En REJÄL brottningsmatch...!!!

Atli och Lára kommer bra överens - värre var det när matte red lektion idag...

Dags för lektion två av fyra under denna Sylvia-träningshelg. Och redan under uppvärmningen kom det att hetta till... Vi skulle trava på en riktigt liten volt i vänster varv, men det hade Lára INTE tänkt... Hon höll sig envist till tölt istället, medan jag lika envist fick fokusera på att bibehålla böjningen i sidan och ett så jämnt tempo som möjligt. Min vänsterarm,  som verkligen fick jobba redan under förra lektionen, hotade att domna bort igen... men tillslut var det ändå jag som vann tvekampen!

"Jaha, vi ska bara trava lugnt på riktigt liten volt - det är ju inte svårt!" sa Lára och gjorde precis det - riktigt fin trav dessutom, att döma av Sylvias glada tillrop. Sedan upprepades samma sak i höger varv... och jag försökte tänka "nu blir båda mina armar lika snyggt vältränade!" Här tog det inte riktigt lika lång stund innan Lára och jag kunde enas om att det var trav som gällde för stunden.

Som tur var fick vi en lite längre skrittpaus efter detta, så att jag hann skaka liv i mina armar igen för det skulle visa sig att jag verkligen skulle behöva dem i fortsättningen också... Vi skulle nämligen fortsätta att träna arbetstempo tölt och Lára blev så oerhört provocerad av att inte få använda all den där energin till att visa hur fort hon kan springa! Jo, hon kunde möjligen acceptera ett riktigt lågt tempot men där gick definitivt gränsen. När matte dessutom ville att hon samtidigt skulle gå inställd - DÅ snedtände explosiva damen totalt!

Än en gång fick jag alltså "tjura ihop" med en innerhand (även nu vänster), hålla henne inställd och bara vibrera lite lätt med fingrarna medan tempot kontrollerades med yttertygeln och jag drev henne fram emot bettet. Fast det där "vibrera lite lätt med fingrarna" blev snart ett önsketänkande, när armen domnade bort och motoriken i fingrarna helt försvann... oj, vad jag önskade mig en transplantation av friska armar i det läget!!!

Och Lára önskade matte dit pepparn växer!!! Ilsket spjärnade hon emot medan hon gång på gång gjorde småstegringar och hopp för att få mig ur balans. Hon var så arg att det i princip bolmade ur öronen på henne och sköt blixtar ur ögonen - men samtidigt trampade hon under sig så ordentligt att jag då och då kunde känna hennes bakben mot undersidan av mina hälar! När hon dessutom lättade från marken med båda frambenen kunde man verkligen prata om att hon "satt på rumpan"! Mer sådan här ridning och snart skulle både min vänsterarm och hennes bakdel skulle bli rena muskelpaketen!!!

Tillslut insåg hon ändå att matte aldrig skulle ge sig - det var bara att acceptera att gå ställd inåt. "Det är ju inte så att jag inte kan, jag hade bara inte tänkt göra det..." sa Lára och presterade ett riktigt bra arbetstempo tölt - med massor av energi trots det låga tempot och trevlig längd på halsen. Min fina häst!!!

I högervarvet blev resan fram till arbetstempot med ställning inåt inte riktigt lika lång men resultatet även där riktigt, riktigt bra! Och det var verkligen en häftig känsla när vi nådde målet! Sylvia konstaterade också att jag lyckats "programmera in" den långa halsen så ordentligt att Lára direkt när hon accepterat att gå inställd också sökte sig till en trevlig längd på överlinjen!

När hon fått sträcka ut ordentligt i trav på ridbanan skrittade jag dessutom ut en ganska lång sväng längs bilvägen för att hon verkligen skulle få jobba mjölksyran ur musklerna och varva ner ordentligt. Nu hoppas jag att jag kommer att ha hjälpligt fungerande armar till morgondagens två lektioner. Och att Lára håller sig till sina vanor: d v s har man väl tagit en rejäl fight med henne så är hon sedan med på noterna och gör utan problem det man ber om nästa gång!