INTE en rolig lördag...

Lára njuter i morgonsolen! Och när den här bilden togs kunde jag fortfarande njuta av den också...

Dagen såg verkligen ut att börja så bra, med morgonfodring av hästarna i strålande vårvintersol! Efter frukosten red jag och Hamingja en vända bort till "världens ände" och till min förvåning kändes hon  ganska loj, vilket inte alls är hennes stil... men jag tänkte att det kanske blev väldigt varmt för hennes tjocka vinterpäls i solen så för säkerhets skull skrittade jag nästan hela vägen hem. Tillbaka i stallet blev jag sedan varse att det var värre än så, för när jag hällde betfor i krubban ville hon inte alls ha... Genast hämtade jag febertermometern och det visade sig till min bestörtning att hon hade 40,2 i temp...

Den första tanken som for igenom mitt huvud var: "Bara det inte är kolik..." och den andra: "Och Sylvia som inte är hemma - VAD gör jag nu??!!" Sylvia - vår livlina i allt som är hästrelaterat - var typiskt nog uppe i Gällivare och höll ridkurs hela helgen... Jag skickade ett sms till henne och som tur var hade hon snart möjlighet att ringa upp. På hennes inrådan letade jag sedan fram ett stetoskop för att lyssna efter tarmljud på Hamingja och jämföra dessa med de andra hästarnas. Samt göra okulärbesiktning av slemhinnorna i munnen och genom att dra i huden på halsen försöka avgöra om hon var uttorkad. Slemhinnor och halshud verkade OK - men i magen var det oroväckande tyst...

Under dagen som gick blev det allt mer tydligt att Hamingja var väldigt allmänpåverkad - för hon protesterade inte det minsta över att behöva "stå och mögla i en box". I normala fall hinner hon inte mycket mer än att äta upp sitt kraftfoder innan hon med oerhörd tydlighet visar hur oacceptabelt det är att jag inte släpper ut henne GENAST!!! I normala fall brukar hon dessutom knappt hinna in i en box innan hon skiter en rejäl hög (om hon inte lägger den på stallgången vill säga) men nu hade hon alltså inte skitit en enda gång sedan jag tog in henne vid 9.30...

Vid 19.30 tiden hade Hamingjas temp gått upp till 40,8 och jag vågade jag inte vänta längre utan ringde jourhavande distriktsveterinär. När jag berättat om febern, att hon inte ätit eller druckit sedan morgonen, att det var oroväckande tyst i magen på henne men att jag inte sett några andra koliksymptom sa veterinären att det mest troligt var något virus som orsakat febern och att detta i sin tur fått henne att tappa aptit och törst. Men helt kunde hon förstås inte utesluta kolik heller... "Jag är där på 45 minuter!" var i alla fall ett besked som lugnade mig något.

När veterinären - som också hette Anna - dök upp och gjort en första undersökning kom hon fram till att prio ett var att ge febernedsättande och sedan vätskedropp. "Förhoppningsvis är det febern som gör att hon inte vill äta och att hon ätit dåligt/inte alls som i sin tur fått magen att nästan stanna av och bli så tyst. För hon borde visa fler koliksymptom ifall hon verkligen hade ont i magen. Fast å andra sidan ser hon OFÖRSKÄMT pigg ut för att ha så här hög feber... Islandshästarna är otäckt bra på att hålla masken... så jag kan ändå inte helt utesluta att det skulle kunna vara kolik..."

Med tanke på att kolik kan innebära tarmvred vilket kräver operation och sådana i sin tur inte görs norr om Uppsala var det förstås ett mardrömsscenario... och jag höll alla mina tummar stenhårt för att veterinären hade rätt om att det var febern som var grundproblemet och att vi därför skulle kunna åtgärda resten ifall vi kom till rätta med den.

Stackars Hamingja har börjat få vätskedropp.

Johan har berättat att man till en människa max ger 2 liter vätskedropp per dygn. Men Hamingja skulle få minst 2 x 5 liter - och det i så snabbt tempo som möjligt. Jag hade ju inte sett henne dricka något alls på hela dagen - och nu hade klockan hunnit bli 21... Medan den första droppåsen "avverkades" och veterinären med jämna mellan rum kollade vilopulsen (som fortfarande var betydligt högre än normalt), lyssnade på luftrör och tarmljud och jag temp:ade stod Hamingja mest och halvsov. 

Hon reagerade inte ens nämnvärt när det plötsligt hördes ett högt mullrande ljud, som jag först trodde var mkt lågt flygande JAS-plan, men som sedan åtföljdes av att hela stallet skakade så att det skallrade i fönsterrutorna... vid vad som senare skulle visa sig vara en jordbävning! :-O  Den kraftigaste jordbävningen i detta område på 100 år t o m! :-O  Hamingja reagerade knappt alltså. Men veterinären såg lite knäsvag ut och berättade att hon för bara ett år sedan varit i Nepal under de kraftiga jordbävningarna där och nu blev hon förstås påmind om denna obehagliga upplevelse... Då hade efterskalven varit i nivå 4 till 5 (och senare skulle vi få veta att detta låg på nivå 4). Tur att man vi ändå är så förskonade här i Sverige!!!

När veterinär-Anna gick ut i bilen för att börja skriva journal (av smittskyddsskäl ville hon inte ta in datorn) fick jag uppdraget att bevaka och utföra byte av droppåse när det var dags. Det var bra att jag fick träna på detta eftersom hon tänkte lämna en tredje droppåse som jag skulle kunna ge under natten eller i morgon ifall febern åter skulle dra iväg uppåt. I den här vevan piggnade Hamingja till en liten stund och ville ÄNTLIGEN äta en munfull av de höstrån jag gång på gång försökt fresta henne med. En liten stunds mattelycka!!!

