Haminga serverar oxytocin och dopamin - i REJÄLA doser!

Att rygga med lösa tyglar är en viktig del i Atlis utbildning av häst och ryttare. "Det är inte med tyglarna man ska be hästen att rygga utan med musklerna i ryttarens rumpa samt en lätt förskjutning av vikten bakåt." Däremot kan man behöva använda tyglarna till att ställa hästen lätt i nacken för bibehållen lösgjordhet - vilket jag gör med innertygeln på bilden ovan. 

Måndagar (och torsdagar) brukar i regel vara Hamingjas vilodagar, men förra veckan blev HELT "wild and crazy" med ridning onsdag, torsdag, fredag och lördag samt vilodag söndag. Och eftersom jag ska på återbesök till Smärtkliniken igen i morgon och ska vila efter det fick det bli ridning idag - fast det är måndag!

Innan träningen hade vi en härlig mysstund i stallet, Hamingja och jag. Dels njöt hon verkligen när jag befriade henne från delar av kvarvarande, kliande vinterpäls. Men hon tycker också väldigt mycket om att antingen stå med huvudet i min famn eller att lägga mulen i mina kupade händer medan jag "pillar" på sidan av mulen med mina tummar. Hennes flyktreflexer gör dock att vi oftast behöver vara ensamma i stallet för att hon ska ha ro att mysa på detta sätt i alla fall någon längre stund. Men är det riktigt tyst och lugnt är det nästan så att hon somnar! Och hennes matte, som inte är direkt varit bortskämd med att ha haft "myshästar" i sitt liv innan Hamingja, tycker att det är minst lika mysigt!

Och utöver den REJÄLA dos av "må bra-hormonet" oxtocin" som detta "Hamingja moment" måste ha utsöndrat så fick jag DESSUTOM rida!!!  Senast red vi hela träningspasset på ridbanan så därför bestämde jag mig för att rida ut längs bilvägen idag. Som uppvärmning/stretching blev det först långa sträckor i skritt där Hamingja fick gå undan  för innerskänkeln och korsa bakbenen. Och sedan en för oss ovanlig form av uppvärmningstölt: nämligen med tempoväxlingar - vilket kan fungera lösgörande i alla fall på vissa hästar. Att Hamingja hör till dessa vet jag tack vare att jag fått värma upp på detta sätt några gånger när jag ridit lektion för Sylvia.

När vi passerade vägen upp till gamla soptimmen funderade jag på om vi skulle rida några galoppintervaller men bestämde mig för att spara det till en annan dag. Istället fortsatte vi längs bilvägen bort till "världens ände". I korsningen vid sjön passade jag på att använda volter i skritt till att låta henne korsa bakbenen ytterligare innan vi började skritta hemåt.

Hamingja lyssnar verkligen jättebra när jag använder säte och skänklar för att be henne samla sig i skritten! Men så har vi ju också tränat VÄLDIGT mycket på detta moment inkl efterföljande övergång till tölt! Och ingen som läst min blogg den senaste tiden kan väl ha undgått hur oerhört glad jag är över att äntligen kunna återskapa/bibehålla samlingen när vi väl börjat tölta?! Något som även idag gjorde mig alldeles Hamingja-hög!!!

Att otack är världens lön visar sig dock titt som tätt... t ex nu Hamingja bjöd på ett moment med både samling och lösgjordhet så att bogarna verkligen kom upp framför mig och frambenens rörelser blev STORA. Jag ville förståss berömma detta lite extra och drog efter andan för att säga "BRAAAAA!!!" men då trodde Hamingja uppenbarligen att matte istället laddade för en sådan där OTÄCK smackning varför hon skrämt kastade sig framåt och ner på bogarna... D v s samma sak som även hände på ridbanan nyligen... Nästa gång jag får uppleva ett sådant häftigt moment i tölten får jag nog försöka hålla tyst och belöna henne på andra sätt istället...!

