Lite tölt "bara i förbifarten"!

...visar sig vara ett vinnande koncept!

Oj, så fort det går med snösmältningen i år! I söndags (förrgår) var större delen av Mariebäcksvägen fortfarande täckt av is/snö med bara enstaka leriga partier. Idag var det tvärt om - det fanns enstaka partier med is medan resten var rena lervällingen... :-O Ett av alla tillfällen då jag är glad att jag har bil med fyrhjulsdrift! Hamingja har ju också fyrhjulsdrift skulle man kunna säga, men så länge hon fortfarande har broddar (vilket behövs i hagen där det fortfarande är is) undviker jag att rida i lera. Detta eftersom hon då brukar fastna med bakhovarna i underlaget när vi töltar vilket ju frestar på hennes känsliga muskler i bakdelen. 

Så istället för ridning längs bilvägen blev det ett helt improviserat upplägg som visade sig vara en riktig fullträff! Jag började med att rida upp till vänster bakom vägbommen där det fortfarande låg snö och underlaget visade sig fungera bra för både trav och galopp! Då fick jag uppleva en ovan känsla i galoppen och det tog en liten stund för mig att förstå vad det var jag kände: Hamingja galopperade ganska långsamt, men inte långsamt som när hon håller på att "tappa" galoppen bak utan lugnt och avslappnat! 

Efter en stunds voltarbete i skritt på vändplanen galopperade vi tillbaka hemåt igen och då gick det ju lite fortare men fortfarande ändå med en känsla att hon inte behövde springa ikapp sin balans. Tillbaka vid gården red jag bort till kyrkan två sekvenser av trav ner till bilvägen och galopp tillbaka upp. Och för andra gången på kort tid fick jag uppleva att jag faktiskt kunde göra halvhalter/förhållningar med sätet även i dessa gångarter - tänk om det t o m blir en vana?!!

Men jag skulle faktiskt få bli ÄNNU mer Hamingja-hög denna dag, tack vare det alldeles LYSANDE infallet att avsluta vårt ridpass med lite tölt på ridbanan! För när halvhalterna verkligen fungerade (tack vare alla halterna i söndags) kunde jag hålla ett lågt tempo i tölten samtidigt som jag vände för ytterhjälperna "på alla möjliga böjda spår". Och plötsligt kunde vi tölta med samling men avslappnat och lös högertygel!!! Vi så lätt överambitiösa när vi ska träna tölt, och blir då så spända i kroppen både Hamingja och jag... Men så här "bara lite i förbifarten" blev känslan i tölten MYCKET trevligare! 

Några RIKTIGA halvhalter!!!

Söndagsfin!

Idag hade både Hamingja och jag Back on Track under vårt ridpass - hon i form av sitt nya schabrak och jag i form av ridhandskar och boxershorts under ridbyxorna. När jag igår såg jag ett filmklipp om sitsträning där det nämndes att när man upplever att en person behöver räta på sig i sadeln så sitter problemet ofta i stela höftleder/strama höftböjare. Kan man öppna upp höftlederna mer så hamnar man också i en bättre position i sadeln. Och jag kände att det stämmer väldigt bra på mig i alla fall! För jag är väldigt stel där (också) och under många år stretchade jag mycket för att motverka detta. Till dess jag hade turen att hitta min smärtläkare som innan han gick i pension här om året hann hjälpa mig så fantastiskt mycket. Och det bl a genom att uppmana mig att göra tvärt emot vad många tidigare rått mig att göra. I o m att smärtorna enligt honom orsakats av att jag pressat kroppen för hårt är det INTE mer träning (och stretching) som behövs för att få smärtlindring (som jag fått höra i så många år) utan tvärt om mer vila. 

