Skon är återfunnen!

FINA Litlamin (u Lára)!

Idag fick jag låna fina Litlamin av Carola för att rida och leta efter Hamingjas tappade sko! Och det visade sig att hon inte alls trampat av den var när vi galopperade, som jag trodde, utan alldeles i slutet av ridturen när vi travade genom skogen.

För mig som ägde Litlamins fantastiska (men VÄLDIGT egensinniga) mamma Lára är det roligt att se hur mycket från Lára som gått i arv! Framför allt då förståss den EXTREMA arbetsviljan! Lára slutade ju t o m äta om hon såg att jag hämtat tränset - då gick hon direkt över i "Working mode"!

Varje gång någon ska hämta en häst ur stoflocken gör Litlamin sitt bästa för att stoppa in sitt huvud i grimman så att man ska välja henne istället! Och när jag sadlade var det nästan som att hon försökte hjälpa till att dra sadelgjorden! Fast just det gjorde Lára förståss aldrig. Hon var ju så EXTREMT kittlig och tyckte sadlingen var så obehaglig att hon kunde försvara sig genom att hugga efter en...För att sedan direkt övergå till överlycklig så snart man satt i sadeln!

Jag hittade alltså Hamingjas sko väldigt tidigt, men hade ju inte hjärta att tvinga Litlamin att vända tillbaka hemåt redan då utan fortsatte genom skogen till Torrbergsvägen där vi också galopperade en bit uppför den långa galoppbacken för att hon skulle få "bränna ur systemet" ordentligt. Belåtna frustningar blev resultatet!

Tappsko...

Hamingjas syster Hremsa, med sin Hjalmar från Mariebäck 

En inte bara vacker kille utan dessutom OERHÖRT social! Man ska vara riktigt snabb för att hinna fota honom innan han "kliver in i bild" och nästan vill sitta i  knät! På något sätt verkar han alltså vara släkt med Litlamin, jag har bara inte lyckats räkna ut hur...! ;-)

I den "bastuvärme" vi haft tidigare under veckan tyckte jag det kändes för varmt för att rida så Hamingja fick en "ledigvecka". Men idag var det "bara" 25 grader och dessutom lite svalare vindar så då passade jag på! Red genom skogen till Torrbergsvägen och en sväng längs den innan vi vände hemåt igen. På hemvägen travade vi nästan hela vägen genom skogen, för det var gott om mygg och även endel broms som svärmade runt Hamingja...

När vi sedan var tillbaka på skogsvägen bakom vägbommen började hon plötsligt verka hovöm... Det är visserligen ganska vasst grus där, men hon brukar inte reagera på det så jag tänkte att det kanske fastnat en sten under hoven... Satt av för att kolla och då upptäckte jag att hon trampat av sig höger framsko...

Jag antar att det hände en stund tidigare, när vi galopperade i friskt tempo och hon plötsligt gick över i pass - men att det märktes först nu när hon kom på gruset. Hoven verkade i alla fall inte särskilt skadad och Carola har lovat mig att låna Litlamin för att rida och leta efter skon. Så nu hoppas jag bara att hovslagaren snart har tid att komma och slå på gammal eller ny sko!

Double stop!

Invigning av nya tyglar och nytt pannband!

Jag har länge varit nyfiken på Denni Designs tyglar "Double stop" så när jag fick se att Carro skulle sälja sina högg jag som en kobra! Med tanke på hur noga hon sköter sin utrustning var det ju t o m bättre än att köpa helt nya, eftersom jag visste att dessa redan hunnit bli ordentligt "inridna"! Idag premiärred jag med dem och de var PRECIS så trevliga som jag hoppats på!!!

Hamingja och jag red genom skogen bort till Torrbergsvägen medan jag försökte följa Sylvias instruktioner från senaste lektionen. T ex att jag i tölten först och främst måste ta kontroll över tempot innan jag kan börja jobba med samlingen. Vilken så här utanför ridbanan innebar att jag fick ägna dem mesta av ridpasset just till tempot... 

