Enarmad och lycklig cowgirl i sadeln!!!

 

JAG HAR RIDIT IDAG!!!

Influensan hann precis ge med sig innan jul så att vi kunde fira julhelgen med våra familjer i Umeå! Igår eftermiddag kom vi hem till Luleå igen och idag åkte jag till stallet! Ordinationen från Fysioterapeuten är fortfarande fyra 15-minuterspromenader per vecka samt några mjuka övningar som ska främja cirkulationen i mina smärtande muskler. Promenaderna kan bytas till motsvarande fysisk aktivitet som inte belastar nacke, axlar och armar. Det där sistnämnda är ju svårt... men med en välvillig tolkning kom jag fram till att om jag "lekte cowboy" och red med tyglarna i vänsterhanden så att den mest onda högerarmen och axeln fick vila så kunde ridning i skritt "kvala in" som godkänt. Jag kom dessutom överens med Hamingja att det räckte om is och snö borstades bort från sadelläget, medan is i pälsen på rumpan och hö i manen inte var något problem. 

Så den isländska cowboyhästen och hennes cowgirl skrittade snart iväg till vänster bakom vägbommen, där det inte var plogat men vi kunde följa i spåren efter någon/några som ridit före oss. Hamingja var jättenöjd med att komma ut och få röra på sig lite och snölagret gjorde ju att hon ändå fick lyfta lite extra på "fötterna" och därmed få bra muskelträning medan matte kunde "åka häst" utan att det blev för jobbigt. 

När vi närmade oss vägen in till vänster kunde jag se att den/de som ridit före oss svängt in mot kalhygget där man rider till Torrbergsvägen. Jag kände mig redan lite yr av trötthet så jag hade planerat att vända hemåt där. Trodde nog att Hamingja skulle göra en ansats till att följa i deras spår, men istället fick hon plötsligt jättebråttom att fortsätta rakt fram ut i ospårad terräng - i riktning mot vändplanen där hennes favoritstig tar vid - så att jag inte skulle hinna hindra henne! Och jag hade inte hjärta att avbryta hennes entusiastiska initiativ utan bestämde mig för kompromissen att vi skulle vända hemåt när vi kommit till vändplanen. 

Jag var redan ganska trött och yr men om Hamingja skulle hitta på några hyss på hemvägen så att jag ramlade av höll jag tummarna för att jag i alla fall skulle lyckas hålla så hårt i tyglarna att jag inte tappade henne. För att gå hem i snön skulle definitivt ta knäcken på mig... Men Hamingja var bussig och ignorerade alla ev monster i skogen ända till dess vi började närma oss stallet igen och hon började höra ljud från hästar och människor. När hingstarna kommer springande för att uppvakta när vi passerar deras hage på väg in på gården brukar det kunna bli lite spännande för lilla fröken, därför brukar jag vara förutseende och hoppa av så snart vi kommit till plogad väg. Och det visade sig vara klokt även idag, för när grabbarna kom galopperande snurrade damen runt och "ska vi slåss-blåste" kraftigt! Då var jag VÄLDIGT glad att jag redan befann mig på marken!

Det kändes verkligen som en seger när jag kom in i stallet: jag hade RIDIT - t o m en "långtur" i mina nuvarande mått mätt! Och medan jag tog igen mig på en pall var Anneli så bussig och sadlade av Hamingja! Det är ju det momentet som sliter allra mest och egentligen inte ryms inom fysioterapeutens order om att INTE göra sådant som belastar nacke, axlar och armar... Nu ska jag bara försöka låta bli att göra någon plan för när jag ska rida nästa gång - så slipper jag bli så besviken om jag inte orkar utan bara glad om/när det blir av! Förhoppningsvis kan supergroomen Eva haka på någon dag snart också! Over and out!