Skrittpaus

"En solig vårdag!" säger väderappen idag - men med 27 grader i skuggan skulle jag nog snarare kalla det sommar...!!!

Eftersom det är en sådan tisdag då jag börjar jobba först efter lunch åkte jag till stallet på morgonen för kvalitetstid med min fina häst! Efter helgens kurs och i väntan på att få Thomas att undersöka Hamingja vill jag dock inte anstränga henne så mycket utan har bestämt mig för att vi håller oss till skritt t v. Vi tar en skrittpaus, skulle man ju kunna säga!

Hulda från Mariebäck

Nästan alla hästarna låg och vilade i solskenet och jag hade hoppats få en bild på en vilande Hamingja - det ser ju så mysigt ut! Men lilla fröken är lite för ambitiös så hon studsade upp så snart jag kom in i hagen. Hulda låg däremot kvar så jag kunde fota henne i alla fall!

Hamingja och jag red upp bakom vägbommen och följde den vänstra skogsvägen bort till vändplanen och tillbaka. Det är ingen lång sträcka men eftersom vi höll oss till skritt blev det ändå en ridtur på 35 minuter. Under vägen bort från stallet kunde lilla fröken "radarvarning" faktiskt skritta helt avslappnat med hellånga tyglar och nosen mot backen. På hemvägen fick hon både mer bråttom och började leta spöken så då fick jag rida med mer tygelkontakt. 

Det blåser upp mot 10 m/s idag - vilket både håller insekterna borta och gör det svalare i värmen. Ändå var Hamingja lite fuktig under sadeln efter vår "skrittpaus"! När jag skriver detta har jag faktiskt satt mig i skuggan - helt frivilligt! Och när soldyrkaren Anna väljer skuggan då vet man att det är riktigt varmt!!!

Atlikurs dag 2

Hamingja satsar på de isländska färgerna!

För att preparera Hamingja inför dagens första ridpass satsade jag på en "föruppvärmning" då jag red längs en av skogsvägarna bakom vägbommen och lät henne trava en ganska lång stund. Eftersom hon inte visade någon orenhet i traven igår och att orenheten i tölten minskade i takt med att hon blev varm i musklerna hoppades jag att det skulle vara bästa möjliga förberedelse. Pratade även med Atli om saken och han tyckte att eftersom det successivt blev bättre istället för sämre av rörelsen så kunde vi ändå rida våra två lektioner idag. 

Under båda dessa lektioner hade vi fokus på samlad skritt och då under ganska långa sekvenser. Atli konstaterade att Hamingja nu har styrkan att bära upp sig bra i samlad skritt, vilket är första steget mot att kunna göra det även i tölt. Och att hålla den samlade skritten under längre sekvenser blev en viktig aha-upplevelse för mig! Hamingja är ju en väldigt ambitiös häst som snabbt börjar samla skritten själv så snart jag börjar korta tyglarna. 

Så om jag bara rider en kortare sekvens samlad skritt behöver jag i princip inte driva något utan bara fokusera på att hon inte ska bli för kort i nacken. Men under de längre sekvenserna behövde jag lägga till drivning för att bibehålla samling och bärighet - och det var insikten om hur oerhört mycket drivning som behövdes som blev aha-upplevelsen för mig. Eller rättare sagt: insikten om att eftersom det behövdes så oerhört mycket drivning i den samlade skritten så behövs förståss MINST lika mycket för att sedan bibehålla samling och bärighet efter övergången till tölt! 

En ännu mer aktiv ridning i tölten är alltså vad jag ska träna vidare på! Men först är förstås prio 1 att komma till rätta med vad det nu är som orsakar problemen i Hamingjas bakdel. Alltså är en genomgång av Fysiopet-Tomas vad som står allra högst på önskelistan just nu!

Atlikurs!

Atli och Hamingja - från ett tidigare träningstillfälle.

Helgens Atlikurs är av det lite ovanligare slaget, p g a att Atli skulle vara med på en tävling på Island. Så istället för att komma torsdag kväll eller fredag f m så kunde han inte landa i Luleå förrän sent lördag eftermiddag. Vi rider alltså bara två dagar denna gång istället för fre-sö som vi brukar. Och idag lördag kom vi dessutom igång så sent att det sista ridpasset skulle börja först 22.30! I o m att vi har ljust dygnet runt så här års går det ju bra att rida även sent och när det dessutom var riktig högsommarvärme under dagen var det ju perfekt att inte rida förrän det börjat bli svalare på kvällen.

När man tränar för Atli kan man välja mellan att rida ett ridpass/dag då man rider ensam eller också två pass där man är två ekipage som rider samtidigt. Jag har varit så väldigt trött den senaste tiden så jag bestämde mig för att ett ridpass fick räcka på lördag - trots att det skulle innebära att jag bara red tre pass på hela kursen.

Som vanligt innebar första ridpasset främst en avstämning - var står vi just nu? Då märktes det bl a tydligt att vi tränat så mycket på travövergångar den senaste månaden - för dessa var verkligen klockrena! Däremot var Hamingja inte riktigt ren i tölten utan kortade steget ganska mycket med ena bakbenet... I traven syntes ingen orenhet och den minskade i tölten i takt med att hon började bli varm, men något är inte helt OK... Hon skulle definitivt behöva en ny genomgång av Fysiopet Tomas - bara att hålla tummarna att det inte dröjer allt för länge innan han kommer upp till Luleå nästa gång!

