Lördagsmorgon med en ovanlig känsla...!

Efter det hoppingivande besöket på Smärtkliniken i Piteå i onsdags har jag börjat trappa upp medicinen jag tar för att förbättra sömnen. Ordinationen blev ju nämligen: "öka på med en tablett per kväll till dess du får sova en hel natt - då har du hittat din optimala dosering!" I går kväll var det dags för fem tabletter och nu tror jag att jag börjar närma mig!

Utan medicinering har jag så ineffektiv sömn (alldeles för lite djupsömn) vilket gör att jag behöver 13-14 timmar för att känna mig utsövd. Och det är ju möjligen på semestern man kan få ihop så mycket... Men i morse vaknade jag 06.15 utan att veta riktigt varför... jag hade ju inte ens särskilt ont någonstans... Efter en stunds analyserande kom jag fram till att den ovana känslan nog faktiskt innebar att jag var utsövd!

Kl 07.15 åkte jag mot stallet för att morgonfodra hästarna. Väl där hade jag precis börjat sprida ut hö i stohagen när jag till min förvåning hör att det kommer en till bil körandes in på gården... En snabb titt i mobilens kalender visar att jag inte alls hade morgonfodringen idag utan lunchfodringen...! Vilken tur i oturen att jag faktiskt fått sova så pass bra i natt - annars hade det känts oerhört tungt att inse att jag missat en (i normala fall så OERHÖRT efterlängtad) sovmorgon...!

Efter att ha hejat på Carro - som var den som egentligen skulle morgonfodra idag - åkte jag hemåt igen.... för att sedan återkomma vid 11-tiden för att rida innan jag skulle lunchfodra. Hamingja och jag red längs bilvägen bort till sjön. Inledde med att sidföra i skritt, först en lång sträcka undan för höger skänkel och sedan även för vänster skänkel. Det går bättre och bättre! Och om jag inte tittar ner utan tittar rakt fram med blicken inställd på fjärrseende känner jag ganska tydligt när hon verkligen korsar bak och när hon försöker fuska...!

När vi sedan började tölta var mitt fokus åter på att ha en drivande sits, med mitt bäcken vinklat framåt. Och jag lyckades så pass bra med detta att jag nästan direkt fick den härliga känslan som jag fått uppleva ibland på Atlikurserna: att hennes överlinje är som en fjädrande pilbåge som spänts från bakbenen och fram över ryggen! HÄRLIGT!!! Men det var också väldigt tydligt att om jag tappade drivningen bakifrån så började pilbågen "slacka" och jag måste hitta tillbaka till den drivande sitsen för att få tillbaka den härliga känslan igen.

Det är verkligen oerhört lärorikt att rida en sådan häst som Hamingja! Hon är ju svår på så sätt att hon inte alls är lika "förlåtande" som t ex Lára var utan gör jag fel så hamnar vi också REJÄLT fel... Men så snart jag istället lyckas förändra min ridning minsta lilla i rätt riktning så märks det också på Hamingja! Väldigt tydlig feedback - både när jag gör rätt och när jag gör fel alltså!

På hemvägen försökte jag uppnå samma känsla av fjädrande pilbåge, men med en högre grad av samling i tölten. Då blev det ju genast svårare och jag "tappade sitsen" oftare... men genom att hela tiden försöka vinkla om mitt bäcken rätt igen samt att ideligen "hämta tillbaka bakbenen" m h a innerskänkel och yttertygel kunde jag återställa känslan "fjädringen över ryggen" som gör att bogarna kommer upp. Jättekul att jag börjar få små - men viktiga - bitar i ridningen på plats!!! Men jag måste verkligen träna mer på ridbanan, där jag fortfarande är alldeles för passiv i tölten... Eftersom jag kan vara mer aktiv när jag rider ut borde det ju gå att "konvertera" även till träningen på ridbanan!