"Jag är jättebra på att trava, säger Hamingja, fast det är inte alltid jag vill...!!!"
Fredagen den 13:e innebar ingen otur denna gång utan tvärt om:att det var dags för vårens andra Atlikurs! Den här gången anlände han så pass sent på fredag eftermiddag att kvällens sista lektion blev först kl 22.30... själv red jag kl 20 och då hade temperaturen åter sjunkit under nollan efter ännu en riktigt varm och solig dag. Underlaget på ridbanan var INTE så torrt och fint som på bilden ovan (den är från ett annat tillfälle) utan jätteblött på vissa ställen, hårt och knöligt på andra och där emellan snö och is med genomslag...
Hamingja kändes ganska spänd genom hela lektionen, vilket jag delvis skyller på underlaget. Hon var också REJÄLT svettig efteråt, betydligt mer än vad hon borde vara utifrån vad vi krävt av henne. Men så tycker jag det brukar bli när underlaget är "opålitligt" så att hästen aldrig riktigt vet vad de sätter ner hovarna på/i.
Jag hade nämnt för Atli att vi haft lite bekymmer med "travknappen" så vi fick jobba lite med travövergångar, vilket inte var det lättaste när Hamingja aldrig riktigt kunde slappna av... På många hästar kan man lösa problem med travövergångarna genom att släppa ut tyglarna och rida hästen i en riktigt låg form. Men Hamingja ÄLSKAR ju att gå i "myrslokstölt" med nosen nere vid marken så henne kan man inte "lura" till trav så enkelt...
Det är alltid lättare att hitta traven om vi rider på volt, men det är ju inte helt lätt att hitta utrymme för det när vi rider ut längs vägen. Vid senaste tillfället testade jag därför att övergå till att samla henne i tölten när hon inte lyssnade på min travsignal. Min tanke med detta var att med valalternativen trav eller samlad (=ansträngande) tölt borde oddsen för fungerande travsignal vara bättre än med alternativen trav eller mysig myrslokstölt...
Och när Hamingja efter några försök tog travsignalen på volt i höger varv men inte i vänster föreslog även Atli att jag efter varje misslyckat "travförsök" skulle samla henne i tölt en stund innan jag på nytt erbjöd trav. Då dröjde det inte heller länge innan Hamingja tyckte att trav faktiskt var helt OK! Men jag fick sedan göra om denna manöver ett antal gånger sedan jag saktat av till skritt och gjort nya (misslyckade) försök till travövergångar... Jag tror dock att vi kan skylla travsvårigheterna (i alla fall delvis) på det ogynnsamma underlaget där hon aldrig riktigt vågade slappna av...
Jag vet ju att traven finns "där under" och att den är riktigt fin, så det är väl bara att "nöta på"! Jag har också sett ett samband - att när vi regelbundet tränar på ridbanan så fungerar travsignalen bra. För då följer jag Atlis upplägg för ett träningspass, vilket innebär att hon efter den mest ansträngande delen av träningspasset belönas med att få varva ner i trav på volt. Medan det är efter perioder då vi inte haft möjlighet att rida på ridbanan utan bara ute längs vägen som travknappen börjat strejka...
Atlis budskap efter detta första träningspass för helgen var att Hamingja blir allt bättre på att vinkla in bakbenen och samla sig - men att den stora utmaningen nu är att kunna göra det med bibehållen längd på halsen. För som det är nu kortar hon upp sig alldeles för mycket. Så jag behöver bli bättre på att länga hennes hals utan att det samtidigt innebär att hon samtidigt "tappar bakdelen". Inget nytt under solen m a o...!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar