Både bra och mindre bra besked.

Lára i kvällssolen!

Idag pratade jag med veterinären igen ang Hamingja och efter att ha skrittat henne några dagar fick jag nu klartecken att rida på lite mer. "Men håll för säkerhets skull koll på hennes temp ett tag till och var uppmärksam på att hon inte blir för trött/ansträngd när ni rider." Hm... i det varma vädret vi har nu är det inte helt lätt att undvika ansträngning, med tanke på hur mycket vinterpäls hon fortfarande har kvar...

När jag temp:ade henne inför dagens ridtur blev jag först lite bekymrad för att hon låg på 37,9 - visserligen under veterinärernas febergräns på 38,4 men ändå en bit över hennes vanliga 37,2... men Sylvia lugnade mig och sa att det antagligen berodde just på värmen i kombination med den tjocka pälsen. Som hon dessutom fäller i snabb takt nu, så förhoppningsvis har hon lite "svalare kläder" redan till veckan - om bara mattes händer klarar att "nöta på" ordentligt!

Jag fick dessutom hjälp av Sylvia att kolla Hamingjas vänstra has - men i det fallet sa hon INTE vad jag ville höra... Hon höll nämligen inte med mig om att den känns mindre "svampig" nu - utan konstaterade att "gallan" finns kvar men flyttat sig lite nedåt... Typiskt... Men det kan ju faktiskt också vara så att den aldrig försvinner, vissa hästar har ju gallor hela livet och behöver inte ha problem av dem för det. 

"Förr eller senare måste du ändå börja rida lite böjda spår igen och testa om hon håller för det - och i o m febern har hon ju fått vila bakdelen extra länge så det kan nog vara dags nu...!" tyckte Sylvia. Nu var jag redan inställd på att rida ut längs vägen - alltså "rakt fram" - men introducera lite trav resp tölt idag. Men då får det bli ridbanan i morgon med lite serpentiner!

Sylvia skulle precis rida ut på storasyster Hremsa så vi fick sällskap längs vägen bort mot "världens ände". Hamingja verkade mycket nöjd både med sällskapet och med att få trava en stund längs vägen! För att inte sinka Sylvia och Hremsa allt för mycket valde jag att vända hemåt igen redan innan korsningen. Hamingja verkade faktiskt besviken över att inte få fortsätta! Och hemvägen "drog" sen inte mer än att hon kunde skrölta avslappnat med lååång hals. 

Större delen av hemvägen skrittade vi dock - ändå var Hamingja svettig på halsen när vi kom tillbaka till stallet... Men jag gjorde själv misstaget att ta min dunjacka igår och jag vet ju hur varmt det kändes...! Så det blir att nöta på allt händerna klarar med pälsskrapan för att hjälpa Hami att "byta jacka" så snabbt som möjligt! 

Jag har varit risig i kroppen på slutet och behövde vara hemma från jobbet i tisdags. Men idag orkade jag alltså både jobba OCH rida! Så i morgon hoppas jag orka rida BÅDA hästarna efter jobbet!

Lára-lyrik!!!

Lára med sin medryttare Josefin!

Josefin och Lára fann verkligen varandra direkt - det är så jättekul! Varje gång hon ridit får jag lyriska meddelanden! (Det är det allra bästa med att ha en medryttare - att det finns någon fler som är "tokig" i ens häst!!!) Och nu kan jag inte låta bli att lägga ut några av dessa meddelanden - ni kommer att märka att Josefin har OERHÖRT gott omdöme när det gäller hästar!!! :-) :-)  :-)

Lára har verkligen gångjärv överallt! Och lyssnar fantastiskt bra! Jag behöver bara tänka på det vi ska göra så gör hon det Emoji smile Hon är en fantastisk häst!

Hon är den första hästen som lyssnar till mina tankar!

L'ara är en oerhört bra lärare!! Jag har aldrig ridit en häst som visar mig hur man gör på detta sätt!! Det är helt galet roligt!! jag kan nästan fråga henne "hur menar du nu?" L'ara bara "vänta så visar jag dig, sitt tillbaka och lär!"

Hästarna får "äta ute"!

Hamingja och jag fikade utanför stallet idag!

När Hamingja inte behövde stå inne i en box (där risken är att man ALDRIG mer får komma ut - det har hon ju lärt sig den hårda vägen...) kunde hon tänka sig att äta upp nästan all betfor! 

Men Hami åt ändå inte upp riktigt allt - så Lára fick än en gång "ställa upp" och äta det sista. Lára blir verkligen "avblekt" under pälsfällningen - hennes normalt svarta päls är faktiskt nästan Hamingja-brun nu!

Skitit i boxen: CHECK!!!

Den svarta sidan av Mariebäck: med Freyr, två träningshästar samt Yr och Lára längst bort - alla i den elegantaste av färger! Och modemässigt är ju "den lilla svarta" alltid rätt!!!

Här har vi den "färgglada" sidan av Mariebäck - ofta kallad "fyra nyanser av brunt" men nu har Malin faktiskt piffat upp den med en skimmel!

Jag valde ut den allra, allra finaste av hästarna på "färgglada" sidan och tog en "skrittpromenad" idag igen. Hamingja verkade så nöjd med att komma en liten sväng "ut i världen" och se sig omkring! Men det märks att hon inte är helt återställd, för normalt brukar hon ju behöva aktiveras MASSOR för att inte se spöken överallt när hon vilat någon extra dag. Men nu var hon hur avslappnad som helst - m a o känner hon sig lite kraftlös ännu.

Men när det gäller den allra viktigaste hälsomarkören var allt som vanligt! När vi kom tillbaka till stallet tog det nämligen bara ett par minuter innan jag kunde notera: Skitit i boxen: CHECK!!! Dessutom åt hon upp den betfor hon lämnade igår när hon efter några minuters ätande plötsligt kom ihåg att om man går in i en box så kommer man att få stanna där resten av livet...! 

Nu åker Johan och jag till Umeå några dagar för att fira påsk med våra familjer. Bussiga Sylvia har lovat att hålla ett öga på Hamingja så att jag vågar åka! 

Härligt välbekant scenario!

Hamingja vallar "Ella" (Eldvaka) - Malin W:s nya stjärna!

Andra dagen med "skrittpromenad" för Hamingja och mig, lite längre den här gången. När vi kom tillbaka till stallet utspelade sig följande scenario:

16.45.00: Hamingja får gå in i en box i stallet

15.45.03: Hamingja kissar

15:45:13: Hamingja konstaterar besviket att krubban är tom

15:45:23: Hamingja skiter en STOR hög

15:45:33 Hamingja konstaterar besviket att krubban FORTFARANDE är tom...!

M a o - allt var PRECIS som vanligt igen!!! Efter att hon fått dagens dos Metacam kunde hon t o m tänka sig att äta betfor - under förutsättning att den var blandad med lite havre! Fast efter några minuter insåg hon plötsligt att hon ALDRIG MER skulle bli utsläppt ur boxen igen, tappade intresset för maten i krubban och började oroligt trampa runt, runt runt i boxen... Nåja, man kan väl inte få allt... inte på en gång i alla fall...! Så även idag fick Lára "offra sig" och äta upp Hamingjas mat. Medan Hami - mot alla odds - faktiskt fick komma ut i hagen igen.

37,5!!!

Hamingja "hänger med gänget" - Hremsa och Litlamin. Så här stod de idag när jag kom till Mariebäck. Sedan några dagar hör även Ella till "flocken" - men hon har inte hunnit bli accepterad av de andra så hon får ännu hålla sig på ett visst respektfullt avstånd.

Igår morse 37,4 innan hon fick gå ut till de andra i hagen igen. På eftermiddagen en lätt höjning till 37,9. I eftermiddag, efter 1 1/2 dygn på lösdrift åter ner till 37,5. Skönt att hon i alla fall med febernedsättande verkar ha "landat" på normaltemp nu! Detta firade vi med en lång skrittpromenad - HÄRLIGT!!!

Tillbaka i stallet släppte jag in henne i en box för att förbereda medicinsprutan - och genast såg hon till att prestera en STOR skithög i spånet! Jag som brukat sucka över att hon verkar "stallinkontinent" har nu svårt att se större glädjeämnen än REJÄLA skithögar (och att hon kissar)!

I hagen stod Lára och njöt av vårvintersolen! Hon och Josefin hade ridit tidigare idag - och Lára hade uppenbarligen bedömt att tiden var mogen att visa Josefin hur fort man EGENTLIGEN ska galoppera. Det verkade ha varit lika uppskattat av båda parter!!!

Hamingja ute ur fängelset (boxen)!!!

I morse fick jag ett sms med alldeles fantastiskt innehåll från Sylvia: "Hamis temp 37,4!" När jag ringde upp var vi ense om att lilla fröken kunde få slippa ut ur sitt "fängelse". För när hon inte längre är så hängig blir hon ju bara mer uppjagad av att behöva stå instängd! Jag jobbade mig igenom dagen med ett leende på läpparna - min Hamingja fick gå ute och må gott med Hremsa och Litlamin igen!

När jag kom ut till stallet efter jobbet blev jag nästan förvånad att Hamingja INTE försökte gå undan från mig när jag närmade mig i hagen. För om hon följde med mig in i stallet kanske hon skulle behöva stå instängd i EVIGHETER igen?!! Men fröken följde glatt med in! Dock lät hon sig inte luras att äta den betfor jag gjort i ordning... så än en gång fick Lára "offra sig" och göra jobbet! (HUR mycket har Lára betalat Hamingja för att avstå sin goda betfor??!!)

Tempen låg nu på 37,9 och en höjning med 0,5 jämfört med morgonen kändes helt OK. Särskilt som hon fortfarande låg kvar under "det magiska" 38,4! När hon fått sin medicin fick hon dessutom gå ut i hagen igen - vilken LÄTTNAD!!! 

HÄRLIGT frustrerad Hamingja!!!

Vad säger ni om den här pigga blicken?!! En HÄRLIGT frustrerad Hamingja mötte mig i stallet efter jobbet idag. "SLÄPP UT MIG UR BOXEN - NU!!!" Min genomsnälla häst var frustrerad så till den grad att hon försökte bita mig - den lojt vilande hästen från lördagsdygnet var äntligen ett minne blott!!! Och inne i boxen mötte mig den UNDERBARA anblicken av TRE skithögar!!! Dock fortsatt förhöjd temp trots febernedsättande medicin... 

Ny telefonrapport till veterinären resulterade i att Hamingja ordinerades fortsatt Metacambehandling i några dagar till. "Hon bör ha legat på en temp under 38.4 i några dagar innan du slutar medicinera." (Idag har hon legat på 38,7 hela dagen.) Och jag ska fortsätta vara uppmärksam på ev tillstötande besvär i luftvägarna - samt att hon inte får diarré av medicinen. 

Veterinären blev mycket nöjd när jag rapporterade om Hamingjas goda aptit och alla tarmljud man nu kunde höra i stetoskopet. Men här hon frågade om hon dricker som hon ska kunde jag inte svara säkert... för vatten med äppeljuice var uppenbarligen lika odrickbart som betforvatten i krubban... Men vi kom fram till att hon inte skulle vara så här pigg ifall hon inte druckit tillräckligt via vattenkoppen. Och jag hann faktiskt bara avsluta telefonsamtalen innan Hamingja gick bort och visade att vattenkoppen dög bra! 

Stort TACK till alla som hållit tummarna för min fina häst!!! 

Hamingja på bättringsvägen?!!

När det i kväll var dags att ta bort kanylen i Hamingjas hals (som dessutom var extra "säkrad" med några stygn i huden) såg jag till att koppla in Norrbottens strokeexpert! "Jag är inte riktigt van vid patienttypen..." sa han men gjorde förstås ett alldeles utmärkt jobb! Jag såg också till att påpeka det intressanta faktum att trots hans långa läkarutbildning, DUBBLA specialistutbildningar samt alla år i yrket så får han ändå bara ordinera max 2 liter dropp/dygn till en patient. Medan jag är betrodd att ge hela 15 liter/dygn vid behov (fast i Hamingjas fall behövde jag aldrig ge de sista 5.) Men så är jag ju "legitimerad hästägare" också!

Men nu går jag ju händelserna lite i förväg... Förra blogginlägget avslutades med att jag vågade avrunda min vaknatt med att för första gången sova TVÅ hela timmar i sträck. Det blev sedan MÅNGA koppar STARKT te där vid 09-tiden för att skrämma igång kroppen (eller f f a "knoppen") så gott det gick. I stallet temp:ade jag Hamingja och hon gladde mig med att ha fått ner temp:en till 39,5. (Den klättrade ju upp strax över 40 igen under natten så det var skönt att den åter var på väg åt rätt håll igen!) Och hela den lilla tuss hö jag lagt fram för Carro att ge till frukost var uppäten!

Efter en avstämning per telefon med veterinären, blev det en ny promenad samt MOCKNING av boxen (hon hade skitit igen - YAY!!!) Fortfarande är högarna ovanligt små. Men veterinären konstaterade att hon ju faktiskt inte kan ha särskilt stora mängder i systemet ännu. Eftersom hon inte åt något under hela dagen igår och fram till midnatt... Jag såg henne ju dessutom bara börja äta frukosthö med till synes god aptit i går morse - men vet ju faktiskt inte om hon åt lika mycket/länge som vanligt eller om hon tappade aptiten och överlät åt Hremsa och Litlamin att äta upp. Och hon kan ju faktiskt ha ätit dåligt redan fredag kväll. Men nu äter hon igen och de (små) skithögarna är ju ett mkt bra tecken på att mat passerar genom tarmsystemet som den ska!

Elisabeth och jag hade planerat att rida ut tillsammans idag - för första gången på EVIGHETER. Men det får vi vänta med ett tag till för även om min första tanke varit att jag ju kunde rida Lára så insåg jag nu att jag var alldeles, alldeles för trött för det. Istället erbjöd sig Elisabeth att ta min lunchfodring, så att jag kunde åka hem en sväng. Att äta lunch och vila mig lite kändes oerhört lockande... men f f a behövde jag leta upp ett söndagsöppet apotek som hade Metacam på lager för att Hamingja skulle få fortsatt hjälp att hålla febern nere och därmed förhoppningsvis behålla aptiten. 

Alldeles lätt var det förstås inte att åka från stallet och lämna ögonstenen... men Elisabeth lovade att både gå en liten promenad med henne utanför stallet innan hon åkte hem igen och dessutom ta temp:en och ringa mig ifall den skulle ha stigit igen. Skönt med så bra back up!!!

När Johan och jag återkom till kvällen var Hamingjas temp nere på 39,2. (Då hade även Malin varit bussig att temp:a henne en gång under eftermiddagen!) Hon åt ivrigt när jag gav henne en liten tuss hö, men fortfarande vägrade hon i sten att dricka betforvattnet som jag hällt i krubborna i boxen... Istället visade hon mig att hon drack ur vattenkoppen och det är ju bra - fast nackdelen är ju att man inte har en aning om vilka mängder hon druckit när jag inte varit där... Lára fick i alla fall ställa upp och tömma krubborna (som även innehöll en hel del betfor i botten.) Ett hårt jobb - men någon måste göra det...!

På veterinärens inrådan hade jag - förutom medicinen - även skaffat äppeljuice för att se om det kunde locka Hamingja att dricka. Men hon verkade precis lika skeptisk till denna form av "förgiftat" vatten... Men att ta bort kanylen gick alltså alldeles utmärkt! Och att ge henne Metacam i dosspruta via munnen likaså. Dessutom verkade fröken märkbart irriterad över att behöva stå på box! Hennes gamla vanliga "SLÄPP UT MIG GENAST-blick" var verkligen härlig att återse!!! Nu håller vi bara tummarna att det fortsätter att utvecklas åt rätt håll!

I kväll kommer Sylvia hem igen och det känns förstås också mkt bra! Då kommer Hamingja att vara i de bästa händer i morgon när jag ska försöka ägna mig åt jobbet!

INTE en rolig lördag...

Lára njuter i morgonsolen! Och när den här bilden togs kunde jag fortfarande njuta av den också...

Dagen såg verkligen ut att börja så bra, med morgonfodring av hästarna i strålande vårvintersol! Efter frukosten red jag och Hamingja en vända bort till "världens ände" och till min förvåning kändes hon  ganska loj, vilket inte alls är hennes stil... men jag tänkte att det kanske blev väldigt varmt för hennes tjocka vinterpäls i solen så för säkerhets skull skrittade jag nästan hela vägen hem. Tillbaka i stallet blev jag sedan varse att det var värre än så, för när jag hällde betfor i krubban ville hon inte alls ha... Genast hämtade jag febertermometern och det visade sig till min bestörtning att hon hade 40,2 i temp...