Vid det här laget tyckte jag det var dags för min duktiga häst att få sträcka ut och varva ner i tölt på långa tyglar. I o m detta kan ni kanske få uppfattningen om att dagens träningspass var slut, men vi avslutade med en REJÄL "spurt" i form av något så avancerat som att försöka trava PÅ HEMVÄGEN! Jo, jag förstår att det låter halsbrytande i era öron, men Hamingja och jag var verkligen i vårt esse och "travknappen" satt som en smäck!

Oxytocinet från vår mysstund i stallet innan ridningen hade i o m detta kompletterats med en minst lika REJÄL dos dopamin (även detta ett hormonsystem kopplat till hjärnans belöningssystem och som gör oss glada, euforiska och lugna.) Med en häst som Hamingja behöver man verkligen inga droger för att bli "hög"!!! I morgon blir det vilodag igen för Hamingja för då har jag mitt tredje besök på Smärtkliniken i Piteå. Vilket efteråt antagligen ger en endorfinkick av att ha överlevt sprutorna...!

Mamma häst och mamma till häst!

Det här är väl en passande bild på Morsdag?!!

Men tyvärr har inte SMHI gjort sitt bästa idag om ni frågar mig... +3 grader och regn borde inte vara OK så här sent i maj...!!! Men allt är relativt - i Gällivare har de tydligen fått någon dm nysnö... Inte kul, särskilt som jag antar att alla redan bytt till sommardäck... Bilden är dock från igår - då Hremsas lilla Hulda "fyllde" en vecka!

Även Chicksen protesterar mot vädret. De håller sig klokt nog mest inne i hönshuset... fast tidigare under förmiddagen skickade de ut en representant i hönsgården (t o m delen utan tak) där hon med hög röst förkunnade att det här vädret INTE är OK!!! Det är bra att i alla fall någon vågar sätta ned foten och säga ifrån klart och tydligt, om ni frågar mig!!!

Mamma, Lady och jag i Lidbacken sommaren 1983!

Jag vill förståss hylla min egen mamma idag - och vad passar väl bättre på denna blogg än att göra det med den (antagligen) enda bild som finns med mamma på hästryggen! Förutom detta tillfälle har hon nämligen bara ridit som barn - på morfars arbetshästar. Men plötsligt hände det alltså!

Chicksen är tuffa förhandlare!

Efter segdragna förhandlingar har Chicksen i alla fall lovat överväga att ta sig an denna trista del av vår gräsmatta... Och vi har - efter 17 år - troligen kommit på varför den sett ut så här varje vår när resten av gräsmattan grönskat. Tidigare har vi alltid antagit att det varit en rest av gammal ängsmark med gräs som har så här gul "botten". Men förra året avlägsnade vi allt det gula och sådde in med gräsmattegräs  och ÄNDÅ ser det ut så här även i år...

När jag en dag tidigare i veckan slet bort lite av det gula för att visa hönorna vad det är jag vill att de ska göra fick jag till min stora förvåning grankåda på fingrarna trots att den enda gran som finns i närheten står på andra sidan trädgårdslandet inne på grannarnas tomt. Då föll poletten ner - det har förståss även stått en gran på denna plats - som pendang till den enorma granen på grannarnas tomt vilken en gång i tiden styckats av från vår fastighet. Det borde i sin tur innebära att marken här har fel ph-värde för att gräset ska trivas... Så bara jag lyckas förhandla fram med Chicksen att de gräver bort det vissna, gula lagret ska vi testa att kalka innan vi sår nytt gräs!

Förhandlingarna fortsätter m a o! 

Throw back saturday!

Bilder med snö känns ju tyvärr väldigt snabbt "daterade" så här års - men jag vill ändå lägga ut ytterligare en från senaste tillfället när vi tränade för Atli. Jag försöker ju alltid följa den "röda tråd" inom ridningen som han försöker lära mig och under dagens träningspass på ridbanan blev det extra tydligt i o m att jag i princip "kopierade" upplägget från en av lektionerna under senaste kurstillfället. 