KyrbyChicksen: Ensidigt gynnande av höna...

Efter att jag kommit fram till maranerna skulle få bo själva i vinterhönshuset, så att Fazer II skulle få vila sitt ben, började jag med att släppa ut "gamla gänget" lösa på gården och stängde sedan hönsluckan. När jag sedan höll på att ställa i ordning för nykomlingarna kände jag mig plötsligt iakttagen - och mycket riktigt: utanför fönstret kunde jag se Loranga som flugit upp på en av sittpinnarna för att ge mig en sträng blick genom fönstret! Helt uppenbart var jag anklagad för "ensidigt gynnande av höna"...!

Och det var ganska väntat att det skulle vara just Loranga som kom för att kontrollera vad jag höll på med! När jag öppnar åt Chicksen springer hela gänget alltid ut så glatt. Men om jag bara dröjer mig kvar i hönshuset några minuter kommer snabbt Loranga - nästan alltid följd av Lakrits -  tillbaka in för att se vad jag pysslar med! Vid dessa tillfällen "småpratar" de alltid en hel del så jag brukar inte alls känna mig anklagad på något vis. Men när jag nu haft fräckheten att stänga luckan så att det inte gick att komma in fick jag ju faktiskt skylla mig själv...!!!

Vi preppar inför helgens Atli-kurs!

"Hej matte! Vad ska vi göra för nå´t kul idag?!!"

Idag kom den riktiga sommarvärmen och det var fortfarande 26 grader när jag åkte till stallet vid 17.30! Ganska varmt att rida m a o...! Vi ska rida kurs för Atli igen i helgen och det brukar vara fre-sö men denna gång blir det bara lö-sö. Så jag passade på att preppa inför kursen med voltarbete i skritt och tölt, övergångar från samlad skritt till tölt och fokus på att behålla en mjuk högerhand. När jag lyckas med det sistnämnda blir ju verkligen allt så mycket bättre - så jag hoppas verkligen att det kan bli en god vana med tiden!!!

Efter träningspasset var vi rejält svettiga både Hamingja och jag. Först då kom jag på att det var hög tid att plocka fram min välventilerade sommarridhjälm och lägga undan den varma vinterhjälmen för säsongen. Nåja, bättre sent än aldrig i alla fall!!! Medan Hamingja åt kraftfoder passade jag på att först spraya man och svans med pälsglans och sedan blev det en rejäl omgång insektsspray också innan hon var redo att gå ut i hagen igen. 

The new Chicks in (Church-)town!!!

KyrkbyChicksen har förstärkt laget med Fazer II och Cloetta II

Jag blev så OERHÖRT glad när jag fick möjlighet att köpa dessa fina damer!!! Jag föll för denna ras redan under vår andra sommar med hyrhönor, då en av "våra" fem hönor var maran. Hon var en unghöna och hann aldrig börja värpa innan det var dags att lämna tillbaka dem på hösten - men hennes härliga personlighet fick mig ändå att falla pladask! Annars är ju rasen mest känd för sina vackert chokladbruna ägg. Och James Bond-fantaster känner förstås till att Bond ville bli serverad ett kokt maranägg (i en blå äggkopp) till frukost!

När det äntligen löste sig så att vi kunde ha alldeles egna höns - året runt - stod ett par maraner högst upp på min önskelista. Men att få tag i hönor är faktiskt mycket svårare än man kan tro...! Vill ha rashöns får man oftast antingen köpa avelsägg som man kläcker fram själv eller också köpa icke könsbestämda kycklingar. Vilket i båda fallen innebär att man få en hel del tuppar. Något som är extra knepigt när man bor som vi, där man inte får tillstånd att ha tupp... Och jag är dessutom alldeles för blödig för att själv slakta de kycklingar som visar sig vara tuppar... 

Men våren 2016 hade jag turen att få köpa sex könsbestämda unghönor, varav två maraner och fyra Silverudds Blå (vilken var ras nr 2 på önskelistan)! Det var Jeanette Ågren i Frostkåge, som vi hyrt höns av under en lång rad somrar och som kände till mitt "tuppdilemma" som gav mig denna möjlighet trots att hon normalt bara säljer icke könsbestämda kycklingar. 

När först Fazer (I) och sedan Cloetta (I) dog i vintras räknade jag därför med att det skulle dröja länge innan jag skulle få möjlighet att ersätta dem. Men även denna gång skulle Jeanette "förbarma sig" och denna gång handlade det t o m om hönor som redan börjat värpa! Glädjen var stor när jag och Eva kunde åka och hämta dem i söndags! Dock blev det sordin på stämningen när jag kom hem och upptäcker att Fazer II på något sätt skadat sitt ena ben under resan... Men hon gick ändå på benet, åt och drack och verkade pigg i övrigt så det var ju positivt i alla fall. 

Jag försökte sedan få hjälp av veterinär att undersöka henne och se om det var något som kunde åtgärdas, men det visade sig vara lättare sagt än gjort... De som behandlar andra typer av fåglar tar inte emot höns eftersom dessa räknas som lantbruksdjur. Och de som tar hand om landbruksdjur tar inte emot höns eftersom de inte tycker sig "kunna" fåglar... Hon har dock fortsatt att på foten, vilket jag tolkar som att inget är brutet i alla fall.

Full pott!!!

Och detta är VERKLIGEN ett gott tecken: sex maranägg på tre dagar betyder att båda maranerna värpt varje dag sedan de kom hit. Och något alla hönskunniga jag varit i kontakt med är överens om är att en höna som är skadad eller mår dåligt på annat sätt inte värper. Första dagens ägg kunde i o f s bero på att det redan fanns "i systemet" när hon gjorde sig illa. Men hade hon haft ont hade hon inte fortsatt värpa sedan. 

När man introducerar nya djur i hönsflocken blir det som med alla andra djur att de ska göra upp om rangordningen och det är ju helt normalt. Men när det verkade som att de andra Chicksen gick ovanligt hårt åt stackars Fazer II p g a hennes rörelsestörning bestämde jag mig för att hålla maranerna åtskilda från de andra t v. Som tur var är de ju två så de har sällskap av varandra!  Och förhoppningsvis kan Fazers ben bli bättre om hon får ta det lugnt och inte blir jagad runt av de andra. 

Resten av Chicksen har alltså fått flytta ut ur "vinterhönshuset" för att ge plats för maranerna. Något som inte var helt odramatiskt... men det får bli ett eget blogginlägg!

Gravt beroendeframkallande!

Mitt lyckopiller!!!

Jag var SÅ trött när jag åkte från jobbet i eftermiddag... men väl i sadeln på mitt härliga lyckopiller till häst var all trötthet som bortblåst! Hade fått tips av Elisabeth och Sylvia att det torkat upp tillräckligt för att man ska kunna rida genom skogen bort till Torrbergsvägen - och väl där öppnar sig ju ett antal olika möjligheter till ridvägar! Så idag var det verkligen inte svårt att bestämma var jag skulle rida!

Efter uppvärmningstölt längs skogsvägen bakom bommen svängde jag upp till vänster strax innan vändplanen. Hamingja gjorde en riktigt trevlig galoppfattning från stillastående och "trots" att vi red vänster galopp kunde jag bibehålla längden på halsen och bärigheten! All galoppträning på ridbanan har gett viss effekt!!!

Inne i skogen blev det sedan mest skritt, för det var ju fortfarande blött på de sanka partierna även om det inte var så blött att det var svårt att ta sig fram. Alltså var vi riktigt "taggade" när vi kom fram till Torrbergsvägen! Jag valde att följa vägen till vänster och red tölt i olika grader av samling. Passerade förbi backen upp över kalhygget där vi brukar galoppträna och fortsatte istället längre in efter Torrbergsvägen. 

En stund senare kom vi till en annan väg - skyltad som skoterled till Ale - och som började med en väldigt inbjudande "galoppbacke". Jag har nog bara ridit där vid ett tillfälle - tillsammans med  Sylvia  och Elisabeth en gång när jag hade fått låna Litlamin. Men jag mindes det som en torr och fin väg som passade utmärkt att galoppera på. Och Hamingja var direkt med på noterna när jag bad om en ny galopp! Första sträckan var en ganska brant backe men sedan planade vägen ut men vi fortsatte galoppera en bra bit innan jag tyckte det var dags för en skrittpaus. Då passade jag på att göra en markering i mobilens kartprogram för att senare förhoppningsvis kunna se vägen på en karta och få veta var den "tar vägen"!

När vägen delade sig i två och båda såg lite mer steniga ut vände vi hemåt igen - och Hamingja fick till sin glädje galoppera på fram till den avslutande backen ner till Torrbergsvägen. Efter att jag sadlat om och vi skrittat en liten stund övergick jag till samlad skritt och sedan övergångar till tölt. Jag samlade henne i en sluta med böjning i högersidan och försökte verkligen fokusera på att bibehålla högerhanden mjuk och rörlig. Jag har nämligen så oerhört lätt att bli stum i högerhanden vilket också innebär att jag blir stel i kroppen och faller framåt, samtidigt som jag ger Hamingja något att "hänga" i.. En ond cirkel jag verkligen behöver bryta!!!

I o m att jag visste att det skulle bli en lång skritt tillbaka genom skogen passade jag på att rida många töltsekvenser tillbaka längs Torrbergsvägen. Och det var så oerhört tydligt hur allt blev så mycket bättre de stunder som jag kunde ha en mjuk högerhand! Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi varit ute en dryg timme - och ändå hade vi bara ridit en liten del av Torrbergsvägen. Vi har mycket kvar att se fram emot alltså!

Härlig Hamingja-lördag!!!

Ännu en dag med härligt vårväder!!! 

Hamingja och jag fick ett riktigt nyttigt - och svettigt - träningspass idag! Vi red den vänstra skogsvägen bakom vägbommen för att slippa det vassa gruset på bilvägen. Och för att få till ett lite längre träningspass red vi två gånger fram och tillbaka till vändplanen. Först dock ett inledande voltarbete i skritt utanför stallet - när jag försökte tänka på att inte bli stum i ytterhanden när vi rider i vänster varv. Jag har så lätt att "fastna" där - och då "fastnar" ju Hamingja också...!

När vi sedan kom upp bakom bommen satsade jag på ett helt annat upplägg för uppvärmningen än vad jag brukar: först trav - för att bibehålla vår välfungerande "travknapp". Därefter några galoppintervaller med muskelbyggande galoppfattningar från stillastående och svslutningsvis mer trav sista sträckan fram till vändplanen. Så långt ett helt töltfritt ridpass alltså - det hör INTE till vanligheterna!

Men nu var det dags att ägna sig åt islandshästens "fjärde växel" och då nyttjade jag vändplanens yta till att låta Hamingja jogga igång i tölt med låååång hals på en stor volt i båda varven. För att sedan övergå till att börja samla henne i tölten och när hon åter kändes lösgjord red vi tölt längs vägen hemåt igen. Lösgjordheten försökte jag bibehålla genom att rida några steg öppna här och där. När vi närmade oss vägbommen vände jag tillbaka upp mot vändplanen igen. Först fick Hamingja en lite längre skrittpaus och sedan fortsatte vi töltarbetet. 

För att hålla henne lösgjord fortsatte jag att rida öppna - omväxlande åt höger resp vänster. Jag tycker det är mycket svårare när jag böjer henne i högersidan - då har jag så lätt att bli stum i högerhanden och det blir ju ingen häst lösgjord av... Ö h t kände jag mig faktiskt lite "ringrostig" i töltridningen - men så har vi ju (förutom under uppvärmning resp nedvarvning) knappt ridit någon tölt de senaste veckorna....

Tillbaka uppe på vändplanen förberedde vi för tölt med ännu lite mer samling genom att rida samlad skritt på volt. För att få bättre kontroll på högerbogen började jag efter en stund jag rida henne utåtställd på volten i vänster varv - fortfarande i skritt - och när jag sedan testade att övergå till sluta på volten i vänster varv blev det en riktig aha-upplevelse! För plötsligt fick jag till den där känslan jag velat ha men inte lyckats få till när jag ridit henne högerställd/i höger varv i tölten! 

Samling med bibehållen lösgjordhet är verkligen SVÅRT!!! Trots alla Atlis och Sylvias försök att utbilda mig var det först under förra året som poletten verkligen trillade ner för mig så att jag själv kunde börja bibehålla kvaliteten i den samlade tölten genom att rida några steg öppna så snart jag känner att hon börjar tappa bärigheten. På ridbanan har det fungerat bra även i höger varv, men ute har det varit betydligt svårare att få till den där känslan utan jag har fastnat i högertygeln och Hamingja har då bara "hängt emot"... 

Men nu fick jag alltså till rätt känsla först i samlade skritten - när jag red sluta med böjning i högersidan - och insåg att jag förståss ska göra samma sak i tölt för att även där rama in henne tillräckligt. För jag behöver kontrollera BÅDE höger bog och vänster bak för att kunna rida med bärighet även när hon går högerställd. När vi för andra gången lämnade vändplanen och red hemåt använde jag denna nya insikt och fick då uppleva flera trevliga sekvenser "trots" att jag red henne ställt åt höger! Det hela började också kännas mer och mer bekant - och jag insåg att jag kommit till denna insikt även vid tidigare tillfällen... 

Bara att hoppas att jag fortsätter att komma ihåg detta nu - det är ju lite onödigt att behöva återerövra insikter men en gång fått utan vore bättre att man kunde skaffa sig fler helt nya... Men nu har jag ju skrivit om det här och det ökar definitivt chansen att jag också minns det framöver!!!

Fredagsmys!

Vackrare häst har ju aldrig skådats - eller hur??!!!

Idag blev det ett träningspass längs skogsbilvägarna bakom vägbommen. Började med den vänstra, där Sylvia såg en huggorm här om dagen, och någon orm syntes inte till idag. Däremot konstaterade jag att det var EXTREMT mycket älgskit längs vägen - och med tanke på Hamingjas paniska skräck för älgar var det nog TUR att hon inte förstod vad det var...!

Vi hade "tjuvstartat" med lite voltarbete i skritt utanför stallet, så när vi ridit upp bakom bommen övergick jag genast till tölt och hon jobbade på riktigt fint i uppvärmningstölten med låååång överlinje! Efter en stund testade jag travknappen - som fungerade mycket bra även idag - och fortsatte i trav fram till vändplanen. Där blev det mer voltarbete, först i skritt (då jag också kom ihåg Atlis tips om att ställa om utåt helt kort i vänstervarvet för att hon inte ska "fastna" i högertygeln.) Passade även på att tölta på volt och flytta ut bakdelen så att hon fick korsa över bak i båda varven. 

Större delen av sträckan tillbaka till vägbommen red vi tölt, då jag precis som igår fick jobba en hel del med att hålla högerbogen på plats. Efter en skrittpaus red vi sedan även in längs den högra skogsvägen där vi fortsatte att jobba med tölten. När vi närmade oss den vändplanen blev det VÄLDIGT spännande för lilla fröken, för Sylvia och Olivia red runt där på två hästar. Jag hade tänkt låta Hamingja galoppera längs vägen upp till vänster men fick verkligen jobba innan jag lyckades återfå  hennes uppmärksamhet tillräckligt för att kunna göra en galoppfattning. 

Vi gymnastiserade lite mer genom att rida "terrängtrav" längs första delen av den stig som fortsätter in i skogen där den lilla vägen slutar, innan vi skrittade tillbaka hemåt. När vi kom till vändplanen hade Sylvia och Olivia hunnit rida hem, så jag hade betydligt mer av Hamingjas fokus när vi ägnade oss åt lite mer voltarbete i tölt. Jag ökade graden av samling i tölten och när hon åter kändes lösgjord fick hon tölta på längs vägen hemåt medan jag försökte bibehålla lösgjordheten UTAN att samtidigt bromsa upp tempot. SVÅRT! 

Avslutningsvis fick hon sträcka ut halsen med nästan hellånga tyglar för att varva ner i tölt och då frustade hon så belåtet! Även jag var nöjd när jag sedan satt av och gick sista biten tillbaka till stallet. 

Tillbaka i hagen igen blev det fredagsmys för hela slanten!!!

Out in the fields!!!

En gammal Gary Moore-klassiker fick vara "theme-song" för dagens ridtur då vi ÄNTLIGEN - för första gången på många månader - kunde rida ute i skogen igen!!! Det är verkligen helt otroligt hur snabbt snösmältningen gått i år - trots snörekord! Men som tur var kom den första snön så tidigt att det inte hade hunnit bli någon tjäle, vilket heller inte bildas när det isolerande snötäcket är tjockt, så smältvattnet har kunnat absorberas och försvinna rakt ner i marken!

Bilvägen till Mariebäck har fortfarande nedsatt bärighet till 4 ton (nu talar vi alltså inte om isvägen över älven - den är stängd för säsongen - utan grusvägen!) Men den har börjat torka upp så pass att man inte längre riskerar att köra fast även med fyrhjulsdrift. Det grova, vassa gruset som riskerar punktering på både bilar och hästar (hovböld kallas det) täcker dock långa sträckor tyvärr och på dessa är det bara skritt som gäller... Vilket förståss inte gör glädjen över att kunna rida ut i skogen mindre!

På denna, min och Hamingjas första "utflykt" följde vi bilvägen mot Avan där vi efter den första lilla backen red in på sandvägen till vänster där Hamingjas travknapp visade sig fungera utmärkt! Att rida trav på jättepigg och taggad Hamingja med de nya "Atlilånga" stiglädren visade sig dock vara en ganska spännande kombination... Men med ett rejält tag i manen höll jag mig ändå kvar på hästryggen!

Ute på bilvägen igen varvade vi skritt med korta töltsekvenser där underlaget tillät innan det vid nya kalhygget var dags att ge sig ut i terrängen igen! Uppe på höjden där jägarna brukar sitta och fika red vi in på hygget och följde vi skogsvägen uppför sluttningen - främst i trav men lite galopp blev det också. När vi fortsatt rundan genom att skritta ner genom skogen blev det mer trav längs den krokiga stigen tillbaka ut på vägen. Och fast den sträckan ligger i betydligt lägre terräng var marken torr och fin! Och Hamingja upplevde sig ju vara på hemväg så hon hade skruvat upp "håll fast dig i manen-traven" en nivå till! 

Så här långt hade vi verkligen ridit VÄLDIGT mycket trav jämfört med vad vi brukat göra när vi rider ut. Men när vi nu slipat till "travknappen" så pass bra den här perioden som vi tränat på ridbanan kändes det ju viktigt att fortsätta underhålla den! Under hemvägen valde jag dock att använda de "ridbara" sträckorna av bilvägen till att rida tölt - för jag har ju faktiskt en islandshäst!!! 

Tillbaka i stallet gav jag mig på en riktig utmaning: att försöka skruva bort även traktbroddarna från Hamingjas skor. Jag satsade först på bakhovarnas traktbroddar och det började inte alls bra... Ingen av broddarna hade hunnit slipas rund så jag fick bra grepp om dem med hylsnyckeln. Men hur jag än tog i orkade jag ändå inte rubba någon av dem... Just dessa var jag dessutom extra mån om att bli av med, för Sylvia hade meddelat att stona börjat brunsta så de bråkar en hel del i stoflocken just nu. Och sparkar med bakhovarna ger ju i regel de värsta skadorna... 

När jag övergick till framhovarna gick det desto bättre och ganska snart var alla fyra broddarna lösa. En av de mest värdefulla lärdomar jag skaffat mig under alla år med hästar är att i princip alla hästrelaterade problem går att lösa bara man använder "FS-metoden" (Fråga Sylvia!!!) Därför skickade jag nu ett sms till henne och beskrev läget. Hon var borta och jobbade men snart kom ett svarsmeddelande där hon tipsade om att jag skulle ta hennes råhudsklubba och slå på hylsnyckelhållarens skaft några gånger för att få broddarna att lossna. Jag har hört många säga att man ska slå på själva brodden, så det hade jag testat utan framgång. Men nu gjorde jag på detta sätt istället och vips hade jag lyckats lossa alla de "bergfasta" broddarna från bakskorna! Om någon nu tror att jag låtit denna framgång stiga mig åt huvudet så vill jag dementera å det bestämdaste! .... men ni får ju gärna kalla mig Hulken i fortsättningen!!! :-D

Någon med mig skämtar aprillo??!!

Så här kan det se ut ibland när en maran "fått slut på färgpatronen"...!

Jag har fått flera påpekanden om att Chicksen inte alls ägnats erforderlig uppmärksamhet här på bloggen den senaste tiden - så nu ska jag försöka bättra mig på den fronten! Men jag kommer självklart INTE att hänga ut någon här - har nämligen lovat att de som framförde synpunkterna ska få vara anonyma, så jag kommer varken att nämna några namn eller ens antyda vilken färg de har på fjädrarna...!

Idag tänkte jag därför berätta lite om en av mina absoluta favorithönsraser: Maranerna! Rasen har fått sitt  namn från den franska byn Maran där de ursprungligen avlades fram. De hör till de lite större hönsraserna och passar därför både som ägg- och köttras. Jag tycker om dem för att de är sociala och verkligen trevliga personligheter! Sedan gör det ju inget att de dessutom värper stora och vackra chokladbruna ägg! 

Våra två maraner, Fazer och Cloetta (de två närmast kameran) har visserligen inte haft tillräckligt mörka ägg för att man skulle avla på dem. Men det hade ju ändå inte varit aktuellt för mig eftersom vi inte får ha någon tupp här i Kyrkbyn. Deras ägg har ändå varit betydligt mörkare än från någon av våra andra hönor så de har varit lätta att skilja ut. Under den senaste vintern inträffade det ganska ofta att någon av  dem värpte ett ägg i en ljusare färg än vanligt, med mörkare prickar/fläckar på - något som i marankretsar ofta kallas att en fågel "behöver byta färgpatron". Som ägget på bilden den översta bilden alltså! 

Efter årsskiftet hade vi oturen att först Cloetta och sedan Fazer blev sjuka, och medan Cloetta hämtade sig och blev frisk igen så slutade det tyvärr med att Fazer dog... Eftersom det finns ett antal riktigt smittsamma sjukdomar som kan spridas genom fåglar (f f a olika varianter av fågelinfluensa) vill SVA gärna att man skickar döda höns till dem för obduktion och jag gjorde så med Fazer, inte i första hand för att jag misstänkte att det skulle vara något som kunde smitta till människor men kanske något som kunde smitta till andra höns...

Från SVA fick jag det lugnande beskedet att hon dött av en kraftig äggledarinflammation, något som är väldigt vanligt bland höns. Alltså inget som kunde smitta till någon av de andra, så att även Cloetta varit sjuk i samma veva var uppenbarligen bara en slump. Enligt veterinären fanns det heller inget jag hade kunnat göra annorlunda för att hon skulle överleva. Höns är ju bytesdjur och eftersom rovdjuren väljer ut det byte som ser svagast ut har de en stark instinkt att INTE visa sig svaga. Så när man väl ser på dem att de är sjuka är det i regel för sent att göra något...

Cloetta hämtade sig däremot, från vad som jag tror bara var någon form av förkylning - även höns kan drabbas av det! Men för ett par veckor sedan blev hon hängig igen... Hennes buk kändes spänd så jag misstänkte att det kunde vara ett ägg som fastnat på vägen ut och fick då rådet att med en liten dosspruta försiktigt spruta in lite matolja i kloaken. Men det hann jag aldrig göra - när jag lyft upp henne i min famn dog hon bara "knapp och fall"... Så verkar det vara med höns tyvärr  - man får räkna med att det dör några varje år. Men det kändes ju extra trist denna gång när det nu innebar att jag inte hade någon maran alls kvar... 

Så gissa om jag blev förvånad när jag några dagar senare kom ut i hönshuset och i ena värpredet hittade ett ägg som det på översta bilden??!! HUR var det möjligt när jag inte längre hade någon levande maran??!! Var jag möjligen med i "Dolda kameran"??!! Och inte blev jag mindre konfunderad några dagar senare när där låg ännu ett "färgpatronbytesägg" och väntade på mig...!!! Men efter mycket funderande tror jag mig nu tillslut ha hittat lösningen på gåtan! 

Efter att den lösa hunden dödade två av mina hönor i höstas (fredag den 13:e september var verkligen en otursdag den gången...) fick jag möjlighet att köpa tre hönor av en annan fransk ras. Faveroll. 

Värpande hönor säljs sällan så jag blev förståss jätteglad över detta tillskott till min flock - inte minst sedan Faveroller anses värpa lite mer under vintern än vad många andra raser gör. 

Sedan jag lagt ut några bilder av de nya damerna (som jag gav namnen Loranga, Mazarin och Dartanjang) fick jag veta från kunnigt håll att Mazarin inte kunde vara renrasig Faveroll eftersom hennes färg, som kallas spättad, inte finns i denna ras. Jag hade redan misstänkt att hon var någon korsning eftersom hon dessutom saknar rasens karaktäristiska skägg och bara har polisonger. Men hon var ju en trevlig höna ändå och eftersom jag inte har tupp och därmed aldrig ska avla vidare så spelade ju detta inte någon stor roll. 

Vilken ras hon var korsad med visste jag dock inte och trodde heller aldrig att jag skulle få veta. Förrän nu när jag insåg att hon måste vara en marankorsning! Det var faktiskt sedan Faverollerna flyttade in som de fläckiga äggen började dyka upp mer frekvent och det kan bara ara hon som värper dem! Detta kan också förklara hennes färg eftersom den är vanlig hos Marander - vår Cloetta var t ex också spättatd. Så nu är mysteriet löst och jag kan glädja mig åt att ändå ha en "halv-maran"! Damen i fråga får väl heta "Choklad-Mazarin" i fortsättningen...! 

Så här kan alltså en Choklad-Mazarin se ut!

Vi trav- resp galoppkompenserar!

Finns min häst möjligen någonstans där under leran??!! (Det här är dessutom den renare/mindre smutsiga sidan...!)

Hamingjas matte har fått ligga lågt på ridfronten några dagar - stress på jobbet är inte bra för en redan dålig sömn... så Kristi himmelfärdshelgen med en extra helgdag "mitt i veckan" och en sovmorgon (då jag dessutom faktiskt kunde sova) kom extra lägligt denna gång! Och efter sovmorgonen bar det av till stallet för att sätta in "moteld" mot den allvarliga hästabstinensen som man verkligen inte ska utsätta sig för i onödan!!! (Och utifrån hur Hamingja såg ut hade hon uppenbarligen haft det JÄTTEMYSIGT under dessa lediga dagar!!!)

Grusvägen till stallet håller långsamt på att torka upp, men det grova och vassa gruset som de spridit på de värsta partierna gör att den fortfarande inte känns som något ridunderlag man vill utsätta sin häst för i onödan... M a o hade jag fortfarande ett "svepskäl" att träna vidare på ridbanan trots att jag enbart ridit där den senaste tiden. Fast nu var det ju dessutom en vecka sedan jag red senast - så just nu kan man ju säga att frekvensen för träning på ridbanan ändå bara är en gång i veckan...! 

Nu för tiden är det ju möjligt att på olika sätt klimatkompensera för t ex flygresor man gör eller för varor och tjänster man tillverkar. Och man skulle ju kunna säga att jag den senaste tiden ägnat mig åt att trav- resp galoppkompensera för all töltträning jag ägnat mig åt under vintern! Jag är också en varm anhängare av uttrycket "man har inte roligare än man gör sig" så istället för att sucka över dåligt ridunderlag längs bilvägen glädjer jag mig åt ett lämpligt tillfälle att ägna välgörande uppmärksamhet åt de två gångarter som jag ridit oerhört sparsamt under en stor del av vintern. 

Men 100 % töltfritt blev det ändå inte. Efter att ha inlett uppvärmningen med att i skritt varva mellan "Kyras ABC" (att rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar i hörnen) och det jag börjat kalla "Atlis ABC" (att rida på en volt och låta hästen flytta ut bakdelen så att den korsar över med inner bak) gjorde vi samma sak även i tölt. Innan "travkompensationen" tog vid med fina travövergångar och dito trav på volt i båda varven. 

Galopparbetet inledde vi som vanligt i vänster varv och flera riktigt bra galoppfattningar innan vi precis som senast fick lite problem med fattningarna igen... Eftersom jag alltid haft en tendens att hamna med vikten till höger när jag rider började jag med att trampa ner lite extra i vänster stigbygel inför galoppfattningarna. Insåg också att jag successivt börjat göra galoppfattningen från en punkt längre ifrån ridbanans hörn vilket kanske gav Hamingja utrymme att hinna fatta höger galopp innan hon beredde sig på att svänga vänster i hörnet... Och när jag återgick till att göra halt lite närmare hörnet igen - och trampade ner lite extra i vänster stigbygel - klarade vi galoppfattningarna bättre igen.

I höger varv fungerade alla galoppfattningar riktigt bra idag! Och under de första galoppintervallerna blev jag riktigt imponerad av känslan i den efterföljande galoppen vilken vi också kunde bibehålla i nästan två varv runt ridbanan! De följande sekvenserna blev inte riktigt lika bra, vilket jag antar berodde på att Hamingja hunnit bli lite trött i musklerna - så jag fick inte lika mycket bärighet "gratis" utan skulle ha behövt kompensera med mer aktiv ridning. Vilket ju är den viktigaste anledningen till den senaste tidens galoppträning - att lära mig att våga RIDA i galoppen och inte bara åka...!

Lára som var en sådan naturbegåvning i all ridning kunde förstås även galoppera på volt hur lätt som helst. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag för min egen skull passat på att träna mycket mer galopp på volt med henne för att själv få in en bättre ridkänsla i galoppen. Men tyvärr var det väl så att just eftersom Lára gjorde det så lätt så tänkte jag inte på att det var något vi (=jag) ändå borde träna på...! 

När det sedan var dags för oss att börja varva ner i trav på volt "utmanade" jag Hamingja lite genom att be om de första travövergångarna i VÄNSTER varv där hon oftare väljer tölt istället. Men idag blev övergångarna klockrena ändå och detsamma blev den efterföljande traven på volt i båda varven. Det märks m a o att vi "travkompenserat" en hel del den senaste tiden!!!

Ett litet steg för mänskligheten - men ett STORT för Anna!

Igår var det dags för ett nytt besök på Smärtkliniken och när jag där konstaterade att jag inte alls hade extra mycket smärtor TROTS att det var både kallt och regnigt förklarade min läkare att det är ett tecken på att den skadade "isoleringen" (jag minns inte vad det heter egentligen) som ska finnas runt nervtrådarna nu börjat återbildas! Riktigt goda nyheter m a o!

Och idag var jag tillbaka på jobbet igen och sedan även tillbaka i sadeln! På väg till Mariebäck kunde jag konstatera att de lagt ut nytt grus på de ställen där vägen varit allra sämst och för en gångs skull var jag faktiskt glad över det grova "punkteringsgruset" för det har verkligen känts som att jag skulle kunna köra fast TROTS fyrhjulsdriften...!

Men punkteringsgrus riskerar också att vara hovböldsgrus, så det kändes bäst att satsa på ännu ett träningspass på ridbanan och mer av den supernyttiga galoppträningen. Först uppvärmning med Kyras ABC i skritt resp tölt följt av flera klockrena travövergångar följt av jättefin trav i båda varven! Och som inte det var nog inledde Hamingja sedan galoppträningen med de två bästa sekvenserna någonsin i vänster galopp - alltså inte bara klockrena galoppfattningar utan dessutom bibehållen bärighet även genom kurvorna och över nästa långsida!

Men kanske insåg hon att detta riskerade att helt "stiga matte åt huvudet" för hon såg sedan till att snabbt få ner mig på jorden igen... genom att plötsligt få stora problem med galoppfattningarna i vänster varv, som brukar vara vår bästa gren... Som kompensation för detta blev istället alla fattningar i höger varv klockrena idag och jag lyckades dessutom vara tillräckligt följsam i ridningen för att hon skulle bibehålla bärigheten även efter ett helt varv runt ridbanan!

Verkligen inget stort steg för mänskligheten förstås... men för oss/mig som fått jobba tillräckligt för att bibehålla bärigheten genom de första två hörnen kändes det riktigt roligt när vi flera gånger efter varandra kunde hålla den trevliga högergaloppen hela varvet runt! Och med flera klockrena travövergångar i båda varven följt av jättefin nedvarvningstrav med låååång överlinje var matte mer än nöjd med dagens träning!

International Day of The Icelandic Horse!

På Island har man utropat denna dag till Islandshästens dag - och det passar ju extra bra att det dessutom är Sylvias födelsedag! För Hamingja och mig blev det, förutom en ”dagens outfit” i de isländska färgerna, ytterligare ett pass med galoppträning på ridbanan och denna gång med tunga boots fram.

Under uppvärmningen i skritt och tölt skojade jag till det genom att använda mig av ”Kyras ABC” istället för Atlis dito, d v s ersatte volten med att rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar i hörnen. Och ett extra fokus på att ingen av oss ska fastna i högertygeln. En fördel med fyrkanterna jämfört med volter är att det är lättare för mig att hålla koll på ytterbogen och resultatet blev en riktigt trevlig överlinje! Efter detta avrundade v uppvärmningsfasen med fina travövergångar och riktigt trevlig trav på volt!

Galopparbetet började vi som vanligt i vänster varv, med fina galoppfattningar rakt igenom men svårighet att bibehålla bärigheten efter de första galoppsprången. Något som i alla fall blev lite bättre när jag vågade rida lite mer i galoppen. När vi bytt till höger varv - där vi brukar ha svårare med galoppfattningarna blev dessa till min glädje riktigt, riktigt bra - precis som de efterföljande galoppsekvenserna!!!

Jag var jättenöjd när jag började sakta av efter vad jag tänkt skulle vara vår sista galoppsekvens för dagen. Idag hade jag får säkerhets skull släppt mitt ridspö på marken innan vi började med galopperna, för att inte råka peta till henne med pisken så där olyckligt mitt i avsaktningen som för några dagar sedan. Men nu var det istället något oväsen på gården som skrämde henne till en extra galopprusch...

Och så ville jag ju inte avsluta! Så när jag efter en ganska god stund fått henne att slappna av igen i skritt på volt tänkte jag rida ett par galoppsekvenser till. Men även om hon kändes ganska lugn igen så hade jag uppenbarligen inte helt lyckats få henne att åter fokusera på mig, så det var först på fjärde försöket som det ö h t blev någon galopp... Då hade jag insett att det krävdes en extra tydlig innerskänkel i själva fattningen och efter två bra fattningar följda av helt OK galopp kunde vi avsluta galoppträningen med en bra känsla!

Vid det laget var Hamingja uppenbarligen tillräckligt avslappnad för att briljera med klockrena travövergångar i båda varven följda av riktigt trevlig ”frusttrav” på volt! Snart kanske det t o m är dags att börja ägna oss åt mer töltträning igen?!!