"Ett så´na här ganska perfekt ridpass!"

Rätt häst!!!

Hamingja och jag fick till "Ett så´na här ganska perfekt ridpass" idag - för att låna ett uttryck av Atli. Ja, hela upplägget av ridpasset var förstås också "lånat" av honom! Hami var avslappnad och fin redan från start så under den sedvanliga uppvärmningen kunde vi ganska snart lämna volten och rida längs spåret (i både trav resp tölt) med bibehållet lugn och rejäl längd på halsen. Uppvärmningsfasen behövde inte heller vara lika lång som när hon behöver lugnas ner.

"Själva arbetet" började vi precis som senast i höger varv - eftersom det då fungerade bättre att göra så. (Under Atlikursen gjorde vi däremot tvärt om.) Hamingja bibehöll avslappningen i nacken fint i både halter och ryggningar idag. Och jag såg till att rygga lite längre sträckor eftersom Atli tipsade om att bra ryggningar lär hästen att vinkla bakbenen på det sätt man vill att de ska vinklas i samlingen.

När vi sedan gjorde övergångar till tölt använde jag några steg öppna här och där för att bibehålla bärigheten. Eftersom hon gärna fuskar lite med vänster bak och därför skjuter ut högerbogen är öppna ett bra sätt att lösa problemet i höger varv och framdelsvändningar i hörnen (med tydligt stöd på yttertygeln) har motsvarande effekt i vänster varv. Det är så ROLIGT när jag börjar kunna vara lite mer aktiv och verkligen RIDA i tölten - inte bara vara stilla och hålla andan av rädsla att förstöra..!

Efter att ha jobbat med arbetstempot i båda varven började jag vända in henne m h a ytterhjälperna "lite kors och tvärs" och efter det kom dagens bästa tölt - i vänster varv. Härlig bärighet med bibehållen längd på halsen - ME LIKE!!! Man ska ju avsluta när det går som bäst och först tänkte jag nästan avbryta direkt - var så rädd att vi skulle "tappa" den härliga känslan... Men bestämde mig för att fortsätta rida lite till - och försöka göra det ÄNNU bättre - för att jag skulle hinna känna bättre vad jag ska sträva efter och Hamingja skulle hinna jobba lite mer med rätt muskler.

Och när jag ett varv senare lät Hamingja gå in på volt för att börja varva ner som belöning, hade vi faktiskt lyckats bibehålla den härliga känslan "hela vägen". Det var verkligen inte någon lång stund - men för mig var det definitivt ett steg framåt! På volten slappnade Hamingja av och gick direkt över i trav - duktig! En stund senare var det dags för nedvarvningstölt och då var hon så lugn att vi utan problem kunde gå ut på spåret och fortsätta med nästan hellånga tyglar utan att hon fick bråttom! Verkligen PRECIS den "sinnesstämning" hos henne som Atli säger att hon alltid bör ha när vi avslutar ett träningspass.

Sammanfattningsvis blev det "Ett så´na här ganska perfekt ridpass" alltså!!! Som en karamell för mig att "suga på" den närmaste veckan, när Sylvia åter kommer att träna Hamingja åt mig. P g a Atlikursen samt att Sylvia och Olivia tävlade uppe i Kiruna i helgen, så har hon bara hunnit göra några "punktinsatser" tidigare. Men nu blir det i alla fall sammanhängade träning i en vecka och sedan ska vi utvärdera och bestämma om fortsättningen.

TUR att jag har Lára att rida under tiden - så jag behöver ju inte få så allvarlig ridabstinens. Jag minns när jag hade lämnat Feykir på träning hos Sylvia och första kvällen sa till Johan att det var riktigt skönt att bara åka direkt hem efter jobbet. "Jag ger dig två dagar till - sedan kommer du att klättra på väggarna!!!" sa min käre make. Och naturligtvis fick han rätt - han känner ju mig så väl!

Idag red Malin Lára och de hade tränat på att länga överlinjen i tölt. Idag var det några grader svalare ute så Lára hade inte behövt bli så jättesvettig. Men jag ska definitivt klippa hennes hals och bogar någon av de närmaste dagarna för hon har så oerhört mycket päls igen. Sedan hoppas jag vi kan ta oss en lite längre tur ute i terrängen - om inga älgjägare syns till och jag dessutom utrustar mig med reflexväst m m.

