"To the end of the world - and beyond!"

 Ingen dagsfärsk bild - det blev mörkerridning med pannlampa igen och därmed inget fotoläge - så jag får köra en favoritbild i repris. Kvällens träningspass blev också till stor del en repris av onsdagens då jag försökte ha fokus på "less is more" även idag. Både när jag inledde med voltarbete i skritt utanför stallet och sedan när jag fortsatte "projekt korsa bakbenen" med att rida skänkelvikning ut från gården.

Nere på bilvägen övergick vi till uppvärmningstölt med lååång hals vilken jag efter en stund vidareutvecklade genom att rida sidförande i tölt. Och här fick jag verkligen försöka hålla gårdagens "less is more" i minnet. SÄRSKILT när Hamingja var lite ovillig att gå undan för högerskänkeln... Om jag inte får önskad reaktion när jag ber om något är min reflex att göra mer - i det här fallet att bli stum i skänkeln och trycka hårdare. Vilket verkligen är HELT korkat, eftersom hästar är mottrycksdjur och Hamingjas reflex då är att trycka MOT skänkeln istället för att gå undan för den... (Det är t o m mer korkat än när jag trycker hårdare på tangenterna för att datorn inte gör som jag vill...!)

Men idag försökte jag bibehålla en lätt och lite vibrerande skänkel och istället fokusera på att förbättra precisionen i hjälpgivningen. Och tänk: tillslut började Hamingja flytta undan även för högerskänkeln. HÄPP!!! Vid det laget var vi nästan framme vid korsningen som tidigare under Hamingjas liv var "världens ände". Så hon fick skritta sista biten fram till korsningen och jag konstaterade nöjt att hon var så avslappnad att allt längre tyglar innebar att hon successivt sträckte ut mer och mer framåt-nedåt.

Efter detta ville jag gärna återuppleva lite av gårdagens härliga trav, så vi tog av till vänster efter vägen längs med sjön och travade nästan ända bort till skoterklubben. Hamingja gör verkligen klockrena travövergångar nu! Vilket jag tolkar som att vi tagit oss igenom perioden med riktigt hårt ridunderlag utan att hon fått tillbaka muskelbesvären i bakdelen. Skönt! Men det gäller ändå att vara fortsatt uppmärksam/försiktig eftersom massör-Tomas konstaterat att hon även är känslig för den extra påfrestning på muskulaturen som vinterbroddarna innebär.

Framme vid stugan innan skoterklubben satt jag av och sadlade om innan vi vände hemåt igen. I brist på uppsittningspall flyttade jag Hamingja så att hon stod en liten bit ner i ena diket - så kunde även hennes "kassaskåps-smidiga" matte kravla sig tillbaka upp i sadeln utan allt förstår påfrestning vare sig på min egen eller Hamingjas kropp.

Sedan nyttjade jag hemvägen till att rida töltintervaller där jag "tänkte rygga"  med sätet för att uppnå och bibehålla samlingen i tölten. Ibland använde jag även några steg sluta (med böjning i högersidan) för att hitta tillbaka till samlingen. Och Hamingja bjöd på riktigt trevliga moment här och där! Vid ett par tillfällen blev det dock tvärstopp för att lilla fröken trodde sig se ett monster i mörkret, men det dröjde aldrig någon längre stund innan hon åter blev avslappnad och kontaktbar så jag kunde inte vara annat än nöjd!