Onsdagstölt!

 

Kroppen fortsätter att stöka för mig... men i onsdags blev det i alla fall ett träningspass med Hamingja, efter två vilodagar. Samma upplägg som den senaste tiden: mycket tölt och fokus på att "hämta hennes bakben" samt att hela tiden försöka korrigera min sits.

Jag har också börjat kombinera igångsättning av tölten från samlad skritt som rids främst m h a skänklar och säte (som Atli sa: om hästen ska kunna komma upp med bogarna får igångsättningen i tölt inte förutsätta tygelkontakt) med att "hämta bakbenen" för att bibehålla denna samling. Dessa "detaljer" räcker mer än väl för mig att hålla reda på - och det känns som att jag kommer att behöva nöta på detta lääääänge innan jag är redo att gå vidare.

Samtidigt är glädjen och lättnaden så stor över att vi kan träna tölt - med samling - utan att Hamingja spänner sig och blir arg så det känns som att jag för den skull skulle vara nöjd med att vara på denna nivå resten av livet! Jag tänker mig också att ju mer tid vi får ägna åt att befästa känslan av att tölt är något roligt (även när det blir riktigt ansträngande) desto mindre blir risken för bakslag i form av att hon återgår till att låtsas ha ont för att inte behöva anstränga sig. Vilken hon ju uppenbarligen ägnade sig åt under ett antal månader på slutet.

När jag skriver detta har det hunnit bli fredag och jag är tyvärr hemma från jobbet, efter en natt då det inte gick att ligga kvar i sängen för att alla möjliga sovställningar gjorde alldeles för ont (trots världens mjukaste bäddmadrass...) och inte ens mina "in case of emergency-smärtstillande" kunde ändra på den saken... Trots att jag dessutom "kokat" kroppen i varma spa-badet innan sängdags.

Det blev ett antal timmar sittande i en fåtölj, inlindad i en elektrisk värmefilt vars värme tillslut fick det hela att lätta så pass att jag kunde sova några timmar. Vilket verkligen stärker min motivation att boka in mig på en smärtklinik som jag fått tips om - som påstår sig klara det den vanliga sjukvården inte kan: lindra kronisk smärta vid t ex fibromyalgi. I de flesta sammanhang brukar man ju kunna gå efter devisen: "Om det låter för bra för att vara sant så är det antagligen det också..." Men just nu känns det som att jag inte har så mycket att förlora så det är väl bara att utmana min sjukvårdsfobi och ge det en chans?! Jag kunde ju be Johan följa med som moraliskt stöd...