Edit: Insåg just att för den som inte kom till blogginlägget via Facebook kanske undrar över rubriken över bilden... Bakgrunden är denna: förra veckan trodde jag för en sekund att jag satt på fel häst, när jag upptäckte att Hremsa gick i hagen ovanför ridbanan tillsammans med den häst jag trodde var Hector (deras lillebror som är väldigt lik Hamingja.) Sylvia brukar nämligen ALDRIG blanda ston och valacker så när Hremsa gick där tillsammans med en mörkbrun häst måste den mörkbruna jag satt på vara Hector... :-O

Till min lättnad insåg jag sedan att det ändå var Hector i hagen med Hremsa. Inför tävlingen i Kiruna kommande helg ville Sylvia testa om de kunde gå i samma hage, så därför hade hon för första gången gjort en liten "blandflock". MEN när jag så kom till stallet idag började jag verkligen undra över vilka baktankar Sylvia kunde ha... För nu hade hon "gömt" Hamingja tillsammans med Hremsa i just den hagen... ville hon egentligen att jag skulle råka rida Hector istället?! Om det var tur eller skicklighet må vara osagt - men även denna gång lyckades jag välja rätt häst! 

"Lára sig skaffat ny hovdam!!!"

Vilken av dem är Lára? Jo, hon som står bredvid Yr! ;-)

Under alla år har det bara funnits EN häst som varit värdig att inträda i "The Queen´s" personliga sfär  - nämligen Tildra. Och sedan hon, till Láras ENORMA sorg, flyttade till de evigt gröna ängarna för ett antal år sedan har Lára föredragit att hålla sig för sig själv istället för att "beblanda sig med pöbeln". Hon har skött sin ledarroll "från sidan" (eller skulle man i det här fallet säga "von boen"?!!)

När vi för några veckor sedan testade att släppa ihop Lára med Carros sto Yr, som i sin tur haft oerhört svårt att finna sig till rätta tillsammans i med andra hästar och acceptera rangordningen utan  hela tiden hamnat i bråk, hoppades vi ju förstås att det ändå skulle gå bra. D v s att de skulle kunna befinna sig i samma hage utan att slåss med varandra. Men att det skulle kunna gå SÅ HÄR bra vågade ju ingen tro!!!

Yr blev genast "godkänd" att komma och klia Lára (det är alltid ledarhästen som bestämmer när och var det ska klias. Genom att helt enkelt klia "den utvalda" hästen just där den själv vill bli kliad.) Och de sågs dessutom äta ur samma hönät vid ett tillfälle! Då trodde vi dock att det bara var "nyhetens behag" och att det kanske inte skulle vara fullt så "tighta" i fortsättningen... Men det har hållit i sig - de är sällan långt ifrån varandra i hagen!

Varje gång jag hämtar in Lára gnäggar Yr efter henne, samma sak när vi rider förbi hagen. Och när det är dags att släppa ut Lára i hagen igen gnäggar Yr ÄNNU mer och ÄNNU högre! Lára skulle förståss aldrig nedlåta sig till sådant fjäsk för någon annan... men om inte Yr redan hunnit före går hon genast bort till henne och hälsar!

I söndags morse satte Carro in den stora lådan som Yr brukar ha haft till hö när hon gått ensam och stödutfodrats. Och sedan skickade hon ovanstående film till mig! Det är verkligen inte ofta som hästar är så tighta att de kan äta tillsammans på detta sätt - och att det skulle vara möjligt för dessa två damer som verkligen har "attityd" på var sitt sätt, det vågade man ju inte tro!!!

På tal och salig Tildra och Lára så brukade min till arabvärlden utvandrade medryttare Eva hade ett knep för att alltid lätt hitta Lára i hagen även i mörker. (Det här var på den tiden då vi hade en STOR stoflock varav dessutom flera var svarta eller mörkt bruna hästar.) "Det är bara att titta efter Tildra så vet man att Lára aldrig står mer än ett par meter bort!" Och Tildra var ju med sin ljust gråblacka färg ganska lätt att urskilja även inne i skogen i mörkret!

