Hamingja vill inte ta några risker...!

I o m att en svältsituation kan uppstå oerhört hastigt är det säkrast att ha lite matsäck med sig...! 

Idag var jag så trött att jag inte trodde jag skulle orka någon ridning (=åka häst) men körde ändå till stallet medan jag upprepade mitt/sjukgymnastens mantra "Lite och ofta är bättre än mer och sällan!"  Och SMHI varnar för snöstorm i morgon, så det blir väl lämpligt med en vilodag då istället. 

Tidigare i veckan har vi ridit den vänstra skogsvägen bakom vägbommen, så idag skojade vi till det och valde den högra där det i alla fall låg någon dm nysnö för Hamingja att kliva i. Och bitvis red vi längst ut i kanten där snön var knähög ungefär så då blev det ju lite extra träning för henne trots att vi även idag höll oss till skritt. Och stämmer SMHI:s prognos lär det ju bli goda möjligheter till sådan styrketräning för Hamingja framöver!

Tröttheten till trots blev det 30 minuters "ridning" även idag och när jag körde hemåt sedan kändes det nästan oöverstigligt med ett stopp på badhuset under hemvägen. Efter en längre stunds förhandlade med mig själv kom jag i alla fall fram till kompromissen att svänga förbi och kolla och om ångbastun fortfarande var ur funktion skulle jag fortsätta hem direkt. Och när det visade sig att den fungerade igen blev det en rejäl dos värmebehandling för nacke, axlar och armar. Oj, så SKÖNT det var att vila sedan när jag kom hem!!!

Dag 2 på rehab-lovet!

 MERA ridning - fast mindre...!

När maken kom hem igår efter ett maratonpass på sjukhuset (han åkte före 07 och var inte hemma förrän kl 19) och jag alldeles Hamingja-hög berättade att jag ridit (=åkt häst) 40 minuter påminde han om att fysioterapeuten ordinerat fyra 15-minuterspromenader per vecka och tryckt på att det var bättre att orka flera kortare pass under en vecka än färre pass som är längre... Så idag var jag faktiskt JÄTTEFÖRSTÅNDIG och red "bara" 30 minuter! Och jag får väl faktiskt erkänna att jag även idag var alldeles yr av trötthet efteråt... så jag ska nog försöka vara ÄNNU mer förståndig framöver. Men oj vad jag LÄNGTAR till dess jag orkar rida mer "på riktigt" igen!!!

Hemkommen från stallet åt jag lunch och låg sedan och vilade en stund innan jag gav mig av till badhuset här i Gammelstad för efterlängtad värmebehandling i deras ångbastu. Tyvärr visade det sig att den precis hade havererat, så det blev en liten stund i bubbelpoolen (min kropp tål dock inte bubblor så bra så jag måste vara försiktig) och sedan en längre stund i den vanliga bastun. När jag sedan var på väg ut såg jag att de satt upp en skylt i receptionen att ångbastund var ur funktion och hörde två kvinnor som precis kommit in utropa: "NEEEEEEJ - det är ju för ångbastuns skull vi kommit hit!!!" så jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla den! 

Enarmad och lycklig cowgirl i sadeln!!!

 

JAG HAR RIDIT IDAG!!!

Influensan hann precis ge med sig innan jul så att vi kunde fira julhelgen med våra familjer i Umeå! Igår eftermiddag kom vi hem till Luleå igen och idag åkte jag till stallet! Ordinationen från Fysioterapeuten är fortfarande fyra 15-minuterspromenader per vecka samt några mjuka övningar som ska främja cirkulationen i mina smärtande muskler. Promenaderna kan bytas till motsvarande fysisk aktivitet som inte belastar nacke, axlar och armar. Det där sistnämnda är ju svårt... men med en välvillig tolkning kom jag fram till att om jag "lekte cowboy" och red med tyglarna i vänsterhanden så att den mest onda högerarmen och axeln fick vila så kunde ridning i skritt "kvala in" som godkänt. Jag kom dessutom överens med Hamingja att det räckte om is och snö borstades bort från sadelläget, medan is i pälsen på rumpan och hö i manen inte var något problem. 

Så den isländska cowboyhästen och hennes cowgirl skrittade snart iväg till vänster bakom vägbommen, där det inte var plogat men vi kunde följa i spåren efter någon/några som ridit före oss. Hamingja var jättenöjd med att komma ut och få röra på sig lite och snölagret gjorde ju att hon ändå fick lyfta lite extra på "fötterna" och därmed få bra muskelträning medan matte kunde "åka häst" utan att det blev för jobbigt. 

När vi närmade oss vägen in till vänster kunde jag se att den/de som ridit före oss svängt in mot kalhygget där man rider till Torrbergsvägen. Jag kände mig redan lite yr av trötthet så jag hade planerat att vända hemåt där. Trodde nog att Hamingja skulle göra en ansats till att följa i deras spår, men istället fick hon plötsligt jättebråttom att fortsätta rakt fram ut i ospårad terräng - i riktning mot vändplanen där hennes favoritstig tar vid - så att jag inte skulle hinna hindra henne! Och jag hade inte hjärta att avbryta hennes entusiastiska initiativ utan bestämde mig för kompromissen att vi skulle vända hemåt när vi kommit till vändplanen. 

Jag var redan ganska trött och yr men om Hamingja skulle hitta på några hyss på hemvägen så att jag ramlade av höll jag tummarna för att jag i alla fall skulle lyckas hålla så hårt i tyglarna att jag inte tappade henne. För att gå hem i snön skulle definitivt ta knäcken på mig... Men Hamingja var bussig och ignorerade alla ev monster i skogen ända till dess vi började närma oss stallet igen och hon började höra ljud från hästar och människor. När hingstarna kommer springande för att uppvakta när vi passerar deras hage på väg in på gården brukar det kunna bli lite spännande för lilla fröken, därför brukar jag vara förutseende och hoppa av så snart vi kommit till plogad väg. Och det visade sig vara klokt även idag, för när grabbarna kom galopperande snurrade damen runt och "ska vi slåss-blåste" kraftigt! Då var jag VÄLDIGT glad att jag redan befann mig på marken!

Det kändes verkligen som en seger när jag kom in i stallet: jag hade RIDIT - t o m en "långtur" i mina nuvarande mått mätt! Och medan jag tog igen mig på en pall var Anneli så bussig och sadlade av Hamingja! Det är ju det momentet som sliter allra mest och egentligen inte ryms inom fysioterapeutens order om att INTE göra sådant som belastar nacke, axlar och armar... Nu ska jag bara försöka låta bli att göra någon plan för när jag ska rida nästa gång - så slipper jag bli så besviken om jag inte orkar utan bara glad om/när det blir av! Förhoppningsvis kan supergroomen Eva haka på någon dag snart också! Over and out!

Månskenspromenad med Hamingja!!!

 

-21 grader idag, så om det fortfarande varit dagsljus när jag kom till stallet hade jag kunnat fota en bild som den här!

Men kyla och mörker kunde ju inte stoppa en Hamingja-längtande matte som dessutom har fått i ordination av fysioterapeuten att gå fyra promenader på minst 15 minuter varje vecka. Så det fick bli en promenad med pannlampa (det var visserligen månsken, men månen var bara halv så det kändes ändå bra att förstärka med lampa!) Idag har vi dessutom efter mer än 8 månaders väntan ÄNTLIGEN fått hämta ut vår nya bil - och då börjar man ju självklart med det viktigaste: att visa den vägen till stallet!!!

Jag hade trott att Hamingja och jag skulle behöva gå längs bilvägen för att jag inte skulle behöva pulsa i snö, men det visade sig att något fordon kört på den högra skogsvägen bakom vägbommen, så jag kunde gå i ett av hjulspåren medan Hamingja varvade mellan att gå bredvid i snön och att följa efter mig i hjulspåret. En mysig promenad blev det - och man håller ju värmen ganska bra när man går jämfört med att rida i skritt!!!

Här en bild på nya vrålåket: en Volvo XC40 med 408 hk, helel med räckvidd på 43 mil och jag kan t o m dra hästtransporten med den på mitt B96-körkort! Det känns definitivt som att vi kommer att trivas tillsammans! Och kanske får t o m Johan låna den ibland...!

Mariebäcks jultåg 2022!

 

Vackraste smällkaramellhästen som någonsin skådats!!! 

Idag var det dags för Mariebäcks traditionsenliga jultåg på julmarknaden i Avan! Med Maggan i sadeln kunde Hamingja vara med i tåget även i år - och då kände jag mig ju ändå lite delaktig i denna kulturinstitution!!!

Tomtefar var ju självskriven: Olivia på Démantur! Sylvia som snögubbe på Elsa.

Elsa igen - detaljerna är viktiga!!!

Maggan och Hamingja.

Luciahäst med änglavingar: Malin och Ella!

Christina och Heimdal som lussebullar, Alice och Húni som tomtar. Längre bak Carola och  Litlamin som tomtar!

Min FINA!!!

Alla var fina bakifrån också!!

Fina smällkaramellen igen!

Nordsvensken Lita med en polkagris på ryggen!

Lisa och Vidalin som stjärngossar!

En julgran måste man ju också ha till jul! Anneli och Hector

Förutom lussebulle och smällkaramell skymtar två julklappar - ett mjukt och ett hårt paket!

Carola och Litlamin samt Anneli och Hector

Alice och Húni närmast kameran.

Och en läcker smällkaramell igen som avslutning!

MER ridning för skröpplig matte!!!

Världens bästa PT gör sitt jobb!!!

Inte en dagsfärsk bild, nu har vi ÄNTLIGEN fått ett tunt snölager som täcker marken och medan jag skriver detta singlar ytterligare stora, fluffiga snöflingor från himlen! Så nu håller vi verkligen tummarna att snön får ligga kvar i fortsättningen! Medan det var barmark var fysioterapeutens ordination att komplettera promenader med att cykla. Men nu hoppas jag verkligen att cyklingen kan ersättas av ridning! Vilket jag testade idag trots att Eva hade andra åtaganden, så att jag behövde sadla m m själv. Men det fick gå långsamt och i etapper och tillslut satt jag där i sadeln utanför stallet! 

Hamingja var jätteivrig och föreslog att vi skulle springa ut från gården, men efter en stund accepterade hon skritt på långa tyglar när vi red till höger bakom vägbommen bort till vändplanen. När jag efter en stund kunde sitta med tyglarna i enhandsfattning (den vänstra, mindre onda armen) med den högra armen hängande avslappnad längs sidan skapade skritten en rörelse som hjälpte musklerna att slappna av! Med råge kompenserade detta för den muskelspänning och smärta som uppstod när jag lyfte sadeln på plats! MER ridning åt skröpplig matte ska alltså vara parollen!!! 

Ett stort problem har nämligen varit och är den kraftiga smärtan i nacke, axlar och armar som verkar vara så oerhört svår att bli av med och som även håller mig vaken om nätterna. Det började under de första fyra veckorna efter operationen då jag inte fick använda vänster arm p g a att elektroderna som går från pacemakern och in i hjärtat skulle hinna växa fast ordentligt. 

Det tog då inte lång tid innan jag lyckats överanstränga min högra arm och axel, med ilande och molande smärtor som följd. (Min fibromyalgi innebär tyvärr att kroppen är extra känslig.) Då skulle förstås högerarmen ha behövt vila och återhämtning, men det var ju inte möjligt i o m att jag ännu inte fick använda den vänstra... Efter fyra veckor var det dags för en efterkontroll på sjukhuset och där konstaterades att pacemakern fungerar precis som den ska och att elektroderna vuxit fast på exakt rätt position i hjärtat! Skönt att höra! 

Därmed var det äntligen fritt fram att använda vänsterarmen, så att det högra kunde få lite välförtjänt avlastning. Men trots detta och att jag nu i flera månader dessutom tagit antiinflammatorisk medicin är smärtorna i nacke, axlar och armar (nu båda) kvar... Nu har jag testat massage (en mjuk och fibromyalgivänlig variant) via jobbets "friskvårdspeng" två gånger och massören har då konstaterat att mina muskler är så spända att de är jättehårda. "Då blir trycket på alla nervtrådar inne i musklerna jättehårt och ger en kraftig smärta som får musklerna att reflexmässigt spänna sig ÄNNU mer... o s v... och så har man en ond cirkel..." 

Det gjorde REJÄLT ont bara av att hon drog sina händer mjukt över musklerna och hon konstaterade att det tog lång tid att få fram någon effekt. Men vid andra tillfället (igår eftermiddag) började jag tillslut känna hur det började pirra i musklerna, ungefär som när domningen släpper i en fot man suttit på! Efter avslutad behandling fick jag ligga kvar på massagebänken en lång stund för att låta flödet hålla i sig. 

Och när jag sedan kom ut i bilen satt jag med parkeringsvärmaren på, lutade stolen lite bakåt och blundade medan jag kände hur det fortsatte att pulsera ända ut i fingertopparna! Jag kände igen effekten som kom med alla bedövningssprutorna jag under några år fick på smärtkliniken i Piteå, vilka också hjälpte musklerna att slappna av så att syresättningen kunde återupptas! Och nu ville jag behålla så mycket som möjligt av denna effekt så länge som möjligt så det var först en halvtimma senare som jag rätade upp stolen och körde hemåt! 

Måndag nästa vecka har jag ny massagetid inbokad och innan dess hoppas jag orka rida en gång till också - jag ser verkligen fram emot både ock!!!

Vad vore livet utan vänner - och hästar??!!

Min häst!!!

Tack vare vännen Eva som följde mig till stallet idag samt gjorde i ordning Hamingja före och efter orkade jag skritta ut 15 minuter i ett vinterparadis med ett tunt lager nysnö på marken och rimfrost i träden! Medan jag vilade i Josefshallen kunde Eva - tack vare Monica och Vidalins spår i snön - rida "nya Torrbergsrundan" så att Hamingja fick röra på sig mer ordentligt. Och när jag sedan såg min svettiga och NÖJDA häst i stallet kändes det ju nästan som att jag också fått rida Torrbergsrundan!!! 

Styrkt av detta och av många uppmuntrande ord från de fantastiska vännerna i stallet laddar jag nu för att orka med nytt stallbesök - och förhoppningsvis mer ridning - SNART!!! 

Mariebäcks jultåg i Avan 2021

Det verkar förresten som att Hamingja kommer att få vara med i Mariebäcks jultåg i Avan i år trots att Eva inte har möjlighet - och då känns det ju som att jag är med på ett hörn även fast jag ännu inte är i skick att orka med de timmar i sadeln som det innebär! Boka alltså in Avans Julmarknad söndag 11 december då Mariebäcks jultåg rider i kortege genom byn kl 11-12! En sådan kulturinstitution vill ni verkligen INTE missa!!! Och kom i stämning genom att kolla fler bilder från jultåget anno 2021 här!

Första gången sedan i somras!

 

Här blir det att lyfta på hovarna!