Febern påverkades oroväckande lite av den febernedsättande medicinen, som ändå hunnit få några timmar på sig att verka nu... Men Hamingja piggnade då och då till och ett par gånger till ville hon äta några höstrån, innan hon åter blev dåsigare. Fast veterinären upprepade många gånger sitt konstaterande att hon trots allt verkade otroligt pigg med tanke på den höga febern - samt oron för att hon kanske ändå lyckades "mörka" att hon verkligen hade ont i magen... Vid det här laget hade det i alla fall börjat bubbla rejält i Hamis mage då och då - och det behövdes inget stetoskop utan jag hörde det tydligt fast jag satt ungefär en meter från hennes mage! "Det där är vattenbubbel - inte matsmältningsljud - sa veterinären. Men det är definitivt bättre än inget!"

När även droppåse 2 avverkats var det dags för ett riktigt eldprov för mig: som ytterligare förberedelse för att hantera den tredje droppåsen på egen hand ifall den skulle behövas blev det min uppgift att "koppla loss" droppslangen, trycka lätt på halsen så att kanylen fylldes med blod (för att undvika luftbubblor när/om jag skulle ansluta en ny droppslang senare) och sedan stänga till kanylen med en skruvkork. Ni som känner till min svåra fobi mot sprutor och liknande kan säkert lista ut att detta inte var någon höjdarupplevelse... men vad gör man inte för ögonstenens skull?!!

Den lilla promenaden på ett par meter tillbaka till boxen där Hamingja stått tidigare (men där vi inte hittade något bra att fästa droppåsarna i) piggade faktiskt upp lilla fröken tillräckligt för att hon skulle nosa runt i spånet en stund och t o m äta några tuggor hö - stor lycka igen!!! Men hon hade fortfarande inte skitit minsta lilla hög på mer än 13 timmar... Veterinären tyckte att jag skulle gå ut med henne en kort sväng för att se om det kunde få igång magen. "Bara ett par minuter, i o m att hon inte bör ansträngas med så här hög feber, men bara att hon kommer ut och ser de andra hästarna kan göra att magen drar ihop sig lite och kommer igång!" 

Vi tog en liten promenad runt planen mellan stallet och traktorgaraget - och mycket riktigt såg Hamingja genast mer allert ut när hon kom ut och spanade ivrigt efter Hremsa och Litlamin som ju brukar vara hennes ständiga följeslagare! Tillbaka i stallet bjöd hon visserligen inte på någon skithög - men hon gav sig med stor iver i kast med att tugga hö - och fortsatte i flera minuter! Däremot fortsatte hon konsekvent att bojkotta betforvattnet jag hade hällt i båda boxens krubbor... men nu hade hon ju fått i sig 10 liter vatten via dropp så för tillfället borde inte vätstebrist vara det största problemet.

Innan veterinären åkte hade vi kommit överens om ett lämpligt schema för resten av natten: jag skulle titta till Hamingja en gång varje timme för att kolla hennes temp, lyssna efter tarmljud samt hålla koll på att slemhinnorna i munnen inte mörknat. Och gå en likadan kort promenad ute på gården, för att förhoppningsvis hjälpa igång hennes mage. Jag hade redan fått löfte av Sylvia om att låna deras gäststuga för att vila/sova en stund mellan varven - och inte minst värma mig eftersom det inte är mer än ett par plusgrader i stallet. 

Jag fick "krama ur" det allra sista ur mobilbatteriet när jag ringde Johan och mitt stora stöd i livet lovade genast att köra ut till Mariebäck med lite ätbart och inte minst mobilladdaren. Klockan hade hunnit bli 01.30 när vi tillsammans tittade vi till Hamingja och jag utförde hela den "ritual" veterinären ordinerat inkl kort promenad. Sedan åkte Johan hemåt igen, medan jag kröp ner under flera lager täcken i gäststugan och satte mobilen på ringning om 1 timme. 

Under resten av natten blev tarmljuden successivt fler för varje gång jag kollade till henne, tempen ville inte gå ner mer än marginellt, men varje promenad resulterade i att hon piggnade till lite och åt hö med god aptit i alla fall i några minuter sedan hon kommit tillbaka in i boxen igen. 

När jag för tredje gången lyckats bända upp mig ur sängen i gäststugan vid telefonens pipande (än en gång med känslan att jag bara precis hade hunnit lägga huvudet på kudden) belönades jag med denna UNDERBARA åsin i Hamingjas box!!! Tänk så oerhört glad man kan bli över en aldrig så liten hög med hästskit!!! 

När jag sedan åter vacklade in i stallet vid kl 07 visade det sig att Hamingja efter den senaste lilla promenaden inte bara tuggat hö i några minuter - utan uppenbarligen fortsatt äta till dess allt hö var slut! På veterinärens inrådan var det visserligen bara en liten tuss hon hade fått - men ändå STOR mattelycka!!! Styrkt av detta samt med vissheten om att Carro skulle komma för att morgonfodra om bara ca 1 timme bestämde jag mig för att unna mig lite "sovmorgon" - för första gången den här natten skulle jag våga sova TVÅ timmar i sträck!

(Tidigare hade jag erbjudit mig att ta morgonfodringen istället för Carro, när det stod klart att jag ändå skulle bli kvar i Mariebäck över natten. Men hon ville ändå komma ut till stallet och titta till sina hästar innan hon skulle börja jobba vid lunchtid. Och nu när jag såg två timmars oavbruten sömn som en ENORM lyx var jag förstås oerhört tacksam för att hon stått på sig och inte antagit mitt erbjudande!!!)