Fredagsmys!

Idag hade jag - som vanligt - fredagsmys i stallet efter jobbet. Och efter ridturen njöt Hamingja så här!

Det blåste verkligen ISANDE vindar idag... vilken ENORM kontrast mot de jättevarma vindarna i tisdags som gjorde att vi slog nytt värmerekord! (Varmaste marstemperaturen i Luleå sedan mätningarna startade 1944!) När vinden på detta sätt "hetsar minusgraderna att anfalla" (citat lånat av Jo Nesbö) brukar jag försöka planera ridningen så att jag ska få medvind på hemvägen. I annat fall är ju risken att man "luras" att rida alldeles för långt och sedan får frysa massor under hemvägen... 

Fast idag hade vi ett annat "väderfenomen" att ta hänsyn till också - eller rättare sagt "väderorsakat fenomen". När värmen tidigare i veckan åter ersattes av minusgrader förvandlades Mariebäcksvägen till rena isgatan - med is så blank att man kan spegla sig i den... Hästarna får ju ändå perfekt fäste tack vare sina broddar, men för bilarna är det betydligt värre... När föret är så här (och eller sikten mkt dålig) undviker jag att rida mot Avan eftersom den vägsträckan nästan enbart består av backar och kurvor - där man INTE vill få ett plötsligt möte med en bil som varken kan bromsa eller väja undan ...  

Då känns det oerhört mycket säkrare att följa vägen åt andra hållet istället - där den är helt plan och har långa raksträckor. ÄVEN om man får stå ut med isande motvind i ansikten när man rider hem. Just nu är i alla fall risken att rida "för långt" inte så stor eftersom jag bara rehabrider Hamingja - och blir det för kallt kan jag ju dessutom alltid ta till lite Hamingjatrav så är jag snabbt rejält varm igen!

Idag var lilla fröken faktiskt ÄNNU mer avslappnad än igår - härligt att hon så snabbt hämtat sig efter sin "traumatisdag"!!! Avslappnad och fokuserad, skulle jag beskriva henne, för jag kunde t o m ge henne hellånga tyglar redan när vi skrittade ut från gården. Jag brukar annars få skratta åt hennes förvirrade uppträdande precis i inledningen av våra ridturer, då jag verkligen får jobba för att få henne att fortsätta rakt framåt. Jag som varit van vid Lára, som är som en "målsökande robot" på väg ut på uppdrag, har behövt styra Hamingja för att hon ska gå rakt fram och inte åla sig fram och tillbaka över vägen eller helt sonika vända runt på en femöring för att gå hem...! 

Men idag funkade t o m "Lararidning" - med hellånga tyglar skrittade hon avslappnat men målmedvetet rakt fram ut från gården och ner till bilvägen. Plötsligt händer det!!! När vi efter en längre sträcka skrölt med låååång hals övergick till trav var hon ytterligare lite mer avslappnad än igår och bjöd på en riktigt, riktigt trevlig form! 

I korsningen vid sjön vände vi hemåt igen - jag vill ju inte rida för långa sträckor med henne nu under rehabtiden. Som vanligt inledde vi hemvägen med en längre skrittpaus - då hon åter var tillräckligt avslappnad för att jag skulle våga ge henne hellånga tyglar. Jag satt och tänkte att det är synd att det hade varit betydligt bättre rehab om vi kunnat skritta ute i skogen - på slingrande stigar där terrängen hade gjort att skritten inneburit ännu bättre muskelträning. För att inte tala om att få lite variation istället för att bara rida längs bilvägen fram och tillbaka till sjön. 

Fast för Hamingjas del är nog just bristen på variation väldigt välgörande! Fram till att jag köpte henne för ett drygt år sedan trodde hon ju på fullt allvar att korsningen vid sjön var världens ände - för hon och Sylvia hade i princip aldrig ridit längre än så. I många månader ägnade jag mig sedan åt att träna henne på att rida andra vägar eller successivt allt längre bort - för att avdramatisera "stora vida världen" för henne. 

Men med tiden har hon ju blivit oerhört modig! Länge var skritt första delen av hemvägen en nödvändighet för att inte trigga hennes starka flyktreflexer i onödan - jag hade fullt sjå med att avhålla henne från att springa i full fart hem till tryggheten. Numera behövs inte skritten av den anledningen, men jag vill ändå fortsätta underhålla den välgörande "offknapp" som vi tränat in på detta sätt. Dock märks det väldigt tydligt på henne hur bra hon mår av rutiner. När hon vet vad som väntar har hon lättast att slappna av och fokusera. 

Så för Hamingja är nog faktiskt den här ganska enahanda rehabridningen fram och tillbaka längs bilvägen faktiskt lika välgörande för själen som för kroppen! På samma sätt som det märks att Atlis tydliga system är oerhört bra för henne! Extremt ambitiös som hon är har hon så lätt att stressa upp sig på ridbanan - men rider jag bara efter Atlis system känner hon snabbt igen sig, vet vad som förväntas av henne och slappnar av. Vilket är OERHÖRT avgörande för ett så extremt flyktdjur som en häst! Så länge det finns minsta tanke på flykt är dess hjärna nämligen blockerad för alla andra intryck - så om man ska kunna lära en häst något nytt MÅSTE den vara helt avslappnad!

Sedan blev det mer tölt och trav - i båda fallen red jag mycket öppna med böjning i högersidan för att få bogen på plats så att hon därmed skulle jobba så jämnt som möjligt med kroppen. Atli har ju tidigare sagt att "öppna är som att rida på volt fast rakt fram!" och det är ju bra att ha i åtanke inte bara när man rider längs vägen och inte har plats för någon volt utan också när man som nu inte får rida på volt. 

Tillbaka i stallet försökte jag känna om möjligen det lilla galliga området på vänstra hasens insida kändes lite mindre svampigt nu - och kanske... eller så var det bara önsketänkande från min sida... Jag har i alla fall inte tänkt trappa upp träningen något förrän jag fått bekräftat av Sylvia att svampigheten är helt borta - mig själv törs jag inte lita helt på i ett sådant här fall...!

Vad Hamingja tyckte om att få gå ut i hagen igen efter ridning och kraftfoder har ni ju redan sett på den översta bilden i det här inlägget! Och även Lára ägnade sig åt fredagsmys - hon låg faktiskt och sov i solen när jag åkte från stallet. Det såg verkligen skönt ut!!!