägen genom byn var lika spännande, men jag tycker ändå hon hanterade det hela ganska bra. 

Det skulle dock visa sig senare under hemvägen att hon tyckte sig ha fyllt dagens kvot av spänning med råge. Flera gånger upplevde hon sig uppenbarligen stå öga mot öga med osynliga monster längs vägkanten och det blev tvärstopp i ett antal minuter innan jag kunde övertala henne att fortsätta... Och just innan det stora timmerupplaget (som vi ridit förbi MASSOR av gånger nu utan problem) blev det helt enkelt tvärstopp...! Och där blev vi stående - LÄNGE...!!! Ibland har jag fått sitta av och gå före henne förbi "farliga saker" men nu ville jag inte göra det utan bestämde mig för att vänta ut henne. Och vänta fick jag... men tillslut kunde vi ändå passera och ta oss tillbaka hem. "Borta hemskt, hemma BÄST!" sa Hamingja.

En FANTASTISK morgon!!!

Titta NOGA - hon är faktiskt liiite blank i pälsen!!!

När jag åkte till stallet för att fodra i morse var det bara någon enstaka minusgrad, solen sken och dessutom var det knappt någon vind alls! Vad mer kunde man önska? Jo, en riktigt fantastisk islandshäst förstås - och henne hittade jag i Mariebäck! Trots att Hamingja rullade sig så oerhört grundligt när jag släppt ut henne igår kunde man fortfarande ana att hon var nybadad. Och när jag sedan gått varvet runt med pälsskrapan kunde man t o m se blanka partier i pälsen - DET var länge sedan sist!!!

Vi red iväg längs bilvägen mot Alviksträsk och efter sedvanlig tölt med lååång hals skojade jag till uppvärmningen lite extra genom att både trava och galoppera! Atli sa någon gång att islandshäst-ryttare RIDER sina hästar i tölt men ofta bara "låter dem trava". D v s vi åker ofta bara med i traven utan att försöka inverka på dem, för att inte riskera att hästen ska gå över i tölt...! Men idag tyckte jag det var hög tid att försöka RIDA även i trav! Jag testade att rama in henne på samma sätt som jag brukar i tölten, genom stöd på högertygeln i kombination med att lägga till vänster skänkel. Och det visade sig ge bra effekt: efter en stund fick hon ett helt annat sväv i traven - härligt!!! Jag ska definitivt "störa" henne i traven oftare!!!

Framme i "Världens ände-korsningen" blev det som vanligt skrittarbete på volt och förutom korsa bakbenen försökte jag även få kontroll på högerbogen genom att rida henne utåtställd på volten i vänster varv.  Sedan övergick jag till töltträning efter vägen längs sjön, mot Bälingeberget och här var underlaget verkligen HELT perfekt för ridning: inte minsta geggigt utan bara precis så fuktigt att det inte var stumt! Vi kunde tölta på utan att bakbroddarna sög fast en enda gång! Om någon tycker det är underligt att vi kunde rida vidare, bortanför Världens ände, så skulle ni bara veta hur förvånad Hamingja blev när matte började ta med henne på sådana utflykter för några år sedan...!!!

Med suveränt ridunderlag och underbart väder kändes det som att jag hade kunnat rida på hur länge som helst! Men det är ju dumt att fresta för mycket på kroppen så när vi galoppera uppför den långa backen (vi hann både vänster och höger galopp) vände jag tillslut ändå hemåt igen.

Jag kämpar på med att försöka hålla blicken lyft när jag rider - och det är verkligen hur svårt som helst...! Men de stunder jag lyckas får jag en helt annan uppfattning om hur Hamingja rör sig och avslöjar även många dumheter som jag själv ägnar mig åt i sadeln... Under hemvägens ökade tempo tölt lyckades vi till att börja med "gasa på" riktigt bra. Men tillslut började Hamingja fuska lite med vänster bak, skjuta ut högerbogen och "fastna" i högertygeln.