När jag inledde uppvärmningen med att flytta ut bakdelen i skritt på volt försökte jag också tänka på att använda en lätt vibrerande skänkel - en "Sylviaskänkel" m a o. Annars agerar jag lätt på samma sätt med skänkeln som när datorn inte gör som jag vill: trycker HÄRDARE på tangenterna... Det fungerar dåligt på datorer... och ÄNNU sämre på hästar i o m att de är "mottrycksdjur"...

Fortsatte sedan uppvärmningen i trav där Hamingja och jag efter den senaste tidens träning kommit in i en god cirkel. När hon inte längre kastar sig iväg i racertrav utan tar det lite lugnare kan jag börja driva henne fram emot bettet och när hon då rundar sig kring innerskänkeln (även i höger varv) slappnar hon av ytterligare och börjar vila mer i steget. Me like!!!

När vi arbetat en stund i högervarvet klantade dock matte till sig och lyckades tappa högertygeln... Min hastiga rörelse för att fånga upp tygeln igen var tillräckligt för att skrämma Hamingja så att hon satte av i full karriär över ridbanan... tygeln hade dessutom trasslat in sig i manen och medan jag famlade efter och försökte trassla lös den hann jag ångra att jag inte stängt grinden till ridbanan... Men även om hon fortfarande är "skör" i sådana här situationer så är hon ändå oerhört mycket tryggare med mig än tidigare. Så min vissling fick henne att stanna innan vi hunnit lämna ridbanan och jag fick möjlighet att trassla loss tyglarna igen. 

Men tillräckligt avslappnad för att kunna trava var hon förståss inte ännu, utan jag fick börja om med att korsa bakbenen i skritt på volt så att hon fick lugna ner sig och slappna av ordentligt där innan hon var redo för trav igen. Övergick sedan till att förbereda för samling i tölt - först genom att rygga för sits och skänklar. Något som gick VÄLDIGT mycket bättre än igår då hon hade svårt att fokusera på mig i halterna utan istället mest ägnade sig åt att lyssna och spana runt omkring sig. Trots dagens "tygelincident" var hon ändå mer fokuserad här på ridbanan än när vi red ut igår!

När det var dags för samlad skritt lyssnade hon också väldigt fint på skänklar och säte! Fast när jag sedan ville tillföra ännu lite mer energi från bakbenen och dristade mig till att smacka en gång -  VRÄKTE hon sig framåt på ett sätt som hon inte gjort på mycket länge... Men uppenbarligen har jag fått lite bättre ordning på min sits för nu fick hon inte längre någon (ofrivillig) belöning genom att matte ramlade framåt utan jag kunde fånga upp reaktionen med bibehållet sits! Det går framåt här och var även om det många gånger känns som att det är med myrsteg! 

I o m hennes väldigt överdrivna reaktion var jag förståss tvungen att smacka några gånger till så att hennes reaktioner successivt mattades av innan jag kunde "hålla tyst". Men efter detta var det ännu mer "tryck" i hennes bakben  och rörelserna i framdelen kändes härligt luftiga samtidigt som hon var helt avslappnad i nacken och bar upp sig på helt lösa tyglar! Och som kronan på verket frustade hon så belåtet - en härlig bekräftelse på att jag faktiskt börjar kunna rida sekvenser av samlad tölt på lösgjord häst! 

Förutom att "lämna henne ifred" med tyglar och skänklar samt stryka henne lätt på halsen ville jag belöna lite extra för att hon var så duktig. Men när jag drog efter andan för att säga "BRAAAAAA!" trodde hon uppenbarligen att jag tänkt smacka på henne igen så hon tog förskräckt ett stort skutt framåt... Istället för att sakta av till skritt som jag precis hade tänkt fick jag därför rida lite till för att vi skulle få avsluta vänstervarvet med en bra känsla. 

Under lektionerna för Atli nu senast fick jag till största delen arbeta med samling i tölten i vänster varv vilket hon har lättare för. Jag tror att hans tanke med detta var att jag skulle få chansen att lära mig känna igen den känsla som jag ska eftersträva. Han brukar ju säga att "Ridning är ett ständigt sökande efter en känsla som man inte vet hur den ska vara förrän man fått uppleva den!" Under sista lektionen för honom fick jag i alla fall som avslutning arbeta lite med samlingen i högervarvet också . Och jag bestämde mig för att avsluta på samma sätt idag. 