Jag behöver alltså vara mycket mer snäll med min kropp - så förutom att vila mer är jag numera väldigt försiktig med stretching samtidigt som jag t ex använder Back on Track ännu mer. Och förutom att smärtan blir lindrigare märker jag att jag faktiskt även blir MINDRE stel när jag (nästan) avstår stretchingen! (När det gäller höftböjarna t ex nöjer jag mig numera med den milda stretchingeffekt det blir av att sittandes i sadeln aktivt slappna av och "släppa ner" benen.) 

Något jag bl a ägnade mig åt idag medan vi skrittade tillbaka ner till bilvägen mellan våra uppvärmande galopper längs lilla vägen upp till kyrkan. Där jag faktiskt fick bakläxa för mina galoppfattningar - i BÅDA galopperna... :-O Först gjorde jag en slarvig vänsterfattning som resulterade i att Hamingja valde höger galopp istället. Men när jag vid andra försöket var betydligt mer noggrann med att rida några steg högeröppna innan halten och sedan inte föll framåt med överlivet utan bara sköt fram vänster höft tog hon vänster galopp direkt. 

När jag sedan skulle fatta höger galopp blev det fel flera gånger i rad... och ade det inte varit för att hon nyss faktiskt valt höger istället för vänster hade jag nog trott att hon var stel (och/eller kanske öm i musklerna) efter gårdagens intensiva tölttträning... men nu var det ju uppenbarligen mina signaler det var fel på... Efter några misslyckade försök hittade jag vad som verkade vara nyckeln. Hamingja vill ju själv gärna skicka bakdelen åt vänster så om jag dessutom ber om vänstersluta blir det nog FÖR mycket och stjälper istället för hjälper. I alla fall var det så idag att när jag bara "släppte ut" högerbogen i halten och sedan sköt fram höger höft så tog hon rätt galopp! När vi ridit tillbaka ner testade jag en gång till, det funkade lika bra och Hamingja galopperade än en gång ut till kyrkan så att snön sprutade runt hovarna! 

Efter detta hade jag bara tänkt lägga in ett kort töltpass med fokus på att jag med mer öppna höftleder skulle komma ner djupare i sadeln. Men när jag väl satt igång med detta blev jag så inspirerad att det slutade med ett MINST lika intensivt pass som igår! Förutom mina försök att komma djupare ner i sadeln kom jag på en annan bra idé: att avsluta varje töltsekvens med att göra halt (f f a med hjälp av överskänklarna samt vikten bakåt) innan jag antingen gjorde ny övergång till tölt eller gav Hamingja en skrittpaus. Förutom att undvika att Hamingja faller ner på bogarna när jag saktar av från tölten så innebar varje halt också en (välbehövlig) renovering av bromsen. 

Något som under hemvägen tillslut också resulterade i några RIKTIGA halvhalter i tölten, där hon verkligen vinklade in bakbenen och kom upp fram! Under senaste Atlikursen i höstas, när jag fick jobba mycket med halter på detta sätt fick jag tillslut uppleva vad som antagligen var de första riktiga halvhalterna i tölt som jag gjort under mitt liv som ryttare. Och genom att fortsätta på samma sätt fick jag  under en period efter kursen uppleva detta fler gånger innan. Men det här var definitivt första gången på den här sidan av årsskiftet - vilket jag främst tackar alla halterna för! "Håll i, håll ut, håll avståndet och håll kontakten!" Har ju varit något av ett mantra under den pågående pandemin. Och nu tänker jag också "Håll i med halterna!!!" för att förhoppningsvis få fler sådana här Hamingja-moments!!!

Storlördag!

Som Hamingja har tjatat om ett Back on Track-schabrak... och tillslut kunde jag inte stå emot längre...! ;-) Att det BÅDE har BoT-effekten OCH är väldigt fint är ju en trevlig kombo!!!

Jag har faktiskt bara ridit en dag tidigare i veckan för igår var inte min dagsform den bästa... så Hamingja fick något så ovanligt som en ledig fredag. Men därmed var vi ju desto mer taggade idag - både hon och jag! I onsdags upplevde jag det väldigt svårt att hålla högerbogen på plats i tölten och min strategi för att det skulle fungera bättre idag var dels att hålla pisken i högerhanden för att kunna lägga den lätt mot högerbogen vid behov samt att försöka ha en ÄNNU mer rörlig/fjädrande högerhand för att inte erbjuda något att "hänga" sig emot. 