Lyckligt vis råkade jag just då verkligen ha blicken lyft och kände därmed så tydligt vad min kropp ville göra: hålla emot på högertygeln... något som förståss bara triggar Hamingja att gå emot ännu mer och "dra mig ur sadeln" så att jag faller framåt och tappar sätet, vilket i sin tur får Hamingja att börja rusa... Jag fick verkligen kämpa med mig själv för att INTE stumna i högertygeln utan istället snarare ge efter lite så att Hamingja inte fick något att "hänga emot".

Genom att sedan "ta med" bogarna åt vänster m h a tyglarna lyckades jag åter få henne lösgjord och inramad, UTAN att bromsa! En riktig aha-upplevelse!!! Peppad av detta fortsatte jag att träna tempoväxlingar och fick flera tillfällen att tillämpa mitt nya knep. Men det krävdes verkligen fokus och viljestyrka för att inte låta kroppen göra som jag (uppenbarligen) brukar...!!!

Innan vi var hemma hann vi även med ytterligare en sekvens i trav när jag åter "störde" henne på samma sätt som tidigare och hon inte bara bibehöll traven - trots att vi var på hemväg - utan bjöd åter på ett härligt sväv! Tillbaka i stallet gjorde jag nytt försök att få Hamingja att äta sina mineraler och vitaminer. Denna gång helt utan betfor, blandade bara med ett par nävar lucernhack samt vatten. "ÄNTLIGEN slipper man betforn!!!" sa Hamingja och snart var krubban inte bara tom utan även grundligt renslickad! 

Fredagsfeeling!

Med +8 grader i skuggan, strålande sol och knappt någon vind var det VARMT att vara islandshäst med vinterpäls idag...!!! Hamingja var faktiskt lite fuktig i pälsen (av svett) redan när jag hämtade henne i hagen och väl inne i stallet började hon dessutom flåsa av värmen! Men värmen till trots hade hon fortfarande inte någon större brådska med att tappa vinterpälsen... Visst lossnar det endel när jag borstar/skrapar men inte alls i sådan mängd som jag skulle önska. 

Och snart ska vi ju till Umeå och tävla i ridhus...så hon skulle verkligen behöva bli av med så mycket vinterpäls som möjligt!!! Ett knep för att få igång pälsfällningen är att tvätta hästen - då brukar det oftast börja hända saker! Och eftersom dagens utomhustemperatur gjorde att hon inte riskerade att bli kall även om hon fick gå ut i hagen igen innan pälsen hunnit torka kändes det ju lämpligt att ge henne en omgång i spolspiltan. 

Men innan tvätten skulle vi förstås rida och jag bestämde mig för att testa underlaget längs bilvägen bort till korsningen vid sjön, med förhoppningen att vägen hunnit torka upp tillräckligt för att bakhovarnas broddar inte skulle suga fast i underlaget. Till skillnad mot senast fick detta bli ett träningspass utan viktboots - det skulle definitivt bli tillräckligt ansträngande för henne ändå idag!

Under våra inledande "korsa bakbenen-stretching" kändes hon lite mer ovillig att gå undan för vänsterskänkeln idag... så jag såg till att lägga in sådana sekvenser under varje skrittpaus. Mitt huvudfokus för dagen var annars att lyckas kombinera lyft blick, drivande säte/lodrät sits och en fjädrande högerhand i tölt. Svårt, svårt, svårt...!!! 

Under hemvägen fick jag i alla fall uppleva en sekvens med riktigt härlig känsla i tölten! Om man bortser från den "lilla detaljen" att Hamingja gick i ett ganska snabbt mellantempo när jag egentligen skulle rida arbetstempo... Att tölta riktigt långsamt men ändå med massor av energi måste vara det svåraste som finns...!!! Lyckas jag hålla nere tempot så tappar vi energin - och rörelserna... 