Det blir verkligen jobbigare för Hamingja i högervarvet och när jag - f f a i hörnpasseringarna - lyckas få henne att lägga mer vikt på höger bak så kommer det ett och annat ilsket pisk med svansen... Men det är ju inte i närheten av reaktionerna när hon hade ont i korset utan jag tolkar det som ett sätt att säga "Du fattar väl att det här är jobbigt??!! Vi behöver definitivt träna upp styrkan i höger bak betydligt mer för att hon ska komma upp med bogarna på samma sätt som hon kan göra i vänster varv. Och första steget till detta är att kunna rida henne med en lägre grad av samling i tölt utan spänningar.  Så när hon började kännas avslappnad även i detta varv fick hon sträcka ut sig och varva ner i tölt på volt. 

ÄNNU ett riktigt roligt träningspass med min pärla till häst! Och efter detta kan det faktiskt bli så att hon får vilodag i morgon trots att det är en helgdag. Men det återstår ännu att se om jag verkligen kan vara så "wild and crazy"....!!! :-O

STOPP!!!

STOPP!!! DET VÄXER JU GRÄS HÄR!!!

Hamingja låg och sov i solen när jag kom till stallet idag, men innan jag hann komma tillräckligt nära för att ta en bild hade hon förståss hoppat upp. Dagens träningspass inleddes sedan med uppvärmning på ridbanan. Skritt på volt och flytta undan för innerskänkeln och sedan trav både på volt och längs spåret. När jag sedan bad om tölt med låååång hals började hon frusta på en gång - hon älskar verkligen att få sträcka ut halsen ordentligt i tölten! I höger varv fungerade det mycket bra att tölta på volt, men i vänster varv fick jag övergå till "Kyras ABC" för att få kontroll över högerbogen. (Alltså rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar - med tydligt stöd på yttertygeln - i hörnen.)

Efter en grundlig uppvärmning på 20 minuter kändes Hamingja lösgjord och fin i hela kroppen när vi fortsatte ut på bilvägen mot Alviksträsk. Jag hade f f a tänkt fokusera på töltträning idag - det är ju så ROLIGT!!! Men när vi skulle passera vägen in till gamla soptippen insåg jag att den verkade ha torkat upp fint - i alla fall den första sträckan där vi brukar träna galoppintervaller. För säkerhets skull skrittade vi upp för den första lilla backen så att jag han kolla underlaget (och Hamingja han kolla in ev spöken). 

Sedan red vi två riktigt trevliga vänstergalopper varav den andra fick ett VÄLDIGT abrupt slut när jag råkade vissla för att Hamingja skulle sakta ner igen i samma sekund som hon tydligen fick syn på ett hästätande monster lite längre fram... Det blev verkligen TVÄRSTOPP men som tur var höll jag mig kvar i sadeln i alla fall. 

Under vår första tid tillsammans blev Hamingja alltid väldigt uppjagad av att få galoppera. När vi tränat galoppintervaller har jag därför alltid varit noga med att vi skrittar lugnt tillbaka till utgångspunkten innan vi fattar ny galopp. På det sättet har jag kunnat befästa att hon direkt jag visslar att vi ska sakta ner "slår till off-knappen" och kan skritta på hellånga tyglar med nosen i backen. Det fungerade klockrent idag också - trots att det nu var länge sedan sist! 

