Vilka överraskningar!

Idag är det tyvärr plusgrader igen och jag hade sett på yr.no att det t o m kunde börja regna vid lunchtid. Åkte till stallet redan tidig förmiddag med förhoppningen att hinna rida innan regnet. När jag kom till Mariebäck fick jag till min förvåning se Evas bil så där - det visade sig att hon skulle leda en turridning. Hon erbjöd mig och Feykir att följa med, men jag avstod. "Har inte tänkt rida en långtur idag." sa jag.

Istället red jag längs skogsbilvägen ovanför stallet. Varvade trav och galopp bort till vändplanen, skrittade en sväng ute på kalhygget, tränade bakdelsvändningar på vändplanen innan vi vände hemåt igen. Tränade samlad skritt och övergångar till tölt. När vi var nästan tillbaka på gården, vände jag tillbaka och travade en längre sträcka innan Feykir fick skritta hem.

På gårdsplanen mötte jag till min förvåning Eva - som höll på att leda ut hästar till hagarna igen. Det visade sig att det inte kommit något turridningsgäng - det hade blivit missförstånd avs vilket datum de skulle rida! "Så nu ska jag ut och rida en sväng själv - orkar ni följa med?" undrade hon. Jag kunde ju inte missa den chansen att få lite draghjälp i ökad tölt! Men stackars Feykir, som redan blivit "lurad" en gång idag när han nästan trodde att han var hemma, såg ganska bekymrad ut när han inte direkt fick gå in i en box och mumsa kraftfoder i stallet utan istället fick stå och vänta med utrustningen på medan Eva gjorde Dád klar. Feykir trampade runt endel och Eva läste hans tankar: "Hallå - du har glömt att jag ska få mat NU!!!"

När vi en stund senare skrittade iväg på dagens andra ridtur var det ändå helt utan protester från hans sida. Vi red bort till sjön och testade några sträckor med högre tempo. I början av en sådan sträcka brukar Feykir få problem med takten. Men efter en stund, när han "sorterat upp" alla benen så kan det gå riktigt bra! Till dess han börjar bli trött - då blir det lite trassligt igen...

Vid sjön stannade Feykir och jag för att han skulle få vila, medan Eva och Dád galopperade in till byn. Feykir flåsade en hel del - utom när Eva och Dád fattade galopp - då höll han istället andan en lång stund medan han stirrade efter dem. Men han verkade mycket nöjd med att få stå kvar och hämta andan en stund. När de andra kom tillbaka vände vi hemåt igen - med mer tölt. Bitvis med riktigt bra resultat i det högre tempot.

Vi mötte en liten lastbil som lät väääääldigt konstigt - tyckte Feykir - så till min stora förvåning tvärvände han och satte av i full galopp bort från det otäcka fordonet. Han girade in på en oplogad avtagsväg och jag trodde nästan att han skulle försöka hoppa över vägbomen som plötsligt fanns mitt framför oss. Men istället girade han 90 grader igen och tvärstannade. Nåja, man kan väl inte vara lugn som en filbunke jämt? Dád hade ju redan hunnit med ett antal "panikattacker" under ridturen, orsakade av att Eva gjorde sådana våldsamma saker som att fixa lite med ena stiglädret, försöka borsta bort snö från sitt byxben, sträckt ut ena armen... Så i den jämförelsen är Feykir verkligen en oerhört stabil häst!

Vi skulle tölta lite till, men ganska snart kände jag att Feykir var alldeles för trött för att ta i tillräckligt med vänster bak. Han "smög" istället över i en mjuk och lugn galopp - och vi tänkte nog både han och jag att det skulle gå bra att "smyggaloppera" lite försiktigt där bakom. Men snart vände sig Eva om och sa: "Vad är det där för tölt?" Jag bröt av till trav istället - och Feykir sökte sig tacksamt framåt-nedåt . Han har verkligen den allra bästa traven när han är rejält trött! När vi skrittat nästan hem igen konstaterade Eva att hon gärna skulle rida lite längre - hon och Dád hade ju "bara" ridit 45 minuter. Jag föreslog att hon skulle rida "bakom bommen" - där Feykir och jag ridit vår första ridtur idag. "Men nu måste Feykir få gå hem och äta sitt kraftfoder - annars tror jag att han blir VÄLDIGT besviken!" sa jag. Och han gjorde inte minsta antydan av att vilja följa med dem när de försvann längs skogsvägen.

Totalt måste vi ha ridit 1.5 timme idag - Feykir och jag - så han hade verkligen gjort sig förtjänt av sitt kraftfoder!