Men med både hemväg och ett högre tempo fick nu både bärighet och rörelser en boost som jag tillät mig njuta av en stund istället för att direkt försöka ta ner tempot. På ridbanan här om dagen påmindes jag också om den stora effekten på bärigheten av att snabbt ställa om till höger för att få högerbogen på plats - vilket ytterligare bidrog till den trevliga töltkänslan!

Tillbaka i stallet blev det sedan tvätt av häst innan hon fick stå ute i solen och mumsa lite lucern och mineraler/vitaminer. Men den tjocka pälsen var ändå ganska blöt fortfarande när hon fick gå ut i hagen igen. Jag borde sedan ha gjort som jag planerat: att snabbt vända mig om och gå därifrån så snart jag tagit av henne grimman... 

Då skulle jag ha sluppit se hur hon rullade sig så grundligt så att det snart inte fanns minsta fläck på henne som fortfarande var ren... Men även om hon inte hann vara (hyfsat) ren särskilt lång stund så hoppas jag i alla fall att det blir extra fart på pälsfällningen efter detta!

Tölt i kubik!

Min PÄRLA!!! 

Helt objektivt kan jag konstatera att Hamingja faktiskt är den allra bästa hästen - på ALLA sätt! Och DESSUTOM känns det inte som att jag någonsin kommer att "växa ur" henne - hon kommer nog alltid att ha mer kapacitet än vad jag kan lyckas plocka fram/hantera. Så jag hoppas verkligen att vi kommer att få många, många, MÅNGA år tillsammans!!!

Efter gårdagens besök på Smärtkliniken för matte och vilodag för Hamingja var vi REJÄLT taggade för ridning idag (någon av oss - jag nämner inga namn - var kanske t o m dopad...?!!) För Hamingjas del livades tillvaron dessutom upp lite extra av den kraftiga blåsten (ska det ALDRIG mojna?!) som fick saker i omgivningen att fladdra och flyga runt på ett väldigt "uppiggande" sätt...! 

Jag hade bestämt mig för ett träningspass på ridbanan idag och kom t o m ihåg att sätta på viktbootsen för lite extra "tävlingsträning". Bilden ovan, från senaste Atlikursen, är därför ganska rättvisande - förutom att det mesta av snön nu är borta. (OK - den kraftiga blåsten vi haft den senaste tiden har faktiskt fört med sig NÅGOT positivt i alla fall!) 

Men helt snöfritt är det inte i hagarna t ex, så jag har inte vågat skruva ur Hamingjas broddar ännu. Ridbanan har dock torkat upp riktigt fint, det är bara längs långsidan ner mot hagarna som den fortfarande är blöt, så jag hoppades att vi skulle kunna rida där utan att bakhovarnas broddar sög fast i underlaget. Och till min lättnad hände det faktiskt bara en enda gång, alldeles i början av uppvärmningen. 

Hamingja hade faktiskt tjuvstartat med uppvärmningen redan inne i stallet! Hon tycker ju inte om när man drar åt sadelgjorden och även om jag dra försiktigt, bara ett par hål åt gången, med pauser emellan så trampar hon bevärat runt... (Intressant nog är det samma sak med lillebror Hector, har de båda ärvt genen för sadelgjordstvång?!) Och för att kunna trampa runt, trots att hon var fastknuten med ett grimskaft, ägnade hon sig åt att flytta bakdelen - och därmed korsa bakbenen - omväxlande åt höger och vänster! 

När det gäller arbetsvilja har Hamingja den otacksamma situationen att behöva jämföras med Lára som definitivt måste ha haft ett världsrekord på det området (hur många hästar har ni hört talas om som slutar äta och slår över i "working-mood" bara för att de råkar få syn på tränset?!) Men faktiskt är Hamingja ändå inte allt för långt efter, konstaterade jag när jag suttit upp utanför stallet och hon t o m ökade på stegen när hon förstod att jag styrde mot ridbanan!

