Hamingja frestar REJÄLT på mattes tålamod...

Hästens hjärna är stor som en valnöt... och ibland blir det VÄLDIGT tydligt hur liten en valnöt egentligen är...!!!

Efter en vilodag skulle Hamingja och jag fortsätta rehab-träningen, men det blev inte alls så avslappnat som det varit i helgen... När vi kom ner på bilvägen hade mannen som hämtar vatten i kallkällan precis klivit ur sin bil och var på väg mot diket med vattendunkarna. I o m att han fortfarande var uppe på vägen och jag tyckte det var alldeles uppenbart att det var en människa och inte en björn, samt att Hamingja faktiskt överlevt mötet med honom en gång tidigare, trodde jag i min enfald inte att det skulle vara något problem nu... men så fel jag hade...

Lilla frökens första tanke var att springa hem fortast möjligt (och det var visst den andra och tredje tanken också...) men jag kunde i alla fall hindra henne från att göra det. Medan hon stod som fastfrusen, spänd som en fiolsträng, hela tiden med blicken fixerad på mannen (som nu hunnit ner i diket och därmed bara var delvis synlig) och gång på gång blåste upprört fokuserade jag på att hela tiden vara avslappnad, andas nästan överdrivet lugnt medan jag pratade på och strök henne lugnande över halsen.

Först lugnade hon faktiskt ner sig lite, men när jag började försöka övertala henne om att fortsätta närmare blev hon lika uppjagad igen. "VI MÅSTE AKTA OSS MATTE, DET ÄR ETT HÄSTÄTANDE MONSTER DÄR FRAMME I DIKET!!!" Tillslut hoppade jag av för att gå före henne bort mot "faran" och därmed visa att det inte var farligt. Men hon var minsann inte hur lättlurad som helst... Jag fick locka och locka och locka innan hon försiktigt tog ett par steg framåt, men sedan var det tvärstopp igen och jag fick locka och locka och locka...

Det gick verkligen OÄNDLIGT sakta att närma oss mannen i diket... och jag vet inte hur många gånger jag hann tänka: "Gode Gud, ge mig bättre tålamod - men gör det FORT!!!" Tillslut var vi i alla fall framme vid mannen, som var nästan lika pratsam som senast. Men den här gången räckte vårt samtal inte alls för att lugna Hamingja mer än marginellt. Inte ens sedan han satt sig i bilen och kört iväg lugnade hon sig - utan fortsatte "blåsa" medan hon spänt tittade sig om kring för att se var det där monstret, som hon sett innan vi träffade den här mannen, hade tagit vägen... för det måste ju ligga här någon stans och lurpassa på henne...

Jag fortsatte till fots en bit till - så att hon fick lugna ner sig lite mer innan jag skulle försöka kravla mig upp på hennes rygg igen. Eftersom jag tyvärr hör till kategorin "smidig som ett kassaskåp" använder jag alltid pall vid uppsittningen om jag har möjlighet. Utan pallen är uppsittningen minst sagt ett vingligt företag... och om Hamingja i det läget skulle få för sig att vända och springa hem skulle jag knappast kunna hindra henne... Men när vi promenerat en stund lyckades jag i alla fall kravla mig upp i sadeln igen.

För att hjälpa henne att slappna av satsade jag på tölt i lång, låg form - det bästa hon vet! Dessutom utsöndras ett "lugn och ro-hormon" i hästen när den går med huvudet lågt så genom att uppmuntra en spänd häst att sänka huvudet hjälper man den att kunna slappna av. Men vi hade hunnit nästan ända bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) innan hon tillslut började frusta. En STOR kontrast mot under helgens kurs, då hon från lektion nr 2 började frusta redan efter ett par steg i "myrslokstölt".

När vi inledde hemvägen med en lååååång skrittpaus kändes hon i alla fall riktigt avslappnad och fortsatte så även i den efterföljande tölten. Det var först när vi åter närmade oss kallkällan där det BÅDE varit en vattenhämtande man och ett MONSTER som livet blev lite väl spännande igen... Särskilt som en av Sylvias nya grannar var ute på sin gård och hackade is - ännu en OTÄCK mörk siluett mot vita snödrivor...

Tillbaka i stallet fick Hamingja äta lite gott, men däremot blev det inget liniment idag. Hon hade nämligen fått en irritation i huden på en liten del av området jag har behandlat - alltså precis vad Sylvia sagt att jag ska vara uppmärksam på. Dags för en linimentpaus alltså. Inte blev det någon tepaus med Bambam heller. För en tjej som skulle köpa ett hästtäcke jag hade annonserat ut dök upp och när vi "gjort affär" var Hamingjas mat uppäten, hon fick gå ut i hagen igen och jag var klar för att åka hem.

Josefin hade redan ridit Lára tidigare på dagen - varför damen inte alls var särskilt intresserad av mig när jag gick förbi hagen för att prata med henne... Vilken skillnad mot de dagar hon inte blivit riden - då är hon OERHÖRT tydlig i både blickar och inte minst kroppsspråk om att hon FÖRVÄNTAR SIG RIDNING!!!