Hamingja-terapi i kubik!

Solen strålar - och Hamingja med den!!!

Det FANTASTISKA vårvintervädret fortsätter!!! Även idag red Hamingja och jag längs bilvägen bort till "världens ände-korsningen". Jag hade bestämt mig för att jobba lite med travövergångar idag, trots att vi red längs vägen, och inledde genom att nyttja korsningen när man precis kommer från Mariebäck ner på bilvägen för att rida på en volt. Redan vid andra försöket lyssnade Hamingja på min signal om trav - det började bra!

Borta vid jaktstugan saktade jag av till skritt, nyttjade utrymmet på mötesplatsen till att lägga en volt och även nu kom traven på andra försöket! Gissa om jag var nöjd?! Vi fortsatte trava till dess vi närmade oss stället där Yvonne såg en björn för flera år sedan. Då blev det plötsligt TVÄRNIT - men den här gången berodde det inte på någon björn utan på att Hamingja fått syn på några mörka hotfulla silhuetter längre fram längs vägen... Själv var jag ganska säker på att det var grannarna och deras två hundar, men Hamingja lurar man inte så lätt...!

När hon börjat slappna av igen gjorde jag nytt försök med att lägga volt och ge travsignal, men dels fanns här inget ställe där vägen var lite bredare, så volten blev ganska "trång" och dessutom kunde hon nog inte riktigt slappna av ännu, så trots massor av försök blev det bara tölt... Tillslut gav jag upp och lät henne tölta resten av vägen fram till korsningen. Där fick hon syn på de onödigt spännande grannarna och deras hundar igen och blev som paralyserad...

Men då blev jag faktiskt ARG - trots att jag brukar hävda att jag har världens längsta stubin. (D v s alldeles FÖR lång många gånger...!) De var nämligen inte längre bort än att Hamingja alldeles tydligt måste kunna se att det var just människor och hundar - så jag röt ifrån att nu var det bara att gå på framåt. Och då gjorde hon faktiskt precis det - utan några "drama queen-tendenser" alls!

Med Lára fick jag lära mig att ryta ifrån ordentligt - och OFTA! Hon var ju verkligen extrem åt det hållet: många gånger var det som att hon inte blev nöjd förrän hon fått en rejäl reaktion från mig. Men för Hamingja  är det ju en nära döden-upplevelse bara att jag smackar lite...  och då har ju den extremlånga stubinen varit en STOR tillgång!

Fast vid några enstaka tillfällen har jag ändå blivit arg på Hamingja - men då har hon överraskat mig genom att inte reagera mer än att hon skärpt till sig. Uppenbarligen har jag läst av henne rätt vid dessa tillfällen - att hon faktiskt bara fånat sig och inte alls varit rädd på riktigt. Vilket antagligen innebär att hon lurat mig vid andra tillfällen och fått mig att släppa pressen för att jag trott att hon varit rädd/spänd när hon i själva verket bara tyckt att det blivit lite för jobbigt...! Eller vad tror ni?!

Den här gången hade det i alla fall RIKTIGT bra effekt: Hamingja satte sig på rumpan ordentligt och bar upp sig riktigt, riktigt fint i arbetstempo tölt! De första stegen var verkligen WOW!!! Där fick jag  uppleva en känsla att sträva efter i den fortsatta träningen! Under hemvägen fortsatte vi med arbetstempo tölt och hittade även då ett par steg med WOW-känsla!

Jag blev så peppad av detta att jag bestämde mig för att göra ett nytt försök med traven - trots att vi var på hemväg och då brukar hon sällan ha tid att trava... Men vi la en volt och på min travsignal "smällde hon till" med riktig WOW-trav!!! Oj, vad jag hade velat ha domarpoäng för den!!! Bärigheten var så häftig att jag hade velat trava på i evigheter! Men nu var vi nästan hemma och jag hörde för mitt inre öra Atlis ord om hur viktigt det är att alltid låta Hamingja varva ner ordentligt i tölt så att hon har avslappningen i tölten som tydligaste minne till nästa träningspass...

Efter tre dagar på rad med intensiva träningspass blir det vilodag för Hamingja i morgon. Jag hade planerat att rida igen på tisdag morgon, men sedan insåg jag att jag har nytt besök på Smärtkliniken i Piteå den dagen och då ska jag vila sedan... Alltså blir det inte ridning igen förrän tidigast på onsdag. To be continued...!!