När Eva kommer hem till Luleå i februari nästa år blir det kanske lite svårare... Dels är ju båda damerna svarta och därmed inte så lätta att få syn på i mörkret... och dessutom är de ju faktiskt VÄLDIGT lika! Ledtråden "Lára är den som står alldeles bredvid Yr!" skulle väl nästan vara som att säga till den som har svårt att skilja på höger och vänster:  "Höger fot är den där stortån sitter till vänster!" Och för den som möjligen inte är helt säker på saken kan jag avslöja att det är Lára som står till höger i filmen ovan - och alltså hon som frustar så belåtet, trots att det denna gång inte ens handlar om att bli riden!

Fyra timmar ren terapi!!!

I ett STRÅLANDE höstväder har jag idag fått fyra timmar ren terapi - och terapeuterna hette förståss Lára och Hamingja!!! Forskning har faktiskt visat att kronisk smärta kan lindras genom att man gör sådant som man tycker om! Endel av de smärtsignaler som inte kan lindras på annat sätt kan faktiskt hindras att nå fram till hjärnan när man gör något som man blir glad av! Och här handlade det alltså om totalt ca 650 kg smärtlindring!!!

Jag hade morgonfodringen idag och eftersom jag sovit dåligt hela veckan kändes det lite gruvsamt... men när jag bänt upp kroppen ur sängen och upptäckte att solen sken kände jag en sådan lyckokänsla: "Jag får åka till hästarna!!!" Och när hästarna såg mig dyka upp var den känslan definitivt ömsesidig - man är ju aldrig så välkommen som när man kommer med MAT!!!

Först tänkte jag bara låta Hamingja äta en första minifrukost medan jag borstade och sadlade, för att sedan låta henne äta resten inne i en box medan jag red Lára. Men så kom jag på att jag faktiskt lovat Malin att få rida Lára idag...! The Queen hade ju garanterat inte haft något emot två ridturer, något så ROLIGT som ridning kan hon ju aldrig få för mycket av!!! Men för min del var det ju ändå bättre att spara på krafterna.

Istället gick jag upp till Josefshallen och töjde bland mina ridkläder medan hästarna åt frukosten. Egentligen hade jag bara tänkt leta fram mina SUPERSKÖNA mamelucker från Ullmax och lite andra varmare kläder som börjar behövas nu (även om det just idag var en av de skönaste dagarna "den här sommaren".) Men när jag väl börjat blev jag så inspirerad att jag både rensade ut sommarridkläder som skulle tvättas och läggas undan för vintern samt gick igenom handskar, underställ och annat så att jag vet vad jag har när det blir kallare.

När jag sedan hämtade Hamingja i hagen stod hon och "sov frukost" i solen - det var nästan så hon såg lite yrvaken ut! Hon visade sedan VÄLDIGT tydligt att hon hade velat rida upp bakom bommen - hon har verkligen gillat all terrängridning vi ägnat oss åt där i sommar! Men med pågående älgjakt vågade jag inte, utan det fick bli bilvägen istället.

Eftersom Sylvia bara låter mig rida lite "på nåder" just nu och främst då på ridbanan hade jag inte tänkt försöka mig på något mer krävande töltarbete nu när jag ändå dristade mig till att rida ut. Tänkte bara använda tölt med lång hals som uppvärmning och nedvarvning för att i övrigt fokusera påskritt, trav och galopp. Men Hamingja såg ett tillfälle att återfalla till "Jag är JÄTTERÄDD så ställ INGA krav på mig-fånerier"... Det blev många "kast med liten ryttare" men samtidigt också intensivträning av "böj halsen och DRIV till dess hon skärper sig" så att min reaktion nästan kom reflexmässigt tillslut.

På detta sätt hann vi avverka hela vägen bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) innan vi var klara med "uppvärmningstölten". Men sedan blev det skritt, trav och galopp! I skritten ägnade vi oss något GRYMT svårt. Äsch, tänker ni kanske, hur svårt kan det vara med skritt?! Men då säger jag: "Skritt UTAN att titta åt vänster och UTAN att hamna på vänster sida av vägen" - ja, där ser ni vad jag (eller i alla fall Hamingja) menar! Vi hann med flera långa sådana skrittsträckor idag som samtidigt innebar nyttig träning av skritt med tygelkontakt.