Den första tanken som for igenom mitt huvud var: "Bara det inte är kolik..." och den andra: "Och Sylvia som inte är hemma - VAD gör jag nu??!!" Sylvia - vår livlina i allt som är hästrelaterat - var typiskt nog uppe i Gällivare och höll ridkurs hela helgen... Jag skickade ett sms till henne och som tur var hade hon snart möjlighet att ringa upp. På hennes inrådan letade jag sedan fram ett stetoskop för att lyssna efter tarmljud på Hamingja och jämföra dessa med de andra hästarnas. Samt göra okulärbesiktning av slemhinnorna i munnen och genom att dra i huden på halsen försöka avgöra om hon var uttorkad. Slemhinnor och halshud verkade OK - men i magen var det oroväckande tyst...

Under dagen som gick blev det allt mer tydligt att Hamingja var väldigt allmänpåverkad - för hon protesterade inte det minsta över att behöva "stå och mögla i en box". I normala fall hinner hon inte mycket mer än att äta upp sitt kraftfoder innan hon med oerhörd tydlighet visar hur oacceptabelt det är att jag inte släpper ut henne GENAST!!! I normala fall brukar hon dessutom knappt hinna in i en box innan hon skiter en rejäl hög (om hon inte lägger den på stallgången vill säga) men nu hade hon alltså inte skitit en enda gång sedan jag tog in henne vid 9.30...

Vid 19.30 tiden hade Hamingjas temp gått upp till 40,8 och jag vågade jag inte vänta längre utan ringde jourhavande distriktsveterinär. När jag berättat om febern, att hon inte ätit eller druckit sedan morgonen, att det var oroväckande tyst i magen på henne men att jag inte sett några andra koliksymptom sa veterinären att det mest troligt var något virus som orsakat febern och att detta i sin tur fått henne att tappa aptit och törst. Men helt kunde hon förstås inte utesluta kolik heller... "Jag är där på 45 minuter!" var i alla fall ett besked som lugnade mig något.

När veterinären - som också hette Anna - dök upp och gjort en första undersökning kom hon fram till att prio ett var att ge febernedsättande och sedan vätskedropp. "Förhoppningsvis är det febern som gör att hon inte vill äta och att hon ätit dåligt/inte alls som i sin tur fått magen att nästan stanna av och bli så tyst. För hon borde visa fler koliksymptom ifall hon verkligen hade ont i magen. Fast å andra sidan ser hon OFÖRSKÄMT pigg ut för att ha så här hög feber... Islandshästarna är otäckt bra på att hålla masken... så jag kan ändå inte helt utesluta att det skulle kunna vara kolik..."

Med tanke på att kolik kan innebära tarmvred vilket kräver operation och sådana i sin tur inte görs norr om Uppsala var det förstås ett mardrömsscenario... och jag höll alla mina tummar stenhårt för att veterinären hade rätt om att det var febern som var grundproblemet och att vi därför skulle kunna åtgärda resten ifall vi kom till rätta med den.

Stackars Hamingja har börjat få vätskedropp.

Johan har berättat att man till en människa max ger 2 liter vätskedropp per dygn. Men Hamingja skulle få minst 2 x 5 liter - och det i så snabbt tempo som möjligt. Jag hade ju inte sett henne dricka något alls på hela dagen - och nu hade klockan hunnit bli 21... Medan den första droppåsen "avverkades" och veterinären med jämna mellan rum kollade vilopulsen (som fortfarande var betydligt högre än normalt), lyssnade på luftrör och tarmljud och jag temp:ade stod Hamingja mest och halvsov. 

Hon reagerade inte ens nämnvärt när det plötsligt hördes ett högt mullrande ljud, som jag först trodde var mkt lågt flygande JAS-plan, men som sedan åtföljdes av att hela stallet skakade så att det skallrade i fönsterrutorna... vid vad som senare skulle visa sig vara en jordbävning! :-O  Den kraftigaste jordbävningen i detta område på 100 år t o m! :-O  Hamingja reagerade knappt alltså. Men veterinären såg lite knäsvag ut och berättade att hon för bara ett år sedan varit i Nepal under de kraftiga jordbävningarna där och nu blev hon förstås påmind om denna obehagliga upplevelse... Då hade efterskalven varit i nivå 4 till 5 (och senare skulle vi få veta att detta låg på nivå 4). Tur att man vi ändå är så förskonade här i Sverige!!!

När veterinär-Anna gick ut i bilen för att börja skriva journal (av smittskyddsskäl ville hon inte ta in datorn) fick jag uppdraget att bevaka och utföra byte av droppåse när det var dags. Det var bra att jag fick träna på detta eftersom hon tänkte lämna en tredje droppåse som jag skulle kunna ge under natten eller i morgon ifall febern åter skulle dra iväg uppåt. I den här vevan piggnade Hamingja till en liten stund och ville ÄNTLIGEN äta en munfull av de höstrån jag gång på gång försökt fresta henne med. En liten stunds mattelycka!!!

Febern påverkades oroväckande lite av den febernedsättande medicinen, som ändå hunnit få några timmar på sig att verka nu... Men Hamingja piggnade då och då till och ett par gånger till ville hon äta några höstrån, innan hon åter blev dåsigare. Fast veterinären upprepade många gånger sitt konstaterande att hon trots allt verkade otroligt pigg med tanke på den höga febern - samt oron för att hon kanske ändå lyckades "mörka" att hon verkligen hade ont i magen... Vid det här laget hade det i alla fall börjat bubbla rejält i Hamis mage då och då - och det behövdes inget stetoskop utan jag hörde det tydligt fast jag satt ungefär en meter från hennes mage! "Det där är vattenbubbel - inte matsmältningsljud - sa veterinären. Men det är definitivt bättre än inget!"

När även droppåse 2 avverkats var det dags för ett riktigt eldprov för mig: som ytterligare förberedelse för att hantera den tredje droppåsen på egen hand ifall den skulle behövas blev det min uppgift att "koppla loss" droppslangen, trycka lätt på halsen så att kanylen fylldes med blod (för att undvika luftbubblor när/om jag skulle ansluta en ny droppslang senare) och sedan stänga till kanylen med en skruvkork. Ni som känner till min svåra fobi mot sprutor och liknande kan säkert lista ut att detta inte var någon höjdarupplevelse... men vad gör man inte för ögonstenens skull?!!

Den lilla promenaden på ett par meter tillbaka till boxen där Hamingja stått tidigare (men där vi inte hittade något bra att fästa droppåsarna i) piggade faktiskt upp lilla fröken tillräckligt för att hon skulle nosa runt i spånet en stund och t o m äta några tuggor hö - stor lycka igen!!! Men hon hade fortfarande inte skitit minsta lilla hög på mer än 13 timmar... Veterinären tyckte att jag skulle gå ut med henne en kort sväng för att se om det kunde få igång magen. "Bara ett par minuter, i o m att hon inte bör ansträngas med så här hög feber, men bara att hon kommer ut och ser de andra hästarna kan göra att magen drar ihop sig lite och kommer igång!" 

Vi tog en liten promenad runt planen mellan stallet och traktorgaraget - och mycket riktigt såg Hamingja genast mer allert ut när hon kom ut och spanade ivrigt efter Hremsa och Litlamin som ju brukar vara hennes ständiga följeslagare! Tillbaka i stallet bjöd hon visserligen inte på någon skithög - men hon gav sig med stor iver i kast med att tugga hö - och fortsatte i flera minuter! Däremot fortsatte hon konsekvent att bojkotta betforvattnet jag hade hällt i båda boxens krubbor... men nu hade hon ju fått i sig 10 liter vatten via dropp så för tillfället borde inte vätstebrist vara det största problemet.

Innan veterinären åkte hade vi kommit överens om ett lämpligt schema för resten av natten: jag skulle titta till Hamingja en gång varje timme för att kolla hennes temp, lyssna efter tarmljud samt hålla koll på att slemhinnorna i munnen inte mörknat. Och gå en likadan kort promenad ute på gården, för att förhoppningsvis hjälpa igång hennes mage. Jag hade redan fått löfte av Sylvia om att låna deras gäststuga för att vila/sova en stund mellan varven - och inte minst värma mig eftersom det inte är mer än ett par plusgrader i stallet. 

Jag fick "krama ur" det allra sista ur mobilbatteriet när jag ringde Johan och mitt stora stöd i livet lovade genast att köra ut till Mariebäck med lite ätbart och inte minst mobilladdaren. Klockan hade hunnit bli 01.30 när vi tillsammans tittade vi till Hamingja och jag utförde hela den "ritual" veterinären ordinerat inkl kort promenad. Sedan åkte Johan hemåt igen, medan jag kröp ner under flera lager täcken i gäststugan och satte mobilen på ringning om 1 timme. 

Under resten av natten blev tarmljuden successivt fler för varje gång jag kollade till henne, tempen ville inte gå ner mer än marginellt, men varje promenad resulterade i att hon piggnade till lite och åt hö med god aptit i alla fall i några minuter sedan hon kommit tillbaka in i boxen igen. 

När jag för tredje gången lyckats bända upp mig ur sängen i gäststugan vid telefonens pipande (än en gång med känslan att jag bara precis hade hunnit lägga huvudet på kudden) belönades jag med denna UNDERBARA åsin i Hamingjas box!!! Tänk så oerhört glad man kan bli över en aldrig så liten hög med hästskit!!! 

När jag sedan åter vacklade in i stallet vid kl 07 visade det sig att Hamingja efter den senaste lilla promenaden inte bara tuggat hö i några minuter - utan uppenbarligen fortsatt äta till dess allt hö var slut! På veterinärens inrådan var det visserligen bara en liten tuss hon hade fått - men ändå STOR mattelycka!!! Styrkt av detta samt med vissheten om att Carro skulle komma för att morgonfodra om bara ca 1 timme bestämde jag mig för att unna mig lite "sovmorgon" - för första gången den här natten skulle jag våga sova TVÅ timmar i sträck!

(Tidigare hade jag erbjudit mig att ta morgonfodringen istället för Carro, när det stod klart att jag ändå skulle bli kvar i Mariebäck över natten. Men hon ville ändå komma ut till stallet och titta till sina hästar innan hon skulle börja jobba vid lunchtid. Och nu när jag såg två timmars oavbruten sömn som en ENORM lyx var jag förstås oerhört tacksam för att hon stått på sig och inte antagit mitt erbjudande!!!)

Fredagsmys!

Idag hade jag - som vanligt - fredagsmys i stallet efter jobbet. Och efter ridturen njöt Hamingja så här!

Det blåste verkligen ISANDE vindar idag... vilken ENORM kontrast mot de jättevarma vindarna i tisdags som gjorde att vi slog nytt värmerekord! (Varmaste marstemperaturen i Luleå sedan mätningarna startade 1944!) När vinden på detta sätt "hetsar minusgraderna att anfalla" (citat lånat av Jo Nesbö) brukar jag försöka planera ridningen så att jag ska få medvind på hemvägen. I annat fall är ju risken att man "luras" att rida alldeles för långt och sedan får frysa massor under hemvägen... 

Fast idag hade vi ett annat "väderfenomen" att ta hänsyn till också - eller rättare sagt "väderorsakat fenomen". När värmen tidigare i veckan åter ersattes av minusgrader förvandlades Mariebäcksvägen till rena isgatan - med is så blank att man kan spegla sig i den... Hästarna får ju ändå perfekt fäste tack vare sina broddar, men för bilarna är det betydligt värre... När föret är så här (och eller sikten mkt dålig) undviker jag att rida mot Avan eftersom den vägsträckan nästan enbart består av backar och kurvor - där man INTE vill få ett plötsligt möte med en bil som varken kan bromsa eller väja undan ...  

Då känns det oerhört mycket säkrare att följa vägen åt andra hållet istället - där den är helt plan och har långa raksträckor. ÄVEN om man får stå ut med isande motvind i ansikten när man rider hem. Just nu är i alla fall risken att rida "för långt" inte så stor eftersom jag bara rehabrider Hamingja - och blir det för kallt kan jag ju dessutom alltid ta till lite Hamingjatrav så är jag snabbt rejält varm igen!

Idag var lilla fröken faktiskt ÄNNU mer avslappnad än igår - härligt att hon så snabbt hämtat sig efter sin "traumatisdag"!!! Avslappnad och fokuserad, skulle jag beskriva henne, för jag kunde t o m ge henne hellånga tyglar redan när vi skrittade ut från gården. Jag brukar annars få skratta åt hennes förvirrade uppträdande precis i inledningen av våra ridturer, då jag verkligen får jobba för att få henne att fortsätta rakt framåt. Jag som varit van vid Lára, som är som en "målsökande robot" på väg ut på uppdrag, har behövt styra Hamingja för att hon ska gå rakt fram och inte åla sig fram och tillbaka över vägen eller helt sonika vända runt på en femöring för att gå hem...! 

Men idag funkade t o m "Lararidning" - med hellånga tyglar skrittade hon avslappnat men målmedvetet rakt fram ut från gården och ner till bilvägen. Plötsligt händer det!!! När vi efter en längre sträcka skrölt med låååång hals övergick till trav var hon ytterligare lite mer avslappnad än igår och bjöd på en riktigt, riktigt trevlig form! 

I korsningen vid sjön vände vi hemåt igen - jag vill ju inte rida för långa sträckor med henne nu under rehabtiden. Som vanligt inledde vi hemvägen med en längre skrittpaus - då hon åter var tillräckligt avslappnad för att jag skulle våga ge henne hellånga tyglar. Jag satt och tänkte att det är synd att det hade varit betydligt bättre rehab om vi kunnat skritta ute i skogen - på slingrande stigar där terrängen hade gjort att skritten inneburit ännu bättre muskelträning. För att inte tala om att få lite variation istället för att bara rida längs bilvägen fram och tillbaka till sjön. 

Fast för Hamingjas del är nog just bristen på variation väldigt välgörande! Fram till att jag köpte henne för ett drygt år sedan trodde hon ju på fullt allvar att korsningen vid sjön var världens ände - för hon och Sylvia hade i princip aldrig ridit längre än så. I många månader ägnade jag mig sedan åt att träna henne på att rida andra vägar eller successivt allt längre bort - för att avdramatisera "stora vida världen" för henne. 

Men med tiden har hon ju blivit oerhört modig! Länge var skritt första delen av hemvägen en nödvändighet för att inte trigga hennes starka flyktreflexer i onödan - jag hade fullt sjå med att avhålla henne från att springa i full fart hem till tryggheten. Numera behövs inte skritten av den anledningen, men jag vill ändå fortsätta underhålla den välgörande "offknapp" som vi tränat in på detta sätt. Dock märks det väldigt tydligt på henne hur bra hon mår av rutiner. När hon vet vad som väntar har hon lättast att slappna av och fokusera. 

Så för Hamingja är nog faktiskt den här ganska enahanda rehabridningen fram och tillbaka längs bilvägen faktiskt lika välgörande för själen som för kroppen! På samma sätt som det märks att Atlis tydliga system är oerhört bra för henne! Extremt ambitiös som hon är har hon så lätt att stressa upp sig på ridbanan - men rider jag bara efter Atlis system känner hon snabbt igen sig, vet vad som förväntas av henne och slappnar av. Vilket är OERHÖRT avgörande för ett så extremt flyktdjur som en häst! Så länge det finns minsta tanke på flykt är dess hjärna nämligen blockerad för alla andra intryck - så om man ska kunna lära en häst något nytt MÅSTE den vara helt avslappnad!

Sedan blev det mer tölt och trav - i båda fallen red jag mycket öppna med böjning i högersidan för att få bogen på plats så att hon därmed skulle jobba så jämnt som möjligt med kroppen. Atli har ju tidigare sagt att "öppna är som att rida på volt fast rakt fram!" och det är ju bra att ha i åtanke inte bara när man rider längs vägen och inte har plats för någon volt utan också när man som nu inte får rida på volt. 

Tillbaka i stallet försökte jag känna om möjligen det lilla galliga området på vänstra hasens insida kändes lite mindre svampigt nu - och kanske... eller så var det bara önsketänkande från min sida... Jag har i alla fall inte tänkt trappa upp träningen något förrän jag fått bekräftat av Sylvia att svampigheten är helt borta - mig själv törs jag inte lita helt på i ett sådant här fall...!

Vad Hamingja tyckte om att få gå ut i hagen igen efter ridning och kraftfoder har ni ju redan sett på den översta bilden i det här inlägget! Och även Lára ägnade sig åt fredagsmys - hon låg faktiskt och sov i solen när jag åkte från stallet. Det såg verkligen skönt ut!!!

Härliga Hamingja tillbaka!!!

Hamingja och jag vid "världens ände"! Och visst ser hon ganska modig ut när hon spanar bort mot stället där hon under en av sitt livs första ridturer blev attackerad av mördarsvanar?!!

När jag red i tisdags frestade Hamingja verkligen mitt tålamod nästan till bristningsgränsen i o m att hon blev så oerhört rädd och uppjagad av mötet med "monstermannen" vid kallkällan... Men idag var min HÄRLIGA häst från helgens kurs tillbaka och sträckan förbi kallkällan som vi i måndags behövde 20 minuter för att passera avverkade vi idag på helt normala 30 sekunder - skönt!!!

Så mycket längre dröjde det inte heller innan min avslappnade häst började frusta så belåtet, där hon skröltade fram med nosen i backen! Innan vi nådde korsningen vid sjön hade vi också hunnit trava. Under kursen blev hon ju tillslut så lugn och avslappnad att jag t o m kunde börja driva på henne i traven. Nu hade hon betydligt mer energi i sig själv, men var betydligt mindre speedad än tidigare så jag kunde ändå jobba henne riktigt bra även i trav!

När vi stannade till i korsningen vågade jag mig t o m på att plocka fram mobilen för att fota från hästryggen - något som definitivt INTE fanns på världskartan i tisdags...! Och hemvägen inledde vi sedan med en lååång skrittpaus då hon kunde få hellånga tyglar utan att börja stressa - me like!!! Under tiden Hamingja ägnade sig åt så avslappnad skritt försökte jag ägna mig åt att verkligen sitta ordentligt på rumpan i sadeln. "TÄNK om din matte tillslut skulle lära sig att sitta ordentligt... så FÖRVÅNADE Sylvia och Atli skulle bli!!!" sa jag till Hamingja.

Tack vare att jag hade min "kurs-häst" tillbaka kunde jag sedan också repetera lite av de övningar Atli gav mig. Som förmaningen om att det är mina överskänklar som ska användas till förhållningarna (inte tyglarna) och underskänklarna som ska tillföra mer energi vid behov. Så här längs vägen vägen var det förstås inte aktuellt att tillföra ytterligare energi (särskilt som jag ju inte vågar mig på mer än en låg grad av samling nu under rehabtiden) det hade hon alldeles tillräckligt av ändå. Men till min glädje kunde jag konstatera att förhållningar m h a överskänklarna fungerade utmärkt för att både förbereda tölt och bibehålla (den låga) graden av samling i tölten!

Vi avslutade med en låååååång skrittpaus då jag passade på att rida henne med mycket böjning till höger för att med högerbogen på plats verkligen aktivera musklerna i hennes överlinje. Eftersom skritt är den gångart där hästen aktiverar flest muskler är det också en viktig komponent i rehabträningen. (Detta är något jag fått lära mig från "tregångsvärlden" men eftersom tölten har samma rörelsemönster som skritten undrar jag om det inte tölten aktiverar lika många muskler som skritten?! Vore MKT intressant att höra någon som är kunnig både på hästens anatomi och på islandshästar att kommentera detta!!!)

Tillbaka vid stallet mötte mig denna syn! Den mörka silhuetten uppe på snöhögen är faktiskt inte en bergsget - utan en bergs-Lára! 

Och innan jag åkte hem kunde jag förstås inte låta bli att fota den här sötnosen! Malin Walls nya stjärna som hon precis hämtat från Östersund! Och en skimmel är ju alltid en skimmel...!!! Och i morgon hoppas jag få träffa ÄNNU en nykomling i Mariebäck - nämligen Sylvia och Jannes nya hundvalp som de hämtar idag!!!

Hamingja frestar REJÄLT på mattes tålamod...

Hästens hjärna är stor som en valnöt... och ibland blir det VÄLDIGT tydligt hur liten en valnöt egentligen är...!!!

Efter en vilodag skulle Hamingja och jag fortsätta rehab-träningen, men det blev inte alls så avslappnat som det varit i helgen... När vi kom ner på bilvägen hade mannen som hämtar vatten i kallkällan precis klivit ur sin bil och var på väg mot diket med vattendunkarna. I o m att han fortfarande var uppe på vägen och jag tyckte det var alldeles uppenbart att det var en människa och inte en björn, samt att Hamingja faktiskt överlevt mötet med honom en gång tidigare, trodde jag i min enfald inte att det skulle vara något problem nu... men så fel jag hade...

Lilla frökens första tanke var att springa hem fortast möjligt (och det var visst den andra och tredje tanken också...) men jag kunde i alla fall hindra henne från att göra det. Medan hon stod som fastfrusen, spänd som en fiolsträng, hela tiden med blicken fixerad på mannen (som nu hunnit ner i diket och därmed bara var delvis synlig) och gång på gång blåste upprört fokuserade jag på att hela tiden vara avslappnad, andas nästan överdrivet lugnt medan jag pratade på och strök henne lugnande över halsen.

Först lugnade hon faktiskt ner sig lite, men när jag började försöka övertala henne om att fortsätta närmare blev hon lika uppjagad igen. "VI MÅSTE AKTA OSS MATTE, DET ÄR ETT HÄSTÄTANDE MONSTER DÄR FRAMME I DIKET!!!" Tillslut hoppade jag av för att gå före henne bort mot "faran" och därmed visa att det inte var farligt. Men hon var minsann inte hur lättlurad som helst... Jag fick locka och locka och locka innan hon försiktigt tog ett par steg framåt, men sedan var det tvärstopp igen och jag fick locka och locka och locka...

Det gick verkligen OÄNDLIGT sakta att närma oss mannen i diket... och jag vet inte hur många gånger jag hann tänka: "Gode Gud, ge mig bättre tålamod - men gör det FORT!!!" Tillslut var vi i alla fall framme vid mannen, som var nästan lika pratsam som senast. Men den här gången räckte vårt samtal inte alls för att lugna Hamingja mer än marginellt. Inte ens sedan han satt sig i bilen och kört iväg lugnade hon sig - utan fortsatte "blåsa" medan hon spänt tittade sig om kring för att se var det där monstret, som hon sett innan vi träffade den här mannen, hade tagit vägen... för det måste ju ligga här någon stans och lurpassa på henne...

Jag fortsatte till fots en bit till - så att hon fick lugna ner sig lite mer innan jag skulle försöka kravla mig upp på hennes rygg igen. Eftersom jag tyvärr hör till kategorin "smidig som ett kassaskåp" använder jag alltid pall vid uppsittningen om jag har möjlighet. Utan pallen är uppsittningen minst sagt ett vingligt företag... och om Hamingja i det läget skulle få för sig att vända och springa hem skulle jag knappast kunna hindra henne... Men när vi promenerat en stund lyckades jag i alla fall kravla mig upp i sadeln igen.

För att hjälpa henne att slappna av satsade jag på tölt i lång, låg form - det bästa hon vet! Dessutom utsöndras ett "lugn och ro-hormon" i hästen när den går med huvudet lågt så genom att uppmuntra en spänd häst att sänka huvudet hjälper man den att kunna slappna av. Men vi hade hunnit nästan ända bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) innan hon tillslut började frusta. En STOR kontrast mot under helgens kurs, då hon från lektion nr 2 började frusta redan efter ett par steg i "myrslokstölt".

När vi inledde hemvägen med en lååååång skrittpaus kändes hon i alla fall riktigt avslappnad och fortsatte så även i den efterföljande tölten. Det var först när vi åter närmade oss kallkällan där det BÅDE varit en vattenhämtande man och ett MONSTER som livet blev lite väl spännande igen... Särskilt som en av Sylvias nya grannar var ute på sin gård och hackade is - ännu en OTÄCK mörk siluett mot vita snödrivor...

Tillbaka i stallet fick Hamingja äta lite gott, men däremot blev det inget liniment idag. Hon hade nämligen fått en irritation i huden på en liten del av området jag har behandlat - alltså precis vad Sylvia sagt att jag ska vara uppmärksam på. Dags för en linimentpaus alltså. Inte blev det någon tepaus med Bambam heller. För en tjej som skulle köpa ett hästtäcke jag hade annonserat ut dök upp och när vi "gjort affär" var Hamingjas mat uppäten, hon fick gå ut i hagen igen och jag var klar för att åka hem.

Josefin hade redan ridit Lára tidigare på dagen - varför damen inte alls var särskilt intresserad av mig när jag gick förbi hagen för att prata med henne... Vilken skillnad mot de dagar hon inte blivit riden - då är hon OERHÖRT tydlig i både blickar och inte minst kroppsspråk om att hon FÖRVÄNTAR SIG RIDNING!!!

Hamingja ÄLSKAR rehabträning!!!

Ännu en fin kursdag med min FINA, FINA Hamingja!!!

Hamingja ÄLSKAR verkligen rehabträningen - "lång och låg" är ju det bästa hon vet! Och detta därmed den allra, allra bästa kurs hon varit med om! När jag kom till Mariebäck på förmiddagen låg hon och vilade i solen. Men istället för att ligga kvar, som hon brukar, studsade hon upp så snart hon hörde min röst - jag hann inte ens komma tillräckligt nära för att ta en bild! Rena rama Lára-takterna m a o!!!

Den första lektionen red jag tillsammans med Maria, som även råkade vara med för två veckor sedan när Hamingja rusade runt ridbanan i vild panik... man kan lugnt säga att Hami var som en HELT annan häst nu! Oj, så hon njuter av att jobba riktigt lång och låg - hon frustar och frustar och frustar så belåtet!

En riktigt bra följdeffekt av helgens "intensiva" lång och låg-ridning kom fram idag också. Hon hade hunnit bli så väl "programmerad" för att ta det lugnt att hon verkligen gjorde det även i traven. Hittills har annars vår travträning handlat om att försöka bromsa och bromsa och bromsa - UTAN att ta i båda tyglarna samtidigt för då har hon bara blivit spänd och sprungit fortare.

Men nu travade hon faktiskt så långsamt och lugnt att jag kunde börja driva henne fram emot bettet - utan att hon fick för bråttom! Istället fick jag den mycket eftertraktade effekten att hon aktiverade rätt muskler på halsens ovansida! De muskler Atli uppmanat mig att hålla ett extra öga på nu under rehabridningen. För att jag inte ska bli en passiv passagerare ska jag sträva efter att hon aktiverar dessa muskler i alla gångarter - då jobbar hon på ett uppbyggligt sätt trots att jag inte kan begära någon samling av henne ännu.

Sedan fick jag också en mycket bra repetition av arbetet med samling genom att se på när Atli arbetade med Marias häst från marken. Det är en unghäst så det var f f a halt, rygga, gå fram han jobbade med - men det resulterade ju ändå i en viss grad av samling. "Det här ska du jobba med jättemycket när du kan börja belasta Hamingjas bakdel igen!" sa Atli. "Eftersom hon hade problem med att rygga tidigare när hon hade ont är det bäst att börja göra det utan att sitta på henne. Rygga bara några steg i början och belöna. Sedan trappar du successivt upp träningen på att rygga och gå fram - för hand - så lägger du en jättebra grund för det fortsatta arbetet!"

Dagens andra lektion red Hamingja och jag tillsammans med Sylvia och Hamis halvsyster Hremsa. "Två fina systrar, men din häst har en mycket bättre pappa än Sylvias häst!" påpekade Atli. (Hremsa är efter Berserkur och Hamingja efter Mökkur.) "Det var ju därför jag hade bestämt att jag ALDRIG skulle sälja Hamingja...!" sa Sylvia. Och jag konstaterade att det ju är tur för Hamingja att hon har den fördelen när Hremsa nu har alla andra fördelar - d v s Sylvia i sadeln!

För min och Hamingjas del blev lektionen en upprepning av våra tidigare. Och Atli konstaterade att om jag fortsätter rida henne på samma sätt under hela rehabtiden så kommer detta "avbrott" i den ordinarie träningen inte alls vara till någon nackdel för henne - utan snarast tvärt om. För hon jobbar hela tiden på ett bra sätt med sin kropp och får vara harmonisk under ridningen.

"Men hon kommer ju aldrig att bli samlad av detta arbete - och inte att träna upp de muskler som hon behöver för samlingen. Så när hon är redo behöver du börja rida sidförande övningar igen för att hon ska korsa bak, samt träna mycket ryggning och rida fram - för att hon ska få musklerna och du ska få tekniken för riktigt bra samling. "När du kan "rygga i fart" - då kan du rida samlad tölt på riktigt!"

Och vad verkligt samlad tölt innebär visade Sylvia och Hremsa oss! Hremsa är bedömd med 9,5 för sin tölt och nu red Sylvia "passage-tölt" där frambenen verkligen "blev hängande i luften" - så HÄFTIGT!!! Jag skyndade mig att säga till Hamingja att även hon skulle titta riktigt, riktigt noga när vi nu fick se "facit"!!! "För det är så där jag menar EGENTLIGEN fast jag inte är så bra på att förklara...!!!" sa jag.

En nöjd Lára i hagen - och Yr är som vanligt inte långt borta från sin själsfrände!

Rehabträning i världsklass!!!

Hamingja vill förstås piffa till sig lite extra när det är Atlikurs - och som dagens outfit valde hon en nosgrimma i de isländska färgerna och en matchande vojlock! 

Det är minsann inte illa att ha en riktig Mästare till hjälp med rehabträningen - men min FINA Hamingja är ju självklart värd det allra, allra bästa!!! Och att vi m h a Atli lagt en mycket bra grund igår blev uppenbart så snart vi skrittade in på ridbanan till dagens första lektion. För Hamingja slappnade genast av så att hon sträckte ut hela låååååånga halsen framåt, nedåt och frustade belåtet när vi började skritta längs spåret! Alldeles uppenbart förväntade hon sig ett ridpass helt utan obehag - trots sin "justerade" bakdel. Och bättre kvitto på att hon fått jobba alldeles lagom igår kunde jag ju inte få!

Under den inledande teoristunden som Atli börjar alla lektioner med påminde han om betydelsen av att träna in och underhålla signalen för att hästen ska sänka sig och länga halsen: böjning i halsens insida och att man kramar på BÅDA tyglarna för att sedan snabbt ge eftergift när hästen börjar sänka sig. Jag fick sedan den korta instruktionen att rida Hamingja på samma sätt som igår och uppenbarligen gjorde jag det på ett bra sätt, för han såg sig sedan inte nödgad att komma med mer än någon enstaka instruktion/korrigering under lektionen. 

Efter den inledande skritten med fin längd på halsen red jag på samma sätt i tölten. Hamingja ÄLSKAR ju att tölta i lång, låg form men jag fick jobba en hel del med att hålla henne kvar på spåret - f f a i högervarvet där böjningen av halsen inåt gjorde att hon väldigt gärna ville dra sig inåt på ridbanan också. Men så kom jag på att jag skulle flytta innerhanden över manken och lite ut åt vänster för att hålla högerbogen och därmed hela hästen kvar på plats! På Atlis inrådan använde jag dessutom hela tiden "vänd snett igenom" när jag skulle byta varv för att göra detta på mest skonsamma sätt. För volt tillbaka, som vi normalt använder oss av, ger ju en betydligt högre belastning på inner bak i vändningarna. 

Efter att ha fortsatt uppvärmningen på samma sätt i trav tog jag en skrittpaus innan jag började rida henne med lite högre form och lite mer energi i tölten. Precis som igår tränade jag på att göra alla förhållningar m h a överskänklarna och tillföra energi med underskänklarna. Till att börja med var det f f a överskänklarna som behövde jobba för att hon inte skulle ha för bråttom. Och sedan blev det mer underskänklar - för att bibehålla energin trots det låga tempot. De senaste gångerna jag ridit lektion för Sylvia har det ju varit så oerhört tydligt att jag även måste tänka på att slappna av i kroppen mellan mina förhållningar - så även det försökte jag ha i minnet idag. Vilket är svårast att komma ihåg när jag jobbar med överskänklarna...

När vi ägnat oss åt detta en stund i båda varvet sa Atli att han tyckte att tölten såg så trevlig ut så vi borde övergå till att träna på samma sätt i traven. Under tidigare kurser har vi främst fått trava på volt för att kunna hålla nere tempot - men nu ska vi ju undvika volter... Så vilken TUR att Hamingja efter Sylvias träning av henne under hösten nu lyssnar så bra på mina förhållningar med sätet även i trav!!! Vi fick ägna oss åt denna trav ganska länge - och även om Hamingja nu gav sig tid att vila i steget så gjorde hennes STORA rörelser att jag blev rejält svettig...! Det måste verkligen vara bra konditionsträning att rida trav på Hami!

Dagens andra lektion följde sedan ungefär samma upplägg. I inledningen lade Atli ännu större fokus på att Hamingja hela tiden aktiverade rätt muskler på halsens översida - och jag fick därefter träna på detta i skritt, tölt resp trav. Vår ridning i trav har tidigare väldigt mycket handlat om att lugna ner henne och hitta ett balanserat tempo. Men nu blev det tydligt för mig att det behövdes en hel del drivning - utan att hon för den skull ökade tempot - för att hela tiden hålla dessa muskler aktiva. Nyttigt och jobbigt för matte!!!

Efter detta skrittade hon så avslappnat och fint - att jag valde att avbryta lektionen lite i förtid. För jag tyckte vi hade PRECIS den känsla som man vill avsluta ett ridpass med. Atli har ju ett system för träningen av hästar och detta innehåller tre steg: uppvärmning, "själva arbetet" och nedvarvning. Till att börja med kan i princip hela ridpasset handla om uppvärning och nedvarvning. Men ju mer hästen lär sig systemet desto snabbare slappnar den av och därmed får man mer tid att använda till "själva arbetet". För hästen - som är ett flyktdjur - måste vara avslappnad/lösgjord för att kunna ta till sig instruktioner från sin ryttare. Är den istället stressad blir hjärnan direkt blockerad och tänker bara på flykt. 