Vi avrundade galoppträningen med riktigt trevlig högergalopp och sedan satt jag av för sadla om. Hamingja tar nämligen alltid i så våldsamt när hon galopperar att sadeln glider fram. Vid stallet använder jag alltid en pall när jag sitter upp, för att skona mina onda bäckenleder. Ute i skogen brukar jag titta efter en lämplig stubbe eller liknande och den här gången placerade jag henne i en grop som smältvatten bildat på ena sidan av skogsvägen. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Vi töltade vidare längs bilvägen och tog sedan en lååång skrittpaus innan vi vände hemåt igen. Första delen av hemvägen är ett "moment" som till att börja med alltid var kritiskt för oss... Hamingjas starka flyktreflexer slog till så att det kändes som att sitta på en bomb som när som helst skulle explodera. Därför var jag alltid väldigt noga med att inleda hemvägen med en lång sträcka skritt för att inte trigga flyktreflexerna i onödan. Och genom att vara konsekvent med detta har vi kommit ända fram till att oftast kunna skritta på hellånga tyglar, helt utan "bombkänsla", även direkt vi vänt hemåt. Det har varit ett "gnetande" under lång tid, men är en STOR belöning att få uppleva hur bra Hamingja mår när hon vågar slappna av!

Efter ytterligare en lång sträcka i skritt använde vi större delen av hemvägen till att fortsätta träna på att uppnå och bibehålla samlingen i tölt. Jag varvade lite mellan att rida öppna åt vänster resp höger. Det senare är förståss svårare eftersom hon tycker det är jobbigare att korsa med höger bakben. Men jag insåg nu att det också beror på att hon inte så gärna tar stöd på vänstertygeln. Dubbla anledningar att rida mycket höger-öppna alltså!

Som avslutning fick hon som vanligt sträcka ut sig ordentligt i långsam tölt och kändes verkligen härligt avslappnad! Men när vi började närma oss infarten upp mot Mariebäck blev hon mer och mer spänd... Det är VÄLDIGT mycket vatten i bäcken nu och uppenbarligen påminner ljudet av forsande vatten henne om det traumatiska mötet hon hade med mördar-svanarna under inridningen... 

För att försöka hjälpa henne att avdramatisera det hela satt jag av och gick framför henne fram till bäcken för att sedan stå stilla där en god stund medan jag småpratade om ditt och datt. Hela tiden höll jag bara längst ut i tyglarna för att hon inte skulle känna sig "fångad" och få panik av det. När jag sedan tyckte det var dags att fortsätta hemåt gick jag väääldigt sakta och stannade många gånger, för att verkligen understryka att situationen var helt ofarlig. Just idag tror jag det var mest vatten hittills i vår - det var väl därför hon reagerade extra mycket. Ibland har det dessutom hänt att vi skrämt upp några änder när vi passerat över bäcken - och det var nog väldigt tur att vi inte behövde vara med om det idag! 

Avslutningsvis: dagens fölbild! Hon är verkligen HELT bedårande!!!

Med trevligt sällskap och ut i terrängen!

Hamingja i sitt SNYGGA Eques-träns!

Detta superfina träns köpte jag av Karin Åberg, Sadlar.se när hon var på ett av sina bejublade besök i Mariebäck förra året. Förutom det anatomiskt utformade nackstycket gillar jag verkligen pannbandets och nosgrimmans lackade flätor - stilrent och supersnyggt! Jag hade dock lite otur med att flätorna började släppa i vintras så den senaste tiden har jag använt tränset med annan nosgrimma och andra pannband. När jag tillslut kom mig för att kontakta Karin fick jag uppmaningen att skicka nosgrimma och pannband till henne så skulle hon laga dem. Men när paketet här om dagen kom i retur från henne så visade det sig att jag fått helt nya - tala om superservice!

Det kändes roligt att återinviga dem just idag när vi dessutom hade ridsällskap - för första gången på JÄTTELÄNGE! Vi har visserligen tränat på ridbanan samtidigt med andra ibland. Men när red vi senast ut med några andra..? Nej, jag minns inte ens...!  :-O Men plötsligt händer det! Och inte nog med att vi fick så trevligt sällskap av Elisabeth och Démantur - dessutom red vi ut i skogen längs en ridväg vi p g a snön inte kunnat rida på den här sidan årsskiftet!

Det innebar att vi först red längs bilvägen mot Avan men sedan tog av in till höger mitt emot infarten till sandvägen och följde den skogsvägen tillbaka parallellt med bilvägen. Det är mycket sankmarker kring Mariebäck men det här är ett område med sandig tallhed så därför hade det hunnit torka upp riktigt bra trots den extremkalla våren. 