Atli brukar säga att när man i efterhand analyserar ett ridpass där något inte fungerat som man önskat och kommer fram till vad som troligen var orsaken, som i detta fall att jag inte lyckades hålla högerbogen på plats, så ska man börja nästa ridpass med att direkt försöka åtgärda detta - alltså redan under uppvärmningen. Detta var också vad jag gjorde idag, redan under den inledande uppvärmningstölten fick tygeltagen som "tog med" bogarna åt vänster fick stöd av pisken lätt mot högerbogen samt hela tiden STORA eftergifter på högertygeln. 

Eftersom man inte ska ändra ett vinnande koncept tog vi sedan en paus i töltandet för att galoppera två vändor längs lilla vägen upp till kyrkan. När vi för andra gången var på väg tillbaka ner mot bilvägen skojade jag till det lite genom att låta henne trava den sista biten. När vi nästan var framme vid bron visslade jag för att hon skulle sakta av och detta råkade tydligen sammanfalla med att hon upptäckte något farligt i närheten av bäcken så det blev närmast en slidestop och sedan ville hon INTE ta ett enda steg framåt... Efter en stund gav jag upp, satt av och gick före henne över bron (där jag ändå brukar sitta av för att sadla om efter galoppen.)

Tillbaka på bilvägen fortsatte vi mot världens ände-korsningen i tölt där jag åter tog hjälp av pisken mot högerbogen och små förhållningar följt av snabba eftergifter på högertygeln. När det gäller evighetsprojektet med min sits så har jag ju fått så många olika saker att träna på att jag inte klarar att hålla dem alla i minnet samtidigt utan jag får försöka ha lite olika fokusområden olika dagar, med förhoppningen att några av dem tillslut ska komma mer naturligt och att jag då kan ha ännu mer fokus på resterande. Och dagens fokusområde var att öppna upp mer i höftlederna för att få en bättre position i sadeln. Det behöver jag VERKLIGEN jobba hur mycket som helst med och jag insåg igår att det hamnat lite i skymundan av andra delar den senaste tiden...

I korsningen vid sjön vände vi direkt hemåt igen och fortsatte på samma sätt med tölten. Och när jag vid några tillfällen lyckades rama in henne ordentligt även om pisken var upptagen med att hålla högerbogen på plats så att det var vänsterskänkeln ensam som behövde hindra bakdelen att glida iväg åt vänster fick jag uppleva några riktigt trevliga moment! (Efter att vi reparerat bromsen m h a flera halter så att halvhalterna fungerade igen.) Fast sedan började vi bli REJÄLT trötta både Hamingja och jag varför det blev allt svårare att undvika dragkampen om högertygeln... så jag lät henne börja sträcka ut i nedvarvningstölt när en lätt böjning runt högerskänkeln innebar fortsatt trevlig aktivitet i överlinjen. 

Som avslutning fick Hamingja skritta hem via kyrkan. Välförtjänt för min häst som var så svettig att hon skummade - men så hade hon ju också jobbat riktigt bra i värmen! Och BoT-schabraket följdes av ryggvärmaren på bakdelen medan Hamingja fick mumsa i krubban och matte fick ta igen sig i solen utanför stallet. 

Onsdag=lillördag

Och då vill man ju rida fina hästen!!! Det milda vädret håller i sig och när det inte ens är minusgrader under natten går det verkligen undan med snösmältningen! Jag gjorde ett försök att rida på ridbanan idag, den är fortfarande täckt av ett tunt lager is/snö men det blev en hel del genomslag... Efter att vi flyttat undan för innerskänkeln i skritt på volt och testade jag lite tölt längs spåret men bestämde mig snart för att det var bättre att rida ut längs bilvägen.

