Less is more!!!

 

Mariebäcks solkatter!

Uttrycket "less is more" används i många olika sammanhang och idag har jag - än en gång - konstaterat att det definitivt gäller i ridningen!!! För många gånger gör man alldeles för mycket för att det ska kunna bli bra... När jag under lektioner för Atli eller Sylvia ibland fått uppleva ett ögonblick med en riktigt magisk känsla så har det alltid handlat om att jag lyckats förfina mina hjälper. Att jag "gjort mindre" men med större precision. Och efteråt undrar jag alltid hur det kommer sig att min egen reflex snarare är att göra mer, använda mer kraft, när jag inte får det resultat jag önskar...?! (F ö reagerar jag på samma sätt när jag sitter vid datorn - om den inte gör som jag vill trycker jag HÅRDARE på tangenterna... men när det inte ens fungerar på något så "fyrkantigt" som en dator, hur kan jag då inbilla mig att det ska fungera på en levande häst?!??

Stackars Hamingja får tyvärr stå ut med en matte som alldeles för ofta blir stel och stum - i sitsen och i handen... och då kan ju inte hästen förväntas bli annat än stel och stum hon också... Men i söndags, när vi efter uppvärmningen i "racergalopp" övergick till att träna tölt hände plötsligt något. För jag hade faktiskt tillräckligt tur när jag tänkte för att komma ihåg hur samspelet mellan små, små förhållningar med en mjuk, fjädrande hand och några lätta "pet" med pisken på vänster bak verkligen kan skapa något magiskt! Känslan när hästen bär upp sig med en fjädrande överlinje! Eller med Atlis beskrivning:  när hästens rygg och överlinje blir som en pilbåge som spänns från bakbenen och framåt! Ett magiskt ögonblick som jag förstås ville uppleva igen och igen och igen! Men VARFÖR fortsätter jag då att "fastna" i handen och bli stel och spänd i sitsen...?!?

Inför dagens ridpass hade jag bestämt mig: jag skulle ha tur när jag tänkte en gång till! Och för att inte ändra för mycket i ett vinnande koncept inledde vi med en vända i vardera galoppen upp till kyrkan innan jag sadlade om för att övergå till töltträning längs bilvägen bort mot Alviksträsk. Till att börja med försökte jag hålla fokus på den där fjädrande handen - och när jag inte gav Hamingja något att "hänga" i så gjorde hon ju inte det heller! 

När vi passerat nya hygget och vände hemåt igen var det dags att även försöka höja graden av samling. Den senaste tiden har inte alla lätta "pet" med pisken skapat stort trauma - allt oftare har jag faktiskt "bara" fått önskad effekt med mer energi från bakbenen. Och när jag under hemvägen tillslut lyckades hitta ett bra samspel mellan fjädrande hand och pisk o/e skänkel som aktiverade vänster bak och skapade fjädrande bakben - då var det flera sekvenser av WOW!!! Och jag bara undrade: VARFÖR gör jag inte ALLTID så här??!! (Vilket även Hamingja GARANTERAT undrade!!!) 

Så min målsättning inför framtiden är given: Att oftare försöka ha tur när jag tänker!!!