MER ridning för skröpplig matte!!!

Världens bästa PT gör sitt jobb!!!

Inte en dagsfärsk bild, nu har vi ÄNTLIGEN fått ett tunt snölager som täcker marken och medan jag skriver detta singlar ytterligare stora, fluffiga snöflingor från himlen! Så nu håller vi verkligen tummarna att snön får ligga kvar i fortsättningen! Medan det var barmark var fysioterapeutens ordination att komplettera promenader med att cykla. Men nu hoppas jag verkligen att cyklingen kan ersättas av ridning! Vilket jag testade idag trots att Eva hade andra åtaganden, så att jag behövde sadla m m själv. Men det fick gå långsamt och i etapper och tillslut satt jag där i sadeln utanför stallet! 

Hamingja var jätteivrig och föreslog att vi skulle springa ut från gården, men efter en stund accepterade hon skritt på långa tyglar när vi red till höger bakom vägbommen bort till vändplanen. När jag efter en stund kunde sitta med tyglarna i enhandsfattning (den vänstra, mindre onda armen) med den högra armen hängande avslappnad längs sidan skapade skritten en rörelse som hjälpte musklerna att slappna av! Med råge kompenserade detta för den muskelspänning och smärta som uppstod när jag lyfte sadeln på plats! MER ridning åt skröpplig matte ska alltså vara parollen!!! 

Ett stort problem har nämligen varit och är den kraftiga smärtan i nacke, axlar och armar som verkar vara så oerhört svår att bli av med och som även håller mig vaken om nätterna. Det började under de första fyra veckorna efter operationen då jag inte fick använda vänster arm p g a att elektroderna som går från pacemakern och in i hjärtat skulle hinna växa fast ordentligt. 

Det tog då inte lång tid innan jag lyckats överanstränga min högra arm och axel, med ilande och molande smärtor som följd. (Min fibromyalgi innebär tyvärr att kroppen är extra känslig.) Då skulle förstås högerarmen ha behövt vila och återhämtning, men det var ju inte möjligt i o m att jag ännu inte fick använda den vänstra... Efter fyra veckor var det dags för en efterkontroll på sjukhuset och där konstaterades att pacemakern fungerar precis som den ska och att elektroderna vuxit fast på exakt rätt position i hjärtat! Skönt att höra! 

Därmed var det äntligen fritt fram att använda vänsterarmen, så att det högra kunde få lite välförtjänt avlastning. Men trots detta och att jag nu i flera månader dessutom tagit antiinflammatorisk medicin är smärtorna i nacke, axlar och armar (nu båda) kvar... Nu har jag testat massage (en mjuk och fibromyalgivänlig variant) via jobbets "friskvårdspeng" två gånger och massören har då konstaterat att mina muskler är så spända att de är jättehårda. "Då blir trycket på alla nervtrådar inne i musklerna jättehårt och ger en kraftig smärta som får musklerna att reflexmässigt spänna sig ÄNNU mer... o s v... och så har man en ond cirkel..." 

Det gjorde REJÄLT ont bara av att hon drog sina händer mjukt över musklerna och hon konstaterade att det tog lång tid att få fram någon effekt. Men vid andra tillfället (igår eftermiddag) började jag tillslut känna hur det började pirra i musklerna, ungefär som när domningen släpper i en fot man suttit på! Efter avslutad behandling fick jag ligga kvar på massagebänken en lång stund för att låta flödet hålla i sig. 

Och när jag sedan kom ut i bilen satt jag med parkeringsvärmaren på, lutade stolen lite bakåt och blundade medan jag kände hur det fortsatte att pulsera ända ut i fingertopparna! Jag kände igen effekten som kom med alla bedövningssprutorna jag under några år fick på smärtkliniken i Piteå, vilka också hjälpte musklerna att slappna av så att syresättningen kunde återupptas! Och nu ville jag behålla så mycket som möjligt av denna effekt så länge som möjligt så det var först en halvtimma senare som jag rätade upp stolen och körde hemåt! 

Måndag nästa vecka har jag ny massagetid inbokad och innan dess hoppas jag orka rida en gång till också - jag ser verkligen fram emot både ock!!!