Jag får se - och uppleva - facit!!!

Motljusbild på Atli och Hamingja

På Atlikursens tredje och sista dag bjöd vädret på strålande solsken och 5 minusgrader - rena "vårvinter i fjällen-vädret" alltså!!! När det var dags för min och Hamingjas första lektion för dagen fick jag värma upp henne enligt den vanliga rutinen för att sedan lämna över tyglarna till Atli för att han skulle få "känna på" henne.

Det är verkligen nyttigt att ibland få se sin häst ridas av någon annan! Ridning handlar ju i väldigt stor utsträckning om känsla. "Ett ständigt sökande efter en känsla som man inte vet vad den innebär förrän man fått uppleva den!" som en instruktör sa. När man får uppleva små "glimtar" av denna känsla gäller det att försöka memorera hur det kändes - för att man nästa gång ska veta när man hittat rätt. Och får man dessutom tillfälle att se hur det ser ut när det "känns rätt" så blir det lättare att förstå vad det är man letar efter! Och med en sådan mästare som Atli i sadeln kan man ju verkligen säga att man får se "facit"!!!

Och om det var ren njutning att se min fina häst med Atli i sadeln så var det ändå inget emot att sedan själv få sitta upp i sadeln och få uppleva den fantastiska ridkänslan efter hennes "Nära Atli-upplevelse"!!! Han hade verkligen startat igång hennes "turbomotor" så att det kändes som att hon hade hur många bakben som helst! Och som den extremt ambitiösa häst hon är började hon ladda för samling så snart jag landat i sadeln, så den initiala känslan var ganska spänd. Men när jag efter Atlis instruktioner kramat ett par gånger på tyglarna som signal på att hon skulle slappna av och sänka halsen följt av snabba och stora eftergifter när hon gjorde detta blev känslan verkligen HELT MAGISK!!! 

För hon bar verkligen upp sig bakifrån, kom upp med bogarna samtidigt som hon var helt lösgjord i nacken och dansade fram utan att jag hade minsta gram i handen!!! WOW!!! Inte skadade det heller att Atli hela tiden påminde mig om sitsen (tidigare, när han red henne, visade han också en sekvens där han satt med lätt framåtvikt för att jag skulle få se vilken skillnad det blir när han sedan rätade på sig, flyttade sig vikt bakåt och därmed "red upp hästen framför sig"). 

Detta var verkligen njutridning på högsta nivå och helst hade jag ju velat sväva fram på detta vis hur länge som helst...! Så det var nog tur att Atli var på plats och kunde säga till mig att tillslut låta Hamingja sträcka ut och varva ner på volt. Hennes ambitiösa läggning gör att hon blir ganska uppjagad när hon får ta i ordentligt, så än en gång betonade han betydelsen av att hon verkligen får varva ner ORDENTLIGT efteråt. För att inte träningen ska skapa spänningar som ökas på mer och mer. 

Efter sedvanligt nedvarvning på volt, först i tölt på allt längre tyglar och sedan trav, avslutade jag med det effektiva knep Atli lärt mig i helgen: att göra halt och be henne sträcka ut framåt nedåt till dess hon slappnat av med mulen nästan i backen. När vi testade detta för första gången i fredags tog det ganska lång stund innan hon hade ro att stå med huvudet nere vid marken. Men för varje gång har det gått snabbare och snabbare och nu var det verkligen en tydlig "off knapp" för henne! 

Johan var inte på plats något i helgen, men jag fick ändå ett par bilder på mig och Hamingja tack vare en av de andra kursdeltagarna! 

När det sedan var dags för vår femte och sista lektion för i helgen var vi ganska möra både Hamingja och jag. Atli uppmanade mig att först värma upp som vanligt och sedan fick jag förbereda tölt genom att göra halt och rygga (där han påpekade att jag måste bli ÄNNU snabbare när jag belönar henne med eftergifter). Vi fick rulla på i tölt i båda varven och alldeles på slutet hittade vi tillbaka till något som i alla fall liknade känslan från förmiddagen. 

När Hamingja fått varva ner och jag också hunnit reflektera lite över min ridning konstaterade jag att det varit lite för mycket "mesridning"... Jag har under åren fått jobba så oerhört mycket med att få Hamingja att slappna av och lugna ner sig att jag blivit lite rädd för att stressa upp henne och därför inte riktigt vågar sätta press på henne på samma sätt som Atli gjorde. När jag nu tog upp det med honom sa han att det är något jag behöver göra med tiden.  "Men det är något du behöver ta successivt, i din egen takt, så att du hela tiden känner dig trygg! Hon blir visserligen väldigt lätt stressad när pressen ökar - men det är ingen fara så länge du alltid ser till att hon är helt avslappnad igen innan du sitter av!" 

Han konstaterade också att Hamingja hela tiden utvecklas och blir allt starkare. Och när han red henne tidigare idag kunde han konstatera att hon nu har uppnått den styrka som behövs för att hon verkligen ska kunna bära upp sig i tölten! Bara att träna vidare alltså - och successivt komma ifrån den här "mesridningen"!!!