Lycka x två!!!

När jag kom till stallet idag försökte jag intressera Hamingja för en ridtur. "Sorry, matte... det är mycket nu...!!!" tycktes hon säga när hon totalt ignorerade att jag ropade på henne... Det gjorde däremot INTE Litlamin - som skymtar närmast i bild - hon är verkligen Láras dotter och gjorde som vanligt ivriga försök att krypa in i Hamingjas grimma, som jag höll i handen!

Men jag kan GÄRNA själv hämta Hamingja i hagen så länge hon är lika fin att rida som hon var idag!!! Redan vid sadlingen fick jag "positiva vibbar" när hon inte alls försökte sparka efter sadelgjorden, vilket hon började med när hon blivit öm i ryggen tidigare och sedan fortsatte med nu när jag satte igång henne efter vilan igen. Men när jag ridit tidigare i veckan har jag dels dragit åt sadelgjorden i flera omgångar, bara ett par hål i taget och dessutom varit mycket noga med att se till att jag inte råkat lugga henne (det tycker fröken INTE om). Samt förstås sagt ifrån när hon lyft bakhoven för att sparka. I förrgår gjorde hon bara ett försök och idag alltså inget alls - SEGER!!!

Ridturen kom att börja lite spännande när det stod någon och hämtade vatten ur kallkällan nere vid bilvägen. Han stod nedböjd så att det enda som stack upp ur snön var hans mörka rygg och bak - och Hamingja trodde nog att det var en björn... Men jag kunde övertyga henne om att inte springa hem och när jag småpratat lugnande med henne en stund rätade mannen på sig, fick syn på oss och jag kunde börja småprata med honom istället. 

Björnar är ju faktiskt sällan särkilt pratsamma - de visslar bara - så det dröjde inte lång stund förrän Hamingja vågade sig närmare. Tack vare att mannen visade sig vara oerhört trevlig och pratsam blev vi sedan stående en stund medan han berättade att på den tiden "Fjällmarkens källvatten" tillverkades så hämtades vattnet just från denna kallkälla i Mariebäck! Det hade jag ingen aning om! Och förutom att jag fick utöka min allmänbildning så hann Hamingja slappna av fullständigt. Win-win! 

Efter detta var hon åter tillräckligt avslappnad för att tölta med låååång hals och vi kunde därför värma upp på detta sätt medan vi då och då sidförde fram och tillbaka över vägen och matte dessutom tränade på att titta uppåt för att behålla en lodrät sits även när vi "skulle göra något". I början ville Hamingja gärna skicka iväg högerbogen "all världens väg" men successivt blev hon allt jämnare.

Vid vägen till gamla soptippen svängde vi in och red några galoppintervaller uppför första lilla backen. Och jag fick än en gång glädjas över min DUKTIGA häst!!! Av den häst som blev så uppjagad av att få galoppera att hon efteråt inte hade tid att skritta, märks numera inte ett spår! Istället lägger hon direkt in "off-knappen" och skrittar på hellång tygel med nosen i backen! T o m så stabilt att jag kan träna på att lägga an pisken mot omväxlande höger och vänster bakben utan att hon reagerar!!!

När vi fortsatt med töltträningen längs bilvägen och närmade oss korsningen vid "världens ände" gjorde vi även en klockren övergång från tölt till trav - och matte blev ÄNNU mer nöjd med lilla frökens framsteg!!! Det blev bara en galopp längs kanten på ängen idag - för vi har ju redan galopperat så mycket i veckan och jag ville lägga det mesta "krutet" på töltträning. 

Därför fortsatte jag en bit efter vägen längs med sjön och "smygsamlade" henne genom att då och då rida några steg sluta med böjning i högersidan. Det är ju ett sto jag har att göra med - och det finns VÄLDIGT mycket humör i fröken - så jag ville inte provocera fram protester i onödan så här snart efter vilan, samtidigt som jag tyckte det började vara hög tid för lite mer samling i alla fall. Och det fungerade bra! Bärigheten ökade utan att hon "snedtände" och försökte springa iväg från arbetet!

Sedan skrittade vi första delen av hemvägen - vilket jag brukar göra för att inte trigga hennes flyktbeteende i onödan - temperamentsfulla ston kan verkligen vara en balansgång på slak lina! När jag sedan bad om tölt visade Hamingja istället att hon minsann kan vräka sig ner i trav och springa FORT... Men redan efter några steg hade jag återfått kontrollen över både tempo och gångart. Några fler försök att springa hem blev det inte - det går framåt!

Istället kunde vi helt odramatiskt fortsätta töltträningen med några steg i sluta här och där - vilket gav mer samling och bärighet utan vare sig spänningar eller stress! Som avslutning gjorde vi även några travövergångar och de var även nu helt klockrena, trots att vi var på hemväg! Dessutom lyssnade hon så oerhört bra på mina förhållningar med sätet att jag t o m vågade ge henne ganska långa tyglar. Det fanns inte minsta antydan till att hon skulle försöka springa full fart hemåt utan hon bibehöll det lugna tempot medan hon sträckte ut halsen mer och mer! Hon är verkligen "a handfull" att hantera - men det är så fantastiskt roligt med alla små framsteg som vi faktist gör!!!

Det är verkligen helt galet vilka roliga ridhästar jag har!!! För det efterföljande träningspasset med Lára blev minst lika lyckat!!! Redan glädjen i hennes ögon när hon förstod att vi skulle rida fick ju mattehjärtat att smälta! Och när hon sedan i princip försökte tränsa sig själv...!!! Visserligen hade jag än en gång klantat till det och glömt knacka ur snön ur hennes hovar... men när jag hoppat av och löst detta m h a ena stigbygeln så behövde hon inte halka mer. 

Damen hade uppenbarligen i tydligt minne att jag vid senaste ridpasset petade till med pisken lite lätt en gång på vänster bak när vi skulle flytta undan för vänsterskänkeln - för efter bara ett lätt tryck med skänkeln korsade hon så ambitiöst med både fram och bak att hon nästan gick ner i spagat (fast tvärt om)! Det är min Lára det!!!

Efter lite uppvärmning i skrölt kom jag på ett oerhört effektivt sätt att rama in henne mellan hand och skänkel! Jag brukar rida sluta med böjning i högersidan för att öka samlingen i tölten - eftersom övningen både ska hindra henne från att skjuta ut högerbogen samtidigt som hon trampar under sig mer med vänster bak som hon annars gärna "fuskar" med. Men nu upptäckte jag något som fungerade ÄNNU bättre! 

Det var när jag i skulle fortsätta uppvärmningen med att flytta undan för vänsterskänkeln tvärs över vägen men inte ställde henne till vänster, som man ju egentligen "ska" när man rider denna rörelse, utan gjorde som jag nu fått lära mig på Hamingja: höll hennes hals rak för att kunna kontrollera högerbogen. Och efter bara ett par steg hade jag henne mellan hand och skänkel, vilket visade sig i en mycket bättre bärighet i tölten och trevlig längd på halsen! WOW - trots alla våra år tillsammans kan man minsann få aha-upplevelser fortfarande!!!

Bärigheten gick dessutom bra att bibehålla genom att bara flytta undan ett par steg för vänsterskänkeln då och då - självklart fortfarande med rak hals! När jag funderat en stund på detta insåg jag att det var ganska logiskt! Tanken med slutan är ju egentligen densamma - att man ska kontrollera högerbogen och placera vänster bak längre in under hästen. 

Men med en häst som är så överrörlig som Lára är och inte har några som helst problem att böja sig FÖR mycket i slutan så kanske hon p g a detta inte är helt mellan hand och skänkel ändå... inte på samma sätt som när jag sidförde undan för vänster skänkel med rak hals! (När man flyttar hästen åt andra hållet ska man däremot böja halsen ganska mycket - även då för att behålla kontrollen över lägerbogen.) Ja, detta gäller förstås under förutsättning att hästen skjuter ut högerbogen, så som både Hamingja och Lára gärna gör. Är det vänsterbogen som är det största problemet så ska man förstås göra tvärt om!

När vi sedan vände hemåt igen - och jag kunde fortsätta njuta av tölt med trevlig bärighet tack vare några steg sidförande då och då - funderade jag vidare... Eftersom jag numera har möjligheten att jämföra Lára med en annan häst är det än tydligare hur allt liksom bara "ramlar på plats" från en sekund till nästa bara jag gör rätt när jag rider henne. Och jag tror kanske att jag har kommit på vad det är som gör att hon kan gå från att kännas som ett järnspett och istället kännas som solvarma smör i hela kroppen, från en sekund till nästa. 

