Hamingja gav mig i alla fall något att skriva om...!

Hamingja kollar in nya vojlocken från Minkhorse och verkar nöjd!

Och matte var lika nöjd - en härlig lyster i tyget gör att den t o m är ÄNNU snyggare i verkligheten än på bild! På bilden ser den väldigt liten ut p g a att den ligger ganska högt över ryggen - men med sadeln på plats räcker den ner under hela kåporna. 

Medan jag gjorde i ordning Hamingja inför ridningen var det något som plötsligt gjorde henne väldigt skärrad och hon verkade lyssna efter något utanför stallet. Själv hörde jag inga konstiga ljud och trodde att hon snabbt skulle lugna ner sig när vi kom ut på gården och hon kunde se att det inte var något farligt där. Men istället blev det tvärt om - hon blev ännu mer skärrad och började "blåsa" som hästarna gör när något är väldigt obehagligt. 

När vi red iväg var det som att sitta på en bomb som när som helst skulle kunna detonera (d v s tvärvända och fly hem). Steg för steg fick jag lirka henne med mig ut från gården och det tog vad som kändes som en evighet innan vi ens hade tagit oss den korta sträckan ner till bilvägen då hon hela tiden stannade för att lyssna och spana omkring sig efter faran hon uppenbarligen anade någonstans. 

För många år sedan förklarade Ia Lindholm för mig att det bästa sättet att hjälpa en stressad och/eller spänd häst att slappna av är att få den att sänka huvudet. Man brukar ju se ett sänkt huvud som ett tecken på att hästen är avslappnad, men det fungerar alltså även omvänt. Detta eftersom ett sänkt huvud innebär att "må bra-hormoner" utsöndras, vilka hjälper hästen att slappna av. Under våra träningar för Atli har vi också fått lära in en signal för att sänka huvudet - något jag hade VÄLDIGT stor nytta av idag!

Tillslut hade vi också lyckats ta oss ner till bilvägen och jag fortsatte att försöka hjälpa henne att slappna av när vi övergick till tölt med lååång hals. I normala fall töltar hon ju helst med nosen nära backen ifall hon får välja själv - men idag blev hon hög i formen om jag inte med jämna mellanrum påminde om formen. Mer som en "normal" häst alltså! Långsamt blev hon i alla fall allt mindre spänd och sedan vi passerat vägen upp till gamla soptippen kom faktiskt en försiktig frustning tillslut. 

Vi fortsatte på detta sätt bort till "världens ände" och när vi sedan vände hemåt igen skrittade hon ganska avslappnat till att börja med. Vi kunde övergå till tölt och inledningsvis kändes hon fortsatt ganska avslappnad men blev sedan åter allt mer spänd ju närmare stallet vi kom. Jag valde därför att sitta av och gå före henne sista biten hem. Ville att hon skulle få komma tillbaka till stallet med så bra känsla som möjligt och det verkade också fungera. 

Jag hade fortfarande ingen som helst aning om vad det var som fått Hamingja att reagera på detta sätt - men det skulle visa sig när vi var tillbaka i stallet. Till att börja med verkade hon äntligen riktigt avslappnad när hon mumsade på sitt kraftfoder. Men så hördes ljudet från ett sträck svanar som flög över stallet och Hamingja reagerade omedelbart med att bli väldigt skärrad igen.

Hennes liv som ridhäst inleddes ju tyvärr med en riktigt traumatisk upplevelse av "mördarsvanar"... Det var en av de allra första gångerna som Sylvia red ut från gården med henne som några svanar som befann sig alldeles vid vägkanten plötsligt flög upp och skrämde Hamingja så att hon gick omkull och skadade sig. (I o m att hon var så "grön" som ridhäst hade hon inte hunnit hitta balansen med ryttare på ryggen och var förstås ganska "chanslös" i en sådan situation....) 

Allt sedan dess har hon varit VÄLDIGT vaksam när hon haft anledning att misstänka att mördarsvanar legat och lurpassat någonstans. Och efter en lugn vinter blev hon nu uppenbarligen påmind om att hon inte längre går säker... Det kändes ändå bra att få en förklaring till hennes totala förvandling idag! Och efter ett stort antal träningspass där allt flutit på så bra att jag uppfattat mig själv som allt mer tjatig när jag försökt beskriva dem här kan ju inte säga annat än att Hamingja nu gav mig något annat att skriva om! Men jag har INGET emot att få bli lite mer tjatig igen framöver...!