Vårt träningspass blev en repetition av senaste Atlikursen, med sedvanlig uppvärmning i skritt, tölt och trav på volt innan jag övergick till att rida tölt i ett högre tempo längs spåret. Jag började med det högre tempot i vänster varv, trots att det är svårare att få till både takt och tempo där. Men om jag kan inleda med att hålla högerbogen på plats m h a yttertygeln har vi ändå ett bättre utgångsläge när vi sedan rider höger varv.  

I ökat tempo tölt i höger varv har jag den senaste tiden hittat två knep för att undvika att Hamingja skjuter ut högerbogen, biter tag i bettet på högersidan och börjar rusa. Dels att "ta med" bogen åt vänster m h a sidförande tygeltag, f f a i hörnpasseringarna. Och dels att undvika en stum högerhand (som ju ger henne något att "hänga" i) och istället t o m ge en stor eftergift på högertygeln så snart jag känner minsta tendens till att hon vill gå emot bettet där. Så här långt tycker jag att knepen fungerar ganska bra i alla fall!

Efter en skrittpaus övergick vi sedan till övergångar från samlad skritt till samlad tölt för att sedan avsluta träningspasset med tempoväxlingar i tölt. Det sistnämnda fick vi även ägna oss åt lite under Atlikursen och jag insåg då att jag var VÄLDIGT ringrostig... Om jag inte räknat fel är det tre år sedan jag tävlade senast och ska jag vara helt ärlig tror jag inte att jag ridit tempoväxlingar en enda gång under denna tid... :-O Tillslut var jag i alla fall hyfsat nöjd med våra nedtagningar och lät då Hamingja sträcka ut och varva ner i tölt resp trav. 

Vår avskrittning blev sedan en liten utflykt bort till hästtransportparkeringen vid kyrkan. Där kunde jag konstatera att det krävs lite skottning innan transporten är körklar. Insåg också att jag fortfarande kallar min transport för "Lára-limousinen" - jag skulle verkligen behöva komma på något lämpligt namn på H istället! Några förslag?!

"Ännu är det långt till vår...!"

Hamingja hör Sylvia ute på gården - ingen tvekan om vem som är CHEF och världens viktigaste människa!!!

Vi har hårda och ISKALLA vindar även idag... BRRR! Blåsten snabbar på snösmältningen ordentligt i alla fall - så kanske blir det sommar tillslut även i år??!! Men det är som i sången: "Ännu är det långt till vår, innan rönn i blomning står...!!!" När Hamingja och jag gav oss ut för dagens träningspass var det vinden som avgjorde vägvalet - det fick bli längs bilvägen bort mot Avan eftersom det är mer skog längs den vägsträckan än om man rider mot Alviksträsk. 

Snösmältningen har gjort att vägen fått allt allt fler leriga partier och då brukar Hamingja få problem med att bakhovarnas broddar suger fast i underlaget f f a i tölten.. så jag var inställd på att det kanske inte skulle bli så mycket av den gångarten idag. Men det hände faktiskt bara en enda gång, alldeles i början under uppvärmningstölten. Skönt - när hon nu äntligen blivit så besvärsfri i musklerna i bakdelen vill jag ju verkligen inte att bevären ska komma tillbaka igen...!

Vi övergick sedan till att varva galoppintervaller, övergångar till ökat tempo tölt och lite tempoväxlingar. Jag var nöjd med alla galoppfattningar utom en (då det - förståss - var matte som ställde till det för Hamingja genom att glömma bort var jag skulle hålla blicken...) Men bara matte gjorde sitt jobb så gjorde Hamingja sitt! 

Fast sedan slog det mig att jag borde börja förbereda oss inför tävlingen genom att träna på att göra galoppfattningarna från skritt... Jag brukar alltid göra dem från halt för att få maximal styrketräningseffekt. Men på tävlingsbanan är det lite väl riskabelt för det räcker nämligen med att hästen tar ett steg bakåt - vilket är lätt hänt om man står stilla - för att man ska bli diskad... Så det är säkrast att hela tiden skritta framåt. Ytterligare något att sätta upp på vår träningslista alltså!