Idag var första gången sedan i somras som jag åkte till stallet utan sällskap och första gången jag red utan att Eva var med och kunde göra iordning Hamingja före och efter medan jag kunde vila. Men jag hade turen att Monica var i stallet och kunde hjälpa mig med sadeln - både att sadla på och sadla av - så att inte min onda högerarm och axel behövde lyfta så tungt.

För att ge Hamingja sysselsättning utan att det skulle bli för ansträngande för mig testade jag att följa ett av de nya skogsmaskinspåren där det ligger massor av ris kvar för Hamingja att kliva över. Precis som jag hoppats var det rejält fruset så det var inget problem att ta sig fram på vanligt vis ganska blöta områden. I o m att vi bara skulle skritta tänkte jag att det inte skulle bli så ansträngande för mig, men att jag ändå bara skulle rida 10 minuter innan jag vände tillbaka igen. 

Det visade sig ändå vara betydligt mer ansträngande än jag räknat med och jag hann bli helt slut innan vi var tillbaka i stallet... När jag kollade klockan sedan kunde jag se att pulsen faktiskt varit uppe över 120 så även jag hade väl fått parera mycket mer i sadeln än jag behövt när jag tidigare ridit på mer plan mark. Vid de tre tidigare tillfällen som jag ridit har jag dessutom legat och vilat i Josefshallen efteråt, medan Eva och Hamingja varit ute på en "riktig" ridtur. Så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig helt slut när jag satte mig i bilen för att köra hemåt, och det är jag faktiskt fortfarande så här sju timmar senare... Men jag klarade det!!! 

Fr o  m i morgon är det meningen att jag ska återgå till att jobba mina vanliga 75 % (har ju varaktig sjukersättning - det som förr hette sjukpension - på resterande 25 % p g a fibromyalgin). Håll tummarna att jag fixar det också!!! (Därför räknar med att det kommer att dröja ett tag innan jag orkar till stallet nästa gång.) 

Gnistrande nära Hamingja-upplevelse!

Efter en exceptionellt varm höst var det närmast chockartat när det i morse plötsligt var -16 grader, men i kombination med den fuktiga luften var allt i omgivningen täckt med FANTASTISK rimfrost!!! Förra veckan var Eva bortrest så då tog jag mig aldrig upp på hästryggen, men nu är supergroomen åter hemma i Luleå. Och kunde idag följa mig till stallet och hjälpa mig att göra i ordning Hamingja så att jag sedan kunde skritta ut i det gnistrande landskapet! 

Både Eva och (Sylvias unghund) Svea promenerade med när jag red upp en sväng bakom vägbommen innan Eva och Hamingja fick ge sig ut i jakt på områden där underlaget tillät något högre tempo. Nu när marken är så hårdfrusen hoppas vi verkligen att det snart kommer lite snö, så att det blir bättre underlag för hästarna! För mig är det än så länge i o f s ganska lagom att skritta, men det blev lite kallt om fingrar och tår... Hamingja å sin sida verkade tycka att det ÄNTLIGEN var "svalt och skönt" för hon var VÄLDIGT pigg och såg spöken lite här och där - det hade garanterat INTE handlat om skritt ifall hon fått välja gångarten!!! 

En liten dos Hamingja!

 

Tänk att man kan bli så obeskrivligt TRÖTT av att jobba 2 timmar och 50 minuter...!!! :-O Smärtan i höger axel och arm gör väl sitt till också, eftersom det stör sömnen en hel del... Men i natt har jag ändå sovit riktigt bra! Och då orkade jag faktiskt åka till stallet efter jobbet (efter att ha åkt hem för lunch och lite vila först.) Det var utan sällskap av min SUPER-groom Eva, så det blev bara lite klappande av häst i hagen. Men så MYSIGT ändå att "hänga" med Hamingja medan hästarna åt lunch - ljudet av hötuggande hästar är ju den bästa terapin i världen!!! 

Hemma igen behövde jag inta ryggläge i soffan i ett par timmar för återhämtning - men det var det värt! Och kanske är det faktiskt liiiite mindre ont i höger axel idag...  förhoppningsvis är både detta och en liiite bättre "ork" delar i en positiv trend! 

Små, små steg åt rätt håll!

Supergroomen Eva och Hamingja i höstsolen!

Igår var jag tillbaka på jobbet igen, där jag mjukstartar på 50 % de första tre veckorna. Jag har varit helt sjukskriven i två månader och så lång period har jag aldrig varit borta från jobbet någon gång tidigare, så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig väääldigt ringrostig...? Och när jag jobbat min första förmiddag var jag HELT slut och somnade i soffan efter lunchen..! :-O Förutom att jag tröttat ut hjärnan rejält så hade jag också kommit upp i nästan 4 000 steg - vilket på min nuvarande nivå kan betecknas som ett "bank-marathon" - så då gjorde det ju inte så mycket att jag inte orkade gå någon promenad efter jobbet!

Idag har jag faktiskt spänt bågen ÄNNU högre: först jobb på fm och sedan till stallet med Eva! Och tack vare att jag hade min supergroom som borstade och sadlade så orkade jag rida/åka häst en kort sväng trots att jag redan avverkat ett "bank-marathon" idag! Jag orkade visserligen inte rida lika "långt" idag som förra veckan, men totalt är jag uppe i drygt 8 000 steg idag! Det är bara en enda dag som jag haft fler steg än detta (och i september hade jag knappt 1 300 steg/dag i snitt) så det är definitivt ett steg framåt ändå!

Och tack vare Eva fick Hamingja även ge sig ut på en längre sväng då de bl a utforskade några av de nya "skogsmaskinsvägarna" som är resultatet av de senaste avverkningarna. Det finns faktiskt en liiiiiiten fördel med det stenhårda underlaget vi måste stå ut med just nu: att man faktiskt kan rida på endel sankmarker där det är för blött för att rida i vanliga fall. Och sådana finns det mååååånga i skogarna runt Mariebäck...!

En (super-)groom är grejen!!!

Hamingja spanar på...

 

...hingstarna, som spanar tillbaka! Här "Stor-Hjálmar" och "Lill-Hjálmar" (Hermann befann sig utanför bild.)

Idag fick jag sitta en stund i sadeln igen - för andra gången på två veckor - visst är det en vana då??!! Och även denna gång var det förståss med STOR hjälp av supergroomen Eva som fixade borstning och sadling så att det bara var för mig att göra ett vigt språng upp i sadeln (med hjälp av uppsittningspallen...!) 

Precis som förra gången red vi upp till vänster bakom vägbommen och jag skrittade Hamingja fram till den mindre skogsvägen in till höger där jag sedan red lite tölt och trav innan jag skrittade tillbaka till gården och överlät Hamingja till Eva för en stunds "riktig ridning". 

Jag hade pulsklockan på mig och det var intressant att följa hur pulsen varierade när jag red! Under den långa inledande skritten hände det förstås inte så mycket på pulsfronten. Men när vi övergick till tölt började pulsen krypa uppåt samtidigt som pacemakern uppenbarligen gjorde sitt jobb för det var ändå inga hjärtslag som hoppades över! De sträckor vi travade stod jag i lätt sits nästan hela tiden, för att det inte skulle bli för ansträngande. Men jag provade även att rida lätt en liten stund på slutet och då rusade pulsen snabbt upp till "extreme" (154 slag/minut). 

Pulsen låg sedan kvar på hög nivå och jag fortsatte att vara anfådd nästan hela vägen tillbaka till gården trots att jag bara skrittade då. Men detta var ju ganska väntat, eftersom jag även när jag har varit vältränad har tyckt att det varit väldigt ansträngande att rida med i Hamingjas stora trav! Och att pulsen kunde gå upp på detta sätt (och inte istället tvärdök till 50 slag/minut som tidigare) var ju ett ÄNNU tydligare bevis på att pacemakern verkligen gör det den ska! När Hamingja burit sin flåsande matte tillbaka till gården fick hon ge sig ut på en "riktig" ridtur med Eva medan jag vilade i Josefshallen. 

Oj, så ROOOOLIGT det är att få rida igen!!! Det slår ju verkligen promenader och cykelturer (min konditionsträning veckans övriga dagar) med HÄST-längder!!! Nu vill jag bara att höger axel och arm SNARAST ska bli bra igen, så att jag även kan klara att t ex borsta och sadla själv. "Gode Gud ge mig tålamod, men gör det FORT!!!"

Söndagssol!

Mysig promenad med Hamingja och Johan idag! 

Jag har fortfarande rejält ont i höger axel och arm... men nu när jag fått OK att börja använda vänsterarmen igen hoppas jag att smärtan snart ska gå över. De andra i stallet rider lektioner för Sylvia i helgen och det var ju en extra bonus att få träffa dem också vid detta besök i Mariebäck!

Har konstaterat att en fördel med obefintlig kondition är att i princip allt jag gör innebär nyttig konditionsträning - och en skogspromenad med Hamingja går verkligen av för hackor! Men jag ser förstås OERHÖRT mycket fram emot när jag kan börja rida lite mer regelbundet igen, bara min högra axel och arm börjar må lite bättre! Det är också anledningen till att jag ska vara helt sjukskriven ytterligare en vecka. Sedan börjar jag jobba 50 % några veckor - det ser jag verkligen också fram emot!!!

Back where I belong!!!

KOLLA VAD JAG FICK GÖRA IDAG!!!

Idag följde Eva mig till stallet igen och när vi planerade in denna stalldag var min plan densamma som förra veckan: en gemensam promenad så långt matte orkade innan Eva och Hamingja skulle ge sig ut på en "riktig ridtur" så att även Hamingja fick jobba lite på sin kondis. Men när jag igår orkade gå min längsta promenad hittills hemma i Kyrkbyn blev jag så "hög" att jag började leka med tanken att även jag skulle ta mig upp på hästryggen igen...!

Igår var jag dessutom nästan smärtfri i min högra arm och axel vilket gjorde att tanken på ridning inte kändes lika avlägsen som tidigare. I morse var dock mycket av smärtan tillbaka igen... men Eva skulle ju vara med och sköta både borstning och sadling så då borde det väl ändå inte vara helt omöjligt att få en liten stund på hästryggen...?! 

Den förståndige fysioterapeuten (sjukgymnasten) på vårdcentralen har ju uppmanat mig att ta det lite successivt och börja med att bara sitta i sadeln en stund och känna att det inte ger mig yrsel. Men väl i sadeln blev ju - självklart - euforin alldeles för stor för att jag skulle kunna låta bli att även rida en liten sväng! Så Eva fick traska med när Hamingja och jag skrittade iväg till vänster bakom vägbommen och jag kunde snart konstatera att det kändes hur bra som helst och jag fick nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att detta verkligen hände på riktigt!!!

När vi var framme vid den ännu mindre skogsvägen som utgör början på "Torrbergsvägenrundan" kunde jag inte låta bli att även prova att rida lite tölt resp trav. I traven stod jag först i fältsits men testade även lite lättridning och inte ens då drabbades jag av någon yrsel! Men sedan var jag HELT slutkörd så jag skrittade tillbaka till gården, satt av och lämnade Hamingja till Eva medan jag själv gick in i Josefshallen för att inta ryggläge i soffan. Jag kände mig alldeles vimmelkantig av trötthet - men fortfarande ingen "hjärtfelsyrsel"!

Jag låg kvar i soffan medan Eva och Hamingja var ute på "en riktig ridtur" och när de kom tillbaka - båda MYCKET nöjda - var jag fortfarande så trött att jag var väldigt lättad att Eva sadlade av och fixade med Hamingja! Men jag var samtidigt VÄLDIGT "Hamingja-hög" - och det är jag fortfarande så här sju timmar senare!!! (Att jag har ännu mer ont i högra axeln och armen än jag hade i morse gör jag mitt bästa för att ignorera...) 

Med Eva i stallet!

 

Idag fick jag sällskap av Eva till stallet då hon agerade chaufför, hästskötare och beridare. Och inte minst "god man" åt mig genom att hela tiden påminna "Du ska ju inte göra något med armarna!" (Jag har en dryg vecka kvar på restriktionerna avseende vänsterarmen - inte lyfta något och inga stora rörelser - så att elektroderna från pacemakern till hjärtat hinner växa fast ordentligt. Något som inneburit att jag överansträngt högra arm och axel - i o f s lätt gjort när man har fibromyalgi - så nu behöver jag vara väldigt försiktig med den också...) 

När vi hade promenerat så långt som matte orkade red Eva iväg en sväng på Hamingja som fick TRAVA - gissa om lilla fröken blev lycklig över att ÄNTLIGEN få springa lite??!! Det var spetsade öron och MASSOR av frustningar medan hon visade Eva sina Solvalla-ambitioner! 

Första besöket i stallet!

Så UNDERBART att träffa Hamingja igen!!! Och hon GNÄGGADE när hon såg mig - gissa om det fick mattes glädjetårarna att rinna??!! Det var väldigt känslosamt och en mental utmaning att åka till stallet, för jag har fått flera svimningsattacker där tidigare och på sjukhuset lärde sig hjärnan den hårda vägen att en sådan faktiskt kan innebära livsfara... Men enda sättet att bli av med panikångest är ju att utsätta sig för den - under kontrollerade former. Så det var tryggt att Johan följde med! Och han har ju inga restriktioner för att använda sina armar, så tillsammans kunde vi ta med Hamingja på en liten promenad! Efter detta äventyr var jag utslagen ett par dagar - men det var det värt!!!
 

Meet Anna 2.0!!!

Under det senaste året har jag allt oftare drabbats av svimningsattacker vid fysisk ansträngning och utredningar har pågått för att hitta orsaken till detta. När jag 26 augusti var på Sunderby Sjukhus för att göra arbets-EKG hann jag bara börja cykla innan jag blev så dålig att det blev iltransport till akuten och inläggning på Hjärtintensiven. Det visade sig att min hjärta istället för att öka takten vid ansträngning övergår till att hoppa över vart annat hjärtslag... Jag behövde därför få en pacemaker och i o m att jag hade hög prio skulle operationen ske inom en vecka. P g a den akuta läkarbristen kom det sedan att dröja 3 veckor...


Men nu är den på plats och jag har kunnat ta de första stegen mot mitt nya liv! Än så länge får jag inte lyfta eller göra stora rörelser med vänsterarmen (för att elektroderna till hjärtat ska hinna växa fast ordentligt). Men pacemakern gör redan sitt jobb och plötsligt kan jag gå flera trappsteg, gå flera meter på ojämn mark eller sitta på huk och resa mig upp utan att vara nära att svimma! Visserligen blir jag fortfarande rejält anfådd redan av så begränsad ansträngning, för i o m att jag haft så stora problem så länge är konditionen verkligen HELT obefintlig... Men jag försöker övertyga mitt otåliga jag att det å andra sidan innebär att förbättringspotentialen är enorm!


Vilken oerhörd änglavakt att jag var på HELT rätt ställe - bara några minuter från akuten - när detta hände!!! Vid de tidigare svimningsattackerna har jag oftast varit ensam någonstans, men då har det som tur var aldrig blivit riktigt lika allvarligt. Vid de tillfällena har också hjärtrytmen återställts av sig själv inom ett par timmar, så de EKG-undersökningar som sedan gjorts (vid vila) har aldrig visat någon avvikelse. Men nu var jag ju dessutom uppkopplad på EKG så man kunde t o m se i realtid exakt vad det var som hände! Nu får världen göra sig redo att möta Anna 2.0!!! #pacemakerärdetnyasvarta

En gång till - men INTE baklänges!!!

Även idag orkade jag med en ridtur - vilken TUR att det går bättre att rida (skritt och tölt) än att gå - särskilt om det inte är helt plan mark. (Finns misstanke om rytmrubbningar på hjärtat då syreupptagning och lungfunktion vid test ändå verkat vara OK och att läkemedelsbiverkan som orsak kunnat uteslutas. Vi får se vad kommande undersökningar visar.) Av just den anledningen tyckte jag också att jag kommit på en bra strategi för att leta efter den flughuva som Hamingja på mindre än ett dygn lyckades ta av sig någonstans i beteshagen. Nämligen att jag skulle börja med att rida runt i hagen, så hon fick hjälpa till att leta! Detta - som lät så smart i teorin - visade sig dock inte lika enkelt i praktiken... 

För när jag m h a en upphöjning i hagen lyckats kravla mig upp i sadeln så fick jag henne bara att ta ett par steg innan hon totalt "frös fast" och vägrade röra sig ö h t... Inte ens höga smackningar fick henne på andra tankar, vilket var extra anmärkningsvärt med tanke på hur hon normalt kan studsa bara jag råkar fukta läpparna så att hon TROR att jag kanske ska smacka....! :-O 

Dessutom en oerhörd kontrast till den  "high-speed-lady" jag satt på igår så jag började jag faktiskt undra om hon hade ont någonstans... Hoppade av och ledde henne ut ur hagen för att se vad som hände om jag provade att sitta upp igen där vi brukar... Där hann jag knappt landa i sadeln innan jag hade min "speed-lady" tillbaka, vilket var skönt!!! Att rida i hagen var väl enligt Hamingja helt enkelt inte rätt!

Precis som igår började vi med terrängskritt i skogskanten resp nere i diket och precis som då handlade det om "racerskritt". Men när vi sedan svängde in på Hultetvägen kunde hon faktiskt slappna av tillräckligt för att efter en stund skritta på hellånga tyglar - ett steg framåt jämfört med igår! När vi började närma oss den första traktorvägen över åkrarna ville Hamingja istället svänga in på en stig på motsatt sida av vägen och jag lät henne få sin vilja igenom. När vi red där här om året blev det snabbt väldigt blött, men nu var det torrt och fint så att vi kunde skritta långt in i skogen innan vi tillslut vände tillbaka.

Både Hamingja och jag var skeptiska till denna skylt...!

Efter denna utflykt i terrängen fick vi även "känna på" tölten längs den första "åkervägen" där vi även idag fick till en ganska trevlig känsla även om den inte riktigt kom upp till nivån efter gårdagens inledande "katapultgalopp". Sedan hade Hamingja ro att skritta avslappnat på långa tyglar under hemvägen. Det blev väldigt mycket skritt idag, men skritt är ju faktiskt den gångart där hästen använder flest muskler! Så det som var lagom ansträngande för matte var alltså samtidigt bra för Hamingja! 

ÄNTLIGEN - IGEN!!!

 

Höbäcken är hästarnas paradis!

I förrgår kom Johan och jag hem från en trevlig semesterresa till Italien: Cinque Terra, Pisa, Florens och Milano. Och i rådande extrema värmebölja - temperaturen låg runt 34-36 grader - behövde vi verkligen inte frysa! I onsdags skulle det bli hela 39 grader varmt i Milano där vi tillbringade de sista dygnen - men i o  m att vi skulle flyga hemåt vid lunchtid hade vi hunnit ut till (den luftkonditionerade) flygplatsen innan det blev som varmast. Det har känts i kroppen att jag inte fått någon resa till varmt land under de två senaste vintrarna...men nu kan man ju säga att jag blev kompenserad med råge!!! 

Igår var jag ute i Höbäcken och pysslade om hästarna och när jag var tillbaka i morse orkade jag till min stora glädje rida också!!! Det var första gången för i sommar som jag red i Höbäcken och om jag var "taggad" så var det ändå inget mot vad Hamingja var!!! Hon är så oerhört lyhörd och tålmodig när jag i brist på uppsittningspall manövrerar henne ner i ett dike eller en grop för att jag ska lyckas kravla mig upp på hennes rygg med stela kroppen. 

Men sedan hann jag i princip bara TÄNKA att jag skulle ge en lätt signal med skänkeln för att hon skulle göra rena katapultstarten! Jag hade planerat att inleda med skritt i terrängen för att hon skulle få lite att tänka på... men det var nog den snabbaste speed-terrängskritt som någonsin skådats! Till att börja med fanns varken styrning eller broms heller - varvat med OERHÖRT snabba och kraftiga reaktioner på varje signal från mig - så vi fick fokusera en hel del på den saken...

När vi kom fram till asfaltvägen valde jag att rida längs med den men nere i diket för att det ojämna underlaget där skulle ge henne viss sysselsättning. Dessutom kör de flesta fordon så väldigt fort, den smala och ganska krokiga vägen till trots - inte många håller sig till det skyltade 70 km/h - och i sadeln på en fröken kanonkula kändes det säkrare att ha större avstånd till trafiken. Lite distraktion fick Hamingja av detta men hon var fortfarande REJÄLT "i gasen" när vi svängde av in på Hultetvägen. Det är en grusväg, men nu var den hård och gruset är också ganska vasst, så jag fortsatte i skritt där jag varvade mellan lätt samling och att sträcka ut på liiiite längre tygel för att försöka hjälpa henne att slappna av.

Den stora fördelen med Hultetvägen är de traktorvägar som går från den mellan åkrarna och där ridunderlaget är HELT perfekt!!! När vi red in på den första tyckte jag det var dags för tölt, men Hamingja ville förstås dra iväg i racerfart när hon nu ÄNTLIGEN skulle få springa - så det blev till att börja med bara några steg i tölt innan jag fick ta ner i skritt igen och börja om... När vi kom till traktorsvägens slut och jag började vända KASTADE hon sig direkt iväg i galopp men som tur var visade sig bromsen ändå finnas kvar! 

Och denna sekvens katapultgalopp skulle visa sig ha gjort underverk! För när jag gjorde övergång till tölt istället var känslan att jag satt på en häst med MINST åtta bakben som alla jobbade nästan lika mycket uppåt som framåt och som jag mjukt kunde reglera genom små förhållningar med sätet! En helt MAGISK känsla!!! Efter all vila och med stora gräsmagen flåsade Hamingja REJÄLT av ansträngningen i värmen, men än en gång visade hon att hon mår som bäst när hon verkligen får jobba genom att samtidigt frusta och frusta och frusta så nöjt!

När jag sedan försökte göra om samma sak (minus katapultgaloppen) på nästa traktorväg kändes Haminjga aningen mattare så bärigheten var inte riktigt lika bra samtidigt som det var lite svårare att hålla nere tempot...men med tanke på all vila som vi/hon haft var den definitivt OK! Och när vi sedan skrittade tillbaka hem längs grusvägen kunde hon faktiskt efter en stund t o m skritta avslappnat på hellånga tyglar! Med tanke på hur lite jag orkat rida de senaste månaderna var jag så GLAD att jag orkade idag! I o m att jag har problem att ens gå uppför en liten, kort backe... Att rida trav skulle jag definitivt inte ha klarat och knappast galopp heller - men då är det ju TUR att jag har en töltande häst!!!

ÄNTLIGEN!!!

Bundisen Litlamin blev VÄLDIGT upprörd när Hamingja fick åka på en utflykt hem till Mariebäck idag, då var ju Litla HELT ensam i Höbäcken. (Nej, de andra hästarna räknas inte!!!) Men hon blev ju desto mer nöjd när Hamingja sedan - mot alla odds - faktiskt kom tillbaka! Hamingja hade VÄLDIGT bråttom att komma  när jag ropade - det var som att hon kände på sig att det var något kul på gång!!! Det var dags för en "date" med hovslagaren och just att bli skodd tycker hon väl inte är särskilt märkvärdigt. Men efter att hon gått med tappsko i tre veckor skulle detta innebära att vi ÄNTLIGEN kunde börja rida igen!!!

Jag brukar säga att en tappsko aldrig kommer lämpligt, men just i det här fallet gjorde den faktiskt det! Det hade nämligen varit en lång period under våren när jag bara orkat rida max en gång i veckan. Jag hade verkligen FÖRSÖKT att inte ha dåligt samvete för detta, men det är ju lättare sagt än gjort... Särskilt som jag visste att de kommande veckorna fram till semestern skulle innebära VÄLDIGT intensivt arbete för min del så orken till att rida skulle knappast bli bättre... Vi skulle dessutom snart flytta hästarna till sommarbetet i Höbäcken och då brukar jag ju försöka att t o m rida mer än vanligt eftersom att min fröken har så lätt att gå upp i vikt. Så denna gång blev jag faktiskt bara lättad när det visade sig att Hamingja lyckats trampa av sig ena framskon för då KUNDE jag ju faktiskt inte rida.... Och det kan väl klassas som force majeure?!?

Men nu var det alltså dags för nya skor på alla fyra hovarna - och eftersom jag precis börjar semestern hoppas jag snart orka rida lite mer igen! Jag förstod ju att lilla fröken vid det här laget hade hunnit samla ihop VÄLDIGT mycket överskottsenergi, något också hovslagaren konstaterade när Hamingja inte stod lika stilla som hon brukar göra. Och det blev sedan ÄNNU tydligare när jag sedan tömkörde henne på ridbanan. 

Att ha ro att skritta någon längre stund när vi tömkör har aldrig varit Hamingjas starka sida så jag brukar behöva göra halt VÄLDIGT ofta när hon är på väg att gå över till trav. Men idag var det övergång direkt från halt till trav som gällde och sedan hade hon inte riktigt tid att trava heller utan fattade galopp! I o f s ville jag ju att hon skulle få "springa av sig" och ur det perspektivet skulle ju galopp vara effektivt. Men i o m att hon inte riktigt hade balans att hålla galopp på volt någon längre stund övergick det snart till stressig passtakt...

Så det blev ÄNNU fler halter än vanligt innan hon slappnade av tillräckligt i traven för att börja frusta och jag kunde låta henne trava längre stunder. Men det fanns fortfarande MYCKET överskottsenergi kvar när jag avslutningsvis bytte gjord och tömmar till sadel och tyglar för att rida lite tölt. Då var det istället övergång från halt direkt till att rusa framåt som gällde, så även nu blev det MÅNGA halter innan vi hittade någon skritt. Och när hon tillslut hade ro att skritta så var det fortfarande "full sula framåt" som gällde så snart jag bad henne göra övergång till tölt... Men nu är vi i alla fall igång och förhoppningsvis kommer jag att orka rida mer framöver och då ska vi nog på lite mer ordning på saker och ting! 

Mer tömkörning - bäst hittills!!!

 

Rivstartade veckan med att tömköra Hamingja ännu ett pass efter jobbet idag. Och nu börjar vi nog få lite "kläm" på detta både hon och jag! Jag gick ut hårt när jag startade med att flytta henne från volten ut på spåret, vilket jag inte lyckades med i lördags men nu gick det! Vi skrittade ett par varv längs spåret medan jag stämde av att signalerna funkade. Och kunde till min glädje konstatera att det räckte med allt mindre signaler med innertömmen för att flytta ut högerbogen!

Styrde sedan in på volten igen där jag varvade skritt och trav och nu kunde vi göra övergångar direkt från trav till skritt, utan någon halt emellan, precis som Anette ville vi skulle göra! Jag kom dessutom ihåg att hålla min blick strax framför Hamingja OCH att vid de tillfällen innertömmen började glappa använda den för att flytta ut innerbogen igen istället för att börja korta upp tömmen. Testade sedan att än en gång styra ut på spåret - vilket funkade lika bra denna gång! 

Gjorde sedan halt ute på spåret och flyttade om tömmarna för att kunna jobba i höger varv. (I o m att det varit det svårare varvet kändes det säkrast att starta ute på spåret.) Även här var det tydligt att både Hamingja och jag började förstå "vad det handlade om" så att signalerna successivt kunde vara/blev mindre! Styrde in på volt för att varva skritt och trav och när även det gick riktigt bra bestämde jag mig för att verkligen utmana oss genom att försöka sidföra från volten ut på spåret. Och vi fixade det!!! 

När vi avrundade för dagen var jag SÅ nöjd med min duktiga häst!!! Och när det kunde gå så här bra medan jag fortfarande hade mina gamla linor - hur bra och roligt ska det då inte bli när mina lädertömmar kommit??!!

Tömkörning

Hamingja stretchar!

I kväll blev det ett pass med tömkörning på ridbanan innan jag skulle kvällsfodra. Stod inne på volten och tänkte börja med att styra henne ut på spåret. Men det visade sig lättare sagt än gjort... så det slutade med att jag avbröt och ledde henne ut på spåret för att sedan starta tömkörningen därifrån. Då gick det bra - i några meter - sedan började Hamingja vända in mot mig igen... jag kortade först upp yttertömmen för att hon skulle svänga utåt, men behövde också skaka ORDENTLIGT med innertömmen mot bogen för att hon skulle flytta sig tillbaka ut på spåret. 

Strax innan nästa hörn började hon "gena" inåt igen men då var jag beredd och hann agera i ett tidigare skede så det behövdes inte lika stora signaler för att uppnå önskat resultat. Vi fortsatte i skritt längs spåret en god stund och successivt räckte det med allt mindre signaler för att hålla innerbogen kvar på spåret. 

Styrde sedan in på volt och växla mellan skritt och trav. Här trillade faktiskt en polett ner när jag insåg att om innertömmen började kännas lite för lång så att det "glappade" i kontakten skulle jag INTE korta upp den utan istället smacka och skaka innertömmen lite. För orsaken till att innertömmen blev för lång var ju att hon "ramlade" inåt på volten, så jag behövde flytta ut innerbogen igen så att hon åter rundade sig i innersidan. 

Efter många övergångar mellan skritt och trav på volten gjorde jag ett nytt försök att tömköra ut på spåret. Nu fungerade det BETYDLIGT bättre! Efter en stund styrde jag in på volt igen för mer övergångar mellan skritt och trav. Och när det sedan ytterligare en gång fungerade bra att styra ut på spåret tyckte jag vi var redo för att byta varv - till det svårare högervarvet. 

Inledde ute på spåret och fick inledningsvis använda stora signaler med både ytter- och innertöm för att hålla henne kvar på spåret. Men ganska snart började det successivt räcka med allt mindre signaler även i detta varv! Växlade några gånger mellan travövergångar på volten och skritt längs spåret. Under sista sekvensen på volt kom jag TILLSLUT ihåg att Anette sagt att man INTE ska titta på hästen när man tömkör utan hålla blicken en bit längre fram, i den riktning man vill att den ska förflytta sig. För när man bara ser hästen i ögonvrån är det faktisk lättare att att snabbt uppfatta när man behöver korrigera något! 

