Jag har börjat lära mig rida!!!

Hamingja var härligt rimfrostig efter dagens träningspass - men min mobil hade laddat ur i kylan så jag kunde inte fota henne... Som tur var hittade jag i alla fall en tidigare bild på samma tema!

Efter ridpasset igår fick Hamingja både hasskydd och ryggvärmare på sig när hon gick ut i hagen. Det var lite spännande att ta av hasskydden idag... men till min stora lättnad hade hon inte heller denna gång fått något nytt skavsår av dem! Kompletteringen med mjuk fleece längs övre kantens insida verkar alltså fylla sin funktion! Man kan ju tycka att det skulle vara betydligt mindre risk för skav under vintern, med den tjocka vinterpälsen... Men jag har fått höra att den faktiskt är känsligare för nötning än vad den tunna sommar pälsen är - bara konstruerad för att vara varm och "ullig" inte för slitstyrka alltså.

Som vanligt tjatade Hamingja om att det skulle fotas en "dagens outfit"...!

När jag fotat Hamingja så att hon var nöjd var det dags att rida! Eftersom jag tänkt rida ut längs vägen passade jag på att mjuka upp lite på volt utanför stallet. Först skritt på riktigt liten volt så att hon fick böja sig ordentligt i båda sidorna. Och sedan flytta ut bakdelen för att hon skulle stretcha musklerna i bakdelen genom att korsa över ordentligt med inner bakben. När jag försökte härma Sylvias lätta men effektiva skänkel (en lätt vibrerande fot) tyckte Hamingja att jag ÄNTLIGEN pratade ett språk hon förstod och korsade bakbenen hur lätt som helst och helt avslappnat! 

Fortsatte att rida sidförande rörelser på vår väg ut från gården - och mitt försök till "Sylviaskänkel" gav samma trevliga resultat! När vi kom ner till bilvägen valde jag att svänga vänster, mot Avan och lät Hamingja "jogga igång" i tölt med lång hals. Först med hellånga tyglar så att hon verkligen sträckte ut sig och efter en stund med lätt tygelkontakt så att jag kunde rida öppna omväxlande åt höger och vänster. "Öppna är som att rida på volt fast rakt fram!" brukar ju Atli förklara saken och Hamingja förstod uppenbarligen precis - för hon sträckte verkligen fram pannan och arbetade med en aktiv överlinje!

Bilvägen erbjuder ett helt perfekt ridunderlag nu, med ett tillräckligt tjockt lager av packad snö och is för att ge ett fast men ändå tillräckligt sviktande underlag. Och tack vare att det bara kommit "lagom" med snö ännu går det fortfarande att rida på stigarna i skogen så just nu är utbudet av bra ridvägar i Mariebäck som allra störst! Kanske uppskattar jag dessutom utbudet EXTRA nu eftersom jag under större delen av detta år varit så oerhört begränsad i ridningen p g a Hamingjas problem i korset. Särskilt som både Atli och massör-Thomas var helt överens om att det allra bästa för att minska risken att problemen kommer tillbaka är regelbunden och effektiv träning - och det är ju så mycket lättare att ge henne när inte underlaget kräver att man är superförsiktig hela tiden!

Hon kändes lösgjord och var ren i takten redan från start idag - som hon brukar när jag kommit ihåg att lösgöra och stretcha lite på volt utanför stallet innan vi rider iväg. Och när jag även kom ihåg att försöka använda "Sylvia-skänkel" kunde vi också sidföra fram och tillbaka över vägen i tölt utan motstånd och med ett härligt flyt i rörelsen! Vilken TUR för Hamingja att hennes matte inte är helt obildbar ändå!!! Något jag verkligen lärt mig om ridning (i TEORIN alltså) är att det är "less is more" som gäller - d v s ju mer man lyckas förfina sina hjälper desto trevligare arbetar hästen. Men att lyckas med (eller ö h t komma ihåg) det i praktiken är ju tyvärr en annan sak... i alla fall för mig... Hamingja är dock bra på att påminna mig om detta - bara jag ger henne chansen!

