Attityd och känsla!

Hamingja ger ganska tydlig feedback va´?!!

Dressyrgurun Kyra Kyrklund har sagt: "En valack säger man till, en hingst frågar man och till ett sto får man skriva en ansökan i tre exemplar...!" När ovanstående bild togs hade jag kanske missat något i min ansökan...! Hon har verkligen "attityd" min Hamingja - men jag gillar det!!!

Idag hade Carola och Dotla redan varit ute och testat ridunderlaget längs bilvägen och när Carola berättade att det varit väldigt blött och TUNGT hade jag ju all anledning att hålla kvar vid min plan att träna på ridbanan! Nu var underlaget på ridbanan dessutom bättre än senast - d v s det mesta av den porösa isen var borta - så jag hade ingen anledning att ångra mig heller!

Jag passade förstås på att rida massor av volter i skritt och tölt, där jag använde innerskänkel mot yttertygel för att aktivera inner bak. Hamingja var snart med på noterna och frustade så belåtet när överlinjen blev låååång! Sedan tränade vi samling vid hand, som på bilden ovan fast med den skillnaden att det främst var framdelen som lättade lite från marken ibland. Avslutade som vanligt denna träningssekvens med att sadla om. Inte för att sadeln hade glidit fram, utan för att det blir så tydlig signal till Hamingja - som alltid "tänder till" lite när man petar på henne med pisken - att det är paus så att hon kan varva ner igen.

När jag sedan övergick till att träna samlad skritt och övergångar till tölt uppsuttet var det ännu en liten polett som trillade ner! Den senaste tiden när vi tränat längs vägen har jag börjat hitta hur jag kan kombinera samlingen i skritt m h a skänklar och säte (som vi ju jobbat med för Atli ett bra tag nu) med att "hämta upp bakbenen" m h a innerskänkel och yttertygel (en övning Atli återinförde under senaste kursen). Och på det sättet hittat ett sätt att kunna bibehålla samlingen i tölten. 

Nu insåg jag plötsligt varför jag haft svårare att bibehålla samlingen på ridbanan! När jag från den samlade skritten (som vi börjar bli riktigt bra på) gjort övergång till tölt (som vi också kan få till ganska bra) så har jag sedan varit alldeles för passiv och i allt för stor utsträckning "åkt" tölt. Till stor del av vördnad för den häftiga känslan i samlad tölt, en känsla jag varit rädd att förstöra och därför har jag gjort just det - d v s förstört genom att inte göra något alls...

Efter Atlikursen har jag gjort ett par försök att komma till rätta med detta, genom att göra som Atli sa och gå in på volt för att "hämta upp bakbenen" genom att flytta undan inner bak. MEN jag insåg nu att jag på ridbanan först låtit Hamingja dra upp tempot alldeles för mycket så att när jag väl försöker korrigera så "sladdar" vi in på volten i ett tempo där jag inte har tillräcklig precision för att "få tag i" de där bakbenen. Dessutom behövs ju betydligt mer korrigering i o m att hon hunnit "springa ifrån" det mesta av samlingen innan jag agerar.

Ute längs vägen har jag däremot varit mycket snabbare att agera så snart hon velat dra iväg i tempo - och då har det inte heller behövts särskilt mycket för att underhålla samlingen. Nu försökte jag tänka på samma sätt på ridbanan och det var alldeles uppenbart att jag "kom åt" henne betydligt bättre än vanligt för hon gjorde ett par försök att vräka sig i handen för att få mig ur balans. Men tack vare att jag hade ganska bra ordning på sitsen så lyckades hon inte med detta och då kom inga fler sådana försök! Vilken SEGER!!!

Tillslut fick jag även uppleva några moment med riktigt härlig känsla i tölten, då allt blev "mycket och luftigt framför mig"! Det behövs inte så många sekunder av den känslan för att jag ska bli REJÄLT "Hamingja-hög"!!! Men jag lyckades faktiskt behärska mig och INTE fortsätta rida till dess det började gå sämre, utan lät henne istället varva ner i tölt på volt som belöning. Oj, vad hon frustade belåtet - hon var visst lika nöjd som jag!

Hemkommen från stallet har jag sedan "kokat" kroppen i varma SPA-badet så nu tänker jag sova "som en stock" i natt! Hoppas kroppen tänker detsamma!