När jag sedan avslutade för i kväll konstaterade jag att det definitivt vore en bra idé att tömköra snart igen. Till veckan kommer förhoppningsvis lädertömmarna jag beställt också och då lär jag ju bli ÄNNU mer motiverad. För under båda tömkörningslektionerna har jag ju kunnat konstatera att det är STOR skillnad med en lädertöm -  så jag ser verkligen fram emot att få inviga dem!

Equiterapeut Ingebjörn Öyhus

 

Strax bakom akupunkturnålarna är stället där Hamingja hade några nedsänkta kotor.

Ingebjörn (till vardags verksam på Mälarkliniken) är ute på en av sina Norrbottensturnéer och stannade till i Mariebäck idag. Han konstaterade att Hamingja rör sig bra i trav, men när han sedan kollade igenom henne konstaterade han att hon var lite ovillig att lyfta bakhovarna igen... Och dels visade det sig alltså att hon  alltså hade några nedsänkta kotor och dessutom var bäckenet lite framåtroterat på höger sida. Typiska skavanker som de kan få i hagen sa han och när jag berättade om att stoflocken precis brunstat och då varit väldigt sura och griniga mot varandra sa han: "Där har du nog anledningen!"

Han satte akupunkturnålarna (förutom ovanstående även på vänster sida av manken då hon var mer musklad där än på högersidan.) Och medan nålarna gjorde sitt jobb fick Hamingja passa på att beta gräs. (I tillvänjningen inför sommarbetet är vi nu uppe i 45 minuter/dag.) När han sedan behandlade henne konstaterade han att dagens skavanker var väldigt lätta att rätta till. "Så hon kan inte ha gått med dem särskilt länge. Det var jättebra att jag fick titta på henne idag, innan det hunnit skapas några följdproblem som tagit längre tid att åtgärda!"

Efteråt fick jag ordinationen att i morgon hålla mig till skritt om jag rider, därefter kan jag rida som vanligt. Och när jag frågade om det var dumt att tömköra i kväll (när jag ändå ska tillbaka för att kvällsfodra) sa han att det bara är bra. Så det blir nog tömkörning både i kväll och i morgon! (Hamingja har ju vilat ända sedan tömkörningslektionen för en vecka sedan och det är verkligen hög tid att repetera innan jag glömt alla bra tips jag fick från Annette!!! 

Tömkörningskurs igen!

 

Anette var tillbaka i Mariebäck idag för att hålla tömkörningskurs för bl a mig och Hamingja och massera några hästar. Till att börja med använde jag mina egna linor (som hon knöt ihop ändarna på) men efter en stund hämtade hon sina lädertömmar istället. Och det var verkligen STOR skillnad - med dem kunde jag kommunicera med Hamingja med ytterst små kramningar med fingrarna! Jag måste helt enkelt köpa mig ett par lädertömmar!!!

(Jag hade börjat i höger varv men med lädertömmarna på plats fick jag byta till vänster varv istället och det skulle senare visa sig att det fanns en anledning till det - jag återkommer till det senare.) 

"Stå NÄRA henne - ganska mitt för bålen - med kontakt på båda tömmarna innan du börjar sortera upp tömmarna!" sa Anette. Från den positionen samlar man ihop tömmarna i ett antal lika stora öglor - något som kan låta ganska enkelt... Men av någon anledning vill jag hela tiden vrida ena handen mellan varje ögla - med resultatet att tömmarna sedan inte kan löpa fritt... Så SVÅRT att låta bli (eller hur Carola??!!) Men när Anette tipsade om att jag hela tiden ska tänka "pekfinger mot pekfinger" så gick det faktiskt (fast det krävdes TOTALT fokus...! :-O ) Avslutningsvis hänger man den sista änden/öglan över lillfingret i den hand som kommer att hålla  yttertömmen. 

Från det läget ska jag sedan backa rakt bakåt - bort från hästen - till dess jag är utom "sparkavstånd" och där stå stilla själv när jag smackar för att hon ska börja skritta. Även det sistnämnda kräver mitt fokus - för min reflex är att också ta ett steg framåt samtidigt som jag smackar - och då hamnar jag direkt för långt fram i förhållande till hennes position. Det är viktigt att hon hela tiden behåller en tydlig framåtbjudning i skritten, så jag behöver upprepa smackningarna ganska ofta. Så snart jag ser att jag behöver korrigera henne på något sätt ska jag börja med att smacka för att sedan styra henne utåt med yttertömmen och mjukna med handen när hon lyssnar. 

Annette visade hur jag ska vibrera med innertömmen mot bogen för att Hamingja ska flytta ut innerbogen och runda sig i innersidan (om det inte räcker att vibrera får jag röra mer på innertömmen). Men hela tiden bibehålla tydlig kontakt i båda tömmarna (med mjuk hand) och hålla händerna sänkta. Jag ska också hålla min egen blick snett framför hästen, i den riktning jag vill att hon ska gå. När jag då bara ser henne i ögonvrån är det nämligen lättare att se hur jag behöver korrigera än om jag tittar direkt på henne (dessutom märkte jag att detta också underlättade för mig att inte börja backa utan bibehålla min egen rörelse framåt.

Sedan fick jag styra ut henne på spåret och jag upplevde att det var lättare att få till skritten där, när jag hade hjälp av staketet. Men ibland ville hon vika av in från spåret (f f a när vi närmade oss hörnen) och direkt när jag märker minska antydan till det ska jag smacka, öka kontakten på yttertömmen och vibrera/skaka med innertömmen mot bogen. VIKTIGT att hela tiden bibehålla längden på innertömmen i detta moment - jag vill gärna släppa efter på den direkt och då släpper jag in innerbogen igen...!!! Sedan stilla tömmar och mjukna i handen (men bibehållen tydlig kontakt med munnen) när hon kommit tillbaka ut på spåret, flyttat in innerbogen och rundat sig i innersidan. Jag ska prova med riktigt små signaler, men om hon inte lyssnar ska jag direkt göra dem kraftigare. 

När detta fungerar bra kan jag styra in på volt - även här med blicken framför hästen - och övergå till trav. Ifall hon då börjar ramla inåt på volten ska jag åter smacka, vibrera/skaka innertömmen OCH ge efter på yttertömmen så att hon kan öka volten och åter runda sig i innersidan! (Det kan då vara bra att höja ytterhanden så att tömmen har lättare att glida efter/länga sig på yttersidan.) Även här viktigt att hela tiden hålla en tydlig framåtbjudning! När hon travar på volten med rundning i innersidan ska jag successivt ge henne längre töm så att hon börjar länga halsen. Och sedan hålla traven en god stund så att vi båda hinner "landa" i rätt känsla/rörelse.

Jag använde vissling i kombination med att krama på tömmarna idag när jag ville bromsa. Under första lektionen tyckte Anette inte att jag skulle vissla... men nu sa hon att det var OK att jag visslade, bara jag började med att krama på tömmarna innan jag visslingen. Men däremot ville hon INTE att Hamingja gjorde halt varje gång utan det skulle bara vara en övergång till skritt. Så varje gång Hamingja stannade fick jag smacka för en kort sekvens trav följt av ny nedtagning,  smacka på o s v till dess att Hamingja bröt av till skritt istället för att stanna då skulle jag berömma och hålla skritten.