Och än en gång fascinerades jag av att Hamingja inte allt har någon brådska ut från ridbanan. Jag måste verkligen aktivt styra henne ut därifrån. För även om jag rider rakt mot den öppna riden så kommer hon annars att vika av och följa spåret förbi öppningen på samma sätt som om grinden vore stängd!

Längs bilvägen var underlaget bättre för ridning så snart vi passerat den första raksträckan förbi gamla sommarbetet. Så vi fortsatte med tölt då jag försökte rida långsamt men med mycket aktivitet i bakbenen. Där hjälper lätta "pet" med pisken till! Fortfarande är det ganska ofta som ett sådant "pet" innebär STORT trauma för den stackars hästen som förstår att det är nu hon ska dö...! :-O Men allt oftare kan hon hantera det och ibland får det t o m henne att SÄNKA tempot samtidigt som hon tar i bättre bakifrån! Plötsligt händer det!!!

Jag fick jobba en hel del med att hålla högerbogen på plats idag... så jag fick jobba en hel del med att "ta med" bogarna åt vänster m h a sidförande tygeltag med båda tyglarna. Senast upplevde jag att vi "fastnade" lite mer i högertygeln igen båda två... Atli brukar vid sådana tillfällen uppmana mig att snabbt ställa om höger-vänster ett par gånger för att hon ska slappna av men idag tyckte jag mest det resulterade att jag "tappade ut" högerbogen igen (i de fall jag lyckats få den "på plats")...så istället försökte vara snabbare i eftergifterna så jag i alla fall inte uppmuntrade henne att bli stum.

Efter nedvarvningstölt på längre tyglar avslutade vi med att skritta hem via den lilla vägen upp till kyrkan och Hamingja verkade faktiskt inte ens besviken över att inte få galoppera där som vi brukar - men så var det också VÄLDIGT varmt så hon var REJÄLT svettig och t o m lite skummig här och var. 

Avslutar veckan på bästa sätt!!!

 
Hur lycklig kan man bli av en häst?! "No upper limit!!!"

När jag kom till stallet för att morgonfodra blåste det ganska rejält (10 m/s enligt väderappen) så det var lite trixigt att se till att hästarnas hö inte blåste ut ur hagen... Men med strålande sol från en klarblå himmel och behagliga +2 grader var det ju ändå ganska skönt väder - i alla fall så länge man red i medvind...!

Jag red till höger nere på bilvägen och kunde direkt konstatera att Hamingja inte glömt gårdagens träning - för redan när jag inledde med "uppvärmningstölt" fungerade halvhalterna jättebra så det var inga som helst problem att bibehålla ett lågt tempo i tölten, trots att vi inte befann oss på ridbanan! Fortsatte uppvärmningen med två galopper längs vägen upp till kyrkan. 

När jag började min "ryttarkarriär" i slutet på 70-talet var det på gamla K4 i Umeå. Då hade visserligen Umeå Ryttarförening tagit över verksamheten på anläggningen, men det militäriska satt fortfarande DJUPT förankrat i väggarna och jag hörde under mina år där på ridskolan aldrig talas om sådant "finlir" som halvhalter t ex... Men vi blev GRYMMA på att lyda kommandon som "vänd snett igenom!""Vänd över ridbanan" och "Vänd rätt upp!" 

Något annat vi lärde oss och som jag drog mig till minnes idag var att när man saktat av till skritt skulle man direkt lägga till ny drivning - för att man inte skulle tappa energin bara för att man bytte gångart. I o m att jag med Hamingja under lång tid i första hand behövde fokusera på att hantera hennes flyktreflexer har jag istället för att försöka bibehålla energin framåt strävat efter att "montera en off-knapp". Och därmed varit jättenöjd när vi TILLSLUT kom till den punkt när hon direkt efter en avsaktning velat sträcka ut halsen framåt nedåt och jag kunde ge henne hellånga tyglar. 

