Solglasögon och snömule!

Man brukar prata om "mjölmule" när en häst har ljusare färg på mulen än i övrigt. Men idag hade Hamingja skaffat sig "snömule" - kanske som en hästmotsvarighet till lösögonfransar eller extensions?!!!

I det härliga "solglasögonvädret" satsade jag på en repris av gårdagen, genom att rida bort till korsningen vid sjön och nytta det fina underlaget på skogsbilvägen till mer galoppträning. Tyvärr var det idag några skotrar som cirklade runt kring korsningen, hoppade över plogvallarna och buskörde så att de levde om ordentligt, vilket gjorde Hamingja spänd och stressad...

Hon gjorde ändå klockrena galoppfattningar när jag varvade vänster, höger, vänster, höger - men i de efterföljande galoppsekvenserna var hon inte tillräckligt avspänd för att galoppera med någon större bärighet. Medan Hamingja och jag jobbade med detta anslöt en traktor till skotrarna, de stängde av motorerna och jag hoppades att detta skulle hjälpa Hamingja att slappna av lite mer.

Men en stund senare hördes plötsligt en kraftig knall - jag tror det var från traktormotorn - och Hamingja, som precis gjort en av sina fina galoppfattningar, blev ju jätterädd... Jag fick ändå stopp på henne ganska snart, men sedan var det ju svårt för henne att slappna av... Hästar brukar alltid lägga in en extra växel när man vänder hemåt, men nu var skotrarna vid korsningen mellan oss och hemvägen så hon var inte alls särskilt pigg på att lämna den relativa tryggheten på ängen.

Under Atlikursen senast fick jag använda mig av signalerna för "sänk huvudet" till att vid stillastående uppmuntra henne att sänka nosen ända ner i marken och därmed få hjälp att slappna av. Nu gjorde vi först flera sådana "doppa mulen i snön" där vi stod längst in på ängen och sedan flera gånger till innan vi kom fram till bilvägen.

Sedan jag suttit av och sadlat om (sadeln vill ju gärna glida framåt av hennes stora galopp och nu blev det ju dessutom extra katapulteffekt när hon blev skrämd) begav vi oss hemåt. Vid det här laget hade skotrarna gett sig iväg ut på sjön och efter en låååång skritt tyckte jag att Hamingja började kännas tillräckligt avslappnad för att tölta. Men plötsligt körde hon upp huvudet som en giraff och blev jättespänd - och strax efteråt hörde även jag den skoter som närmade sig i skogen vid sidan av vägen. SUCK!!!

Det är ju nackdelen med min fina Hamingja - att hon lätt blir rädd och att det sedan är svårt att få henne tillbaka "på banan" igen under samma ridpass - även om det förstås fungerar oerhört mycket bättre nu än vad det har gjort tidigare. Numera vet hon att man faktiskt kan lita på matte - ibland i alla fall...! Så för att få avsluta ridpasset på en avslappnad häst, vilket Atli hela tiden betonar betydelsen av, fick det bli skritt hela vägen tillbaka till stallet. Vi hade motvind på hemvägen och delar av vägen låg dessutom i skugga så tillslut blev jag riktigt frusen, det fina vädret till trots. Det slutade med att jag satt av och gick sista biten till stallet. Där var det sedan dags att lunchfodra hästarna och när det var gjort var jag varm så det räckte och blev över!