Midur Elit!!!

Ridhusträning idag IGEN - och nu var ju Hamingja rutinerad!

För några år sedan var det ett gäng Midurungdomar som med glimten i ögat skapade Facebookgruppen "Midur ungdom - Elit". En grupp som - namnet till trots - var öppen för alla som ville vara med. Som jag förstod saken skulle t o m vi som är "ungdom+" (hm...) kunna bli medlemmar.

När jag i kväll åkte till Bodens ridklubb för att träna i nya ridhuset - för andra gången på bara tre veckor - tänkte jag att det nog är dags att ansöka om att bli medlem i Elit-gänget...! För när vi som "bara" ridit utomhus i ur och skur i alla år plötsligt har tillgång till ridhus en timme var annan vecka - känns det ju hur proffsigt som helst! Kanske inte är så konstigt om vissa av oss upplever att det "stiger oss åt huvudet"...??!! Fast det kan ju MÖJLIGEN vara så att jag skulle ha liiiite lättare att "kvala in" i "Midur Elit" än i "Midur ungdom Elit"...??!!!

Det var - om jag räknat rätt - sju Midurekipage på plats denna kväll, varav fyra från Mariebäck. Kul att många tar chansen när vi fått så fina träningsmöjligheter! För ett par av ryttarna på plats var det dessutom första "evenemanget" i Midurs regi och det är ju jätteroligt med nya medlemmar! 

Min målsättning med förra träningstillfället var att ge Hamingja en så bra "första ridhus-upplevelse" som möjligt och när det var dags för hemfärd var jag mycket nöjd med utfallet. När vi nu kom tillbaka märktes det också att lilla fröken var BETYDLIGT tryggare i situationen den här gången! Och jämfört med Carola och Dotla, som åkte med oss och som aldrig varit till BRK tidigare, var ju vi de rutinerade! 

Förutom löshoppningen senast så red jag bara skritt och uppvärmningstölt i lång och låg form - d v s Hamingjas favoritgångart - just för att hon skulle få hjälp att slappna av trots den nya miljön, ljuden som blir annorlunda i ett ridhus och andra hästar som sprang. Men idag kunde vi höja ribban lite till! 

När jag inledde med skritt på volt kunde jag m h a ridhusets speglar se att hon verkligen korsade med inner bakben när jag bad henne flytta ut bakdelen några steg. Så bra att kunna se med egna ögon att min känsla av att hon gjorde rätt också stämde!!! Vi övergick till att göra samma sak i tölt med låååång hals och även om Hamingja (förståss) reagerade på ljud från de andra ekipagen så blev det ändå ganska små reaktioner och hon slappnade snabbt av igen. 

Efter trav på volt följt av ännu mer "uppvärmningstölt" på böjda spår kände jag mig så nöjd med hennes lösgjordhet (inte minst den psykiska) att jag vågade höja ribban ytterligare och arbeta med samlingen, d v s samlad skritt och övergångar till tölt. Som vanligt började jag i vänster varv och blev inte förvånad när hennes oerhört ambitiösa sida visade sig i form av "massor av bakben" som lyfte upp bogarna men också spänningar som innebar att hon blev kort i nacken... 

Men i höger varv - som brukar vara en större utmaning - fick jag allt det positiva från vänstervarvet OCH en lång hals! Och när vi då gjorde töltövergångarna på lösa tyglar bar hon upp sig riktigt, riktigt trevligt i tölten! Jag hade INTE behövt skämmas om Atli sett oss då! Det märktes också att Hamingja verkligen tog i (och att det var varmt i ridhuset) för hon svettades rejält och blev t o m skummig framme på bogen. 

Som belöning för att hon varit så duktig och för att hon även denna gång skulle ha en riktigt positiv känsla med sig efter träningspasset fick hon först varva ner i tölt med lååång hals. Sedan skrittade vi runt en bra stund och övade oss på att inte bli stressade fast andra hästar sprang och deras ryttare ibland t o m smackade (!!!) 

När jag suttit av stod vi kvar inne i ridhuset och fortsatte öva på att ta det lugnt trots det som hände runt omkring. Och trots att det denna gång var fler ekipage i ridhuset så hade Hamingja betydligt lättare att slappna av än när vi gjorde samma sak förra gången. Härligt att se hur lilla fröken stärker sitt självförtroende och kan tona ner sina flyktreflexer!

