Igår blev det ingen ridning för oss då regn på nedkylda vägbanor gav blixthalka med mängder av trafikolyckor som resultat, lokaltrafiken stod stilla i både Luleå och Boden och polisen uppmanade alla att hålla sig hemma. Min tidigare plan att rida och sedan köra hästtransporten från Mariebäck in till stan för att lämna in på service kändes plötsligt inte särskilt lämplig...
Som tur var ska släpet inte rep:as förrän på måndag, så jag behöver ju inte lämna in den förrän då. Haken var bara att jag börjar jobba kl 08.00 och släpfirman öppnar inte förrän 08.00... Fast nu visade det sig att Johan faktiskt ska vara LEDIG på måndag, så han har lovat lämna in den åt mig! Han som normalt jobbar må-fre OCH en hel del helgdagar, men i princip aldrig kan ta ut av sitt berg av komptid... men plötsligt händer det!
Dagen till ära ville Hamingja förståss satsa på lite flärd och bling - så det fick bli glansigt schabrak och vårt mest glittrande pannband! Matte hade svarta ridkläder - som vanligt - men "den lilla svarta" funkar i alla sammanhang, säger ju de som kan det här med mode och trender!
Mitt ridmässiga mål för dagen var tölt utan spänningar. Teorin jag har om varför Hamingja innan jul plötsligt började bli spänd i tölten igen var att jag inte varit nog försiktig med min överambitiösa häst... När vi efter senaste Atlikursen började rida ut lite mer igen och inte bara fokuserade på samling från marken och uppsuttet, red vi en hel del galoppintervaller - efter detta "rehab-år" behöver hon verkligen konditionsträning.
Flera av dessa träningspass avslutade jag med tölt på hemvägen - då Hamingja imponerade på mig genom att bjuda på mycket samling utan att jag egentligen bad om det... Där borde jag varit den förståndiga av oss och fått henne att "tagga ner" - för det var nog mer än vad hon egentligen hade styrka till... Jag tror att hon kanske överansträngde sig lite då och därför åter började förknippa tölt med obehag. Hon har ju dåliga erfarenheter av detta sedan tidigare i o m de problem hon haft i korset. Och plötsligt var det svårt att hitta tillbaka till känslan från Atlikurserna med sådan lösgjordhet i samlingen...
Men nu jobbar vi alltså på att reparera den "skadan"! Jag började redan före jul genom att träna samlingen vid hand och sedan bara "åka tölt" uppsuttet till dess hon var riktigt avslappnad igen. Precis som vi gjorde på den första kursen efter konvalescensen. Och idag när vi åter red ut var mitt fokus att bara höja graden av samling successivt och aldrig mer än att jag kunde få henne att slappna av.
Efter lite voltarbete utanför stallet, där hon fick stretcha ordentligt genom att flytta undan för skänkeln och korsa bakbenen, red vi iväg och värmde upp i tölt på hellånga tyglar. Det är verkligen fascinerande hur känsliga hästar kan vara! Jag kan nästan alltid göra övergång direkt från skritt på hellånga tyglar till tölt, enbart genom att jag spänner musklerna i min rumpa. Man kunde ju annars vänta sig att det alltid skulle bli trav i det läget, men det blir det om jag slappnar av i rumpmusklerna. Tänk att hon kan "höra" dessa små signaler så tydligt - det är ju faktiskt en sadel mellan oss!!!
Längs vägen bort till "världens ände" red vi mycket sidförande fram och tillbaka över vägen. Först på hellånga tyglar och när vi kunde göra detta utan att hon ökade tempot började jag ta lite tygelkontakt. Genast blev hon lite stressad och det krävdes mycket "sicksack" över vägen innan hon åter kändes lösgjord. Atli poängterar ju alltid hur viktigt det är att man för varje grad man höjer samlingen ser till att lösgöra. Att hästen blir lite spänd när du ökar samlingen betyder vare sig att du ska sänka kraven igen eller att du bara ska rida på. Utan du måste hela tiden lösgöra hästen på den "samlingsnivå" där spänningen uppstått - annars kommer man aldrig vidare i utvecklingen.
Sista sträckan fram till korsningen fick Hamingja en längre skrittpaus och sedan utnyttjade vi korsningen till att jobba på små volter i skritt i båda varven, samt även där flytta undan bakdelen och korsa bak. När vi sedan började skritta hemåt igen var hon härligt avslappnad, trots att jag inte gav hellånga tyglar utan red med tygelkontakt.
Hittills tyckte jag att det gått ganska bra att hantera hennes spänningar, men nu var vi ju på hemväg och det skulle bli spännande att se hur det fungerade då...! Först "provocerade" jag lite genom att be om sidförande i skritten och ambitiösa Hamingja började genast "ladda" för samling och tölt. Det krävdes en hel del "sicksack" innan hon åter var avslappnad och därmed redo för tölt.
Jag kom ihåg hur Sylvia instruerade mig en gång om att ta stöd mot manken för att verkligen kunna hålla mina händer stilla och sedan bara vibrera lite med ringfingret på resp hand medan säte och skänklar drev hästen fram mot bettet. Det visade sig vara precis lika effektivt idag! Hamingja slappnade av i nacken, längde halsen och töltade avslappnat! Första gången blev det inte så många steg innan hon åter spände upp nacken och började stressa... men jag höll kvar händerna mot manken, gav mer drivning och lät höger ringfinger lirka loss där hon bitit tag i bettet på höger sida.
När hon åter slappnade av i tölten behöll hon detta "trivselläge" lite längre och vart efter behövde jag inte påminna henne lika ofta. Tänk om man bara kunde se till att göra rätt lite oftare - så mycket enklare det skulle vara för hästen att veta vad det är man vill att den ska göra...!!! Vi fortsatte på samma sätt under hemvägen, med avbrott för några skrittpauser. Och när jag tillslut började länga tyglarna successivt tog hon genast chansen att sträcka ut överlinjen mer och mer medan hon frustade så belåtet. HÄRLIGT - precis som jag önskat att vi skulle få avsluta dagens träningspass!!!
Om matte fortsätter att ägna sig åt klok ridning (jag måste helt enkelt vara den förståndiga av oss...!) så hittar vi förhoppningsvis tillbaka till den härliga tölt jag fick njuta av när Atli var här senast!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar