Härligt, härligt och farligt, farligt...!!!

Det är VACKERT ute så här års - SÄRSKILT med Hamingja i förgrunden!

Fast jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med SMHI om regnet som kom i natt och dagens plusgrader... VÄLDIGT onödigt!!! I avsaknad av snösulor hade jag bestämt mig för att rida längs bilvägen för att undvika styltor i hovarna - och det skulle visa sig vara en riktig bedömning.

När vi följde vägen bort mot sjön varvade vi uppvärmningtölt och trav. Den tidigare julledigheten hade tydligt fått Hamingja att glömma bort all vår träning för att avdramatisera pisken, för när jag nu lät den nudda hennes bakdel kom en häftig reaktion, nästan i nivå med när vi (än en gång) började projekt avvänjning tidigt i höstas... Men sedan blev reaktionerna inte lika häftiga, så helt glömt var det ändå inte.

Framme i korsningen vid sjön ("världens ände") hade jag först tänkt fortsätta bilvägen till vänster längs med sjön. Men kom på att vi kunde göra en viktig insats genom att istället rida upp ett spår längs traktorvägen i kanten av ängen vid korsningen. Där brukar vi träna galoppintervaller, men hittills i vinter har snön fått ligga orörd. Med dagens plusgrader kommer det att bli rejäl skare när vi får minusgrader igen (enligt prognoserna redan i natt) så det var hög tid att trampa upp en stig!

Det blev fyra intervaller galopp upp till skogsbrynet med skritt på lång tygel tillbaka. (Här fungerar Hamingjas "off-knapp" verkligen perfekt numera! Istället för att stressa upp sig själv mer och mer i galoppen sträcker hon direkt ut framåt-nedåt och slappnar av så snart jag ger långa tyglar efter galoppen! 

Igår var ju Hamingja för spänd för att ö h t prestera någon trevlig galopp och även idag blev hon lite spänd och hög i formen i slutet av intervallerna. Men tack vare underlaget på ängen, som gjorde att hon måste lyfta sig uppåt i varje galoppsprång, blev galoppen ändå "genom kroppen" på ett helt annat sätt än igår - då jag nästan direkt avbröt galoppförsöken för att det kändes som att kvaliteten för dagen snarare var nedbrytande än uppbyggnade. 

Efter två galoppintervaller i resp galopp (status just nu är f ö att när hon går över i galopp själv så tar hon höger galopp) satt jag av för att sadla om. Då kollar jag först alltid om sadeln sitter rakt eller snett - och nu för tiden är det faktiskt väldigt sällan som det visar sig att jag trampat den snett åt höger, vilket jag ALLTID gjorde förr. Även idag satt den kvar rakt över Hamingjas rygg och DESSUTOM hade den faktiskt knappt åkt fram alls. Det brukar den oftast göra - f f a när vi galopperar - och extra mycket när hon är blivit för rund om magen...vilket hon varit under hela hösten. 

När sommarbetet övergick till utfodring med hö gick de andra hästarna ner i vikt - även de som är högst i rang och därmed kan äta mest -  medan Hamingja på något mystiskt sätt länge höll kvar vid sina extra kilon. Men nu börjar dessa vara borta i alla fall - vilket bl a innebär att sadeln passar mycket bättre! Något annat jag upptäckte i samband med att jag sadlade om var att ridningen i snön på ängen skapat REJÄLA styltor i båda framhovarna... 

I brist på hovkrats försökte jag slå ur dem med metalländen på min pisk men utan framång... så när vi vände hemåt började jag rida längst ut på ena vägkanten, där det låg ett par cm orörd snö och därmed inte var lika halt som på resten av vägen. Och med hjälp av ett antal töltintervaller fick vi styltorna att lossna så att hennes broddar nådde ner och åter kunde göra sitt jobb. 

Idag tyckte jag att ett par av töltövergångarna blev riktigt bra, när jag lyckades hitta känslan Atli beskrev som att det skulle vara mina höfter som "sköt iväg" Hamingja upp i tölt. (Annars har jag SÅ lätt att istället falla framåt i övergången.) Och genom att - i alla fall bitvis - rida med höjd blick kunde jag också känna hur jag behövde bibehålla/återställa samlingen genom att "tänka rygga" med sätet resp lägga in ett par steg högersluta. 

Fast sedan stökade det till sig alldeles för min lilla häst... när två svarta hundar kom springande mot oss ut ur en kurva - följda av sin husse på spark. Det var Sylvia och Jannes enda granne och vi har ju träffat på dem flera gånger - men kanske aldrig med spark. Så trots att Hamingja i princip är född med hundar runt benen och grannen dessutom snabbt kallade in sina lydiga hundar så blev detta VÄLDIGT dramatiskt för lilla fröken... 

Hon frös verkligen fast och skulle inte röra sig en milimeter framåt. Inte ens när jag efter en stund blev less och satt av för att gå före henne som "mänsklig sköld" vågade hon slappna av utan det var ändå svårt att få henne med sig fram till hundar och granne... Vi stannade och pratade en stund så Hamingja fick gott om tid på sig att komma fram till att varken hundar eller granne utgjorde någon akut livsfara, men det var ändå spännande när de efter en stund fortsatte iväg. Och jag får väl erkänna att det faktiskt lät lite speciellt från sparken när underlaget bestod av snö som det regnat på, men ändå...! 

Efter detta fick det bli en lång sträcka "muskelbyggarskritt" med tygelkontakt där hemvägen gjorde att hon skrittade riktigt trevligt "genom kroppen"! När hon kändes riktigt avslappnad i skritten kunde hon också prestera en godkänd nedvarvningstölt innan det blev skritt igen resten av hemvägen. Trots all skritt var hon rejält svettig, men det var ju varmt väder för hennes päls och dessutom hade hon fått jobba ordentligt i galoppen. Då kändes det bra att kunna låta henne stå med Back on Track (ryggvärmare och hasskkydd) efteråt - och ÄNNU bättre när Anneli dessutom erbjöd sig att släppa ut henne sedan hon ridit sin Fina, så att Hamingja kunde ha BoT på ännu lite längre. (Tidigare hade jag hasskydden på i hagen ibland, men det brukar snabbt skava bort så mycket av vinterpälsen - som tydligen är mer porös - så jag undviker det numera.)