När det var dags att åka hemåt verkade alla mycket nöjda! Och inte blev jag mindre nöjd när hovslagaren sedan hörde av sig och meddelade att Hamingja kan få vinterskorna på plats på onsdag. Vi kommer alltså att ha bra förutsättningar när det är dags för Atlikurs till helgen!!!

The New Chicks in (Church-)Town!

Dessa tre damer av den franska rasen Faverolle flyttade hem till oss idag!

Men alla är inte lika glada som jag över detta... Fru Hansson fick snabbt inse att hon inte längre är "högsta hönset" i Kyrkbyn och även våra tidigare fransyskor, av rasen Maran, håller sig avvaktande till nykomlingarna än så länge...  Den laxfärgade damen närmast i bild verkar vara vår nya ledarhöna, medan de övriga två (blå resp spättad) inte riktigt verkar vara överens sinsemellan om sina respektive positioner...

Välmående Faverollehönor kan värpa upp till fyra ägg/vecka och att de även brukar värpa bra under vintern är en av huvudanledningarna till att de kändes som ett bra komplement till mina övriga raser. De beskrivs dessutom som lugna och lätta att få tama, vilket inte är någon nackdel heller! En bonus med detta gäng är att de har olika färg så att de är lätta att se skillnad på dem sinsemellan. De har ju också en ganska rolig uppsyn med sina "skägg" som gör att de ser lite ugglelika ut! Vilket också gör att de tydligt skiljer ut sig jämfört med de andra hönor med färgen blå resp spättad vi har. 

Nybörjarägg!!!

Lakrits, Kola och jag beundrar nybörjarägg nr 2!

Chicksen tycker att det varit alldeles för lite Chicks News här på bloggen den senaste tiden - så jag får väl försöka bättra mig!!! Bilden ovan är från 25:e oktober, då Lakrits (troligen) lagt sitt andra ägg! Hon är alltså STOR höna (=värphöna) nu!!! Igår kom nr tre och idag har jag fått plocka in nr fyra! Det är fortfarande pyttesmå "nybörjarägg" men definitivt en bra början! Att jag tror att det är Lakrits som värper dem är för att hon fått betydligt större och rödare kam, vilket de brukar få när de börjar värpa. Medan Kolas kam fortfarande är både mindre och blekare. 

Dessa Bjurholmsägg är extra efterlängtade eftersom alla de andra haft värppaus sedan hundattacken. Vuxna hönor har normalt värpuppehåll under vintern (oftast börjar uppehållet i samband med att de ruggar på hösten). För att sedan börja värpa igen framåt vårkanten. Vilket också är varför man av tradition äter mycket ägg till påsk. 

Den sista tiden fram till hundincidenten hade vi tre hönor som värpte, så vi fick fortfarande 0-2 ägg per dag. Men Haena och Litla-Haena som dödades av hunden var två av dessa och Lárahönan som skadades allvarligast var den tredje... Och även om Lárahönan inte gett oss några ägg sedan dess så är ju huvudsaken att hon verkar återhämta sig så bra ("peppar, peppar"!!!)  

Hamingja på hal is...

Systrarna Hamingja och Hremsa i hagen idag

Hamingja har fått ha ledigvecka i väntan på att hovslagaren ska komma och slå på vinterskor. Han har inte lämnat besked ännu om när han har tid, men jag hoppas verkligen att han hinner göra det innan torsdag till veckan. Då är det nämligen dags för Atlikurs igen! Planen var egentligen att Atli redan skulle ha varit här två gånger tidigare under hösten, men båda gångerna blev tyvärr inställda... Så nu är vi "taggade till tänderna"!!! Vissa år har Atli varit i Mariebäck så mycket som sju gånger - vilket fått endel från södra Sverige att undra: "BOR han hos er, eller??!!" Men inte den här hösten alltså...

Och när det då ÄNTLIGEN blir kurs vill jag ju verkligen inte att Hamingja ska ägna hela kursen åt att halka runt på ridbanan, med de spänningar som uppstår av att hon känner sig som Bambi på hal is... Som nödlösning skulle vi skulle kunna klara oss med vinterskor fram, för på bakskorna har hon i alla fall hål för traktbroddar. Håll tummarna att det löser sig till på torsdag!!!

