Begravning och Atli-kurs

Idag tog vi ett sorgligt men väldigt fint farväl av Yvonne, matte till Gabriel och Agita... 

Efter begravning och minnesstund i Kyrkbyn åkte jag Mariebäck - där vi i helgen har årets första träning för Atli. Den första lektionen på kurshelgen handlade som vanligt främst om en avstämning av var vi befinner oss just nu träningsmässigt. Jag hade berättat för Atli att jag varit igång och tränat hela vintern - främst med fokus på sitsen i tölt - men att de senaste tre veckorna inneburit vila för Hamingja p g a min influensa. "Så hon är ganska speedad och ofokuserad..." konstaterade jag. Vilket också blev väldigt tydligt när jag började rida och lilla fröken såg spöken och monster både här och där och därför inte riktigt hade tid att bry sig om vad matte ville...

Det är lika fascinerande varje gång vi får träna för Atli, med vilken precision han undervisar! När han sett oss värma upp i de olika gångarterna riktar han in sig på vad vi i första hand behöver fokusera på just för tillfället. Oftast känns det först som att han bara "petar" i en liten detalj i ridningen - men resultatet är alltid VÄLDIGT tydligt!!!

Denna dag gjorde han mig uppmärksam på att jag inte var tillräckligt kvick i eftergifterna när jag ber Hamingja länga halsen. "Du måste vara SNABB att belöna så snart hon tänker rätt!!! Påminn om formen genom att krama en gång på resp tygel och sedan mjukna och ge mer tygel direkt när hon vill länga halsen! Är du inte tillräckligt snabb kommer hon bara att "krulla ihop" halsen - men vi vill ha den lååååång!"

Han har ju så många gånger påpekat att "den som är bäst på att belöna är den som kommer att ha störst framgång med att träna hästar!" Och det blev också en VÄLDIGT tydlig effekt på Hamingja när jag nu försökte vara riktigt kvick och direkt efter en snabb kramning på resp tygel vara beredd att ge mer tygel - då kom det en trevlig längd på halsen direkt! 

Men lilla fröken var ju som sagt ganska ofokuserad och stressade på endel mellan varven... Atli uppmanade mig att be henne flytta bakdelen varje gång hon började spana efter monster, för att på det sättet få henne att flytta fokus tillbaka till mig igen. Den ofrivilliga viloperioden nu innan kursen kändes verkligen inte som någon optimal uppladdning... Eller också var den precis det! För detta var ju verkligen inte första men knappast heller sista gången lilla fröken hamnade i "escape-mood" så det var ju faktiskt väldigt bra att få tips av Atli om hur jag ska hantera dessa reaktioner!

När Atli sedan tyckte att det var dags för oss att börja varva ner gick det hyfsat bra i tölt på volt. Men när vi sedan övergick till trav gick det åter undan så att vi nästan sladdade runt på volten... Lite lägre tempo blev det i alla fall till slut även om hon aldrig riktigt lugnade ner sig som man skulle ha önskat. Som avslutning fick jag därför göra halt och Atli ställde sig bredvid, tog över tyglarna och gav signal att hon skulle sänka halsen. 

Det fick han jobba med ett bra tag, för Hamingja sänkte bara halsen ytterst lite för att sedan snabbt köra upp huvudet som en giraff och spana runt efter monster... Men Atli gav sig förståss inte och tillslut slappnade Hamingja av och sträckte halsen framåt, nedåt så att mulen nästan tog i backen samtidigt som hon frustade. "NU har du en avslappnad häst, så nu kan du sitta av!" konstaterade Atli.