När vi travade några sträckor genom skogen red jag som vanligt i terrängen med ganska fria tyglar för att Hamingja skulle vara fri att använda halsen för att balansera sig. Själv tog jag ett stadigt tag i manen med ena handen medan jag försökte dra bak axlarna och skjuta fram magen i lättridningen - och det kändes ändå liiiite lättare (d v s mindre svårt) när jag kunde fokusera på att göra detta utan att samtidigt även styra och kontrollera tempot. 

Det var en hel del stora bromsar ute i skogen och under hemvägen hade vi hunnit samla på oss en stor svärm vilket gjorde Hamingja allt mer stressad och då kändes det ju ganska förståeligt att hon åter ville dra upp tempot i tölten! I det läget har vi så lätt att hamna i en dragkamp där hon lägger sig på i handen och därmed också drar mig så att jag hamnar allt mer i framvikt... Nu blev det en liten aha-upplevelse när jag insåg att jag precis som under de senaste lektionerna måste lösa problemet först och främst med förhållningar och eftergifter. 

D v s jag måste först sitta på rumpan och hålla om med skänklarna och göra förhållningen genom att lägga vikten bakåt (så att tyglarna i princip bara följer med bakåt). Och sedan direkt ge STOR eftergift på tyglarna. Då ger jag henne inget att "hänga på" och har därmed själv mycket lättare att sitta kvar på rumpan. (För jag behöver verkligen INGEN hjälp med att falla framåt - det är jag så bra på att sköta själv...!!!) Malin McElwains tips om att vrida om benen inåt ända uppe i höfterna för att få till ett bättre skänkelläge var också till mycket stor hjälp!

Efter dagens ridpass är jag så peppad att rida mer! Men då SMHI "hotar" med hela 28 grader i morgon och nästan lika varmt även på tisdag (dessutom med en tropisk natt där emellan) blir det nog ändå ett par vilodagar för Hamingja. Någon lektion blir det inte kommande vecka för Sylvia är för uppbokad med annat. Men nästa vecka hoppas jag det är dags igen! 

Trevlig midsommar!!!

En HÄRLIG sommarbild på Hamingja, från tiden då hon fortfarande bara var en ouppnåelig dröm för mig eftersom hon "ALDRIG skulle säljas!!!" Vilken TUR att Sylvia tillslut omformulerade till "hon ska ALDRIG lämna gården" och ändå lät mig köpa henne!!!

Idag hann jag med lite midsommarridning på förmiddagen då jag kunde repetera övningarna från Sylvialektionen i förrgår. Glädjande nog har jag f ö kunnat konstatera att min skröpliga kropp faktiskt klarade den oerhört intensiva ridningen långt över förväntan. Och DESSUTOM det massiva lågtryck med ösregn och åska som vi hade igår!
Och när jag nu skrittade igång på volt visade det sig att Sylviaeffekten fortfarande satt kvar hos Hamingja för det gick så oerhört mycket lättare att få henne att korsa över med inner bak! Även i tölten var det stor skillnad så jag kunde ganska snart lämna volten och istället rida längs spåret.

Innan dess hade vi även värmt upp i trav - lååångsamt - medan jag verkligen försökte komma ihåg allt Sylvia sa: att räta på mig, dra bak axlarna och skjuta fram magen när jag red lätt. SVÅRT ! Så jag försökte underlätta för mig själv genom att främst rida längs spåret. Jag hade tillräckligt fullt upp utan att behöva blanda in en massa böjda spår!
Nästa steg var att träna vidare på tölten och när jag var nöjd med tempo och längden på halsen fick en lätt smackning tillföra extra energi. Men innan jag snackade var jag VÄLDIGT noga med att stämma av att jag verkligen höll om med skänklarna, höll halsen lite böjd och flyttade vikten bakåt, för att ha chans att parera hennes "kast med liten ryttare ". Och när jag sedan kramat höger-vänster på tygeln och gav STOR eftergift kändes tölten riktigt trevlig!
När hon fått varva ner i tölten på volt en stund övergick jag till trav och försökte få med alla instruktioner Sylvia gav mig. Verkligen inte lätt... men när jag efter en stund kände hur trött jag blev i magmusklerna av att rida lätt tog jag det som ett tecken på att jag var på rätt väg i alla fall!
I eftermiddag åker Johan och jag upp till Haparanda där vi ska fira midsommar tillsammans med Eva och två andra kompisar på SPA-hotellet Cape East! Trevlig midsommar!!!

