HELT rätt att ta ett steg tillbaka...!

Förra veckan kändes Hamingja åter lite spänd i tölten så jag bestämde mig för att inleda denna vecka med ett träningspass på ridbanan för att "backa bandet" och se hur hon reagerade om vi f f a tränade samlingen vid hand. Detta visade sig vara HELT rätt beslut! När vi efter sedvanlig uppvärmning hade arbetat med samling från marken i båda varven följde jag även rutinen att sadla om, för att hon verkligen skulle få tydliga signaler om att det var dags att "varva ner".

Ändå var hon spänd och stressad när jag åter satt upp i sadeln... Jag provade ett par övergångar från samlad skritt till tölt där hon fick gå in på volt - vilket den senaste tiden brukat räcka för att få henne att slappna av de gånger hon inte varit helt avslappnad direkt efter omsadlingen. Men nu hade det inte någon märkbar effekt på henne... Jag "backade" därför ytterligare genom att varva samlad skritt med skritt på lång tygel.

Och när det slutade kännas som att hon bara "laddade" för en explosion under den samlade skritten avrundade vi med en låååång nedvarvning i tölt där jag behövde uppmuntra henne att sträcka ut sin överlinje. I normala fall brukar hon ju annars ta varje chans att få sträcka ut halsen fram och ner men inte idag... och det var först efter en lång stunds långsam tölt på volt som hon tillslut slappnat av tillräckligt för att börja frusta. Innan dess ville jag inte avbryta - Atli är ju alltid väldigt noga med att hästen ska få avsluta träningspasset i det mentala tillstånd som man vill att den ska förknippa tölten med.

Jag försöker att inte bli nojjig över detta "bakslag" i träningen... Allt har ju verkligen flutit som på räls under hösten och vi har hela tiden successivt kunnat höja nivån på träningen. Att hon nu signalerar att vi behöver "ta ett steg tillbaka" behöver förhoppningsvis inte betyda att hon börjat få ont/obehag igen utan är förhoppningsvis bara ett tecken på att vi behöver ge det tid att mogna lite.

Till att börja med innebär det att jag kommer att återgå till träningsnivån vi hade efter förrförra Atlikursen när jag efter sekvensen med samling från marken inte bad om någon ytterligare samling uppsuttet utan då bara "åkte tölt" för att stämma av att hon kunde tölta utan några spänningar i kroppen. Samt att vara så där "fantasilös" som Hamingja gillar när jag låter varje träningspass på ridbanan följa precis samma upplägg så att hon åter blir helt trygg med vad som kommer att förväntas av henne. I morgon blir det dock vilodag - men på onsdag hoppas jag det är dags igen!

Egentligen skulle vi ha ätit julbord med jobbet på onsdag kväll, men det blev inställt och nu är jag lika glad för det för jag vill självklart prioritera att ta hand om min häst på bästa sätt!!! Och är ju också VÄLDIGT ivrig att få veta om det kommer att vara någon skillnad på hur hon reagerar jämfört med i kväll - d v s om kvällens träningspass blev den början på "reparation" som jag hoppas. 

Puss på dig, syrran!!!

Hamingja och storasyster Hremsa!

Hremsa är visserligen äldst - men Hamingja den som bestämmer...! Fast som ni ser är det inte alltid som Hami "styr och ställer" med storasyster. Min målsättning med dagens träningspass var f f a att träna tölt - men det kom även att bli en hel del galoppintervaller. Vi red längs bilvägen mot Alviksträsk och började som vanligt att värma upp i tölt på långa tyglar. När jag uppmuntrat henne att böja halsen lite i sidled började hon snart frusta så trevligt!

Vid infarten upp mot gamla soptippen bestämde jag mig för att rida upp där och testa om underlaget skulle vara tillräckligt bra för att rida galoppintervaller uppför den första lilla backen - och det var perfekt! Förra vintern tränade vi galoppintervaller just där - och Hamingja trivs verkligen med att "göra som vi brukar"! Det blev väldigt tydlig även nu, när hon först "laddade på" i galopp uppför den lilla backen för att sedan direkt sakta av till skritt och hur avslappnat som helst skritta ner igen på hellånga tyglar. Hon ju en sådan som lätt hetsar upp sig mer och mer av att få springa - så jag har med flit varit väldigt noga med att vi ska skritta på långa tyglar mellan galoppintervallerna. Och denna vana hjälpte henne nu att snabbt koppla om från "on" till "off".