Så här års oroar man sig ju alltid för jägarna och att man ska råka hamna i vägen för någon av deras kulor... men idag var det faktiskt bärplockarna som ställde till med problemen...! När vi passerat skoterklubben tänkte jag att vi skulle galoppera uppför backen och sedan vända hemåt igen. Hamingja gjorde också en JÄTTEFIN fattning av vänstergaloppen - som hon har lite svårare för. Men knappt halvvägs upp i galoppbacken stod en bil parkerad vid sidan av vägen - omgiven av vad som skulle visa sig vara ett gäng bärplockare. Och när lilla fröken upptäckte denna GRAVA avvikelse från det normala drog hon förstås i handbromsen...

Nåja, det är ju halva backen kvar, tänkte jag när vi passerat (och en av oss stirrat ut dem). En ny bil blev precis synlig uppe på backens krön och jag tänkte bara låta den passera innan vi skulle göra en ny galoppfattning. Men istället för att passera svänger bilen in till vägkanten och stannar ungefär mitt på vad som är kvar av galoppbacken... Jag försökte ändå hälsa vänligt när vi skrittade förbi det gäng som klivit ur bilen med stora hinkar och bärplockare i högsta hugg...

För att inte låta dessa allemansrättsutnyttjande landsmän förstöra allt för mycket för oss fortsatte vi ytterligare en sträcka längs vägen, till nästa uppförsbacke så att vi tillslut skulle få "galoppera ifred". Och nu blev det den lååååånga vänstergalopp som Hamingja behövde! Vid det här laget hade vi kommit längre bort längs vägen än någonsin tidigare. Och med tanke på hur länge sedan det var vi passerade "världens ände" måste vi vara i yttre rymden vi det här laget!

Jag börjar ju alltid hemvägen med att skritta på så långa tyglar som Hamingjas sinnesstämning tillåter. Eftersom det hela tiden handlar om att tänja gränserna för vad hon vågar och det tenderar att bli mer spännande ju längre ut i "det okända" vi tar oss har jag varit oerhört noga med att aldrig trigga hennes starka flyktinstinkt i onödan när vi "äntligen" vänder hemåt igen.

Men trots "bärplockarincidenterna" kändes hon riktigt avslappnad när vi åter skrittade hemåt. Så avslappnad att jag efter en stund faktiskt vågade mig på en galopp även på hemvägen! En trevlig "bieffekt" av att Sylvia tränat henne på slutet är att övergångarna till trav fungerar så mycket bättre nu - även på rakt spår! Och t o m nu, när vi var på hemväg, hade hon tid att välja trav istället för tölt! Och VILKEN TRAV sedan - det var värsta, grymma tävlingstraven!!!

Istället för att bara rida några steg trav som förberedelse för galoppfattningen passade jag på att njuta av det ENORMA "trycket" från hennes bakben när hon med en fantastiskt fin bärighet nästan skickade mig ur sadeln i varje steg! Hade det inte varit för att det är så GRYMT jobbigt att rida den där traven så hade jag nog travat fortfarande!!! Men tillslut blev jag ändå "tvungen" att fatta galopp för att få övergå till en mer lättriden gångart!

Jag hade garderat mig lite genom att lägga "hemåtgaloppen" innan vi åter skulle passera de där suspekta "bärplockarbilarna" - tänkte att om jag tappade kontrollen över henne så skulle hon nog självmant sakta in när hon skulle passera dem. Men någon sådan "nödbroms" behövde aldrig utnyttjas utan överst i backen saktade hon snällt av när jag visslade - på trevligt "Lára-manér"!

Besöket i "yttre rymden" verkade ha gjort gott för lilla frökens självförtroende! För när vi nästan var hemma igen var vi tvungna att passera en grävskopa som stod i diket mitt emot jaktstugan och lastade jord på en lastbil. Det brukar INTE vara någon grävskopa där... men ändå nöjde sig Hamingja med att titta lite extra på den när vi skrittade förbi! Duktiga tjejen!!!

Vid det laget hade Litlamin börjat höra ljudet från Hamingjas hovar, så hennes längtansfulla gnäggningar följde oss sedan den sista biten hem. Och jag konstaterade att det tar drygt 1,5 timme att rida till yttre rymden och tillbaka - om man både galopperar, rider "Hamingjatrav" och tar långa skrittpauser där emellan. 