Andra hästar mjukar man ju upp lite successivt - precis som man gör med sin egen kropp - men med Lára är det som att man bara behöver trycka på rätt knapp så är effekten maximal och omedelbar. Och jag tror det beror på att hon egentligen alltid är lösgjord till ca 90 % i hela kroppen - och att känslan av järnspett helt och hållet har mentala orsaker. 

Hon är absolut inte en häst som stressar upp sig och blir spänd. Och hon älskar ju verkligen att arbeta. MEN alla år på ridskolan har ändå satt sina spår om än dessa är förvånansvärt få. Hon har verkligen en ENORM energi och det enda som hon egentligen tycker är jobbigt är när det krävs mycket samling - något hon ju inte behövt "utsättas" för mer än då och då innan jag köpte henne. 

När det under ridskoleåren var tal om lite mer samling lärde hon sig att det kunde gå att komma undan det hela antingen genom att agera "metmask" eller järnspett. För ofta kunde inte ryttaren på ryggen hantera detta och den jobbiga samlingen kunde undvikas. Och varför ändra ett vinnande koncept?! När jag nu ber om så mycket samling att Lára tycker det börjar vara jobbigt så testar hon järnspett-metoden. Då känns det verkligen som att denna häst aldrig kommer att kunna böja någon del av sin kropp det minsta lilla... 

Men när hon efter en stund inser att hon inte kommer att kunna komma undan denna gång säger hon "OK - jag skulle bara testa!" Och i samma sekund blir hon som det solvarma smöret i hela kroppen - trots att hon arbetar med en högre grad av samling! Det är också därför jag får den där tydliga känslan av att allt med ens "ramlar på plats" - istället för att lösgjordheten kommer successivt lite i taget. För egentligen behöver hon knappt lösgöras fysiskt utan hon behöver bara inse att ridskoleknepet inte funkar den här gången. 

Och hon har ju så oerhört lätt för sig i all ridning att det bara handlar om att "få hennes huvud" med sig. Vilket verkligen inte är svårt - bara man vet att den där "järnspettkänslan" inte alls beror på att man som ryttare gör något fel - utan precis tvärt om! Mycket nöjd med både mina nya "aha-upplevelser" och med Láras trevliga tölt tyckte jag att Lára skulle få den finaste belöning hon kunde tänka sig: att få galoppera i fri fart hela vägen upp genom allén till kyrkan. Oj, vad det gick undan!!! Och oj, så belåtet det frustades!!! 

Tillbaka i stallet fick Lára äta kraftfoder medan jag släppte ut Hamingja i hagen igen och gav hästarna lunchhö. Jag tog mig även en tepaus med BamBam, vilken efter en stund avbröts av att jag hörde ett gnäggande snett bakom mig. Jag vänder mig om och ser Yr stå och titta in genom stallfönstret - hon spanade förstås efter sin Lára! Jag veknade förstås och avslutade snabbt min tekopp för att sedan återbörda Lára till Yr i hagen. De hade fortfarande kvar lite av sitt morgonhö. Men eftersom Yr är dräktig och får äta hur mycket hon vill fyllde jag på lite till. 

För Láras del är det väldigt lyckat att hon och Yr går just i denna hage - för hon verkar nämligen tycka att vattnet i dess vattenkopp är det godaste vattnet! Det första hon gör när jag släpper ut henne i hagen igen är nämligen att gå och dricka - även en sådan här gång när jag precis gav dem nytt hö var vattnet viktigast. Trots att det ju även fanns vattenkopp i den box i stallet där hon fått sitt kraftfoder och sedan stått och vilat en stund. Men det vattnet är tydligen inte lika bra av någon anledning...!

När jag körde hemåt hade snöfallet tilltagit ytterligare samtidigt som det började blåsa mer och mer. SMHI har också varnat för kraftigt snöfall och hårda vindar - så jag hade uppenbarligen haft mycket bra timing med ridningen! Men det som f f a gladde mig var att BÅDA mina hästar är så GALET FINA och ROLIGA att rida!!!