Back where I belong!!!

KOLLA VAD JAG FICK GÖRA IDAG!!!

Idag följde Eva mig till stallet igen och när vi planerade in denna stalldag var min plan densamma som förra veckan: en gemensam promenad så långt matte orkade innan Eva och Hamingja skulle ge sig ut på en "riktig ridtur" så att även Hamingja fick jobba lite på sin kondis. Men när jag igår orkade gå min längsta promenad hittills hemma i Kyrkbyn blev jag så "hög" att jag började leka med tanken att även jag skulle ta mig upp på hästryggen igen...!

Igår var jag dessutom nästan smärtfri i min högra arm och axel vilket gjorde att tanken på ridning inte kändes lika avlägsen som tidigare. I morse var dock mycket av smärtan tillbaka igen... men Eva skulle ju vara med och sköta både borstning och sadling så då borde det väl ändå inte vara helt omöjligt att få en liten stund på hästryggen...?! 

Den förståndige fysioterapeuten (sjukgymnasten) på vårdcentralen har ju uppmanat mig att ta det lite successivt och börja med att bara sitta i sadeln en stund och känna att det inte ger mig yrsel. Men väl i sadeln blev ju - självklart - euforin alldeles för stor för att jag skulle kunna låta bli att även rida en liten sväng! Så Eva fick traska med när Hamingja och jag skrittade iväg till vänster bakom vägbommen och jag kunde snart konstatera att det kändes hur bra som helst och jag fick nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att detta verkligen hände på riktigt!!!

När vi var framme vid den ännu mindre skogsvägen som utgör början på "Torrbergsvägenrundan" kunde jag inte låta bli att även prova att rida lite tölt resp trav. I traven stod jag först i fältsits men testade även lite lättridning och inte ens då drabbades jag av någon yrsel! Men sedan var jag HELT slutkörd så jag skrittade tillbaka till gården, satt av och lämnade Hamingja till Eva medan jag själv gick in i Josefshallen för att inta ryggläge i soffan. Jag kände mig alldeles vimmelkantig av trötthet - men fortfarande ingen "hjärtfelsyrsel"!

Jag låg kvar i soffan medan Eva och Hamingja var ute på "en riktig ridtur" och när de kom tillbaka - båda MYCKET nöjda - var jag fortfarande så trött att jag var väldigt lättad att Eva sadlade av och fixade med Hamingja! Men jag var samtidigt VÄLDIGT "Hamingja-hög" - och det är jag fortfarande så här sju timmar senare!!! (Att jag har ännu mer ont i högra axeln och armen än jag hade i morse gör jag mitt bästa för att ignorera...)