Hästarna verkade precis lika glada som vi åt att få lämna bilvägen och komma ut i terrängen - och båda två blev förståss extra upplivade av att ha sällskap! För Hamingjas del innebar det att hon inte alltid hade tid att trava utan gick över i tölt istället. Så vi behöver VERKLIGEN se till att träna med sällskap så att "travknappen" kan fungera även när vi rider final med fyra eller fem andra ekipage på banan... 

Det vore ju verkligen EXTRA förargligt om vi skulle missa travmomentet när hon dessutom har en exeptionellt bra trav! "Been there, done that...!" kan jag tyvärr säga... För när jag och Reykur en gång i tiden hade åkt hela vägen från Kiruna till Björna (50 mil enkel väg) för att tävla på Norrländska mästerskapen hände just detta i vår fyrgångsuttagning... Vi gjorde en KLOCKREN övergång till trav och han - som också hade en mycket fin trav - tryckte ifrån med några så STORA travsteg att jag kom ur balans, tappade en stigbygel och råkade dunsa min känslige herre i ryggen varför stackars Reykur naturligtvis slog upp i tölt....

Jag lyckades inte heller få tillbaka foten i stigbygeln under hela det varv vi skulle visa trav... Med lite mer tävlingsrutin skulle jag förståss ha saktat av till skritt, fått ordning på stigbyglarna och gjort en ny igångsättning till trav. Det hade visserligen inneburit rejäla poängavdrag - men ändå varit så mycket bättre än som det blev nu... Hela det varv vi skulle ha visat trav ägnade jag åt att försöka få tillbaka foten i stigbygeln, tyvärr utan att lyckas, varpå stackars Reykur stressat töltade runt... Att få 0 poäng på traven var extra förargligt eftersom traven vid den tiden var hans bästa gångart! 

Som tur var fick vi revansch i töltklassen (T1) där vi t o m kvalade till SM! Vilket dock gick nere i Skåne detta år, en resa på 140 mil enkel väg från Kiruna, så det blev förståss aldrig aktuellt för oss... Men vi fick faktiskt ett omnämnande i Tidningen Ridsport Reykur och jag! Deras reportage om Norrländska Mästerskapen började nämligen: "De tävlande kom från när och fjärran,  t o m från Kirunas lappmarker!" 

Ja nu svävar jag iväg här i Reykur minnen - men för att återgå till dagens ridtur så blev det endel "terrängtrav" men f f a "terrängtölt". För det mesta red vi bakom Elisabeth och Démantur och en mycket förvånad Hamingja fick då erfara att Démantur den galningen sprang på rakt genom vattenpölar och leriga partier - vet han inte hur obehagligt det är att bli blöt och lerig om "fötterna"??!! 

När vi kom ner i lägre terräng och skulle försöka söka oss ut mot bilvägen blev det VÄLDIGT blött så för att inte trampa sönder marken alldeles vände vi och red samma väg tillbaka. Då passade jag på att visa Elisabeth den backe där Feykir och jag brukade träna galopp. Den blir hela tiden brantare och brantare - och blir tillslut så brant att man måste vända och gå ner igen. Så man kan lätt anpassa ansträngningen genom att välja när man väljer att stanna och vända - samt hur många vändor man galopperar. Men idag red vi bara upp en gång och i o m att Hamingja inte alltid är så säker på foten och backen är så brant valde jag sedan att sitta av och leda henne ner igen. 

När vi sedan red längs bilvägen tillbaka till stallet kunde jag inte låta bli att "känna lite" på samlad tölt - det är ju så ROLIGT nu när vi äntligen börjar få till det! Och även om sällskapet gjorde att Hamingja fick lite bråttom och gärna drog upp tempot så fortsatte hon tölta med bärighet och helt lösgjord i nacken! HÄRLIGT - jag blir så HÖG av min FINA häst!!!

Hulda från Mariebäck!

Årets nykomling: Hulda från Mariebäck med mamma Hremsa!