Lára luras - och jag "luras tillbaka"!

Regnet VRÄKTE ner när jag och Lára red ut eftermiddag... men vem hade tid att bry sig om sådana små detaljer?! Och när vi kom tillbaka till stallet hade solen precis tittat fram - så vi passade på att ta denna "selfie" i stalldörren. Och även om man är blöt som en dränkt katt blir man GLAD av att rida en lycko-Lára!!! F ö har The Queen och jag börjat förbereda oss inför söndagens internationella event: "Dress black against racism". Inte för att det blir stor skillnad för någon av oss... men Lára överväger att t o m byta till svart träns på söndag.

Vi red bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) och fokuserade f f a på tölt med längd på hals/överlinje. Hon är lite lurig när man böjer hennes hals till vänster och vrider gärna sitt huvud så att man visserligen ser vänster ögas ögonvrå, men inte något av vänster näsborre... För att få henne att böja sig mer "ärligt" brukar jag därför "luras tillbaka" genom att använda ledande tygeltag på vänstersidan. Att på det sättet "tar med henne" åt vänster verkar vara det effektivaste sättet att komma åt hennes "fusk".

Ett par galopper hann vi med också - och f f a red vi förstås höger galopp eftersom hon i dagsläget verkar föredra vänster. (Oftast har ju hästarna en galopp de föredrar, men Lára är oerhört ombytlig och "favoritgaloppen" kan ibland variera mellan ett ridpass och nästa... eller t o m inom samma ridpass! Men just nu verkar alltså vänster vara favoriten.

Det bästa i hennes fall är att börja med den galopp hon väljer mindre gärna för tillfället (vilket alltså inte alltid är så lätt att veta i förväg). För hon tycker ju att det är så ROLIGT att galoppera och när hon väl har fått göra det en gång under ridpasset finns risken att hon blir så ivrig att hon skyndar sig att fatta galopp igen innan man hunnit ge ny galoppskänkel - och då blir det ju den galopp hon själv helst väljer.

Denna HÄRLIGA häst har verkligen lärt mig OERHÖRT mycket rent ridtekniskt - men också endel "knep och  knåp"!!! När vi kom tillbaka till gården möttes vi av ett väldigt gnäggande. Det var Litlamin och Yr som från var sin hagen "sjöng ut" om att de var för sig var den mest ensamma häst i HELA världen...! För vad hjälper väl det att de båda hade ett gäng andra hästar inom synhåll, när ingen av dessa var "deras hästar". D v s Yr saknade Lára och Litlamin både Hremsa (som tävlar i Gällivare i helgen) och Hamingja (som jag redan ridit och som därför stod inne i stallet och torkade.)

När Hamingja fått komma ut i hagen igen - till Litlamins STORA glädje - ville jag fota Hami i hennes snygga "Burberry-trenchcoat"... Men det var som vanligt lättare sagt än gjort eftersom Litlamin nästan hela tiden såg till att befinna sig mellan mig och Hamingja. Litla visar SÅ tydligt med hela sitt kroppspråk att hon vill vara i centrum av all uppmärksamhet!!! Det måste vara något hon ärvt från Démantur... för inte kan hon väl ha fått det från ödmjuka Lára?!!...hm... ;-)

Med Hamingja hade jag innan dess satsat på ytterligare ett träningspass på ridbanan, utifrån samma upplägg som igår (och under helgens Atlikurs). Fast när jag idag efter uppvärmningen övergick till "själva arbetet" med samling i arbetstempo tölt började jag till skillnad mot igår i höger varv. Och jag tyckte att det fungerade betydligt bättre när vi "tog tag i" detta varv innan vare sig häst eller matte hunnit bli så trötta.

Och när vi sedan bytte till vänster varv fungerade det - trots viss trötthet hos oss båda - riktigt bra att bibehålla bärigheten i tölten genom att bromsa upp ytterbogen och flytta ut bakdelen några steg i varje hörn. Tyckte väl inte att jag fick till drivningen med sätet riktigt lika bra som i helgen... men i alla fall lyckades jag rätt bra med att hålla tyglarna ganska långa och verkligen ge lösa tyglar så länge hon behöll längden på halsen. Bara att träna vidare - i takt med att både Hamingja och jag blir starkare ska vi väl förhoppningsvis fixa detta bättre och bättre?!

