Idag var Hamingja uppenbarligen på travhumör! När vi red längs bilvägen bort mot Alviksträsk började vi med "myrslokstölten" på långa tyglar - vilket normalt är hennes absoluta favoritgångart. Men efter ett tag betedde hon sig plötsligt som en normal häst och gick över i trav istället, så jag blev faktiskt tvungen att hålla viss drivning genom att spänna skinkorna för att hon skulle behålla tölten. Och inte skadade det matte att behöva vara lite mer aktiv i sin ridning...!!!
För jag envisades faktiskt ändå med "myrslokstölt" halva vägen bort mot korsningen vid sjön ("världens ände") men efter en skrittpaus fick Haminjga sedan sin vilja fram att trava resten av sträckan. Vi brukar ofta ägna oss åt voltarbete i korsningen, men nu ska vi ju undvika detta så istället vände vi direkt hemåt igen.
Hamingja skrittade så avslappnat och fint till att börja med. Sedan verkade hon höra något inne i skogen på ena sidan av vägen och förvandlades till stenstod. Jag frågade henne vad hon hörde. "Är det en räv så ska du veta att den i så fall är jätterädd för människor och springer all världens väg när den hör min röst... och detsamma om det är en hare, eller en älg. Ja, alla är de JÄTTERÄDDA för din matte - så du är i trygga händer!!!" Och när hon fick saken presenterad för sig på det sättet slappnade hon åter av och vi kunde fortsätta. (Ja, det var väl f f a det faktum att pratandet hindrade mig från att glömma andas - som gjorde henne lugn egentligen.)
Det blev mer av både tölt och trav på hemvägen - och till min stora glädje fortsatte Hamingja att kännas så lugn och avslappnad. En HÄRLIG kontrast till den jättespända, panikslagna hästen jag satt på förra lördagen! Så skönt att hon inte behöver ont! Och att hon trots två vilodagar ändå kan ta det så lugnt att hon inte riskerar att få tillbaka något av besvären igen.
När vi kom tillbaka till stallet var Sylvia ute och vi diskuterade lite kring den kommande helgens Atlikurs. Hon tyckte att jag kan rida Hamingja som planerat, bara jag berättar för Atli vilka ordinationer vi fått av massören så att han kan anpassa våra lektioner efter det. Då får jag ju hjälp av ett riktigt proffs att arbeta henne på ett sätt som bygger upp och stabiliserar bakdelen på bästa och mest skonsamma sätt.
För jag envisades faktiskt ändå med "myrslokstölt" halva vägen bort mot korsningen vid sjön ("världens ände") men efter en skrittpaus fick Haminjga sedan sin vilja fram att trava resten av sträckan. Vi brukar ofta ägna oss åt voltarbete i korsningen, men nu ska vi ju undvika detta så istället vände vi direkt hemåt igen.
Hamingja skrittade så avslappnat och fint till att börja med. Sedan verkade hon höra något inne i skogen på ena sidan av vägen och förvandlades till stenstod. Jag frågade henne vad hon hörde. "Är det en räv så ska du veta att den i så fall är jätterädd för människor och springer all världens väg när den hör min röst... och detsamma om det är en hare, eller en älg. Ja, alla är de JÄTTERÄDDA för din matte - så du är i trygga händer!!!" Och när hon fick saken presenterad för sig på det sättet slappnade hon åter av och vi kunde fortsätta. (Ja, det var väl f f a det faktum att pratandet hindrade mig från att glömma andas - som gjorde henne lugn egentligen.)
Det blev mer av både tölt och trav på hemvägen - och till min stora glädje fortsatte Hamingja att kännas så lugn och avslappnad. En HÄRLIG kontrast till den jättespända, panikslagna hästen jag satt på förra lördagen! Så skönt att hon inte behöver ont! Och att hon trots två vilodagar ändå kan ta det så lugnt att hon inte riskerar att få tillbaka något av besvären igen.
När vi kom tillbaka till stallet var Sylvia ute och vi diskuterade lite kring den kommande helgens Atlikurs. Hon tyckte att jag kan rida Hamingja som planerat, bara jag berättar för Atli vilka ordinationer vi fått av massören så att han kan anpassa våra lektioner efter det. Då får jag ju hjälp av ett riktigt proffs att arbeta henne på ett sätt som bygger upp och stabiliserar bakdelen på bästa och mest skonsamma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar