Vad är väl en fredag eftermiddag i stallet...?

Hamingja ville äta ute idag - det är ju fredag!!!

Vad är väl en eftermiddag i stallet...? Den kan ju vara alldeles dötrist och urtråkig och... ALLDELES UNDERBAR!!! Jag slutade tidigt och kom till Mariebäck medan hästarna fortfarande hade kvar lite av sitt lunchhö. Men Hamingja verkade laddad för ridning,  för när jag kom in i hagen lämnade hon sitt hö och kom till mig istället - pluspoäng!!!

Det fick bli ett kortare träningspass på ridbanan - kvalitet framför kvantitet - eftersom jag fortfarande känner av bihåleinflammationen och därför inte vill anstränga mig så mycket. Och jag fick faktiskt uppleva en kort sekvens tölt med samma härliga känsla av ökad bärighet som vid höjdpunkterna under kursen förra helgen! Det var direkt efter en riktigt lyckad övergång till tölt och även om jag inte lyckades bibehålla känslan mer än i några steg så var det ju en härlig påminnelse om vad som finns att jobba för! Hon är verkligen ett fantastiskt lyckopiller, min fina häst!!!

Nu ska jag vila resten av kvällen och ladda batterierna inför morgondagen då Johan och jag ska åka med en bussresa till Kiruna och Ice hotel i Jukkasjärvi! Vi bodde i Kiruna mellan 1997 och 2000 - och Reykur hade jag i ett stall i Laxforsen strax utanför Jukkasjärvi. Nu är det ganska många år sedan vi var tillbaka senast så det ska verkligen bli kul att återse våra gamla hemtrakter! Och Ice Hotel har ju dessutom en helt ny skepnad för varje år, så det är ALLTID en fantastisk upplevelse!

"JAAAA - där kliar det skönt!!!"

Hamingjas hovslagarpose! 

Jag tycker alltid det ser ut som att hon tänker "Jaaaa,  där kliar det skönt! ...och så lite till höger...!!!"

Vi hade egentligen bokat "date" med hovslagaren redan för några veckor sedan, när jag upptäckt att det var VÄLDIGT länge sedan hon skoddes sist. Kände mig som en riktigt dålig hästägare som varit så slarvig...:-O

Men när hovslagaren då dök upp konstaterade han snabbt att hovarna vuxit så lite sedan sist att det faktiskt vore bättre att vänta ett tag till. Man vill ju helst undvika att de nya sömhålen hamnar för nära de gamla, eftersom det försvagar hoven... Och skorna satt dessutom hur bra som helst, inte minsta "plingande" hördes när hon gick över cementgolvet. Det plingade inget från lösa skor idag heller, men nu hade de i alla fall vuxit tillräckligt för att det skulle vara läge att sko om.

Hamingja har haft tre välförtjänta vilodagar efter Atlikursen - vilket säkert var bra för hennes muskler som fick jobba ordentligt under helgen! Jag brukar normalt inte vänta riktigt så länge efter en kurs innan jag på egen hand repeterar övningarna från kursen. Men min ytterst välvårdade influensa är nu inne på sin fjärde vecka, då temat verkar vara "fokusera på bihålorna" så därför har jag väntat.

Av den anledningen hade det säkert varit bäst att inte rida idag heller, men det kändes verkligen som hög tid att repetera medan jag fortfarande hade känslan från kursen i färskt minne. Och med tanke på hur oerhört långtråkigt Hamingja tycker det är att behöva stå inne i stallet vore det väldigt onödigt om hon dessutom hade en massa överskottsenergi... Betydligt bättre om hon istället var lite lagom trött efter ett träningspass!

Alltså satsade jag på ett träningspass på ridbanan, vilket inleddes med en grundlig uppvärmning under 20 minuter, i skritt, tölt resp trav med låååång hals, omväxlande på volt och ute längs spåret. Och när Hamingja började frusta var det nästan så att hon aldrig slutade! Ett riktigt, riktigt bra utgångsläge inför den fortsatta träningen m a o!

För "själva arbetet" som Atli brukar säga om träningspassens mest ansträngande fas,  var min plan att i första hand försöka aktivera hennes bakben i mer samling och bärighet UTAN att min överambitiösa häst började korta upp nacken och bli spänd. Återgick därför till skritt på volt med en tygellängd som bara var aningen kortare än under uppvärmningen och flyttade undan för innerskänkeln. När jag dessutom nuddade hennes bakdel med pisken kom det INTE någon katapultreaktion (det var dock i det mer odramatiska vänstervarvet men ändå ovanligt) utan bara mer energi och trevlig bärighet med längd på halsen!

Gjorde en övergång till tölt från detta läge medan vi låg kvar på vänstervolten och "fick med oss" den trevliga känslan! Varvade sedan sådana sekvenser med micropauser i skritt då hon fick hellånga tyglar - det senaste Atliknepet för att hela tiden stämma av att hon inte börjat stressa upp sig. I o m den trevliga känslan övergick jag till att låta henne tölta längs spåret, men fortsatte att då och då nyttja volten igen för att "hämta tillbaka bakbenen" och därmed också bärigheten.

När vi gjorde samma sak i höger varv blev hon som vanligt lite mer uppstressad och ville korta upp nacken, så jag höll sekvenserna i samlad skritt ganska korta för att göra övergången till tölt innan hon hunnit jaga upp sig så mycket. Efter en stund hittade vi också tillbaka till den långa halsen även i detta varv! Att "hämta tillbaka" bakben och bärighet i tölt på volt istället för via samlad skritt visade sig vara ett vinnande koncept i högervarvet! Samtidigt som våra micropauser på hellånga tyglar visade att jag inte pressade henne för mycket.

Från en sekvens i högervarvet, med riktigt härlig Atlikurs-känsla, lät jag henne sträcka ut och börja varva ner i tölt på volt följt av trav i höger varv, först på volt och sedan längs spåret. Hon kändes så avslappnad och fin att jag sedan blev väldigt förvånad när hon inte verkade intresserad av att trava i vänster varv... Efter ett antal försök blev det i alla fall trav ändå - men då i värsta racerfarten så vi fick stanna på volten för att i alla fall bromsa upp henne lite grand. Det kändes ju inte som den optimala avslutningen på vår nedvarvningsfas...! Men vi klarade ändå senaste Atlitestet på avslappning, när jag gjorde halt och gav hellånga tyglar och Hamingja direkt sträckte ut halsen framåt, nedåt och stod så helt avslappnat!

Lagom till att hon ätit sitt kraftfoder, med BoT både i form av täcke och hasskydd, dök hovslagaren upp och tog sig an hennes hovar. Hamingja stod "som ett ljus" - i alla fall NÄSTAN hela tiden! Och som ni ser av bilden ovan gick det inte direkt någon nöd på henne!

Jag får se - och uppleva - facit!!!

Motljusbild på Atli och Hamingja

På Atlikursens tredje och sista dag bjöd vädret på strålande solsken och 5 minusgrader - rena "vårvinter i fjällen-vädret" alltså!!! När det var dags för min och Hamingjas första lektion för dagen fick jag värma upp henne enligt den vanliga rutinen för att sedan lämna över tyglarna till Atli för att han skulle få "känna på" henne.

Det är verkligen nyttigt att ibland få se sin häst ridas av någon annan! Ridning handlar ju i väldigt stor utsträckning om känsla. "Ett ständigt sökande efter en känsla som man inte vet vad den innebär förrän man fått uppleva den!" som en instruktör sa. När man får uppleva små "glimtar" av denna känsla gäller det att försöka memorera hur det kändes - för att man nästa gång ska veta när man hittat rätt. Och får man dessutom tillfälle att se hur det ser ut när det "känns rätt" så blir det lättare att förstå vad det är man letar efter! Och med en sådan mästare som Atli i sadeln kan man ju verkligen säga att man får se "facit"!!!

Och om det var ren njutning att se min fina häst med Atli i sadeln så var det ändå inget emot att sedan själv få sitta upp i sadeln och få uppleva den fantastiska ridkänslan efter hennes "Nära Atli-upplevelse"!!! Han hade verkligen startat igång hennes "turbomotor" så att det kändes som att hon hade hur många bakben som helst! Och som den extremt ambitiösa häst hon är började hon ladda för samling så snart jag landat i sadeln, så den initiala känslan var ganska spänd. Men när jag efter Atlis instruktioner kramat ett par gånger på tyglarna som signal på att hon skulle slappna av och sänka halsen följt av snabba och stora eftergifter när hon gjorde detta blev känslan verkligen HELT MAGISK!!! 

För hon bar verkligen upp sig bakifrån, kom upp med bogarna samtidigt som hon var helt lösgjord i nacken och dansade fram utan att jag hade minsta gram i handen!!! WOW!!! Inte skadade det heller att Atli hela tiden påminde mig om sitsen (tidigare, när han red henne, visade han också en sekvens där han satt med lätt framåtvikt för att jag skulle få se vilken skillnad det blir när han sedan rätade på sig, flyttade sig vikt bakåt och därmed "red upp hästen framför sig"). 

Detta var verkligen njutridning på högsta nivå och helst hade jag ju velat sväva fram på detta vis hur länge som helst...! Så det var nog tur att Atli var på plats och kunde säga till mig att tillslut låta Hamingja sträcka ut och varva ner på volt. Hennes ambitiösa läggning gör att hon blir ganska uppjagad när hon får ta i ordentligt, så än en gång betonade han betydelsen av att hon verkligen får varva ner ORDENTLIGT efteråt. För att inte träningen ska skapa spänningar som ökas på mer och mer. 

Efter sedvanligt nedvarvning på volt, först i tölt på allt längre tyglar och sedan trav, avslutade jag med det effektiva knep Atli lärt mig i helgen: att göra halt och be henne sträcka ut framåt nedåt till dess hon slappnat av med mulen nästan i backen. När vi testade detta för första gången i fredags tog det ganska lång stund innan hon hade ro att stå med huvudet nere vid marken. Men för varje gång har det gått snabbare och snabbare och nu var det verkligen en tydlig "off knapp" för henne! 

Johan var inte på plats något i helgen, men jag fick ändå ett par bilder på mig och Hamingja tack vare en av de andra kursdeltagarna! 

När det sedan var dags för vår femte och sista lektion för i helgen var vi ganska möra både Hamingja och jag. Atli uppmanade mig att först värma upp som vanligt och sedan fick jag förbereda tölt genom att göra halt och rygga (där han påpekade att jag måste bli ÄNNU snabbare när jag belönar henne med eftergifter). Vi fick rulla på i tölt i båda varven och alldeles på slutet hittade vi tillbaka till något som i alla fall liknade känslan från förmiddagen. 

När Hamingja fått varva ner och jag också hunnit reflektera lite över min ridning konstaterade jag att det varit lite för mycket "mesridning"... Jag har under åren fått jobba så oerhört mycket med att få Hamingja att slappna av och lugna ner sig att jag blivit lite rädd för att stressa upp henne och därför inte riktigt vågar sätta press på henne på samma sätt som Atli gjorde. När jag nu tog upp det med honom sa han att det är något jag behöver göra med tiden.  "Men det är något du behöver ta successivt, i din egen takt, så att du hela tiden känner dig trygg! Hon blir visserligen väldigt lätt stressad när pressen ökar - men det är ingen fara så länge du alltid ser till att hon är helt avslappnad igen innan du sitter av!" 

Han konstaterade också att Hamingja hela tiden utvecklas och blir allt starkare. Och när han red henne tidigare idag kunde han konstatera att hon nu har uppnått den styrka som behövs för att hon verkligen ska kunna bära upp sig i tölten! Bara att träna vidare alltså - och successivt komma ifrån den här "mesridningen"!!! 

"Mera e-nergi!!!"

Idag konstaterade Atli: "Du är visserligen bra på att rida henne med låååång hals, men det behövs mer e-nergi!!!" (Han uttalar alltid ordet just så, med ett långt e i början och g:et på slutet som ett g och inte ett sch-ljud!) Jag har ju också känt på slutet när jag ridit att det varit för energifattigt i tölten och försökt öka drivningen men utan att riktigt komma till rätta med problemet...

Atli uppmanade mig nu att tillföra energi (e-nergi alltså!) genom att lägga till pisken på inner bak, först i skritt och sedan i tölt. Och då avslöjades vad jag gjort för fel när jag tränat själv. F f a i tölten blev det - förståss - "Hamingja-katapulter" som resultat av pisk som nuddar rumpan (eller att hon tror att pisken kommer att nudda henne) men när Atli såg att min reflex då var att bromsa för att återfå kontrollen fick jag veta att det var där felet låg. "Det är därför du tappar e-nergin! När hon blir spänd och kastar sig iväg så där så ska du INTE bromsa utan lösgöra! 

Definitivt BETYDLIGT lättare sagt än gjort - ifall ni frågar mig!!! Men  några gånger lyckades jag faktiskt med detta och då blev det en en riktigt härlig töltkänsla där bogarna verkligen var uppe och rörelserna luftiga! Det var medan vi fortfarande red vänster varv. I höger varv har hon alltid haft betydligt lättare för att bli spänd och då försöka springa ifrån det som är jobbigt. Så blev det förståss nu också, samtidigt som jag kände att jag själv hamnade mer och mer i framvikt - inte en bra kombination... 

Tillslut kände jag att jag behövde göra halt och "landa" ordentligt i sadeln igen innan jag på nytt försökte mig på tölten. Då gick det också lite bättre - även om det aldrig blev vare sig lika mycket energi eller lösgjordhet för att känslan skulle bli lika bra som i vänstervarvet. Definitivt något vi behöver jobba på alltså! 

Jobba fick jag också göra när det var dags för nedvarvning... "Nu har du krävt lite mer, vilket har gjort henne stressad, så nu är det EXTRA viktigt att hon verkligen får varva ner och slappna av ordentligt!"  konstaterade Atli när Hamingja och jag sladdade runt på volten i racertrav. Han uppmanade mig att ta varje chans att ge henne längre tyglar, för att uppmuntra henne att sträcka ut framåt-nedåt och därmed  slappna av. Än en gång något som var lättare sagt än gjort - jag ville hellre bromsa först och sedan ge mer tygel... Men när jag tillslut ändå vågade börja länga tyglarna kom även den önskade effekten när hon började slappna av, vila mer i steget och sträcka ut sig framåt-nedåt. Den där Atli vet ju ALLTID vad han talar om!!!

När det var dags för lektion nr två för dagen fick jag fortsätta ungefär som på morgonen. Men jag fick dessutom instruktionen att då och då under töltträningen lägga in micropauser i skritt då hon verkligen skulle sträcka ut framåt-nedåt, för att stämma av att träningen inte gör henne mer och mer stressad och spänd. 

Dessutom påpekade han vikten av att alltid återgå till grunden: att länga halsen vid stillastående. "Du ger signal för att hon ska sänka halsen och om hon öppnar upp ganaschen och verkligen sträcker sig FRAMÅT nedåt ger du snabbt en stor eftergift - men om hon istället försöker krypa under bettet avbryter du genom att höja händerna innan du ger ny signal om att sänka halsen." 

Atli konstaterade också än en gång att Hamingja inledningsvis arbetar i en trevlig form med lååång hals. Men att hon sedan kortar upp sig för mycket, blir spänd och lite för hög i formen när vi börjar samla. Jag måste alltså fokusera mer på halsens längd, först i samlade skritten och sedan i övergången till tölt och den efterföljande tölten. Ingen brist på saker att träna på framöver heller m a o!

Begravning och Atli-kurs

Idag tog vi ett sorgligt men väldigt fint farväl av Yvonne, matte till Gabriel och Agita... 

Efter begravning och minnesstund i Kyrkbyn åkte jag Mariebäck - där vi i helgen har årets första träning för Atli. Den första lektionen på kurshelgen handlade som vanligt främst om en avstämning av var vi befinner oss just nu träningsmässigt. Jag hade berättat för Atli att jag varit igång och tränat hela vintern - främst med fokus på sitsen i tölt - men att de senaste tre veckorna inneburit vila för Hamingja p g a min influensa. "Så hon är ganska speedad och ofokuserad..." konstaterade jag. Vilket också blev väldigt tydligt när jag började rida och lilla fröken såg spöken och monster både här och där och därför inte riktigt hade tid att bry sig om vad matte ville...

Det är lika fascinerande varje gång vi får träna för Atli, med vilken precision han undervisar! När han sett oss värma upp i de olika gångarterna riktar han in sig på vad vi i första hand behöver fokusera på just för tillfället. Oftast känns det först som att han bara "petar" i en liten detalj i ridningen - men resultatet är alltid VÄLDIGT tydligt!!!

Denna dag gjorde han mig uppmärksam på att jag inte var tillräckligt kvick i eftergifterna när jag ber Hamingja länga halsen. "Du måste vara SNABB att belöna så snart hon tänker rätt!!! Påminn om formen genom att krama en gång på resp tygel och sedan mjukna och ge mer tygel direkt när hon vill länga halsen! Är du inte tillräckligt snabb kommer hon bara att "krulla ihop" halsen - men vi vill ha den lååååång!"

Han har ju så många gånger påpekat att "den som är bäst på att belöna är den som kommer att ha störst framgång med att träna hästar!" Och det blev också en VÄLDIGT tydlig effekt på Hamingja när jag nu försökte vara riktigt kvick och direkt efter en snabb kramning på resp tygel vara beredd att ge mer tygel - då kom det en trevlig längd på halsen direkt! 

Men lilla fröken var ju som sagt ganska ofokuserad och stressade på endel mellan varven... Atli uppmanade mig att be henne flytta bakdelen varje gång hon började spana efter monster, för att på det sättet få henne att flytta fokus tillbaka till mig igen. Den ofrivilliga viloperioden nu innan kursen kändes verkligen inte som någon optimal uppladdning... Eller också var den precis det! För detta var ju verkligen inte första men knappast heller sista gången lilla fröken hamnade i "escape-mood" så det var ju faktiskt väldigt bra att få tips av Atli om hur jag ska hantera dessa reaktioner!

När Atli sedan tyckte att det var dags för oss att börja varva ner gick det hyfsat bra i tölt på volt. Men när vi sedan övergick till trav gick det åter undan så att vi nästan sladdade runt på volten... Lite lägre tempo blev det i alla fall till slut även om hon aldrig riktigt lugnade ner sig som man skulle ha önskat. Som avslutning fick jag därför göra halt och Atli ställde sig bredvid, tog över tyglarna och gav signal att hon skulle sänka halsen. 

Det fick han jobba med ett bra tag, för Hamingja sänkte bara halsen ytterst lite för att sedan snabbt köra upp huvudet som en giraff och spana runt efter monster... Men Atli gav sig förståss inte och tillslut slappnade Hamingja av och sträckte halsen framåt, nedåt så att mulen nästan tog i backen samtidigt som hon frustade. "NU har du en avslappnad häst, så nu kan du sitta av!" konstaterade Atli.  

Hängt med Hamingja!

Hänger med Hamingja!!!

Efter tre veckors vila p g a min influensa har Hamingja förstås samlat på sig en hel del överskottsenergi...! Men under gårdagens ridpass fick hon i alla fall "bränna ur systemet" lite,  vilket förhoppningsvis innebär att hon kommer att ha lättare att fokusera under träningarna för Atli nu till helgen. För min del blev däremot gårdagen lite väl ansträngande... Till skillnad mot min häst behöver jag spara på krutet inför helgen och inte tvärt om, så därför fick det bli bara ett kort ridpass idag. 

För att optimera träningen red jag på banan med fokus på att korsa med inner bak - först en lång stund i skritt och sedan samma sak i uppvärmningstölt med låååång hals. Avslutningsvis testade jag även "travknapparna" som visade sig fungera klockrent i båda varven! Efter en stunds travarbete på volt var det något som skrämde Hamingja så att hon satte av i galopp över ridbanan. Jag hade inte stängt grinden, men som tur var kunde jag få stopp på henne innan hon lämnade ridbanan. 

Efter det blev ju prio ett att få henne lugn igen med den övning som är allra effektivast på lilla fröken: att flytta ut bakdelen i skritt på volt. Det är riktigt så att jag kan känna henne dra en STOR suck av lättnad när jag styr in på volten och hon snabbt inser: "Nu vet jag vad jag förväntas göra - och det här KAN jag!!!" Och det dröjde inte länge innan hon var tillräckligt avslappnad för att åter göra klockrena travövergångar! 

Hamingjas starka flyktreflexer lär ju aldrig försvinna,  men det är ett STORT steg framåt att hon börjar lita tillräckligt på mig för att slappna av igen efter att något skrämt henne! Att det inte alltid behöver vara så att resten av dagen är förstörd. Och att hon t o m kan bli tillräckligt avslappnad för att kunna trava! (Vid minsta spänning väljer hon ju annars tölten.) Totalt blev det bara en halvtimmas träningspass för oss idag, vilket var alldeles tillräckligt för min del. Och det känns också som att Hamingjas förberedelser inför helgen ändå blev efter omständigheterna ganska bra! Nu laddar vi inför kursstart på fredag em!!!

Äääääääääntligen tillbaka i sadeln!!!

Årets influensa är verkligen INTE att leka med... jag har varit däckad i nästan tre veckor... I slutet av förra veckan kände jag mig lite bättre, så jag jobbade torsdag och fredag. Men sedan låg jag i helgen igen... Var VÄLDIGT tveksam till om jag verkligen skulle orka jobba igår, men jag tog mig igenom dagen i alla fall. Och idag orkade jag BÅDE jobba och RIDA!!!

Hamingja verkade också ha saknat ridningen, för hon var snabb att komma fram till mig i hagen och försökte nästan ta på sig grimman själv - i bästa Lára- och Litlaminstil!!! Sedan hann vi inte ens ut ur stallet innan hon började få vittring på monster - ganska väntan när överskottsenergin närmast bolmade ur öronen på henne... 

Ute på gården inträffade sedan en SHETTIS-CHOCK!!! (Visst kan ni se löpsedlarna framför er??!!) Shettisen Kippy har visserligen bott i Mariebäck större delen av Hamingjas liv och i många år gick han dessutom i stoflocken. Men nu var det EN ANNAN shettis som stod i en av hagarna på andra sidan stallet - ett skäckfärgat monster som kastade ondskefulla blickar mot stackars lilla Hamingja...! 

Efter att vi värmt upp på ridbanan med skritt och korsa bakbenen på volt och sedan samma sak i tölt red vi ut och Hamingja blev då tvungen att passera alldeles utanför hagen med skäckmonstret - där bara några tunna elband höll monstret på plats... Någon behövde verkligen få komma ut och "bränna ur systemet" m a o...!!! 

Därför blev det långa sekvenser töltträning längs bilvägen bort till korsningen vid sjön (världens ände). Först uppvärmningstölt med lååååång hals och sedan tölt i en lite högre form. Hela tiden såg jag till att "skapa en yttersida" genom att varva öppna åt höger resp vänster - för att aktivera bakdelen ordentligt. Framme i korsningen red vi in på ängen där de plogat upp för skogsmaskinerna. Längst in på vändplanen passade jag på att nyttja den stora ytan till att trava lite på volt i båda varven och känslan var så härlig att jag inte kunde låta bli att fortsätta trava hela vägen ut till bilvägen igen. 

Det är alltid rejält ansträngande att "hänga med" i Hamingjas stora trav och just därför hade jag egentligen bestämt mig för att INTE trava något idag när jag nätt och jämnt orkade rida tölt. Men så kunde jag alltså inte låta bli...! Men sedan fick det bli skritt en stor del av vägen tillbaka hem. Och vid det laget hade inte bara matte "bränt ur systemet" ordentligt utan även Hamingja - i alla fall tillräckligt för att hon skulle kunna skritta avslappnat på långa tyglar utan att förvandlas till spänd giraff. 

Tillbaka i stallet konstaterade jag att vi faktiskt varit ute en hel timme - inte direkt en "mjukstart" för krasslig matte...! Hamingja var visserligen inte mer trött än att det kunde bli ett litet drama i form av ny SHETTIS-CHOCK när hon skulle passera förbi hagen på tillbakavägen. Men väl i stallet verkade hon ändå ganska nöjd och harmonisk - i alla fall sedan matte TILLSLUT serverat kraftfodret! Och för min del fick det bli två koppar te som återhämtning innan det var dags att köra hem. Nu får jag bara hoppas att jag inte tog i för häftigt - för till helgen är det årets första Atlikurs så jag har verkligen INTE tid för någon mer influensa...!!!