När det var dags att byta varv påminde Anette om att jag skulle samla ihop tömmarna i STORA öglor och sedan lägga dem så över Hamingjas rygg så att de hängde ner ordentligt på båda sidorna (alltså inte runt någon av gjordens öglor.) Detta för att minimera risken att hon trasslar in sig i tömmarna ifall något händer. 

I höger varv blev allt VÄLDIGT mycket svårare... "Förstår du vad som är problemet?" undrade Anette när jag tappade styrningen, men det gjorde jag inte... Hon förklarade då att det var för att Hamingja inte ville ta stöd på yttertömmen i detta varv - "så du får en tom yttersida!" 

Därför fungerade inte mitt försök att lätta på yttertömmen för att släppa ut ytterbogen. Utan när hon lämnade spåret och  "ramlade inåt" skulle jag tvärt om korta upp yttertömmen så mycket som behövdes för att få en stadig kontakt med munnen och bromsa med båda tömmarna samtidigt som jag smackade för att göra en sidvärtsrörelse tillbaka ut på spåret. När jag gjorde så fick jag först några sekvenser ramlad skritt innan hon åter började länga halsen och ta ut stegen igen. Oj, oj, oj så nyttigt det här är - nu blir det att beställa ett par lädertömmar!!! 

Tömkörning OCH ridning!

 

Idag testade jag vad som skulle visa sig vara en bra kombo: att först tömköra en stund i skritt och trav på ridbanan för att sedan rida ut längs bilvägen och träna tölt - och det gav verkligen mersmak!!!

Instruktörens åsikt att jag INTE skulle vissla när jag vill bromsa Hamingja har jag bestämt mig för att betrakta som ett exempel på kulturkrock mellan dressyrvärlden och islandshäst-dito. Och när jag kombinerar signal från tömmarna med att vissla förstår Hamingja vad hon ska göra - och gör det bra! När vi inledde i vänster varv var Hamingja lugn och inväntade hela tiden min signal innan hon gjorde övergångarna från skritt till trav.

När vi sedan bytte varv började dock hennes extrem-ambitiösa sida visa sig genom att hon redan efter några steg skritt började "tänka trav" igen. Utifrån Atlis devis: "Om hon vill svänga höger ska du svänga vänster" gjorde jag därför många halter till dess vi hade enats om att skritt faktiskt kan vara en acceptabel gångart.

Den ambitiösa sidan visade sig tydligt igen när jag bytt tömkörningsgjorden till sadel för att träna lite tölt längs bilvägen. Så jag fick bromsa genom att flytta undan för skänkeln till dess hon slappnade av och började länga halsen. Samma metod använde jag inledningsvis i tölten också. När jag sedan övergick till att starta tölten ut högersluta i skritt så lyckades jag faktiskt t o m hålla en helt avslappnad sits under flera sekvenser. Vilken MAGISK upplevelse!!! Måhända ett litet steg för mänskligheten men ett STORT steg för Hamingjas matte!!! Och Hamingja tackade för detta genom att bjuda på en riktig njut-tölt!!!

Igår inledde vi tillvänjningen inför sommarbetet och även idag fick Hamingja beta gräs 15 minuter, vilket förstås var VÄLDIGT uppskattat! När jag såg några morotsbitar ligga i gräset hade jag väntat mig att hon skulle äta upp dem också...  Men prioriteringsordningen var tydlig när hon omsorgsfullt åt upp de grässtrån som växte runt omkring för att sedan sedan snabbt skynda vidare i jakten på mer gräs! 

Måndagsmys!

Jag började veckan på bästa sätt: att åka till stallet efter jobbet och rida Hamingja! Det blev ett trevligt pass på ridbanan vilket inleddes med uppvärmning i skritt och trav (kom ihåg att ANDAS matte!!!)  

Övergick sedan till sekvenser i samlad skritt med övergångar till tölt. Idag fick pisken vara med och peta på inner bak ganska ofta, vilket efter de (närmast obligatoriska) inledande överreaktionerna gav trevlig bärighet i lågt tempo på avslappnad häst! Det blev inget långt ridpass - men kvalitet är ju definitivt mycket viktigare än kvantitet!

REJÄL upphämtning!!!

 

Min STJÄRNA!!!

I morse när jag skulle morgonfodra missade jag tillfället till en unik film... Hamingja brukar alltid stå på sin plats längst fram vid grinden i god tid innan fodringen för att försäkra sig om att verkligen inte bli utan mat. Men nu stod hon istället bortanför vindskyddet - så när hon hörde min röst kom hon galopperande och gnäggade! VARFÖR såg jag inte till att vara beredd med kameran innan jag ropade på henne??!!

Det blev ingen ridning idag för jag ville passa på att tömköra medan jag förhoppningsvis kom ihåg endel av det vi försökte lära oss under torsdagens kurs! Och jag må inte vara helt opartisk... men jag tycker faktiskt att vi var överraskande duktiga! Hamingja hade verkligen en ängels tålamod medan matte försökte få ordning på tömmarna (om vår instruktör hade sett oss misstänker jag att hon hade tyckt att det fortfarande finns en STOR förbättringspotential på det området...!)

Och när vi sedan kom igång med själva tömkörningen hade jag faktiskt tur när jag tänkte! I o m att det i torsdags var så tydligt att det blev mindre svårt när hon fick trava fick hon ta en första travsekvens ganska snart och efter det var det minsann inget fel på framåtbjudningen! Det svåraste idag blev istället att få henne att fortsätta skritta till dess jag gav ny travsignal...! 

Instruktören tyckte ju att det var viktigt att jag använde tömmarna för att bromsa när jag ville att Hamingja skulle sakta av, istället för att vissla som jag brukar... Visslingen är ju något Hamingja fick lära sig av Sylvia redan vid inridningen och den är verkligen effektiv! En bonus med att arbeta hästen från marken är ju att man inte bara känner utan även ser vad hästen gör. Och när Hamingja travade och jag visslade kunde jag nu se hur hon verkligen satte bakbenen under sig när hon direkt stannade! 

Så jag bestämde mig för att att vår kompromiss fick vara att jag kombinerade broms med tömmarna och vissling. Och eftersom hon alltid verkligen gjorde halt fick det bli övergång trav-halt-skritt-trav-halt-skritt. Gjorde många övergångar för att träna på detta. Och när jag dessutom kom ihåg att inte göra så stor eftergift med tömmarna efter övergången till trav utan bibehålla en tydlig kontakt med bettet så kunde jag se att traven fick mer sväv!

Med tanke på hur jättesvårt det kändes i torsdags med allt nytt som snurrade i huvudet så tycker jag verkligen att det gick över förväntan idag!!! Och jag när jag sa "BRA!!!!!" som beröm till Hamingja när hon förstod mina signaler så tänkte jag att även jag borde ta åt mig lite av det berömmet!

Mindre bra blev det dock när jag åkte hem från stallet... När jag kom ut på asfaltvägen i Avan upptäckte jag nämligen att jag fått punktering på ena bakdäcket... :-O  Vi har framfört många klagomål till kommunen för det vassa grus som de envisas med att lägga ut på Mariebäcksvägen. Det är varken bra för bilar, hästtransporter ELLER hästar för den delen. MÅNGA punkteringar har det blivit.... och jag har klarat mig väldigt lindrigt hittills så det var väl helt enkelt min (o-)tur nu... 

Men jag har MYCKET hellre punktering på bilen än på hästen!!! Och nu hade jag dessutom verkligen tur i oturen när jag max 100 meter från där jag stannat bilen hittade en HD-mekaniker med REJÄL garagedomkraft OCH tillräcklig armstyrka för att kunna lossa på hjulbultarna som Däckia tidigare dragit fast med sin maskin!