Men innan dess, nu på söndag kväll, har Midur tid i nya ridhuset på Bodens Ridklubb igen. Förra gången kunde jag inte vara där och även den här gången ser det tyvärr lite knepigt att få till det... Men när jag inte kunnat rida p g a underlaget känns det ju som en extra stor bonus att vi nu tillslut lyckats få tillgång till ridhus. Så jag ska verkligen försöka pussla ihop helgen så att det finns utrymme för att åka med Hamingja till BRK! 

Att rida "bara skritt" behöver verkligen inte vara "bara"...!

Morgonstund har frost och hö i mund! 

(Skäck-)Hremsa, Hulda och (fux-/mamma-)Hremsa

När jag åkte till stallet i morse för att morgonfodra var det -6 grader, d v s kallast hittills i höst. Marken var därmed stenhård - en STOR nackdel när det kommer till ridning... Men istället en STOR fördel när det gäller fodringen av hästarna! Den här höstens ihärdiga regnande har gjort det svårare och svårare att hitta platser att lägga ut hö på som INTE varit leriga... Men idag behövde man inte oroa sig det minsta för att hästarna skulle råka få i sig lera som i värsta fall kan orsaka kolik. 

Som ridunderlag är stenfrusen mark inte lika bra... så för att inte riskera att överanstränga Hamingjas ben fick det bli ett träningspass med "bara" skritt - vilket verkligen inte alls behöver vara så "bara"...! Atli sa en gång att "Du kan rida skritt så att du även förbättrar alla de andra gångarterna! Men du kan också rida skritt som försämrar dem...!" Och  min ambition idag var förståss att hålla mig till det förstnämnda!

På vägen till stallet hade jag passerat en beväpnad jägare som stod alldeles vid vägkanten och medan hästarna åt sitt frukosthö hörde jag vid ett par tillfällen skott på långt håll - m a o kändes det inte som någon bra idé vare sig att rida ut i skogen eller längs bilvägen idag... Dessutom är det definitivt mer än en vecka sedan vi tränade på ridbanan senast, så det fick bli ett träningspass där idag.

Inledde med "Hamingja-stretching" på volt så att hon fick korsa ordentligt med inner bak - det är verkligen en övning som "gör susen" för henne!!! Jag såg till att byta varv ganska ofta och när jag samtidigt även bytte spöhand blev detta förutom nyttig stretching även mycket bra "social träning" för lilla fröken som alltid tolkar byte av spöhand som "DET ÄR NU JAG SKA DÖ!!!" :-O

Efter detta red vi samlad skritt längs spåret varvat med skritt på hellånga tyglar. Samlad skritt är verkligen effektiv styrketräning för de muskler som ska ge hästen ökad bärighet (och därmed inte bara flottare rörelser utan inte minst den styrka som behövs för att arbeta så ergonomiskt som möjligt med en ryttare på ryggen.) Och när nu den samlade skritten varje gång följdes av skritt på långa tyglar istället för (som ofta annars när vi tränar) samlad tölt blev det också ett bra sätt att motverka risken att superambitiösa Hamingja bygger upp spänningar i samlingen för att hon "laddar" för samlad tölt.

När vi tränat samlad skritt i båda varven avrundade vi ridpasset som det började - d v s med stretching av bakdelen genom att hon fick korsa bakbenen på volt. Ett riktigt nyttigt träningspass för Hamingja - men också för hennes matte! Även jag tenderar ju att bygga upp spänningar i kroppen - även om det blivit MKT bättre sedan jag fått hjälp från suveräna Ekströms Smärtklinik i Piteå! Och i skritt har jag den bästa möjligheten att stämma av att jag ger mina signaler UTAN att bli väldigt spänd i hela kroppen - så att även Hamingja ska ha möjlighet att svara på mina signaler om samling med bibehållen lösgjordhet. Som sagt: "Att rida "bara skritt" behöver verkligen inte vara "bara"!!!

Höstsol!

Höstsol i stohagen!

