ÄNTLIGEN!!!

Efter fem långa månader "längs bilvägen" kunde vi idag rida ut i skogen igen för första gången - så HÄRLIGT!!! Efter den senaste tidens intensiva träning av samling (f f a från marken) kändes det jättebra att kunna låta Hamingja "stretcha sig själv" med lite terrängridning! 

Vi red bilvägen mot Avan och hann värma upp i tölt med lång hals samt göra en riktigt fin fattning av höger galopp i första lilla backen. För att sedan uppe på backkrönet, mitt emot infarten till sandvägen, istället ta höger och rida upp i skogen. Hamingja verkade uppskatta omväxlingen lika mycket som jag!

Medan vi följde skogsvägen som går parallellt med bilvägen, tillbaka mot stallet, skrittade vi till största delen - men några travsträckor blev det också. Jag brukar ju tycka att Hamingja många gånger är fånig när hon reagerar oerhört häftigt på saker som faktiskt inte alls är farliga. Men när det dök upp en joggare ute i den blöta terrängen, när vi närmade oss kalhygget, blev nog jag minst lika överraskad som hon...! "Didn´t see that coming... at all!!!" 

Framme vid kalhygget valde jag att rida ner genom terrängen redan innan "grannhuset" (de enda grannar Sylvia och Janne har inom flera kilometers omkrets). Visserligen fortsätter skogsvägen över hygget och ner till bilvägen en bit längre fram. Men den delen brukar vara väldigt blöt även sent på sommaren, så det kändes inte som det bästa valet redan nu... Även om "allt blött" är MKT bra träning för Hamingja så trampar man ju sönder marken så mycket...

Istället kryssade vi oss alltså fram i den snåriga terrängen (antagligen har det en gång varit en äng men som sedan länge helt växt igen med mycket tät och snårig växtlighet) och tog oss ner till bilvägen. Följde sedan dikeskanten till dess vi kom till den lilla infarten vid kallkällan (en infart som antagligen byggdes för att man skulle kunna köra in på den nu igenväxta ängen - gissar jag.) Nu fick den istället rädda Hamingja från att behöva gå ner i det leriga diket. (Eller mer troligt: rädda matte från att behöva uppleva när Hamingja gjorde ett JÄTTEHOPP över det djupa, otäcka diket!) 

När vi en stund senare åter lämnat bilvägen och red upp mot gården stannade vi till där vägen nyligen var helt översvämmad av smältvatten. Det är fortfarande ett ganska stort område vid sidan av vägen som ligger under vatten - men bara 1/2-1 dm djupt och med bra underlag. Alltså ett perfekt ställe att träna Hamingja på att gå i vatten tyckte jag! Vi var väl inte helt eniga där till att börja med... men efter lite övertalning vågade lilla fröken först korsa "floden" några gånger och sedan t o m stanna ute i vattnet!

Tillbaka i stallet var Hamingja sedan YTTERST nära att dö svältdöden - innan matte i sista sekunden lyckades servera hennes kraftfoder... Tyvärr var det inte heller första gången detta hände... vi får verkligen hoppas att hennes matte skärper till sig REJÄLT så att detta inte upprepas. Självklart ska ju maten serveras samma sekund som hästen går in i boxen - om inte förr!!!