Att fatta galopp från halt är alltså mycket bra träning. Att göra det motsatta: göra halt direkt ur galopp är en betydligt större utmaning - men vid ett tillfälle idag gjorde vi nästan det! När vi galopperade uppför backen där jägarna brukar sitta och fika och precis kom upp på krönet möttes vi nämligen av en så kraftig motvind att det nästan blev tvärstopp - det kändes som att rida in i en vägg! :-O

Under hemvägen fokuserade jag sedan på arbetstempo tölt. Under de sekvenser som jag kom ihåg att ta ett lätt stöd med händerna mot manken OCH dessutom höja blicken var tölten inte alls så tokig! Fast jag har fortfarande alldeles för lätt att bli stum i högerhanden... Borde nog ta ett pass på ridbanan nästa gång och se om det är lättare att bibehålla en fjädrande hand när jag kan inbilla mig att Atli står där och påminner mig! 

Men nu blir det i alla fall vilodag för Hamingja i morgon, för jag ska till Smärtkliniken igen för ny "underhållsbehandling". Så får vi se vad kroppen säger om ridning senare i veckan.                                                        

När Fysiopet-Tomas är "The Good Guy"!!!

Hamingja får hjälp att stretcha töltmusklerna!

Idag var suveräne massören Fysiopet-Tomas i Mariebäck för att behandla hästarna. När han var här senast, för nästan ett år sedan, hade Hamingja visat rörelsestörningar i tölten. Tomas kunde då lokalisera problemen till höger bakknä och rekommenderade en genomgång av veterinär.  Vid första besöket hos veterinären bekräftades detta och Hamingja fick "underhudsblistring" av detta knä. (Intressant nog samma typ av behandling som jag får på Smärtkliniken - "sådan matte, sådan häst!!!") 

Efter detta ordinerade veterinären longering i skritt, 10 minuter i vardera varvet, för att hon skulle ta ut rörelserna ordentligt med höger bak. Vid återbesöket ett par veckor senare kunde jag rapportera att hon nu skrittade med lika stort undertramp i båda varven och inte visade något som helst obehag med att belasta höger bak. I o m att hon svarat så bra på blistringen gjordes en ny sådan, men nu i båda bak för att även behandla det knä som fått "ta smällen" när hon velat avlasta det hon haft ont i. 

Ganska snart fick jag sedan börja sätta igång henne igen i ridningen och då skritta mycket i (inte allt för branta) backar för att bygga upp musklerna som ska stabilisera hennes bakknän. Successivt vågade jag trappa upp intensiteten i träningen och till min lättnad kunde det göras utan att hon visade några tecken på nya besvär! Vi har tidigare kunnat konstatera att hon får lite mer besvär i bakdelen under broddsäsongen och i vinter har jag därför varit extra försiktig genom att lägga in fler vilodagar och alltid låtit henne vila dagen efter ett intensivt töltpass. 

Min upplevelse har varit att hon hållit sig mjuk och "obesvärad" genom hela vintern och till min glädje kunde nu Tomas bekräfta att jag känt rätt! Musklerna i bakdelen har alltid varit hennes svaga punkt och vid tidigare behandlingar har hon blivit mer eller mindre arg när han på olika sätt försökt hjälpa henne att lösa upp spänningar och öppna upp låsningar där...

Men idag stod Hamingja helt avslappnat och njöt av behandlingen - t o m när han masserade området runt det högra bakknät där hon reagerade häftigt för ett år sedan. Istället visade hon hela tiden att hon ville att han skulle fortsätta att massera och vid ett tillfälle undslapp hon sig t o m ett belåtet stönande! 

Eftersom Hamingja inte hade några större "problemområden" behöver hon bara ta det lugnt i morgon, sedan ska vi träna vidare som tidigare. Jag ska också fortsätta att använda Back on Track före och efter intensiva träningspass och fick dessutom instruktioner om några områden där jag gärna ska fortsätta att massera henne: på korset och runt bogbladet på vänster sida samt några områden runt högerbogen.  

Tölt va´re här!!!

Ytterligare en av Johans nästan 2 000 bilder från sista lektionen under Atlikursen - det kommer att ta sin lilla tid innan jag hunnit gå igenom alla...!!!

Jag hade - som vanligt - planerat att rida igår (söndag) men kroppen hade en annan agenda så det blev istället en vilodag för både mig och Hamingja... Men idag blev det istället BÅDE bankjobb och ridning - en OVANLIGT bra måndag m a o!!!

Eftersom underlaget på bilvägen bort till Avan var så över förväntan i lördags bestämde jag mig för att rida där även idag. Mitt huvudfokus skulle vara att rida arbetstempo tölt med händerna mot manken. Under vår sista sekvens arbetstempo i lördags testade jag nämligen att hålla händerna mot manken på samma sätt som jag brukar göra i det ökade tempot, och upplevde då att jag inte lika lätt blev stum i högerhanden. Vilket bl a innebar att jag inte gav Hamingja något att "hänga" i, vilket i sin tur innebar att jag inte föll framåt på samma sätt utan kunde sitta kvar på rumpan och därmed bibehålla drivningen med sätet. Nu hoppades jag förståss att detta skulle ha lika bra effekt idag!

Fast först var det ju uppvärmning förståss: korsa bakbenen i skritt på volt utanför stallet, sidförande längs plogkanterna när vi red ut från gården och sedan tölt med lååång hals längs vägen bort mot Avan. Jag passade på att lägga in ett antal galoppfattningar också, en gång vänster galopp och sedan flera höger galopp (med stadigt tag i manen för att kontrollera högerhanden). Och idag blev faktiskt alla galoppfattningarna bra! 

Några långa sekvenser galopp blev det däremot aldrig... Hamingja tyckte nämligen att det var onödigt spännande med alla stora, smutsiga (och tydligen mkt hotfulla) snöklumpar som samlats i vägkanterna efter senaste plogningen. I galoppen "närmade sig" dessa klumpar dessutom så fort att hon snart behövde börja bromsa in för att hinna kolla in dem ordentligt... Men att träna själva galoppfattningarna var ju ändå viktigast för dagen. 

Borta i korsningen mot asfaltvägen satt jag av och sadlade om inför hemvägen. För att spara på kroppen brukar jag alltid vilja stå på något när jag ska sitta upp i sadeln och så här års finns det ju fortfarande plogkanter att "klättra" på. Det gäller "bara" att få Hamingja att ställa sig och stå kvar tillräckligt nära vilket inte brukar vara helt enkelt.... 

Därför var jag jättenöjd i lördags när jag kom på hur jag med tyglarna först kunde placera framdelen rätt och sedan genom att sträcka mig över hennes rygg och peta lätt på ytter bakben med pisken för att även få bakdelen i bra position. Tack vare allt mitt "tjat" med pisken i över ett halvår nu har den blivit tillräckligt avdramatiserad för att hon inte skulle försöka springa ifrån den utan bara kliva närmare snödrivan med sin bakdel. 

Under hemvägen red vi sedan de efterlängtade intervallerna i arbetstempo tölt. Och händerna mot manken hade till min glädje PRECIS den effekt jag hoppats på!!! Så vi behövde aldrig hamna i någon dragkamp med högertygeln där hon drog mig "ur sadeln" så att jag föll framåt! Sedan var det nog inte tillräckligt mycket energi i arbetstempot för att Atli skulle ha varit nöjd med oss, men vi får ta en sak i taget! 

Efter ett antal intervaller började vi även tappa bärigheten i arbetstempot, men när jag kom ihåg att lägga in några steg vänstersluta så blev det genast bättre igen! Nu håller jag tummarna att underlaget längs bilvägen fortsätter att vara så här pass bra så att vi kan träna MYCKET inför tävlingen i Umeå om drygt 3 veckor!