När allt avslöjas...!

Så här kan det se ut när man försöker "rida svårt"!

Malin W och jag red lektion för Sylvia i kväll - och det blev en REJÄLT svettig historia...!!! OJ, så NYTTIGT säger jag bara!!! Av olika anledningar har jag inte haft möjlighet att rida sedan Ingebjörn behandlade henne i lördags och när jag därmed inte heller haft möjlighet att förstöra något hade man ju kunnat vänta sig att hon skulle vara extra mjuk och liksidig. Men det var inte riktigt så...

Redan när vi skrittade igång på volt och skulle flytta undan för innerskänkeln visade Hamingja att hon tyckte det hela var HELT onödigt...Hon rörde sig ytterst motvilligt, gick emot bettet och blev kort i nacken... Dessutom visade det sig att hon plötsligt sköt ut vänsterbogen istället för högerbogen! Så jag fick fokusera på att räta på mig, hålla om med skänklarna och DRIVA fram emot bettet samtidigt som jag höll ytterhanden mot halsen för att hålla den stadig. Och dessutom skulle jag ha lite mer böjning i halsen i vänster varv och lite mindre i höger varv - istället för tvärt om!

När vi tillslut blev överens om detta i skritt fick vi gå igenom samma process i tölt: först på volt och sedan längs spåret. Långsam tölt med massor av drivning "När hon försöker springa ifrån arbetet ska du sitta på rumpan och bromsa upp genom att lägga vikten mer bakåt, hålla om med skänklarna och driva MER samtidigt som du plockar loss i nacken genom att ställa om höger-vänster. Och sedan STOR eftergift när hon kommer in mellan hand och skänkel! Du ska vara jobbig att ha på ryggen när hon går emot och trevlig att ha på ryggen när hon gör det vi vill!" instruerade Sylvia.

Precis som i skritten behövdes mer böjning i halsen i vänster varv för att längden på halsen skulle börja komma tillbaka. Och i höger varv mindre böjning i halsen, varvat med att rida henne utåtställd.  För även nu var det vänsterbogen som behövde kontrolleras och hon ville också "sladda ut" åt höger med bakdelen, istället för tvärt om. Det kändes ganska bakvänt att i höger varv plötsligt få "ta med framdelen" ut åt höger med tyglarna och samtidigt dra bak högerskänkeln för att hålla bakdelen på plats!

Jag kan direkt säga att jag INTE hade upptäckt detta om jag ridit på egen hand, särskilt som Ingebjörn så sent som i lördags konstaterade att hon "sladdade ut" åt VÄNSTER med bakdelen när hon travade...! :-O Som alltid är det så TUR att Sylvia finns - henne lurar man inte!!!


När Hamingja började länga halsen i tölten fick jag börja lägga till extra energi genom en liten smackning. Och när jag förberedde mig noga innan,  genom att kontrollera att jag verkligen satt ordentligt tillbaka på rumpan, stadigt höll om henne med skänklarna (vinkla in benet ända uppifrån höften), höll halsen böjd i innersidan och ett STADIGT stöd på yttertygeln kunde hon inte lika lätt "dra mig ur sadeln" när jag chockade genom att smacka lite lätt. "Krama loss i nacken och bli sedan mjuk och följsam igen!" sa Sylvia.  Och så ska JAG kontrollera tempot - det ska gå LÅÅÅÅNGSAMT!!!

Successivt började det komma en helt annan rörelse i kroppen på Hamingja!!! "Det behövs så liiiiite extra för att hennes tölt ska bli så oerhört mycket bättre!" konstaterade Sylvia. Och påminde också om att när jag bromsar måste jag tänka på att sitta på rumpan och lägga vikten bakåt så att jag bromsar f f a med kroppen och tyglarna bara "följer med bakåt".

Vi fick verkligen jobba riktigt, riktigt mycket i tölten så vi svettades floder både jag och min häst... Och det slutade inte där utan sedan skulle vi trava låååångsamt på böjda spår medan jag skulle skjuta fram höfterna, hålla om med skänklarna, räta på mig och dra bak axlarna... och dessutom skulle jag lyckas RIDA också...! :-O Det var så SVÅRT och plötsligt kändes stiglädren minst någon dm för långa... Och jag mindes en kompis i Kiruna som när han försökte lära sig rida sa: VARFÖR heter det "rida lätt" när det borde heta "rida svårt"??!!