Svettigt värre!!!

Hamingja och jag efter sista lektionen i söndags. 

Efter ett REJÄLT kroppsligt haveri klarade jag igår att ta mig igenom en dag på jobbet och idag var det ännu bättre - nu orkade jag åka till stallet också!!! Med tre vilodagar efter kursen var det hög tid att ta ett pass på ridbanan för att repetera vad vi fick träna på/börja jobba på vår "läxa"!!! När jag hämtade Hamingja i hagen konstaterade jag att det såg ut som om hon mest ägnat sig åt att odla vinterpäls sedan kursen - hon så verkligen REJÄLT lurvig ut... 

När vi skrittade in på ridbanan såg jag lillebror Hektor i hagen där ovanför och sa till Hamingja att "Det är nästan så att man skulle kunna tro att ni två är tvillingar...!" När Hremsa strax efteråt kom fram till staketet blev jag för en sekund iskall... Hade Sylvia låtit flockarna byta plats och jag råkat hämta in Hamingjas dubbelgångare i vallackflocken? Vilken häst satt jag på egentligen?????!!!! Men nästa sekund kunde jag ändå konstatera att jag trots allt satt på min egen häst! Sylvia hade uppenbarligen skapat en liten "blandflock" med Hektor och Hremsa - antagligen för att förbereda dem på att gå i samma hage vid tävlingen i Gällivare i helgen. (När Olivia ska göra tävlingsdebut - med fina Hremsa!!!)

Med målsättningen att åstadkomma vad Atli kallar: "Ett så´na här prefekt ridpass bara!" började jag med att redan i stillastående böja Hamingjas hals och uppmana henne att sträcka ut nosen ända ner i backen. När vi skrittade in på en volt för att göra samma sak var hon så avslappnad och började direkt att frusta! Övergick till trav på volt då jag fortsatte att uppmana henne att sträcka halsen och när vi avslutningsvis gjorde samma sak i tölt upptäckte jag att hon redan blivit blöt av svett på halsen. Ändå var det bara 13 grader ute - det är nästan så jag skulle behöva klippa henne mer än bara hals och bogar...!

Vi repeterade skritt-halt-rygga-skritt-halt-rygga-samlad skritt... där jag verkligen försökte fokusera på att ge lösa tyglar med mjuk hand samtidigt som min rumpa och skänklarna jobbade för att samla henne. Gjorde först övergång till tölt i vänster varv och jag tyckte det gick riktigt, riktigt bra!!! När vi efter en längre skrittpaus gjorde samma sak i höger varv - som jag tyckte gick bäst i helgen - kändes det svårare... Dels ville hon bli väl låg i formen, trots att jag försökte höja upp henne m h a ÄNNU mer drivning. Och dels ville hon då och då "skicka högerbogen all världens väg" för att kunna fuska med vänster bak... 

När vi sedan varvat ner grundligt i trav resp tölt och återvände till stallet upptäckte jag att hon var vitskummig av svett på undersidan av halsen. Kanske berodde problemen i högervarvet på att hon redan hunnit bli så trött?! Hade jag börjat i höger varv hade det kanske varit tvärt om...?! När jag funderat på saken tror jag i alla fall att bästa sättet att lösa problemen hade varit att tillföra mer energi.  Ett par smackningar innebär ju alltid en nära döden-upplevelse för fåniga fröken, men när hon mot förmodan ändå överlevt och jag återtagit kontrollen brukar det kännas som "dubbelt så många bakben"!!!

Vi får lägga in lite fler nära döden-upplevelser när vi tränar i morgon! Och om hon blir lika jättesvettig då också är det nog dags att överväga en utvidgad klippning...! I morgon planerar jag att rida Lára också. Vågade inte utsätta kroppen för två ridpass redan idag, men "klåååån´i marron!!!" som man säger i Västerbotten! Nu blev det bara lite mys med Lára i hagen - vilket hon faktiskt verkade uppskatta. Dock hade hon velat att jag serverat henne och Yr ett mellanmål också - att bara göra i ordning hö för dem till kvällen tyckte hon var ganska sniket av mig...!

