Oj, oj, oj - idag var det tur att det inte finns några fartkameror i Alviksträsk....annars skulle jag ha åkt dit ordentligt! Fast detta hade i o f s verkligen varit värt att betala för! Lára bjöd nämligen på en alldeles MAKALÖS ökad tölt - tror inte jag någonsin töltat så fort tidigare! Och fullkomligt taktrent dessutom - verkligen en helt otrolig upplevelse!!! Men så kom jag på att hastighetsgränsen genom byn bara är 50 km/h så jag fick be henne ta ner tempot lite... ;-)
Det var första gången på ett bra tag som jag red in genom byn - och nu upptäckte jag till min stora glädje att vägen här var fri från grovt, vasst grus - så jag vågade verkligen låta Lára gasa på. Dessutom hade vi "grundat" med riktigt, riktigt bra arbetstempo tölt. Bogarna kom upp som om hon hade minst fyra framben (och kanske lika många bakben?!) Bara av att få uppleva en sådan sekvens arbetstempo borde man vara nöjd resten av livet, kändes det som. Och sedan fick jag alltså DESSUTOM uppleva den makalöst snabba ökade tölten. (Självklart hängde det ihop - det var ju tack vare att jag verkligen hade hennes bakdel med i arbetstempot som ökningen också blev så bra.)
Ja, nu har jag alltså fått "facit" kan man säga, har fått känna hur det ska vara när det är riktigt, riktigt bra! Återstår alltså "bara" att försöka hitta tillbaka till samma känsla igen... Vore ju kul om vi någon gång kom i närheten av detta på en ovalbana. Men det skulle räcka långt bara att få uppleva det fler gånger ute på vägen!
Såg verkligen till att utnyttja det fina underlaget längs vägen genom byn, så det blev många långa sekvenser både med arbetstempo och ökat tempo tölt. (Den tredje ökade tölten var den allra bästa. Då hade hon väl insett att hon verkligen fick tölta FORT samtidigt som hon inte hunnit bli trött i musklerna.) Det blev bara korta micropauser i skritt där emellan. Men istället skrittade vi sedan nästan hela vägen hem - det blev bara lite avslappning i trav den allra sista biten fram till bäcken.
När jag sedan satt av utanför stallet kunde jag till min glädje konstatera att sadeln låg alldeles rakt på hennes rygg! Försöker införa vanan att varje gång det är dags för en micropaus i skritt (och Eyjolfur har ju lärt mig att man ska ha sådana OFTA) så ska jag också trampa till ordentligt i vänster stigbygel, som kompensation för att jag hela tiden lyckas trampa sadeln snett till höger. Och idag verkade det i alla fall fungera! Eftersom jag misstänker att det är sned sadel som orsakat den lilla gropen i Láras muskulatur vid manken, som massören upptäckte i söndags, hoppas jag verkligen att det går att åtgärda på detta sätt!
Har föresten fått tillåtelse att byta grenar på tävlingen i Skellefteå nästa helg. Bestämde att det får vara slut med lätta klasser nu - så vi ska rida öppna istället (T3 och V2). Har visserligen aldrig ridit ökad tölt på Lára ett helt varv på en ovalbana - men någon gång ska man ju börja. Och när vi tävlade i Umeå tidigare i vår blev det så oerhört tydligt hur mycket man kan lära sig av att tävla. Med dagens höjdarupplevelser helt färska känns det ju alldeles självklart att jag skulle göra detta byte. Men jag misstänker att det kommer att låta lite annorlunda längre fram i veckan, när jag "landat" igen - och tävlingen bara är några dagar bort... Men då får ni lova att peppa mig!!!
Det var första gången på ett bra tag som jag red in genom byn - och nu upptäckte jag till min stora glädje att vägen här var fri från grovt, vasst grus - så jag vågade verkligen låta Lára gasa på. Dessutom hade vi "grundat" med riktigt, riktigt bra arbetstempo tölt. Bogarna kom upp som om hon hade minst fyra framben (och kanske lika många bakben?!) Bara av att få uppleva en sådan sekvens arbetstempo borde man vara nöjd resten av livet, kändes det som. Och sedan fick jag alltså DESSUTOM uppleva den makalöst snabba ökade tölten. (Självklart hängde det ihop - det var ju tack vare att jag verkligen hade hennes bakdel med i arbetstempot som ökningen också blev så bra.)
