Vindurtävlingen - uttagningar

Lördag morgon mötte oss med strålande solsken - men svalkande vindar. När jag värmde inför T3-uttagning var det första gången på två veckor jag inte red med hackamore - och jag hade hur mycket häst som helst i handen och knappt någon broms... Det stämde alltså (som vanligt) det Sylvia påpekat: att risken med hackamore är att man inte märker att man "tappar bakdelen"... Johan dök upp för att fota oss, trots att han kom hem från en kongress i Lissabon sent på fredag kväll... "Me like!!!"  Har inte hunnit titta igenom bilderna ännu - så ni får hålla till godo med bilden ovan så länge. Men det kommer även bilder från tävlingsbanan - jag lovar!!! 

När det var dags för min startgrupp att komma till collectingring stökade det till sig lite... för speakern nämnde ett annat namn istället för mig...! Det tog en liten stund innan man utrett detta och korrigerat. 

När uttagningen startade fortsatte Lára att gå emot bettet så jag hade ju inte alls den mjuka hästen jag varit van vid och klarade inte heller av att rida tillräckligt långsamt i arbetstempot. Men vi fick ändå 4,5 - 5.0 - 5.0. Poängen blev bättre än vad jag hade vågat hoppas på - tack vare att takten var så ren. Tempoväxlingarna gick däremot inget vidare... hon kändes spänd och obalanserad i ökningarna och gick emot bettet i nedtagningarna. Poängen blev 4,0 - 4,0 - 5.0. 

Men ökade tölten klarade vi mycket bättre än igår - tack vare Sylvias "bastutips" att ställa henne utåt i kurvorna! (Kom även på att det var bäst att mest "åka med" i kurvorna och inte driva så mycket - även om tempot blev lite lägre så var det ju bättre att hon i alla fall höll takten.) Poängen blev 4.0 - 5.0 - 5.0. Sammantaget var jag MKT nöjd med vår T3-debut! 5.0 på ökade tölten hade jag verkligen inte vågat hoppas på - och dessutom av TVÅ domare!!! 

När resultatlistan kom upp visade den att jag kom till B-final. Men jag tyckte att poängen såg lägre ut än som jag uppfattat dem... När jag kollade mot domarkommentarerna upptäckte jag att de missat 5.0 från en domare, istället stod det 4.5. Jag påtalade felet i sekretariatet och på söndag morgon hade det kommit upp ny startlista som visade att Lára och jag var i A-final i vår första T3!

Även i V2 var det strul i speakerns ekipagelista, så jag fick "snacka mig in" i min startgrupp igen! Här kändes Lára mycket mer avslappnad i arbetstempot och det var jag ju glad för! Poängen blev snäppet högre än i T3: 4,5 - 5.0 - 5,5!!! Jättekul!!! "Tendens till travtakt" stod det dock i kommentarerna (som efter att ha varit på vift någonstans tillslut dök upp på söndag morgon.)  Travtakten var förståss för att jag inte vågade driva ordentligt - var rädd att åter få henne i handen...  

Traven belönades med fina 5,0 - 5,0 - 5,5. I skritten är ju den stora utmaningen att få henne att slappna av och länga steget... tyckte det gick sådär... men poängen 4,5 - 5,0 - 5.0 var ju inte så tokiga! I galoppen fick vi lika fina poäng som i traven. Medan ökade tölten började knackigt, men hämtade sig lite på slutet. Jag blev riktigt besviken när speakern sa att vi skulle avbryta - då hade vi ju äntligen hittat flytet! Poängen blev 4.0 - 4,5 - 5,0. Jättekul att vi ändå fick en 5,0:a!!! 

Var förståss MKT nöjd med min fina häst efter denna klass!!! Det blåste dock för mycket för att jag skulle höra våra poäng och mina domarkommentarer var alltså dessutom på vift... så det var först på söndag morgon, när de slutligen satt upp en resultatlista, som jag fick veta att jag skulle rida A-final även i denna gren! Lára och jag hade kommit på delad femteplats i uttagningen, med Elisabeth & Tildra samt ett annat ekipage! 

Var SÅ nöjd (och trött) när vi återvände till hotellet för att basta och förbereda oss för ryttarmiddag. När Kristin precis körde in i parkeringsrutan på hotellets parkering havererade dock kopplingen på hennes lånade bil... Vilket antiklimax... Efter uppmuntrande ord från Elisabeths man Ronny repade vi dock lite nytt mod - han lät så övertygande när han sa` "Det kommer att ordna sig!" Hotellreceptionen googlade efter bilverkstad med jourtelefon, men det visade sig inte finnas någon sådan i Skellefteå... Vi kom fram till att vi skulle använda våra lokala kontakter, så under ryttarmiddagen frågade jag tävlingsledaren Pernilla m pojkvän samt tävlings allt i allo:n Karl-Erik om råd. De började ringa runt till vänner och bekanta med kunskaper om bilmotorer. Med telefonsupport av en sådan kunde Pernilla & pojkvännen konstatera att en hydraulslang till kopplingen spruckit... Under tiden började vi spåna om nödlösningar ifall bilen INTE skulle kunna lagas under söndagen. Vi måste ju få hem våra hästar!!! När vi hörde att Sussie skulle komma ner och heja på oss på söndagen ringde vi henne och frågade om hon kunde låna sin pappas bil med dragkrok och köra hem oss och hästarna ifall det behövdes. Det kunde hon! Samtidigt åtog sig Pernillas pojkvän att försöka byta den trasiga slangen under söndagen. Det var därför med betydligt lättare hjärtan vi kunde gå och lägga oss den kvällen!