ALLT ljus ska vara på Lára!!!

Som uppmärksamma bloggläsare redan räknat ut dök Johan upp och fotade när jag red min sista lektion på kursen i söndags. Bilden ovan är från stallet, efter lektionen. Jag har precis tränsat av och sköljer Hamingjas bett och bakom Hamingja skymtar en inte helt belåten Lára som tycker att Hamngja för stunden får alldeles för mycket uppmärksamhet.  För självklart ska ju hon - The Queen of Mariebäck - ha ALL uppmärksamhet! Vem bryr sig om pöbeln, liksom?!

Men det faktum att Lára står i boxen var faktiskt för att hon och jag tidigare varit ute på ett riktigt bra träningspass med massor av tölt med trevlig längd på halsen! För att undvika att hamna i någon älgjägares skottlinje höll vi oss längs bilvägen, precis som igår. Men idag red vi åt motsatt håll, bort till sjön.

Lára var lika positiv och glad som vanligt och när nu den mest extrema euforin över att åter få vara ute på ridtur lagt sig är också hennes vanliga, härliga lyhördhet tillbaka! När inte 110 % av hennes uppmärksamhet behöver ägnas åt att ta in allt roligt hon kunde se omkring sig fanns det åter tid att lyssna på mattes önskemål, även om annat än valet av gångart. Redan i skritten valde hon själv att sträcka ut ordentligt och frustande ta låååånga, avslappnade kliv.

Och när jag i tölten bad om längre hals och mer ryggaktivitet så fick jag genast detta - samtidigt som frustningarna varvades med hennes små "grymtningar" som kommer när det börjar handla om styrketräning. Så vi lyxade på och red massor av tölt - men uppdelat i intervaller med skrittpaus emellan för att hon inte skulle dra på sig för mycket mjölksyra. Hon har ju ändå vilat ganska länge och jag har fått lära mig att intervaller är det mest effektiva oavsett om man tränar upp kondition eller styrka.

Tillbaka i stallet var hon inte bara JÄTTENÖJD utan också REJÄLT svettig. Och eftersom det duggregnade ute fick hon därför stå inne i en box för att torka upp medan jag red lektion på Hamingja. Lára är en häst som svettas mycket vid ridning och jag misstänker att det är orsaken till att hon periodvis kliar sin svans. Kliandet har kunnat dyka upp oavsett årstid - så det verkar inte alls kopplat till om det finns insekter eller inte - och upphörde när jag börjat ge henne magnesiumtillskott.

Jag läste nämligen att brist på magnesium (vilket kan uppstå bl a vid kraftig svettning) yttrar sig bl a som klåda. Men brist kan även ge en allmän känslighet i huden och därför ett obehag vid beröring. Och förutom att hon inte kliat svansen så länge hon fått magnesium så verkar hon inte heller lika kittlig när man borstar henne. Kanske har även detta obehag minskat?!

Så där ja: en bild på The Queen och ordningen på bloggen i alla fall tillfälligt återställd!!!

"Skitkropp bortskänkes!!!"

"BLÄÄÄÄÄ för smärtan av värsta sort...!"

Att rida "tre hästar" - d v s två träningspass på Hamingja och ett på Lára både lördag och söndag var förstås att handla i övermod när det gäller den här skröpliga kroppen jag måste dras med... Men jag lät mig dras med i euforin över att jag har så FINA hästar och kunde helt enkelt inte låta bli!!! I natt slog det dock tillbaka... "And right here is where you start paying - in PAIN...!!!" (Parafras på inledningsrepliken i den klassiska TV-serien Fame.)

Som tur är var det LÄNGE sedan jag hade så KOPIÖST ont som i natt - när inte bara madrassen känns som stenhård betong att ligga på utan även att det superlätta täcket "trycker så hårt" att jag inte kunde ha det över mig... :-(  Men jag har ju haft sådana nätter många gånger förr - helt UTAN att först ha fått några så här FANTASTISKA ridupplevelser "för besväret"... Och som sagt var det ju faktiskt ett bra tag sedan det sist blev så här illa. Dessutom är det snart dags för en "resa till värmen" och då brukar jag alltid må bättre!