När hönsmamman blev klarvaken!

Haena och Litla-Haena vill vara med på bild! Med Mikro-Chicksen (Lakrits & Kola) samt den vita maranen Cloetta i bakgrunden.

Efter en MYCKET efterlängtad sovmorgon vacklade jag under förmiddagen ner i köket och startade tekokaren. Fortfarande iklädd pyjamas gick jag sedan för att släppa ut Chicksen "lite snabbt" innan jag skulle börja dagen i lugn och ro vid köksbordet, med en kanna te och dagstidningen... Men så blev det inte riktigt... När jag öppnade hönshusdörren och ropade kom hela gänget springande, ivrigt kacklande precis som vanligt. Men när vår vita maran  Cloetta, sist av alla passerade förbi mig ut genom dörren upptäcker jag till min förskräckelse att hon är alldeles blodig på ryggen...

Hon är en av dem som ruggar allra kraftigast nu och har antagligen råkat få ett litet sår i samband med det. Och höns triggas så oerhört av synen av blod att de inte sluta hacka på en höna som blöder... Något som nu dessutom demonstrerades onödigt tydligt av att flera av de andra åter började hacka på henne så snart hon kommit ut...

För att "rädda vad som räddas kan" såg jag till att snabbt "valla" henne tillbaka in i hönshuset där jag sedan lyckades fånga henne. När jag stod där med hönan i famnen - något som hon verkligen INTE gillar - insåg jag att jag nog handlat lite väl förhastat... Tanken hade varit att så snabbt som möjligt spraya henne med "No bite-spray" som smakar så illa att de andra inte längre ska vilja hacka på henne. Men sprayen som tidigare har stått ute i ladan fick för ett par dagar sedan flytta in i bostadshuset eftersom den ska inte utsättas för minusgrader...

Så hur skulle jag göra nu? Om jag släppte Cloetta igen för att gå och hämta sprayen skulle jag knappast få komma i närheten av henne sedan, eftersom hon då visste att jag hade "onda avsikter"... Alltså fick jag behålla henne i famnen när jag gick in i huset och hämtade sprayen.  Under denna tid var hon förvånansvärt lugn, men när vi kom ut igen började hon skrika hysteriskt och sprattla för att komma loss. Jag lyckades i alla fall spraya de två blodiga områdena på hennes rygg innan jag släppte ner henne igen.

Tillbaka inne i köket konstaterade jag att en hel del av "No bite-sprayen" uppenbarligen hade hamnat på mig för även sedan jag tvättat händerna grundligt luktade jag... M a o borde både jag och min pyjamas kunna känna oss ganska trygga mot aggressiva hönsattacker den närmaste tiden...! Jag startade åter tekokaren för att värma på vattnet som hunnit börja svalna under mitt "hönsingripande" och kastade en nöjd blick ut genom köksfönstret där jag kunde se mina lyckliga hönor sprätta i löven på gräsmattan. Rena idyllen!

Fast vänta nu, såg det inte ut som om några av dem var på fel sida av staketet???! Jo, mycket riktigt, Fru Hansson och de båda "små-Chicksen" befann sig definitivt på fel sida av nätstaketet som skiljer vår tomt från ängen nedanför... Alltså var det bara att springa ut igen - fortfarande i pyjamas - och försöka locka tillbaka dem. Som tur var hade jag ett riktigt "tungt artilleri" att ta till i form av en skivad limpa från frysrensning på jobbet här om dagen. Vilken TUR att jag inte hunnit ge den till Chicksen redan! Med limpan i högsta hugg var det inte alls svårt att övertyga Fru Hansson om att krypa tillbaka in genom det hål under stängslet som något djur måste ha orsakat under natten.

Men att sedan få små-Chicksen tillbaka på rätt sida var däremot inte lika lätt... Det är alltid svårast att locka till sig de hönor som är lägst i rang. För när jag lockar kommer ju ALLA hönorna direkt rusande för att se vad jag har för gott att bjuda på och med alla de andra runt omkring mig törs inte de små komma närmare... Jag brukar därför försöka hålla en godbit bakom mig, utom synhåll för de andra och hoppas att de små ska våga sig fram och äta den. Men det gäller verkligen att samtidigt hålla resten av gänget upptagna med en massa gott framför mig!

Den här gången var små-Chicksen dessutom så luriga att de turades om att krypa tillbaka in under staketet, snabbt ta en tugga bröd och sedan smita tillbaka ut igen, så jag lyckades aldrig få dem på insidan av staketet samtidigt... Tillslut gav jag upp och såg till att laga hålet när jag i alla fall hade en av dem inne. För att sedan med ett par kompostgaller snabbt "hägna in" den som fortfarande var på rymmen: Det gällde att hinna göra detta INNAN hon hunnit inse att hon var "utestängd" från sin kompis för annars skulle hon bli jättestressad och väldigt svårfångad... men det lyckades som tur var vid första försöket!!! (Kompostgaller är MINST lika nödvändiga för den som har höns som IKEA-påsar och balsnören är för den som har häst! Eller som silvertejp är för... ja, typ alla!)

Och när jag så tillslut hade "alla hönsen hemma" kunde jag andas ut och åter igen värma på mitt tevatten - tredje gången gillt!  ÄNTLIGEN njuta av den där efterlängtade tekoppen! Vid det här laget var jag definitivt klarvaken!!! Men pyjamasen skulle nog må bra av en tvätt...!