Efter några intervaller i respektive galopp fortsatte vi längs bilvägen för att träna tölt. Från början tyckte jag det gick riktigt bra, men sedan började hon kännas lite spänd i tölten... Framme i korsningen vid sjön red vi några galoppintervaller till, längs kanten på den lilla ängen. Sedan inledde vi hemvägen i skritt på lång tygel under en lång sträcka och då slappnade hon av riktigt fint. Men när jag sedan började rida övergångar mellan samlad skritt och samlad tölt började hon åter kännas lite spänd... Då övergick jag till att istället varva samlad skritt med skritt på långa tyglar till dess att hon åter kändes lösgjord även i samlad skritt. Då fick hon varva ner i tölt på långa tyglar tillbaka hem.

Nu kommer Hamingja att få något så ovanligt som en ledig helg. Och till veckan är det dags att träna på ridbanan igen - då hoppas jag att vi hittar tillbaka till samling med bibehållen lösgjordhet!

Modig häst med pålitlig matte?!

Två FINA tjejer på hugget: Litlamin (u Lára) och Hamingja!

Den här dagen började med frukost tillsammans med tre konkursförvaltare - och då kunde man ju verkligen fråga sig hur i all världen dagen skulle sluta...?! :-O Det visade sig dock vara med något så mysigt som ett träningspass med Hamingja ute i mörka skogen! Premiär för säsongen med pannlampa eftersom vi tränat så mycket markarbete på ridbanan under hösten och sparat våra få uteritter till helgerna. 

Några gånger har jag också ridit ut när jag egentligen skulle ha behövt pannlampa - i alla fall under hemvägen - men då hade jag ännu inte fått in någon rutin för det... På ett sätt är det lite synd att det inte finns någon vägsträcka med gatlysen i närheten av Mariebäck - eller ens något område med fler hus så att det blir lite upplyst av den anledningen... Men å andra sidan behöver man inte få sitt mörkerseende förstört av annat än ev passerande bilar - så det är ju fördelar med allt!

Min Reykur - som också hade VÄLDIGT mycket flyktreflexer - glömde alltid från år till år hur det här med pannlampa (eller boglampa som jag mest använde på honom) fungerade. Det bildas ju nämligen skuggor av snöklumpar och annat ute i vägkanterna... :-O Första ridturen med lampa för varje vinter var det alltid lika traumatiskt med dessa OTÄCKA skuggor och han kämpade verkligen för att hålla sig absolut mitt på vägen för att hålla sig så långt bort från dem som möjligt. För att sedan vara hur cool som helst redan ridtur nummer två! 

Jag minns att Hamingja visade samma tendenser förra hösten/förvintern när vi började med lampa för säsongen och hade nog väntat mig något liknande i kväll. Men det enda som fick henne att reagera var när vi red förbi Freyr och Kippy och jag lät lampan lysa upp Freyr - DÅ blev det spännande...!!! (Eller också blev hon "bara" förälskad - men tvärstopp blev det i alla fall på alla fyra hovarna...!) Resten av ridturen var hon däremot en mkt rutinerad "lamp-häst" och reagerade inte på något!

Jag har verkligen upplevt att hon blivit så oerhört mycket "coolare" det senaste halvåret. Ryggvärmaren har t ex vid ett par tillfällen när den legat löst på hennes rygg ramlat ner på golvet bakom henne när hon vänt runt på stallgången. Tidigare lättade hon från marken för minsta lilla men nu har hon inte reagerat ens på något sådant! Fast när jag nämnde min observation för Sylvia sa hon att det inte är Hamingja som blivit mer cool/avtrubbad utan hon har insett att den här konstiga människan hon råkat ut för (som gör allt möjligt konstigt som inte Sylvia brukat göra) faktiskt går att lita på ändå. Och Sylvia har förstås rätt - som alltid!

På denna modiga häst red jag i mörkret längs bilvägen bort mot Avan och vår "travrunda 2" inne i skogen. När vi lämnat bilvägen och först galopperade längs stigen upp över kalhygget och sedan travade tillbaka genom skogen tyckte hon visserligen att det var lite besynnerligt att vi skulle springa t o m ute i terrängen när det var mörkt... men det yttrade sig bara i att jag fick uppmuntra henne med någon smackning ibland - inte i några flykttendenser. 

Bara vid ett tillfälle kom en bil och störde vårt mörkerseende för en stund (det blir ju ändå VÄLDIGT mycket ljusare från bilens lyktor än från en pannlampa!) Då var det nog mer störande med de JAS-plan som uppenbarligen fått för sig att öva mörkerflygning och vars dånande motorer det härliga lugnet som uppstår ute i en snöig skog i mörkret. Jag muttrade något om att jag borde ringa Eva och be henne styra om flygrutten - och uppenbarligen hörde hon mig för i fortsättningen höll de sig betydligt längre bort så jag behövde bara ana ljudet från dem ibland. 

Mitt upplägg på ridpasset var ungefär detsamma som när jag red denna runda för några dagar sedan. Fast nu var det plötsligt 0-gradigt (vilka väderomslag - igår morse 19 minusgrader och i morse 0...!) vilket definitivt var onödigt varmt för Hamingjas vinterpäls, så det var inte alls samma "tryck" i henne idag. Men även om jag inte fick till samma häftiga känsla i samlad tölt på hemvägen så kunde vi "checka av" många moment: uppvärmning i tölt med lååååång hals, lösgörande galopp, trav i terräng, samlad skritt som var riktigt bra följt av samlad tölt som var helt OK. Och sedan nedvarvning i tölt och trav. Och detta på min MODIGA "mörkerridningshäst"! 

I morgon har jag bokat in mig på hot stone-massage igen så Hamingja får vilodag igen - men på fredag blir det mer ridning! (I alla fall om "jag själv" och inte kroppen får bestämma!!!)

I morgon är en annan dag!

Min FINA Hamingja med "rimfrostslingor"!

Idag var det en sådan där trist dag när kroppen bestämde sig för att förstöra min planering... Planen jag hade var att "riva av jobbet" för att sedan åka till Hamingja för en härlig ridtur (med boglampan) ute i mörkret. MEN istället bestämde kroppen att jag skulle få sova så dåligt förra natten att jag efter jobbet inte orkade annat än att åka direkt hem för att vila... TROTS att jag längtade så till min FINA häst... 

Vi hade den värsta "köldknäppen" hittills i vinter nu i natt och i morse. En temperatur på -18 är ju inte så avskräckande i normala fall... men när vi så här långt bara haft ett par enstaka dygn med -15 som kallaste temperatur var det i alla fall ny bottennotering. Visserligen bröt värken aldrig ut på allvar denna gång, men det "kröp i kroppen" större delen av natten - som det brukar göra innan ett rejält värkskov - så det blev ingen vidare sömn ändå...

Det är i alla fall skönt att veta att det inte går någon nöd på Hamingja - även om det förstås inte skadat om hon fått ett träningspass i kväll. Men i o m att hon går på lösdrift får hon ju vara i rörelse större delen av dygnet i alla fall och interagera med sina hästkompisar. Dessutom under Sylvias vakande öga - så någon nöd går det ju verkligen inte på henne! Det är bara i mattes fall det är "tyck synd om"... Men i morgon är en ny dag med nya möjligheter - kanske t o m ridning!!!

En Yeti!!!

Hittade en Yeti i hagen idag!

För ett par månader sedan verkade Hamingja ha bestämt sig för att komma när matte ropar INTE är hennes grej - längre... Därför blev jag glatt överraskad när jag idag bara hann in i hagen innan en mörk gestalt borta vid ladan snabbt började röra sig mot mig genom snöstormen. Hade inte Litlamin redan stått i närheten av grinden skulle jag förstås ha utgått i från att det var hon, men nu verkade det faktiskt som att det var MIN häst som kommit på bättre tankar... Det hela fick dock strax sin förklaring - det var ju inte Hamingja utan en (uppenbarligen sällskaplig) Yeti som ville hänga med ut på ridtur!

Innan jag åkte till stallet hade jag tänkt mig en repris av gårdagens ridtur - för den gav ju verkligen mersmak! Men när jag själv kört den oplogade vägen till Mariebäck kändes det som en onödig risk att ge sig ut till häst längs bilvägen i ovädret... även om sträckan bort mot Alviksträsk är betydligt rakare än om man rider åt andra hållet, och inte innehåller några backkrön med skymd sikt så har den ändå några kurvor där en bil skulle kunna få sladd och köra på oss om det ville sig illa...

Så man skulle kunna säga att jag "med hjälp av" vädret "inspirerades" till ett helt annat träningsupplägg än igår! Valde nämligen att rida upp bakom vägbommen och där båda skogsvägarna bort till respektive vändplan. Någon dryg dm fluffig nysnö är ju perfekt för att träna både trav och galopp! Så först red vi med "trava över cavalettibommar-känsla" längs den högra skogsvägen och Hamingja tog i så att matte verkligen fick fokusera på att hålla balansen uppe på hennes rygg!

Sedan red vi även den vänstra skogsvägen, fast nu var det galoppintervaller "på schemat". Längs vägen bort till vänplanen hann vi med tre riktigt trevliga galoppfattningar (vänster galopp) från skritt och precis som igår kunde jag dessutom hålla henne avslappnad i en mycket trevlig form i galoppen! Hoppas verkligen att detta blir en vana!!! Högergaloppen - som hon har lättare för - sparade jag till hemvägen. Även då blev galoppfattningen fin! Nu erbjöd jag dessutom fri fart - och den chansen var Hamingja inte sen att nyttja, så nu blev det VERKLIGEN drag under galoscherna!!! 

I den höga farten blev det naturligtvis en mer fri form också, men jag tyckte vi kunde "kosta på oss" det eftersom det normalt kommer mer naturligt för henne med en bra form i denna galopp. Och eftersom snön ändå gjorde att hon behövde använda mer bärkraft i galoppsprången blev det ju faktiskt ett ganska bra muskelarbete för henne trots allt! Eftersom hon inte alltid är helt säker på foten samt att hennes starka flyktreflexer kan innebära endel "överraskningar" är det inte så ofta jag släppa iväg henne i helt fri fart i galoppen heller - så när det nu kändes tryggt att göra det ville jag gärna passa på! Och glädjen hos hästarna när det verkligen får sträcka ut så i galopp smittar ju verkligen av sig!!!

Hon fick även vara med och bestämma hur länge vi skulle galoppera: det var först när hon inte längre höll "gasen i botten" som jag bad henne sakta ner till skritt. Oj, så belåtet hon frustade sedan!!! Vi hade väl ridit lite mer än halvvägs då och resten av hemvägen fick hon varva ner i skritt. Tänk så härligt man kan ha det ute i snöstormen, bara man har rätt sällskap!!! 

Tillbaka i stallet fick Hamingja stå med sina hasskydd på medan hon åt betfor och luzern. Men sedan tog jag av dem innan det var dags att gå ut i hagen igen. När hon nu klarat två dygn med dem på utan att få mer skav ville jag inte riskera något - och det är ju bra om den bortskavda pälsen får tillfälle att växa ut igen! Dessutom tänkte jag att hon får vilodag i morgon. Men ryggvärmaren fick hon på i alla fall. 

Jag har börjat lära mig rida!!!

Hamingja var härligt rimfrostig efter dagens träningspass - men min mobil hade laddat ur i kylan så jag kunde inte fota henne... Som tur var hittade jag i alla fall en tidigare bild på samma tema!

Efter ridpasset igår fick Hamingja både hasskydd och ryggvärmare på sig när hon gick ut i hagen. Det var lite spännande att ta av hasskydden idag... men till min stora lättnad hade hon inte heller denna gång fått något nytt skavsår av dem! Kompletteringen med mjuk fleece längs övre kantens insida verkar alltså fylla sin funktion! Man kan ju tycka att det skulle vara betydligt mindre risk för skav under vintern, med den tjocka vinterpälsen... Men jag har fått höra att den faktiskt är känsligare för nötning än vad den tunna sommar pälsen är - bara konstruerad för att vara varm och "ullig" inte för slitstyrka alltså.

Som vanligt tjatade Hamingja om att det skulle fotas en "dagens outfit"...!

När jag fotat Hamingja så att hon var nöjd var det dags att rida! Eftersom jag tänkt rida ut längs vägen passade jag på att mjuka upp lite på volt utanför stallet. Först skritt på riktigt liten volt så att hon fick böja sig ordentligt i båda sidorna. Och sedan flytta ut bakdelen för att hon skulle stretcha musklerna i bakdelen genom att korsa över ordentligt med inner bakben. När jag försökte härma Sylvias lätta men effektiva skänkel (en lätt vibrerande fot) tyckte Hamingja att jag ÄNTLIGEN pratade ett språk hon förstod och korsade bakbenen hur lätt som helst och helt avslappnat! 

Fortsatte att rida sidförande rörelser på vår väg ut från gården - och mitt försök till "Sylviaskänkel" gav samma trevliga resultat! När vi kom ner till bilvägen valde jag att svänga vänster, mot Avan och lät Hamingja "jogga igång" i tölt med lång hals. Först med hellånga tyglar så att hon verkligen sträckte ut sig och efter en stund med lätt tygelkontakt så att jag kunde rida öppna omväxlande åt höger och vänster. "Öppna är som att rida på volt fast rakt fram!" brukar ju Atli förklara saken och Hamingja förstod uppenbarligen precis - för hon sträckte verkligen fram pannan och arbetade med en aktiv överlinje!

Bilvägen erbjuder ett helt perfekt ridunderlag nu, med ett tillräckligt tjockt lager av packad snö och is för att ge ett fast men ändå tillräckligt sviktande underlag. Och tack vare att det bara kommit "lagom" med snö ännu går det fortfarande att rida på stigarna i skogen så just nu är utbudet av bra ridvägar i Mariebäck som allra störst! Kanske uppskattar jag dessutom utbudet EXTRA nu eftersom jag under större delen av detta år varit så oerhört begränsad i ridningen p g a Hamingjas problem i korset. Särskilt som både Atli och massör-Thomas var helt överens om att det allra bästa för att minska risken att problemen kommer tillbaka är regelbunden och effektiv träning - och det är ju så mycket lättare att ge henne när inte underlaget kräver att man är superförsiktig hela tiden!

Hon kändes lösgjord och var ren i takten redan från start idag - som hon brukar när jag kommit ihåg att lösgöra och stretcha lite på volt utanför stallet innan vi rider iväg. Och när jag även kom ihåg att försöka använda "Sylvia-skänkel" kunde vi också sidföra fram och tillbaka över vägen i tölt utan motstånd och med ett härligt flyt i rörelsen! Vilken TUR för Hamingja att hennes matte inte är helt obildbar ändå!!! Något jag verkligen lärt mig om ridning (i TEORIN alltså) är att det är "less is more" som gäller - d v s ju mer man lyckas förfina sina hjälper desto trevligare arbetar hästen. Men att lyckas med (eller ö h t komma ihåg) det i praktiken är ju tyvärr en annan sak... i alla fall för mig... Hamingja är dock bra på att påminna mig om detta - bara jag ger henne chansen!

Efter en högergalopp i riktigt, riktigt trevlig form uppför första lilla backen fortsatte vi att rida tölt utan större krav på samling men fortsatt stort fokus på lösgjordhet. Inför nästa galoppbacke gjorde vi åter en supersnygg galoppfattning (höger) och Hamingja kändes så avslappnad i de första sprången, trots att jag red henne ganska samlad i galoppen. Men när en stor sten helt överraskande dök upp på höger sida av vägen ute på kalhygget visade Hamingja istället upp sina talanger för sidförande i galopp... jo, ni hade blivit imponerade om ni sett oss! Men jag drog mig till minnes förra gången vi red här förbi (första gången på mer än ett halvår) - och måste nog ändå tycka att det gått framåt... för då gjorde hon en slidestop direkt ur galoppen, med lååååånga bromsspår i gruset som resultat! Note to self: Det kanske inte vore så dumt om jag komma ihåg att skritta förbi den stora stenen nästa gång - så att hon hinner titta ordentligt på den istället för att den alltid ska dyka upp så plötsligt i hennes synfält?!

Uppe på backkrönet, där jägarna brukar sitta och fika, svängde vi in och galopperade längs stigen upp över kalhygget. För att när vi kom upp i skogen rida vänster nerför sluttningen och tillbaka längs den slingrande stigen genom skogen ut till bilvägen. Detta brukar jag kalla vår "travslinga 2", till skillnad från "travslinga 1" där man också red av vägen vid jägarnas fikaplats fast sedan tog en stig in till höger igen strax efteråt. Men när skogen här förvandlades till kalhygge utplånade skogsmaskinerna alla spår av den stigen, så nu finns ingen "travslinga 1" längre... om inte tvåan ska få byta namn då. 

Den kvarvarande travslingan gjorde i alla fall verkligen skäl för sitt namn idag, då snödjupet var så precis lagom att Hamingja fick en extra häftig "studs" i varje steg! Riktigt härligt!!! Här blir det perfekt att rida på kvällarna framöver! Tillbaka ute på bilvägen vände vi hemåt igen och inledde med ytterligare en högergalopp uppför backen. Dagens högergalopper har definitivt varit våra bästa på länge - med trevlig form som ger mycket bärkraft och härligt runda språng! När jag försöker analysera kommer jag fram till att det måste bero på att jag dels inte "fegat" med lite för långa tyglar (vilket kunde behövas på Feykir - som också var femgångare - men bara stjälper för Hamingja.) Men f f a för att jag dessutom mötte upp detta med tillräckligt mycket drivning fram emot bettet - för det är ju när hon går fram tillräckligt för att bli lätt i handen som hon kan slappna av och komma upp i sprången. 

Efter en längre skrittpaus var det så dags att försöka återupprepa gårdagens "leka lite samling" i tölt. Och det fungerade riktigt, riktigt bra även idag!!! Om jag bara samlar henne "lagom" mycket i skritten - d v s att hon är fortsatt helt lösgjord är viktigare än graden av samling - och sedan kan göra övergången till tölt med bibehållen lösgjordhet innebär sedan lite extra drivning att hon svarar med att samla sig mer och komma upp med bogarna i tölten med bibehållen lätthet! 

Om jag istället "vill för mycket" när jag samlar henne i skritten är det stor risk att det skapar spänningar i henne som även om de inte märks så mycket i skritten avslöjas desto tydligare i tölten genom att en ökad drivning istället får henne att lägga sig i handen och öka tempot. Det gäller alltså att lära sig hur mycket samling som är "lagom" när vi rider ut längs vägen - och alldeles särskilt när vi dessutom är på hemväg - eftersom ridbanans möjligheter till böjda spår gör att ridningen där "tål" mer samling i skritten med bibehållen lösgjordhet. 

Atli betonar alltid den stora betydelsen av lösgjordhet och att varje töltträningspass måste avslutas med hästen helt avslappnad både fysiskt och psykiskt. Ju större krav man ställt på hästen desto mer nedvarvning i tölt behöver man ge den. Och det är viktigt att man varvar ner i just tölt så att hästen alltid får avsluta med att tölta riktigt, riktigt avslappnat. När den gör det kan man gå över till att även varva ner i trav, men inte förr! Så att det tydligaste minnet av tölt som hästen har efter varje träningspass är ett minne av avslappning både fysiskt och psykiskt. 

Jag försöker alltid - efter bästa förmåga - leva efter Atlis visdomsord! Och när jag avslutade dagens sista sekvens med samlad tölt genom att successivt länga tyglarna till dess de var hellånga och Hamingja - trots att vi var på hemväg - inte reagerade genom att genast öka tempot utan istället tog tillfället att sträcka ut överlinjen och frusta av välbehag när hon fortsatte hemåt i en långsam tölt. Då tog jag det som ett bevis för att jag faktiskt lyckats göra vissa saker rätt! Det är nog verkligen så att jag har börjat lära mig rida!!!

Gör livet till en fest - rid islandshäst!!!

Senaste nykomlingen i Mariebäck: fina Dotla!

Idag fick jag se henne i dagsljus för första gången - så jag kunde fixa en bild! Jag träffade också hennes nya fodervärd Carola och det bara strålade om henne! Så härligt att se! Det fick mig att minnas alla de omtumlande känslorna när jag köpte min första häst - sago-Reykur 1995. Som när jag skulle beställa lite utrustning från Hööks och på den papperslista för beställningarna som fanns på den tiden ÄNTLIGEN fick kryssa "JA" efter frågan "Har du egen häst?" Och hur jag MYCKET stolt kunde besvara den efterföljande "Om ja, vilken ras?" med att skriva "Islandshäst!"

Gör livet till en fest - rid islandshäst!!! Vilket också var precis vad jag gjorde idag! Min plan hade varit att rida Torrbergsvägen-rundan och vi började också på det "spåret" Hamingja och jag (efter lite lösgörande arbete utanför stallet där hon fick korsa bakbenen i skritt på volt.) Hon kändes riktigt mjuk och fin från start idag och när jag lät henne tölta på hellånga tyglar bort längs vägen ovanför vägbommen var takten också ren ända från start.

När vi sedan red längs stigen genom skogen märkte jag att detta var mer ansträngande för henne än vad jag räknat med. Det hade kommit mer snö än senast vi red och dessutom frusit på så att det var lite skare och även om snön oftast bara gick upp över kotorna på henne så var det då och då ett område där den gick halvvägs upp till knäna. Sådant underlag blir mycket mer ansträngande för hästarna än när det bara är lätt, fluffig snö. I vanliga fall brukar vi trava flera sträckor längs denna stig, men nu ville hon stanna och vila flera gånger trots att vi bara skrittade - så hon fick nog mjölksyra i musklerna antar jag. 

När jag insåg detta bestämde jag mig för att planera om och inte rida hela rundan utan bara en bit längs Torrbergsvägen och sedan vända och rida samma väg tillbaka. I o m att vi inte skulle rida runt valde jag dessutom att rida till höger när vi kom ut på Torrbergsvägen, istället för till vänster som vi gör när vi rider "rundan". Det blev några galoppintervaller innan vi vände och började skritta tillbaka. Jag konstaterade nöjd att Hamingja kunde slappna av och skritta på hellånga tyglar trots att hon nyss fått galoppera och att vi dessutom precis vänt hemåt. Det går framåt!

Sedan bjöd hon på en fantastiskt trevlig tölt också! Jag hade "grundat" genom att först rygga enbart för säte och överskänklar till dess att hon verkligen trampade under sig och längde halsen. Sedan lite av den samlade skritten som vi numera kan få till även uppsuttet och då "svarade" hon alltså med att bjuda på så HÄRLIG tölt med mycket rörelser (här hade det inte funkat med vare sig saft- eller ölglas i handen!) Samtidigt som hon kändes riktigt lösgjord och fin! Vilken känsla!!!

Insåg att jag nog faktiskt lyckats göra det som Atli beskrev som "att leka samling" och som han ordinerade oss till när vi rider ut. Nu när vi börjat kunna höja graden av samling när vi tränar vid hand och uppsuttet på ridbanan måste jag tänka på att inte kräva för mycket samling när vi rider ut. Samlingen får aldrig komma på bekostnad av lösgjordheten. Vilket f f a är en risk när vi tränar tölt utanför ridbanan och därmed inte kan lägga in volter och böjda spår på samma sätt utan måste rida mycket mer rakt fram. 

Detta brukar också vara vad han "ordinerar" i slutet av en kurshelg, när Hamingja börjar vara trött efter den intensiva träningen och risken därför ökar att hon blir spänd av för mycket samling. Och uppenbarligen kan man få riktigt härliga töltupplevelser ändå - det fick jag ju verkligen bevis för idag! När vi ridit tillbaka hemåt längs stigen genom skogen och kom ner på skogsvägen igen försökte jag "leka samling" en gång till och även nu gick det riktigt bra! Men sedan fick duktiga hästen övergå till sin favoritsysselsättning: lugn tölt med nosen i backen för att sträcka ut musklerna och varva ner ordentligt. Och då frustades det MKT belåtet!!!

 "Jag har redan ätit kraftfoder, skitit och pinkat i boxen - NU VILL JAG GÅ UT I HAGEN!!!"

Tillbaka i stallet konstaterade jag att vi varit ute en timme trots att vi inte ridit hela "rundan" - men då hade vi ju hållit ett mycket lägre tempo en vi brukar - d v s nästan bara skritt - längs stigen genom skogen. Men för Hamingja hade det ju varit som att skritta över bommar hela tiden - d v s mycket bra muskelträning! Och riktigt svettig var hon dessutom, så välbehövlig konditionsträning hade hon nog fått på köpet. Nu blev det BoT-skydd på både på ryggen och haserna, innan hon fick gå ut i hagen igen.