Ja, nu har jag alltså fått "facit" kan man säga, har fått känna hur det ska vara när det är riktigt, riktigt bra! Återstår alltså "bara" att försöka hitta tillbaka till samma känsla igen... Vore ju kul om vi någon gång kom i närheten av detta på en ovalbana. Men det skulle räcka långt bara att få uppleva det fler gånger ute på vägen!
Såg verkligen till att utnyttja det fina underlaget längs vägen genom byn, så det blev många långa sekvenser både med arbetstempo och ökat tempo tölt. (Den tredje ökade tölten var den allra bästa. Då hade hon väl insett att hon verkligen fick tölta FORT samtidigt som hon inte hunnit bli trött i musklerna.) Det blev bara korta micropauser i skritt där emellan. Men istället skrittade vi sedan nästan hela vägen hem - det blev bara lite avslappning i trav den allra sista biten fram till bäcken.
När jag sedan satt av utanför stallet kunde jag till min glädje konstatera att sadeln låg alldeles rakt på hennes rygg! Försöker införa vanan att varje gång det är dags för en micropaus i skritt (och Eyjolfur har ju lärt mig att man ska ha sådana OFTA) så ska jag också trampa till ordentligt i vänster stigbygel, som kompensation för att jag hela tiden lyckas trampa sadeln snett till höger. Och idag verkade det i alla fall fungera! Eftersom jag misstänker att det är sned sadel som orsakat den lilla gropen i Láras muskulatur vid manken, som massören upptäckte i söndags, hoppas jag verkligen att det går att åtgärda på detta sätt!
Har föresten fått tillåtelse att byta grenar på tävlingen i Skellefteå nästa helg. Bestämde att det får vara slut med lätta klasser nu - så vi ska rida öppna istället (T3 och V2). Har visserligen aldrig ridit ökad tölt på Lára ett helt varv på en ovalbana - men någon gång ska man ju börja. Och när vi tävlade i Umeå tidigare i vår blev det så oerhört tydligt hur mycket man kan lära sig av att tävla. Med dagens höjdarupplevelser helt färska känns det ju alldeles självklart att jag skulle göra detta byte. Men jag misstänker att det kommer att låta lite annorlunda längre fram i veckan, när jag "landat" igen - och tävlingen bara är några dagar bort... Men då får ni lova att peppa mig!!!
.jpg)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är riktigt roligt att läsa din blogg om dig och din fina häst :) Jag undrar vad som menas med "kasta toppi"? Lycka till på tävlingen! :)
Hej Sara!
JÄTTEKUL att du gillar min blogg! "Kasta toppi" är när man rider ett tempo mellan skritt och tölt. Det ska vara precis så snabbt att hästen börjar "kasta" med pannluggen (=toppi på isländska) men inte fortare. Man ska samtidigt sträva efter att hästen är avslappnad och har så lång hals som möjligt - så att den verkligen sträcker ut och arbetar med sin överlinje - och samtidigt aktiva bakben. Ett suveränt sätt att bygga upp de muskler hästen behöver för att tölta riktigt bra! Här i Sverige kallas det ofta för "skrölt" i o m att det är ett tempo mellan skritt och tölt. Men jag gillar Eyjolfurs "kasta toppi" eftersom det gör det så tydligt vilket tempo det handlar om. Jag har tidigare trott att jag skröltade, eftersom jag red väldigt mycket saktare än det tempo min "racerhäst" skulle välja. Men när jag red för Eyjolfur insåg jag att jag ändå red alldeles för snabbt...!
Med samlad skritt lägger man grunden för tölten. Atli brukar säga: "Kvalitén på den samlade skritten avgör kvalitén på tölten." När man väl klarar att rida sin häst samlad och samtligt avslappnad i skritt är det dock inte helt enkelt att bibehålla avslappningen i övergången till tölt... Men med "kasta toppi" bygger man en mkt bra "bro" där emellan!
Peppar, peppar - lycka till på tävlingen. Ni är så duktiga och det är roligt att läsa om dig och Lara!
Hej Lale!
Kul att höra av dig! Du får komma och hålla tummarna för oss på Midurtävlingen i Boden!
Skicka en kommentar