Alltså HUR är det meningen att man ska hinna träna sin häst när det finns en sådan här underbar liten sak i en av hagarna vid stallet?! Lilla Hulda är bara fyra dagar gammal men redan en mycket självständig dam. Hon gör gärna utflykter för att kolla in allt spännande i omgivningen och verkar inte alls bekymrad om att gå iväg långt ifrån sin mamma. Det är snarast Hremsa som följer efter henne istället för tvärt om! "Pratar" mycket gör hon också - precis som mormor Hamradis gjorde!

Mobilkameran och jag hade fullt upp en låååång stund - men tillslut lyckades jag ändå slita mig därifrån för att göra det jag kommit för: att ägna mig åt "moster" Hamingja. Som faktiskt gnäggade välkomnande när hon fick syn på mig - så mattehjärtat höll ju på att spricka av lycka!!! (Annars brukar hon främst "prata" när man kommer med mat.) Väldigt nöjd verkade hon också när jag gav den kvarvarande vinterpälsen en rejäl omgång med skrapan - jag antar att den kliar en hel del så här års...!

Min plan för dagen var att rida ut med Hamingja och spara arbete på ridbanan till någon av de kommande dagarna. Och när Carola berättade att Dotla och hon ridit upp bakom vägbommen där vägarna nu äntligen är snöfria bestämde jag mig direkt för att göra detsamma. Det verkade dessutom som att Hamingja läste mina tankar - för när vi red ut från gården skyndade hon sig att svänga vänster  innan jag hunnit be om det!

Bakom vägbommen valde jag den vänstra skogsvägen och inledde med att flytta undan för skänkeln så att hon fick korsa ordentligt med "inner"bakben (åt båda hållen) och därmed stretcha musklerna i bakdelen. När jag sedan red "uppvärmningstölt" med lååång hals kändes hon riktigt mjuk och avslappnad trots att hon vilat en hel vecka. För ett tag sedan sa jag till Sylvia att Hamingja är en enda häst jag ridit som inte blir väldigt "på tårna" när det blåser mycket. "Det är kanske för att hon alltid har flyktreflexen så nära till att det inte kan bli värre?!" skrattade hon då. Hm... 

Jag tycker dessutom att Hamingja klarar vilodagar riktigt bra - många andra hästar kan bli mycket ofokuserade och svårhanterade om de hunnit samla på sig överskottsenergi. Men kanske skulle Sylvia säga samma sak där - att det beror på att det inte kan bli värre än det redan är - så jag ska nog hålla denna reflektion för mig själv!

Uppe vid vändplanen passade jag på att arbeta på volt i skritt och flytta undan för innerskänkeln - så att hon fick stretcha musklerna i bakdelen ännu en gång. Började sedan förbereda för samlad tölt genom att rygga och rida samlad skritt m h a skänklar och säte. Hon samlade sig riktigt fint men när vi sedan gjort övergången till tölt hann vi inte långt förrän hon blev spänd och huvudet åkte upp i vädret medan hon lyssnade och spanade in i skogen snett framför oss. Och när jag visslade för att hon skulle sakta ner så blev det TVÄRSTOPP! Så jag gissar att det fanns en älg där inne i snåren någonstans...!

Ett par övergångar till tölt senare hade lilla fröken i alla fall åter fokus på matte och arbetet - och då bjöd hon på en riktigt härlig känsla med mycket bärighet och en hel del rörelser! Efter en skrittpaus för att få ev mjölksyra ur musklerna bad jag än en gång om samlad tölt - och nu tog hon i så att det nästan bolmade ur öronen på henne! Och då hade jag ju faktiskt varken nuddat henne med pisken eller smackat på henne - det räckte uppenbarligen med "hemlängtan" för att hon skulle slå igång turboaggregaten! 

När vi var tillbaka nere vid vägbommen red jag in på den högra skogsvägen också och lät henne sträcka ut och slappna av i tölt på långa tyglar. Oj, så belåtet hon frustade!!! Vi "joggade" så till dess vi ridit över bäcken och sedan skrittade vi tillbaka hem.