Efter en högergalopp i riktigt, riktigt trevlig form uppför första lilla backen fortsatte vi att rida tölt utan större krav på samling men fortsatt stort fokus på lösgjordhet. Inför nästa galoppbacke gjorde vi åter en supersnygg galoppfattning (höger) och Hamingja kändes så avslappnad i de första sprången, trots att jag red henne ganska samlad i galoppen. Men när en stor sten helt överraskande dök upp på höger sida av vägen ute på kalhygget visade Hamingja istället upp sina talanger för sidförande i galopp... jo, ni hade blivit imponerade om ni sett oss! Men jag drog mig till minnes förra gången vi red här förbi (första gången på mer än ett halvår) - och måste nog ändå tycka att det gått framåt... för då gjorde hon en slidestop direkt ur galoppen, med lååååånga bromsspår i gruset som resultat! Note to self: Det kanske inte vore så dumt om jag komma ihåg att skritta förbi den stora stenen nästa gång - så att hon hinner titta ordentligt på den istället för att den alltid ska dyka upp så plötsligt i hennes synfält?!

Uppe på backkrönet, där jägarna brukar sitta och fika, svängde vi in och galopperade längs stigen upp över kalhygget. För att när vi kom upp i skogen rida vänster nerför sluttningen och tillbaka längs den slingrande stigen genom skogen ut till bilvägen. Detta brukar jag kalla vår "travslinga 2", till skillnad från "travslinga 1" där man också red av vägen vid jägarnas fikaplats fast sedan tog en stig in till höger igen strax efteråt. Men när skogen här förvandlades till kalhygge utplånade skogsmaskinerna alla spår av den stigen, så nu finns ingen "travslinga 1" längre... om inte tvåan ska få byta namn då. 

Den kvarvarande travslingan gjorde i alla fall verkligen skäl för sitt namn idag, då snödjupet var så precis lagom att Hamingja fick en extra häftig "studs" i varje steg! Riktigt härligt!!! Här blir det perfekt att rida på kvällarna framöver! Tillbaka ute på bilvägen vände vi hemåt igen och inledde med ytterligare en högergalopp uppför backen. Dagens högergalopper har definitivt varit våra bästa på länge - med trevlig form som ger mycket bärkraft och härligt runda språng! När jag försöker analysera kommer jag fram till att det måste bero på att jag dels inte "fegat" med lite för långa tyglar (vilket kunde behövas på Feykir - som också var femgångare - men bara stjälper för Hamingja.) Men f f a för att jag dessutom mötte upp detta med tillräckligt mycket drivning fram emot bettet - för det är ju när hon går fram tillräckligt för att bli lätt i handen som hon kan slappna av och komma upp i sprången. 

Efter en längre skrittpaus var det så dags att försöka återupprepa gårdagens "leka lite samling" i tölt. Och det fungerade riktigt, riktigt bra även idag!!! Om jag bara samlar henne "lagom" mycket i skritten - d v s att hon är fortsatt helt lösgjord är viktigare än graden av samling - och sedan kan göra övergången till tölt med bibehållen lösgjordhet innebär sedan lite extra drivning att hon svarar med att samla sig mer och komma upp med bogarna i tölten med bibehållen lätthet! 

Om jag istället "vill för mycket" när jag samlar henne i skritten är det stor risk att det skapar spänningar i henne som även om de inte märks så mycket i skritten avslöjas desto tydligare i tölten genom att en ökad drivning istället får henne att lägga sig i handen och öka tempot. Det gäller alltså att lära sig hur mycket samling som är "lagom" när vi rider ut längs vägen - och alldeles särskilt när vi dessutom är på hemväg - eftersom ridbanans möjligheter till böjda spår gör att ridningen där "tål" mer samling i skritten med bibehållen lösgjordhet. 

Atli betonar alltid den stora betydelsen av lösgjordhet och att varje töltträningspass måste avslutas med hästen helt avslappnad både fysiskt och psykiskt. Ju större krav man ställt på hästen desto mer nedvarvning i tölt behöver man ge den. Och det är viktigt att man varvar ner i just tölt så att hästen alltid får avsluta med att tölta riktigt, riktigt avslappnat. När den gör det kan man gå över till att även varva ner i trav, men inte förr! Så att det tydligaste minnet av tölt som hästen har efter varje träningspass är ett minne av avslappning både fysiskt och psykiskt. 

Jag försöker alltid - efter bästa förmåga - leva efter Atlis visdomsord! Och när jag avslutade dagens sista sekvens med samlad tölt genom att successivt länga tyglarna till dess de var hellånga och Hamingja - trots att vi var på hemväg - inte reagerade genom att genast öka tempot utan istället tog tillfället att sträcka ut överlinjen och frusta av välbehag när hon fortsatte hemåt i en långsam tölt. Då tog jag det som ett bevis för att jag faktiskt lyckats göra vissa saker rätt! Det är nog verkligen så att jag har börjat lära mig rida!!!