Idag sa Atli också att även om jag just nu bara får ägna mig åt rehabträning så är det jätteviktigt att jag inte går i fällan att bara "åka häst". Utan jag måste hela tiden ge Hamingja olika uppgifter - men utforma dessa så att de inte belastar hennes bakdel så mycket. När jag nu måste undvika att rida på volt är det desto viktigare att i alla fall böja hennes hals för att därigenom aktivera överlinjen. Jag kan rida traven på samma sätt som under dagens andra lektion, jag kan göra många tempoväxlingar o s v. 

Vid något tillfälle bad Atli nästan om ursäkt för att han inte låtit mig jobba mer med samling under denna kurs - men jag förklarade att jag var hur nöjd som helst med upplägget. Att få hjälp att lägga upp en lagom aktiv träning - på en häst som hela tiden signalerade harmoni - var ju det bästa jag kunde önska mig just nu!!!

Under dagens båda lektioner red vi samtidigt med Sussi och hennes nya häst Ida, vilken hon köpte av Atli i slutet av förra året. Lite roligt är att det faktiskt först var jag som var på väg att köpa henne! Jag var på väg till Atli på Island för att provrida henne, men han tyckte hon hade blivit lite för tjock medan han varit utomlands och jobbat så vi sköt fram provridningen för att han skulle hinna rida henne lite mer först. Och tack vare detta hann Sylvia ändra sig ang Hamingja ("som ALDRIG skulle säljas") och erbjuda mig att få köpa henne. Så det var tur för både Sussi och mig att Ida var lite för tjock den där hösten!!! 

Lára hade en riktigt bra dag också! Josefin red henne på morgonen, så sedan kunde Lára koppla av och njuta i solen hela dagen - istället för att stå vid grinden och tråna!

Atlikurs, hovslagare, Láraridning och loppisförberedelser.

En av få bilder jag har med BÅDE Lára och Hamingja! 

(Den är från förra vintern - när jag fortfarande var både mörk och röd i håret.)

Idag såg både Lára och Hamingja till att sko sig på mattes bekostnad. Vår ordinarie hovslagare är sjukskriven och den ersättare vi fått tag på kunde bara komma till Mariebäck medan jag fortfarande var på jobbet - men bussiga Sylvia ställde upp och assisterade honom! Och som vanligt hade båda mina fröknar skött sig så bra!

Lára, som alltid haft superhovar hade ju tidigare fått hålväggar i tre av dem som en följd av förgiftningen förra sommaren. Men nu hade de vuxit ner så bra att när han hade verkat henne fanns det bara lite kvar av en av dem, de övriga två var helt borta. Skönt! Däremot hade Hamingja nu fått en hålvägg och det var i vänster bakhov, alltså samma ben där hon också är lite gallig på hasens insida... Det hade alltså inte varit så dumt om man kunde byta ut hela det benet så vore alla problem ur världen...!

Sylvia berättade skrattande att när hon tagit in hästarna innan hovslagaren skulle komma hade hon ställt Lára och Hamingja i var sin box bredvid varandra. Och det första Lára hade gjort var att markera mot Hamingja vem det är som är CHEFEN! Bara för att Lára numera går i en annan hage, tillsammans med Yr och Hamingja därmed kan leka chef i den andra stohagen skulle hon inte inbilla sig något...!!!

Atli anlände till Mariebäck ovanligt sent idag, så första kursdagen skulle pågå en bra bit in på kvällen. Jag skulle rida min lektion på Hamingja först kl 20. Men i o m det härliga vårvintervädret åkte jag ut några timmar i förväg för att njutrida Lára en sväng medan det fortfarande var ljust. Vi red längs bilvägen bort till "världens ände", vilket ju egentligen bara är en uppvärmning för Lára.

Men på hemvägen satsade jag på många intervaller av tölt med aktiv överlinje, varvat med rejäla skrittpauser för att jobba mjölksyran ur musklerna. Hon var verkligen riktigt trevlig i tölten min fina tjej!!! Vi avslutade sedan med att rida genom allén upp till kyrkan och det blev ÄNNU mer mjölksyraträning. Det har ju hunnit snöa mer sedan vi senast red där för att trampa upp stigen igen. Och nu har det ju dessutom varit milt väder så att snön blivit riktigt tung. Så inte heller denna gång var det läge att galoppera. Men fröken arbetsmyra trampade fram så ivrigt i den djupa snön!

Vi hann också skrämma upp valackflocken riktigt, riktigt rejält! När vi började närma oss nedersta delen av deras hage, men innan de kunde se oss, hörde jag Démantur "blåsa" riktigt hårt - som om han skulle slåss. Och sedan hördes ljudet av en flock hästar som sprang fort. När vi kom lite längre fram, så att vi kunde se dem stod hela valackflocken längst upp i hagen och stirrade skrämt mot oss, allt medan Démantur nervöst sprang runt med svansen i vädret. Jag trodde de skulle lugna ner sig när de såg oss, men det hade nog börjat skymma lite för mycket, för hela vår väg upp genom allén och sedan förbi Sylvia och Jannes hus följde de mkt spänt varje steg vi tog!

Medan Lára åt kraftfoder packade jag upp mina loppisprylar i Josefshallen och åt middag. Innan det var dags för mig att rida Hamingja hann jag också se Carro rida sin FINA Freyr! Hon har köpt honom  av Atli och han kom till Mariebäck för ca två veckor sedan. Men det var först idag hon fick honom skodd och därmed också kunde rida honom för första gången. Riktigt, riktigt fin är han!!! Det ska verkligen bli roligt att följa dem framöver!

När det var dags för min och Hamingjas lektion fick jag börja med att berätta för Atli om vilka förhållningsorder/rekommendationer jag fått av massören p g a Hamingjas problem i bakdelen. Atli höll förstås med om att vi ska ta det försiktigt med henne en tid, så att hon hinner stabilisera sig ordentligt igen. Men påpekade också att man inte alls ska se sådan tid som bortkastad. "Ingen häst mår dåligt av att jobba avslappnat med lång överlinje - det är bara bra för dem!!!"

Som vanligt ägnades första lektionen till ett grundligt lösgörande arbete, för att lägga en riktigt bra grund inför helgens arbete, fast med den skillnaden att jag idag fick jobba Hamingja längs spåret istället för på volt. När vi började i skritt betonade Atli vikten av att använda båda tyglarna när man ber hästen länga halsen. Det är lätt att man bara fokuserar på innertygeln som ska böja hästens hals, men även yttertygeln ska vara med! Först för att också den ge signal om att halsen ska längas - och sedan för att ge ett stöd som bibehåller formen.

Nästa steg blev att göra samma sak i tölt - och Hamingja var som vanligt jättenöjd med att få sträcka ut överlinjen riktigt ordentligt i tölten. "Hon är JÄTTEFIN nu!!!" sa Atli mycket belåtet - och ni kan ju gissa hur nöjd matte var med sin fina häst?! Den långa uppvärmningen avslutades med att vi gjorde samma sak i trav - även här i båda varven. Och Atli lät mig vända snett igenom när vi skulle byta varv istället för de vanliga volterna tillbaka - allt för att inte utsätta Hamingjas bakdel för onödig belastning.

Efter en skrittpaus var det så dags för "lite mer allvar". Nu skulle jag samla henne lite, lite i tölten och det viktiga var tekniken för samlingen: det var överskänklar och rumpa som skulle fånga upp energin och sedan slappna av igen när hon lyssnade - och underskänklarna skulle tillföra ny energi vid behov. Alltså väldigt mycket aktivitet med överskänklarna, lite mindre med underskänklarna - och tyglarna skulle bara användas för att påminna om formen.

Hamingja lyssnar ju verkligen oerhört bra på detta - ju mindre signaler jag klarar av att använda desto bättre går hon! Så det gäller "bara" för mig att träna in de små, små signalerna (f f a med sätet och överskänklarna), vilket ju är lättast i ett lägre tempo. För att sedan förhoppningsvis kunna använda dem även i ett högre tempo. "Överskänklar och rumpa säger BROMSA/BAKÅT, underskänklarna säger FRAMÅT - och resultatet blir att hästen lägger mer vikt på bakdelen och kommer UPPÅT!!!" sa Atli.

Jag har fått jobba mycket med detta under de senaste kurserna. "Först måste man nöta in dansens grunder i ett långsamt tempo, innan man kan dansa fortare och fortare - och därmed få högre grad av samling!" Tidigare har vi använt oss mycket av ryggningar för att "programmera in" tekniken för förhållningarna. Nu ville vi inte göra det, men jag hade god nytta av all den tidigare träningen när jag nu bara fick "tänka bakåt".

Och samtidigt som jag fick en mycket nyttig repetition av dessa viktiga grunder i ridningen så kunde vi till vår glädje konstatera att Hamingja hela tiden jobbade mycket fint och avslappnat. Det var alldeles uppenbart att hon inte alls kände minsta obehag - inte heller när jag nu red henne "med en liten aning samling".  "Hon är JÄTTEFIN nu - och det här är JÄTTEBRA för henne!" konstaterade Atli. Därför fick jag varva ner henne i trav, först längs spåret och sedan på en "maxad" volt i båda varven.

Vi avslutade sedan lektionen lite i förtid - "Hon har varit alldeles tillräckligt duktig nu!" sa Atli och jag kunde bara hålla med! Det känns verkligen bra att få känna hennes totala avslappning i ridningen - en sån enorm kontrast mot för två veckor sedan då det var som om hon fick elstötar i kroppen när belastningen ökade på bakdelen...!!! Det går verkligen åt rätt håll, även om otåliga matte tycker att den där eländiga lilla gallan på hasen tar alldeles för lång tid på sig att försvinna...! Och, som Atli många gånger påpekade, den ridning vi gjorde idag är JÄTTEBRA för Haminjga. Så även om jag förstås ser fram emot att framöver få öka träningen igen så är detta långt ifrån bortkastat!

Lagom är bäst - när det gäller liniment!

"Det går bra att servera kraftfodret nu!"

Dagens ridtur på Hamingja blev i mångt och mycket en repris av måndagens: med "myrslokstölt" och trav med lång hals. Fast Haminjga var än mer avslappnad i skritten idag, så jag passade på att låta henne ta längre skrittpauser. Härligt att jag kunde låta henne skritta på hellånga eller nästan hellånga tyglar både på vägen bort och hem! 

Vid korsningen vid "världens ände" vände vi hemåt och tog just en sådan lååååång skrittpaus då lilla fröken verkligen sträckte ut sig och slappnade av! Hon verkade trygg med att det inte skulle krävas något som var obehagligt eller gjorde ont - skönt!

Tillbaka i stallet blev det ny omgång liniment på hennes vänstra has. Jag har ju som sagt inte behövt skaffa mig särskilt mycket erfarenhet av gallor och liniment tidigare under mitt hästägarliv... så det var bra att Sylvia varnade mig för att det kan bli en blistereffekt på huden ifall man använder liniment allt för ofta. Jag trodde att det var en nackdel att jag inte är i stallet riktigt varje dag - och därmed inte kan "linimentera" varje dag - men det visade sig alltså vara en fördel. Sedan är väl risken för blistring inte alls lika stor i o m all vinterpäls hon har - men det är ju bra att jag känner till problemet och kan vara uppmärksam på ev hudförändringar i området!

Innan jag åkte hem hann Josefin dyka upp för att rida Lára. Det är verkligen roligt att se de två tillsammans - de passar så bra ihop! Josefin tyckte föresten att jag förtalat Lára när jag sagt att hon kan bitas i samband med sadlingen: "Hon är ju hur snäll som helst!!!" 

Hamingja på travhumör!

 Idag var Hamingja uppenbarligen på travhumör! När vi red längs bilvägen bort mot Alviksträsk började vi med "myrslokstölten" på långa tyglar - vilket normalt är hennes absoluta favoritgångart. Men efter ett tag betedde hon sig plötsligt som en normal häst och gick över i trav istället, så jag blev faktiskt tvungen att hålla viss drivning genom att spänna skinkorna för att hon skulle behålla tölten. Och inte skadade det matte att behöva vara lite mer aktiv i sin ridning...!!!

För jag envisades faktiskt ändå med "myrslokstölt" halva vägen bort mot korsningen vid sjön ("världens ände") men efter en skrittpaus fick Haminjga sedan sin vilja fram att trava resten av sträckan. Vi brukar ofta ägna oss åt voltarbete i korsningen, men nu ska vi ju undvika detta så istället vände vi direkt hemåt igen.

Hamingja skrittade så avslappnat och fint till att börja med. Sedan verkade hon höra något inne i skogen på ena sidan av vägen och förvandlades till stenstod. Jag frågade henne vad hon hörde. "Är det en räv så ska du veta att den i så fall är jätterädd för människor och springer all världens väg när den hör min röst... och detsamma om det är en hare, eller en älg. Ja, alla är de JÄTTERÄDDA för din matte - så du är i trygga händer!!!" Och när hon fick saken presenterad för sig på det sättet slappnade hon åter av och vi kunde fortsätta. (Ja, det var väl f f a det faktum att pratandet hindrade mig från att glömma andas - som gjorde henne lugn egentligen.)

Det blev mer av både tölt och trav på hemvägen - och till min stora glädje fortsatte Hamingja att kännas så lugn och avslappnad. En HÄRLIG kontrast till den jättespända, panikslagna hästen jag satt på förra lördagen! Så skönt att hon inte behöver ont! Och att hon trots två vilodagar ändå kan ta det så lugnt att hon inte riskerar att få tillbaka något av besvären igen.

När vi kom tillbaka till stallet var Sylvia ute och vi diskuterade lite kring den kommande helgens Atlikurs. Hon tyckte att jag kan rida Hamingja som planerat, bara jag berättar för Atli vilka ordinationer vi fått av massören så att han kan anpassa våra lektioner efter det. Då får jag ju hjälp av ett riktigt proffs att arbeta henne på ett sätt som bygger upp och stabiliserar bakdelen på bästa och mest skonsamma sätt. 

Isländsk myrslok i Mariebäck!

Vad tror ni "myrslok" heter på isländska? Jag gissar på Hamingja!!!

Eftersom gårdagens ridning var så odramatiskt vågade jag mig idag utanför inhägnat område och red längs bilvägen bort mot Alviksträsk. Hamingja fick verkligen frossa i favoriten "myrslokstölt" (när jag ger henne hellånga tyglar och hon töltar med nosen i backen) och det frustades VÄLDIGT belåtet!!!

I tölten kan hon ha endel hyss för sig... eller "tics" som Reynir kallade det när jag red för honom förra sommaren... F f a kan hon ibland plötsligt rusa iväg ett par steg innan hon återgår till det tempo jag hade valt åt oss - detta helt utan förvarning och utan att jag har kunnat härleda anledningen. Idag kom det ett par sådana "ryck" också - men som tur var verkade detta inte orsaka henne något obehag i bakdelen. Skönt, för det hade inte varit så trevligt att helt tappa kontrollen, som i lördags, när vi var ute på bilvägen...! Dessutom var det förhoppningsvis också ett tecken på att hon redan är lite bättre efter behandlingen i måndags!

Vi travade lite också - men då behövde jag förstås rida henne i lite högre form än i tölten, alltså inte någon nos ända nere vid marken... Hamingja är inte riktigt som andra hästar!!! Men hon fortsatte frusta belåtet och verkade inte heller här få några besvär från bakdelen så länge vi travade på rakt fram och höll oss till en låg grad av samling, allt för att undvika att belasta hennes bakdel.

Efter ridningen åkte linimentet fram igen för att behandla "gallan" på vänster has, vilken tyvärr inte verkar ha minskat något ännu... Jag har haft turen att inte behövt skaffa mig någon erfarenhet av gallor tidigare - men när jag frågade Sylvia fick jag höra att man får räkna med att de tar ganska lång tid att bli av med... 

Men själva orsaken till gallan - problemen Hamingja haft i SI-lederna och runt dem verkar ju definitivt ha lindrats, så det går ju ändå åt rätt håll! Nu gäller det bara att lyda massörens råd att ge henne gott om tid att stabiliseras i bakdelen genom att vara sparsam med att rida på böjda spår eller annat som ger stor belastning på hennes bakdel. 

Nu närmast blir det i alla fall två vilodagar - för Johan och jag ska åka till Umeå för att träffa släktens nyaste medlem: den kattunge som sedan några veckor är den som bestämmer hemma hos min syster med sambo! Det är en sibirisk katt, vilka brukar "allergivänliga" så det blir mycket spännande att se om/hur Johans allergi reagerar på lilla Ingvild... håll tummarna!!!

För Láras del kan det däremot ev bli ridning i helgen. Josefin har lovat kvällsfodra åt mig lördag kväll och då kanske hon även rider i samband med det. Annars har Lára i alla fall ridits tre dagar denna vecka - fast frågar man henne är det förstås MINST fyra dagar för lite...!