Jag tyckte jag fick trava runt och kämpa med detta hur länge som helst - och det kändes hela tiden bara mer och mer svårt...  men Sylvia tröstade mig med att det faktiskt blev liiiite, liiiite bättre eftersom. Jag brukar säga att det bästa med ridning är att man aldrig blir färdig, utan man har ALLTID mer kvar att jobba med. Och man kan väl säga att jag fick "äta upp" det uttalandet i kväll...! :-O

Equiterapeutbehandling

Idag var Ingebjörn tillbaka i Mariebäck och kollade hästarna. Förrförra gången han var här hade Hamingja antagligen gjort något i hagen som gett en skevhet uppe i korset. Förra gången hade det blivit lite bättre och idag konstaterade han att det fortsätter att gå åt rätt håll - SKÖNT!

Behandlingen gick därför även idag ut på att räta ut skevheterna så att hon kan fortsätta att muskla sig mer jämnt. Han hittade också en låsning i nacken som han kunde lösa upp. Jag fick också en påminnelse om att hon gärna "sladdar" med bakdelen åt vänster (för att inte behöva trampa under sig med vänster bak) så när vi inte har ridbanestaketet som stöd kan jag behöva dra bak vänsterskänkeln för att hon verkligen ska gå på rakt spår. Den svåra konsten att trava för hand gick föresten bra idag - men så har vi ju tillslut tagit tag i att träna det!

Innan behandlingen hade jag ridit en sväng, då jag testade ett tips jag fått av en av mina bloggläsare om hur jag ska komma till rätta med min "fladdrande" högra underskänkel: att rotera benet inåt från höften. Och det hjälpte verkligen - så TACK för tipset Malin!!! Först hade Hamingja och jag en låååång diskussion kring tempot i tölten, men tillslut fick jag till de STORA eftergifterna som i sin tur gjorde henne superlätt i handen. Från det läget blev det sedan lättare att bibehålla en sits där jag höll om henne även med högerskänkeln. Och med lite längre tyglar blev det dessutom tydligt för mig själv när jag behövde korrigera mig själv för att jag hamnat i framvikt. Tänk om det faktiskt är möjligt att lära den här gamla hunden sitta??!!

VAD göra åt fladdrande vad??!!

Dagens diagnos från läkarfrun: Fladdrande vad! (Jag ber att få återkomma när jag kollat upp det latinska namnet...!) En mycket allvarlig åkomma som riskerar att bli kronisk... :-O Men min smärtläkare brukar säga att "kronisk smärta behöver inte betyda livslångt lidande, men den innebär att kroppen hamnat i en ond cirkel som den inte kan ta sig ur på egen hand utan måste få hjälp att bryta." Så förhoppningsvis finns det ändå visst hopp även för en kroniskt fladdrande vad...!

När jag kämpar med sitsen - f f a i tölten - har jag nämligen insett att jag inte bara tenderar att hamna i framvikt utan dessutom har så SVÅRT att hålla om hästen med skänklarna... Även i skritten behöver jag påminna mig själv om att inte "tappa" högerskänkeln och jag hinner knappt göra en övergång till tölt förrän höger underben fladdrar iväg... Det är knappast någon slump att alla mina hästar haft ovanan att skjuta ut just högerbogen...! :-O

Så när jag idag red genom skogen bort till Torrbergsvägen som jag sedan följde bort till vändplanen och tillbaka, försökte jag verkligen fokusera på hur det kändes de stunder när jag hade höger underskänkel "på plats" med förhoppningen att med tiden skapa något slags muskelminne av detta.

Det var riktig sommarvärme idag - roligt för alla som har skolavslutning! Men så blev vi också REJÄLT svettiga både Hamingja och jag. Och när jag efter ridturen skulle använda mobilen, fungerade det inte att låsa upp den genom ansiktsigenkänning...  det tog jag som ett tydligt tecken på att jag definitivt borde undvika allt vad speglar (och selfies) heter...!