Vilken chock att en kär vän kan ryckas bort så oerhört snabbt...

Oj, vad oerhört tungt det är att skriva detta blogginlägg... I eftermiddag tändes ännu en stjärna på hästhimlen när min fina, fina lycko-Lára fick galoppera vidare till de evigt gröna ängarna... Allt har gått så fort och jag är som i chock... I fredags eftermiddag fick hon lite tungt att andas och blev snorig,  kontakt med Agrias telefonveterinär gav den troliga prognosen bronkit p g a reaktion på pollen och om hon inte blev sämre skulle vi avvakta till måndag morgon med att kontakta veterinär. Lördag och söndag var läget ganska oförändrat och när jag på måndag morgon fick kontakt med kliniken i Boden och löfte om att komma dit med henne kl 16.15 samma dag kändes allt ganska tryggt. 

Strax efteråt fick jag ett sms från Sylvia som berättade att Lára hade slutat äta, fått 39 graders feber och var vitskummig i näsborrarna... Och när jag ringde upp hade hon varit i kontakt med kliniken som tyckte att vi inte skulle vänta till klinikbesöket på eftermiddagen utan skulle ringa ut distriktsveterinären på en gång. 

När jourhavande kom till Mariebäck hade febern gått upp ytterligare. Bedömningen blev att det var en luftvägsinfektion som troligen orsakat svullnad i luftvägarna och därav den ansträngda andningen. Lára fick antibiotika och smärtstillande/febernedsättande - piggnade på sig lite och började åter äta. 

Snart kom dock nästa bakslag -  det började komma ut mat genom näsborrarna på henne... Distriktsveterinären trodde inte på foderstrupsförstoppning utan att det måste vara något annat. Hon konsulterade en hästexpert inom deras organisation att penicillinet förhoppningsvis skulle minska den förmodade svullnaden i luftvägarna. Men att jag nästa morgon kontakta kliniken igen och boka tid för en endoskopi för att förhoppningsvis kunna utröna vad som orsakade den ansträngda andningen och att maten kom fel väg. 

Som tur var lät sig Sylvia inte lugna med detta - med sin oerhört långa erfarenhet och goda "hästöga" kände hon att något var väldigt fel... En ny kontakt med kliniken gav också beskedet: "Kom hit med hästen GENAST!!!" Deras bedömning var att allt tydde på foderstrupsförstoppning och då var det bråttom att få bort den mat som troligen proppat igen strupen. På kliniken kom sedan chockbeskedet: endoskopin visade att stackars Lára hade en stor tumör som i princip proppade igen hela luftstrupen.  Endast med yttersta möda kunde hon ännu pressa lite luft förbi. Tumören måste vara oerhört snabbväxande och klinikveterinären konstaterade att Lára inte skulle överleva kvällen... hon höll i princip på att kvävas framför ögonen på oss... 

Det fanns bara en sak att göra - att förkorta Láras lidande... Så min fina, fina gumma fick somna in... Hela dagen hade jag kastats mellan hopp och förtvivlan - och så detta hemska avslut... Men när det var över och jag satt kvar en stund hos Lára kunde jag konstatera att hon låg med spetsade öron och jag tog det som ett tecken på att hon nu hade det bra och inte behövde plågas längre. Min fina, fina tjej som i hela sitt liv spridit sådan glädje till alla som haft förmånen att rida henne - och som var så tapper ända till slutet... Hon hjälpte mig genom sorgen efter min Feykir och nu lämnar hon ett sådant ENORMT tomrum efter sig... TUR att jag har min fina Hamingja kvar ändå!!!

"I nöden prövas vännen" heter det ju och det kan jag verkligen skriva under på! Utan Sylvia och Carro vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom denna hemska dag... Och alla tröstande ord från vänner och bekanta - samt alla som delat sina fina minnen av Lára värmer verkligen! Klinik-veterinären t ex, som red Lára vid ett par tillfällen för ca 10 år sedan har ända sedan dess kallat henne "sin häst" och varje gång jag träffat henne i något sammanhang nämnt vilken oerhört ridglädje Lára gav. Och detsamma har så många andra också sagt!

För alla oss som älskade henne var detta en oerhörd chock - men för Láras egen del var det egentligen ett förhållandevis bra slut. Visst hade det varit bäst om vi redan på fredag kväll vetat hur allvarligt det var och låtit henne somna in redan då. Men min lilla "arbetsnarkoman" behövde i alla fall aldrig tillbringa lång tid i sjukbox eller sjukhage utan fick vara aktiv och ridas ända till sin sista vecka i livet. Sylvia har flera gånger sagt om Láras ENORMA energi och arbetsglädje att "Det kommer att vara full fart på henne fram till den dag hon faller död ner!" Och så blev det ju nästan...!

Oj, vad du fattas mig underbara häst...!!! Undrar hur länge jag ska vara kvar i detta tillstånd av chock...?! Men jag är SÅ tacksam för de år vi fick tillsammans och alla fantastiska upplevelser du gav!!! Mitt i sorgen är jag glad att det aldrig blev av att jag sålde henne - hon behövde inte flytta utan  fick hon bo kvar i Mariebäck där hon tillbringat nästan hela sitt liv och trivdes så bra! The Queen of Mariebäck styr nu i Trapalanda - och där är det garanterat rejält "drag under galoscherna" fr o m nu! Vila i frid min underbara, finaste vän!!!