En MAGISK känsla!!!

Finhästen!!!

Efter två välförtjänta vilodagar var det så dags att repetera övningarna från helgens kurs. Första gången på egen hand - det är alltid lite spännande - men gick riktigt, riktigt bra!

Lára har ju i alla år skämt bort mig med att alltid komma när jag ropar på henne i hagen (eller oftast innan jag ropat, så snart hon får syn på mig). Hamingja har haft en hel del att leva upp till på det området alltså...! Ett tag kom hon också när jag ropade, men sedan övergick hon till att bara stå och titta på mig hur jag än visslade och ropade... Men den senaste tiden har hon åter börjat komma när jag ropar - och jag blir lika GLAD varje gång!!! För jag tar det som ett tydligt tecken på att det obehag från korset som hon tidigare upplevde vid ridningen nu är borta!

Det var hela 19 grader varmt idag och Hamingja såg verkligen ut att njuta extra mycket när jag "gick loss" på hennes kvarvarande vinterpäls med skrapan - jag kan tänka mig att den kliade en hel del i värmen och då måste det ju ha varit underbart att jag "kliade tillbaka"!!! Något hon däremot INTE uppskattade var när en av träningshästarna som för tillfället stod inne helt ofint sträckte sig ut över boxkanten och nosade henne på rumpan. PANG!!! sa det i boxväggen - när fröken med temperamentet MKT tydligt visade att detta INTE var ok!!!

Eftersom det var repetition av ridkursen som stod på schemat skulle jag rida på ridbanan. Hamingja kändes väldigt avslappnad och fin när vi värmde upp enligt Atlis modell, i skritt, tölt resp trav med lång hals. Sedan var det så dags att ge sig på samlingen från marken! Precis som under helgen började jag i vänster varv, lät henne först rygga några steg för att sedan direkt gå framåt i långsam, samlad skritt. Det är många moment som ska till för att det ska fungera: min position framför henne i kombination med kramningar på tyglarna (följt av eftergifter) ska bromsa upp tempot medan pisken uppe på korset, smackningar samt att jag backar bort från henne ska få henne att röra sig framåt och sammantaget ska hon successivt vinkla in haserna allt mer och därmed bära mer och mer vikt på sina bakben.

Många moment att hålla reda på alltså - för oss båda! Men för varje gång vi tränar på detta blir det lite lättare för mig att hålla reda på allt och hon vet lite mer vad som förväntas av henne och blir inte lika stressad och/eller arg. Sedan är det ju också som Atli påpekade: "I början ska man belöna redan ett försök att göra rätt, men successivt ska man sedan höja ribban för belöningen i takt med att hästen förstår vad det handlar om och dessutom hunnit bli tillräckligt stark för att bära upp sig bättre." Det gäller m a o för mig att kunna "läsa" henne tillräckligt bra för att veta när ribban kan höjas resp inse om jag gått för fort fram...

Hamingja är ju också en mycket ambitiös häst som så GÄRNA vill göra rätt! Och eftersom vi hela helgen berömt henne så snart hon trampat under sig tillräckligt med bakbenen för att kunna "lätta" med framhovarna från marken i små skutt behövde jag snart bara smacka lätt för att hon skulle börja skutta - pisken behövdes inte längre för detta. Hittills hade det verkligen gått över förväntan att "klara oss själva!"

När jag sedan bytte till höger varv blev det dock lite svårare... För nu testade Hamingja om hon verkligen måste lyssna på mina bromsande signaler eller om det inte gick lika bra att helt enkelt springa fort framåt istället?! Som tur var hade jag sett hur Atli hanterat denna reaktion från henne, både på en kurs i höstas då han för första gången testade detta med henne och även alldeles i början av vår första lektion i lördags.

Idag var det dessutom betydligt mer halvhjärtade utbrytningsförsök från hennes sida, särskilt jämfört med i höstas. Och genom att bromsa upp henne effektivare, rygga mer, berömma MASSOR när hon gjorde rätt och bara be om en kortare sträcka samlad skritt innan hon fick sträcka ut och slappna av kunde jag åter få vårt samarbete att fungera. Skönt att jag kunde reda upp det!

Att detta är oerhört effektiv träning för hästen var alldeles uppenbart i o m att hon redan nu var REJÄLT svettig (och det berodde nog inte bara på värmen.) Men det blir ÄNNU mer uppenbart så snart man sätter sig i sadeln - och det känns som om Atli eller Sylvia redan ridit hästen en stund!!! Verkligen en MAGISK känsla!!!

Till min glädje tog vi inte med oss något alls av stressen hon uppvisat en stund tidigare till det uppsuttna arbetet - utan kunde lugnt och fint jobba med ryggningar, samlad skritt och övergångar till tölt!!! Vi gjorde ett antal sådana övergångar i båda varven - vissa blev bättre och andra sämre... Men eftersom hon har så lätt att börja stressa upp sig var mitt huvudfokus att vi skulle kunna göra detta med bibehållet lugn. Så jag red ganska korta sträckor samlad skritt och efterföljande tölt - för att hon inte skulle känna för stor press - och det fungerade riktigt bra!

Men det var verkligen inte bara Hamingja som fick träna på något svårt idag. Efter att ha sett bilderna Johan fotade i söndags vet jag bara än mer tydligt än tidigare hur mycket jag behöver tänka på min sits eftersom jag har en sådan tendens att falla framåt hela tiden i tölten... Redan från uppvärmningen försökte jag därför tänka på att hela tiden lägga vikten ordentligt bakåt (vilket förhoppningsvis innebar att jag satt hyfsat rakt).

Det blev också väldigt tydligt hur stel jag är i mina höftböjare, vilket gör att jag hamnar väldigt långt bak i sadeln... Innan jag satt upp i sadeln igen efter samlingen från marken hade jag ändå stretchat höftböjarna, men detta räckte ju inte på långa vägar... Jag har haft problemet med stelhet i många år nu (hör ihop med min fibromyalgi). Och jag vet av erfarenhet att när det blivit värre än vanligt - som nu - så måste jag stretcha flera gånger per dag under en längre tid för att återfå en hyfsad rörlighet. Så det är bara att skärpa till sig och stretcha - igen och igen och igen...!

Sammanfattningsvis var jag efter dagens träning OERHÖRT nöjd med min fantastiskt fina häst - nöjd med hur jag själv hanterade samlingen från marken men långt ifrån nöjd med min sits. Där har jag verkligen ENORMT mycket att jobba med - och jag är ju som alltid otålig och hade velat se resultat NU! "Gode Gud, ge mig bättre tålamod - men gör det FORT!!!"