Solig söndag!

Idag matchade vi nya, gröna vojlocken med guldfärgat pannband - och allt klär ju en skönhet!

När jag åkte till stallet idag var förstås den stora frågan om gårdagens "nära svan-upplevelse" fortfarande skulle påverka Hamingja.  När jag suttit upp i sadeln inledde jag med att skritta i små åttor utanför stallet och vände inåt m h a yttertygeln. Eftersom den då inverkade på samma sätt som i övningen när jag "hämtar upp bakbenen" tänkte jag att åttvolterna både skulle fungera som förberedelse för när jag senare under träningspasset skulle "hämta bakbenen" och som böjning för att få lång överlinje och avslappning.

Att den i alla fall uppfyllde det senare visade sig mycket snart genom Hamingjas första frustning - ett gott tecken!!! Det blev ändå rätt spännande för lilla fröken när vi skulle gå ut från gården... Det råkade vara en hel del folk och hundar som rörde sig kring parkeringen när vi skulle passera där så Hami fick väldigt mycket att hålla koll på samtidigt... och när hon mitt i allt detta skymtade något som rörde sig bakom träden längs vägen ovanför vägbommen dånade uppenbarligen hennes varningsklockor.

Hon hade uppenbarligen inte uppfattat att det bara var en av hundarna som sprang längs vägen - för hon är uppvuxen med hundar springande kring benen och inte alls brydd om det. Men en mörk skugga mellan träden skulle förstås rent teoretiskt kunna vara en svart svan så här gällde det att ta det säkra för det osäkra...! Jag lyckades i alla fall lirka henne förbi denna kritiska punkt och sedan fortsatte vi ner till bilvägen nästan av bara farten. 

Bestämde mig för att precis som igår rida mycket tölt - eftersom hon har lättast att slappna av i den gångarten. Och redan när vi passerat grannarnas brevlåda släppte den värsta stressen och hon frustade och frustade och frustade och frustade...! Med tanke på att det igår kom en enda frustning på hela ridturen kändes detta VÄLDIGT lovande!

Mitt fokus för dagen blev nu att ha huvudfokus på min sits - att jag vinklade om bäckenet framåt när jag red tölt i mellantempo. Med säte och skänklar skulle jag bibehålla en lååång hals och aktiv överlinje medan händerna låg stilla vid manken, förutom när jag någon gång ibland kontrollerade att jag kunde böja lätt höger-vänster. Om Hamingja blev för kort i halsen justerade jag min sits för att öka drivningen med säte och skänklar. 

Visst blev det några steg "hämta bakben" då och då - men mitt huvudfokus var hela tiden på att ha en korrekt töltsits och i o m att jag valt ett "lättsamt" mellantempo i tölten krävdes inte så mycket annat "finlir" varför jag lyckades ovanligt bra! De gånger jag "tappade" sitsen kunde jag också utan problem korrigera den "i farten" - utan att sakta ner i skritt för att börja om. Bara att nöta vidare på detta alltså så kanske jag någon gång i framtiden även klarar det i de betydligt mer krävande momenten arbetstempo resp ökat tempo!

När vi var nästan hemma igen mötte vi "gänget med alla hundarna" och det blev åter lite småspännande för Hamingja när hon skulle hålla koll på att allt som sprang kors och tvärs bland träden i skogen på båda sidor om vägen verkligen bara var hundar - för tänk om det i själva verket fanns en mördarsvan ibland dem?!! 

Men jämfört med igår hade hon verkligen återhämtat sig VÄLDIGT bra! Och jag tänkte på det jag läste nyligen att varje gång man kan visa hästen att något den reagerar på faktiskt inte är farligt så ökar hästens förtroende för dig som pålitlig ledare. Och jag kan i alla fall se en MYCKET tydlig skillnad jämfört med våra första månader tillsammans - då hon inte vågade lita på mig alls...! 

Atli har ju också konstaterat att Hamingja är en häst med väldigt mycket flykt i sig, varför det är extra viktigt att kunna ge henne trygghet. Inte minst eftersom hästar med flyktreflexen aktiverad inte kan ta in någon annan info och därför inte kan tränas/utvecklas - flykten blockerar allt annat. 

När Hamingja sedan var tillbaka hos kompisarna i hagen fodrade jag lunch. Egentligen skulle jag ha haft kvällsfodringen idag, men bussiga Carola (den av oss som bor närmast stallet) som egentligen skulle lunchfodra hade erbjudit mig att byta. Många gånger när jag har kvällsfodringen åker jag till stallet två gånger - för att ändå få rida på dagen när det är ljust. Men eftersom det tar 20-30 minuter enkel väg (beroende på om isvägen är öppen eller inte) är det ju VÄLDIGT skönt att bara behöva åka en gång och ÄNDÅ få rida på dagen. Än en gång TACK Carola!!! (Jag vet ju att du dessutom är en av mina mest trogna bloggläsare!)