"JAAAA - där kliar det skönt!!!"

Hamingjas hovslagarpose! 

Jag tycker alltid det ser ut som att hon tänker "Jaaaa,  där kliar det skönt! ...och så lite till höger...!!!"

Vi hade egentligen bokat "date" med hovslagaren redan för några veckor sedan, när jag upptäckt att det var VÄLDIGT länge sedan hon skoddes sist. Kände mig som en riktigt dålig hästägare som varit så slarvig...:-O

Men när hovslagaren då dök upp konstaterade han snabbt att hovarna vuxit så lite sedan sist att det faktiskt vore bättre att vänta ett tag till. Man vill ju helst undvika att de nya sömhålen hamnar för nära de gamla, eftersom det försvagar hoven... Och skorna satt dessutom hur bra som helst, inte minsta "plingande" hördes när hon gick över cementgolvet. Det plingade inget från lösa skor idag heller, men nu hade de i alla fall vuxit tillräckligt för att det skulle vara läge att sko om.

Hamingja har haft tre välförtjänta vilodagar efter Atlikursen - vilket säkert var bra för hennes muskler som fick jobba ordentligt under helgen! Jag brukar normalt inte vänta riktigt så länge efter en kurs innan jag på egen hand repeterar övningarna från kursen. Men min ytterst välvårdade influensa är nu inne på sin fjärde vecka, då temat verkar vara "fokusera på bihålorna" så därför har jag väntat.

Av den anledningen hade det säkert varit bäst att inte rida idag heller, men det kändes verkligen som hög tid att repetera medan jag fortfarande hade känslan från kursen i färskt minne. Och med tanke på hur oerhört långtråkigt Hamingja tycker det är att behöva stå inne i stallet vore det väldigt onödigt om hon dessutom hade en massa överskottsenergi... Betydligt bättre om hon istället var lite lagom trött efter ett träningspass!

Alltså satsade jag på ett träningspass på ridbanan, vilket inleddes med en grundlig uppvärmning under 20 minuter, i skritt, tölt resp trav med låååång hals, omväxlande på volt och ute längs spåret. Och när Hamingja började frusta var det nästan så att hon aldrig slutade! Ett riktigt, riktigt bra utgångsläge inför den fortsatta träningen m a o!

För "själva arbetet" som Atli brukar säga om träningspassens mest ansträngande fas,  var min plan att i första hand försöka aktivera hennes bakben i mer samling och bärighet UTAN att min överambitiösa häst började korta upp nacken och bli spänd. Återgick därför till skritt på volt med en tygellängd som bara var aningen kortare än under uppvärmningen och flyttade undan för innerskänkeln. När jag dessutom nuddade hennes bakdel med pisken kom det INTE någon katapultreaktion (det var dock i det mer odramatiska vänstervarvet men ändå ovanligt) utan bara mer energi och trevlig bärighet med längd på halsen!

Gjorde en övergång till tölt från detta läge medan vi låg kvar på vänstervolten och "fick med oss" den trevliga känslan! Varvade sedan sådana sekvenser med micropauser i skritt då hon fick hellånga tyglar - det senaste Atliknepet för att hela tiden stämma av att hon inte börjat stressa upp sig. I o m den trevliga känslan övergick jag till att låta henne tölta längs spåret, men fortsatte att då och då nyttja volten igen för att "hämta tillbaka bakbenen" och därmed också bärigheten.

När vi gjorde samma sak i höger varv blev hon som vanligt lite mer uppstressad och ville korta upp nacken, så jag höll sekvenserna i samlad skritt ganska korta för att göra övergången till tölt innan hon hunnit jaga upp sig så mycket. Efter en stund hittade vi också tillbaka till den långa halsen även i detta varv! Att "hämta tillbaka" bakben och bärighet i tölt på volt istället för via samlad skritt visade sig vara ett vinnande koncept i högervarvet! Samtidigt som våra micropauser på hellånga tyglar visade att jag inte pressade henne för mycket.

Från en sekvens i högervarvet, med riktigt härlig Atlikurs-känsla, lät jag henne sträcka ut och börja varva ner i tölt på volt följt av trav i höger varv, först på volt och sedan längs spåret. Hon kändes så avslappnad och fin att jag sedan blev väldigt förvånad när hon inte verkade intresserad av att trava i vänster varv... Efter ett antal försök blev det i alla fall trav ändå - men då i värsta racerfarten så vi fick stanna på volten för att i alla fall bromsa upp henne lite grand. Det kändes ju inte som den optimala avslutningen på vår nedvarvningsfas...! Men vi klarade ändå senaste Atlitestet på avslappning, när jag gjorde halt och gav hellånga tyglar och Hamingja direkt sträckte ut halsen framåt, nedåt och stod så helt avslappnat!

Lagom till att hon ätit sitt kraftfoder, med BoT både i form av täcke och hasskydd, dök hovslagaren upp och tog sig an hennes hovar. Hamingja stod "som ett ljus" - i alla fall NÄSTAN hela tiden! Och som ni ser av bilden ovan gick det inte direkt någon nöd på henne!