Atli har många gånger förklarat att detta är ett helt nödvändigt första steg eftersom man inte kan lära en häst någonting så länge den är inställd på flykt. För att hjälpa hästen att hitta "off-knappen" får man helt enkelt acceptera att man (tillfälligt) lägger sig till med sådana olater som att hästen slänger sig ner på bogarna och tappar energi framåt när man saktar av till skritt. MEN när off-knappen finns där är det ju meningen att man ska ta tag i det där andra... vilket Hamingja och jag verkligen behöver göra! 

Men på tal om flyktreflexer: När vi nyligen skrittade från kyrkan ner till bilvägen för första gången på väldigt länge förvandlades Hamingja till en korsning mellan giraff och elvisp när hon skulle hålla koll på alla faror som kunde hota runt omkring... Vilken skillnad då idag när hon kunde skritta helt avslappnat på hellånga tyglar! Och då blåste det ju ändå VÄLDIGT mycket!!! Jag har dock många gånger konstaterat att till skillnad mot alla andra hästar jag ridit så blir Hamingja inte alls särskilt uppstressad när det blåser. (Sylvia brukar hävda att det är för att Hamingja ALLTID är så lättskrämd att jag inte märker någon skillnad - men Hamingja och jag hävdar BESTÄMT att det bara är lögn och förtal!!!) 

Tillbaka nere på bilvägen fortsatte vi bort till korsningen vid sjön medan vi tränade på arbetstempo tölt. Och det var verkligen tydligt vilken skillnad det blir när hästen lyssnar på halvhalterna!!! Nästa "pusselbit" att få på plats var bakdelen - som Hamingja gärna vill skicka ut åt vänster för att inte behöva bära upp så mycket vikt med höger bakben. Och efter några lätta "pet" med pisken på vänster bak räckte det sedan att dra bak vänsterskänkeln lite för att rama in. En stund i alla fall - sedan fick jag påminna igen med pisken...

Innan vi vände hemåt gjorde jag halt en stund i korsningen för att vi skulle få hämta andan inför hemvägen. Och det var välbehövligt - för när vi sedan red hemåt var motvinden så stark att det nästan var lite svårt att andas i de värsta vindbyarna... Men efter en stund bjöd Hamingja verkligen på en FANTASTISK känsla i tölten när mer drivning från mig inte fick henne att dra upp tempot utan bara komma upp mer och mer med bogarna! Så det var njutridning på högsta nivå - den hårda motvinden till trots! 

Som avslutning fick min duktiga häst skritta på långa tyglar efter lilla vägen upp till kyrkan där det i alla fall inte blåste riktigt lika hårt som längs bilvägen. Och då visade hon igen att den svårmonterade "off-knappen" fanns på plats! Hon fick sedan stå en extra lång stund med BoT på ryggen för musklernas återhämting innan den riktiga belöningen kom: att få gå tillbaka till flocken i hagen! Och i morgon får hon välförtjänt vilodag - fast matte egentligen vill rida mer NU!!!

Til hamingju på Internationella lyckodagen!

Til hamingju kan väl närmast översättas med "önskar (dig) lycka och välgång"!

Och vad passar väl bättre denna dag än att rida hästen som t o m HETER "Lycka"??!! (Det passar i o f s ALLA dagar om ni frågar mig!!!) Dagen till ära valde Lyckan och jag ett träningspass på ridbanan - vilket var alldeles för länge sedan sist. (Här om veckan när det visade sig att underlaget bara kändes säkert i skritt räknas ju inte...!) 

Mitt mål för dagen var att lyckas rida lika megasakta som vi fick göra på Atlikursen. Alltså riktigt, riktigt långsamt - "bara precis så att det kan kallas tölt", inte någon hög grad av samling, men avslappnat och med låååång hals. Något jag inte lyckats särskilt bra med när jag gjort ett antal försök ute längs vägen... men med möjlighet att rida på volt hoppades jag få hjälp att hålla nere tempot. 

Som väntat var det inte enkelt på volt heller, men efter "en miljon förhållningar" (medan jag för mitt inre öra hörde Atlis karaktäristiska "saktarrrr, saktarrrr...!!!" kunde vi tillslut enas om ett riktigt långsamt tempo där Hamingja sedan slappnade av, böjde sig runt innerskänkeln och längde halsen! Då och då bytte jag om volt och i början fick jag varje gång börja om från början igen eftersom Hamingja direkt såg detta som en anledning att dra upp tempot. Men med tiden blev vi ganska överens där också!

I o m att det inte var någon högre grad av samling var det ju lätt att förledas att tro att detta inte var särskilt ansträngande för Hamingja... men när jag gjorde halt för att göra "Atlitestet" (be henne sänka huvudet så att nosen tar i backen - för att kontrollera att ridningen inte gjort henne stressad och spänd) blev det tydligt att hon flåsade ordentligt! (Men hon klarade testet - sänkte lugnt huvudet och stod avslappnad kvar med mulen mot marken ända till dess jag bad henne gå fram igen.) 

Då red jag bara på en liten stund till innan jag testade att göra en övergång direkt från tölt till trav, vilket hon denna gång fixade med bravur! Och när hon en stund senare halkade till lite och slog upp till tölt igen gjorde hon ännu en klockren övergång till trav på min signal! Duktig tjej!!! Men vad som imponerade ÄNNU mer på matte var att lilla fröken "jag satsar mot Solvalla" lyssnade på mina halvhalter med sätet ÄVEN i traven! Så jag kunde hålla nere tempot i traven helt utan att försöka bromsa med tyglarna - och med den lätta tygelkontakten slappnade Hamingja verkligen av jättefint på volten!!! De som sett oss sladda runt på volter i racertrav kan nog förstå hur lycklig matte blev av detta!!! 

Note to self: jag behöver jobba vidare på förhållningarna med sätet - inser att kramningarna med överskänklarna blivit lite bortglömda när jag till största delen förlitat mig på vikthjälperna... Jag ska ju "tänka samlad skritt" - inte "bara nästan tänka samlad skritt"...!!! 

Reykur-blogg!!!

 

A walk down memory lane - underbara minnen med min Reykur frá Svanavatni!!! Efter alla år av längtan: ÄNTLIGEN en EGEN HÄST!!! Dessa bilder är från en av våra första dagar tillsammans, när Lena Furberg ("mamma" till Mulle) fotade oss. Tanken var att någon av bilderna skulle bli ett omslag till tidningen Min Häst. I slutänden föll det dock på att "det syns att tjejen är äldre än 13 år..." Men lika glad var jag ändå för jag fick ju BILDERNA!!!

En hel del av mina bloggläsare har väl redan sett dessa bilder på Facebook nyligen. Men eftersom det faktiskt finns folk som inte har Facebook (Hej Eva!!!) så kommer de förstås här också!!! Vill samtidigt passa på att dementera att min mångåriga medryttare Eva skulle vara långsint - det stämmer inte alls!!! Hon har visserligen inte förlåtit mig ännu för att jag sålde Reykur, men det har ju faktiskt bara hunnit gå 15 år ännu...!!!

"Herr Hårfager" hade inte så mycket till man på den tiden... sommaren innan (vilken var hans tredje i Sverige om jag minns rätt) hade han fått exem och då på ett kick hunnit klia av all man så det här var allt som hunnit växa ut sedan dess...

...men det växte ju ut med tiden - faktiskt så att jag vid flera tillfällen fick frågan om han var sent kastrerad i o m att han hade så mycket man och svans!!!

Den här har jag som förstoring också!

Lycka!!! Och jag hade t o m köpt en grimma med hans namn graverat på en mässingskylt! En sådan grimma har ingen av mina andra hästar fått - ännu i alla fall. 

Här en bild från något av de första åren i Luleå (2002 tror jag) och då gjorde han ju verkligen skäl för epitetet "Herr Hårfager"!!!