Idag var det fruset i backen - t o m leran i hästhagarna var "stenfrusen". Så det blev mycket skritt under tagens ridtur, för att inte slita på Hamingjas ben i onödan. Red längs bilvägen bort mot Avan och svängde in på sandvägen som går parallellt med bilvägen. Tack vare att den är så sandig och torr brukar den ha bra underlag även när det är riktigt hårdfruset i övrigt - och vi behövde inte bli besvikna denna gång heller! 

Det blev ett par vändor fram och tillbaka, då vi nyttjade underlaget till tölt, trav och galopp. Sedan red jag tvärs över vägen och följde den skogsvägen - upp på höjden och parallellt med bilvägen tillbaka mot Mariebäck. Även om underlaget var lite mer fruset än sandvägen så tyckte jag det var OK för att träna mer trav. 

Jag har haft förmånen att äga flera hästar med mycket motor och stark trav, vilket förståss innebär många fördelar. Men också att det är svårt att "komma till ridning" i traven. När hästen vill "satsa mot Solvalla" är det lätt att man antingen bara åker med eller att man fastnar i ett bromsande som får hästen att bli spänd. "ALDRIG bromsa med båda tyglarna samtidigt!!!" brukar Atli säga. Men det är verkligen lättare sagt än gjort när man inte har möjlighet att gå in på en volt... 

Det man strävar efter är ju att delar av skjutkraften ska omvandlas till lyftkraft och för detta behövs DRIVNING - vilket inte direkt är det första man tänker på när hästen lägger iväg som en rem efter marken...! Men den senaste tiden har jag verkligen försökt tänka extra mycket på detta. Till att börja med när jag ridit på ridbanan - så att jag använt volten i trav inte bara för att ta ner tempot med bibehållen lösgjordhet. Utan att jag sedan också sett till att driva henne fram emot bettet så snart tempot blivit acceptabelt. För en bättre bärighet i traven. 

Och nu har jag ibland också kunnat hitta ett sådant "drivläge"  även när vi ridit ut - som idag t ex! Det är verkligen en härlig känsla! Men jämfört med tölten tränar vi verkligen inte mycket trav... När jag vid ett tillfälle red kurs för Ia Lindholm sa hon att en STOR skillnad hon såg mellan sig själv och sin man (som är islänning) i ridningen är att han rider oerhört mycket mer trav. Och hon såg samma sak när hon tittade på andra isländska ryttare. 

Hennes analys var att vi som inte är islänningar själva har valt hästarna just för tölten och därför fokuserar vi också väldigt mycket på denna gångart. Och de icke-islänningar som inte är specifikt intresserade av tölt helt enkelt väljer en annan hästras. Medan man på Island rider islandshäst inte just för att den har tölt utan för att det är den enda hästras som finns att tillgå - oavsett om man har töltfokus eller inte.   

VAD har man för kläder när det INTE regnar???!!!

Idag hände något ytterst märkligt... det regnade nämligen INTE...! "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" brukar man ju säga. Men vad i all världen gör man när det faktiskt är BRA väder - FAST det är höst?!! Hamingja hade självklart koll: en vacker, rödbrun islandshästpäls är helt enkelt ALDRIG fel och särskilt inte när höstsolen får den att "glöda"! Medan matte tog det säkra före det osäkra och valde (svart) regnjacka utanpå ylletröjan.

Hamingja var både avslappnad och fokuserad idag! Vilket bl a visade sig i att skritt på hellånga tyglar innebar ett trevligt driv i steget som fortplantade sig fram över ryggen och ut i en lååååång hals! Så jag passade på att låta henne skritta extra länge på detta sätt, innan det blev dags för den dagliga dosen av "korsa bakbenen genom ridning med innerskänkel mot yttertygel". Och efter detta två klockrena fattningar i vardera galoppen, varvat med lika avslappnad skritt med låååång hals, när vi red intervaller i lilla backen in mot gamla soptippen.

När vi sedan fortsatte längs bilvägen bort mot "världens ände" och ytterligare en sträcka längs vägen in mot stan blev det intervaller i tölt. Matte spårade ur och smackade så där otäckt FLERA GÅNGER, BÅDE i samlad skritt och i tölten - men tack vare sina starka nerver överlevde Hamingja trots allt och bjöd också på några riktigt trevliga töltsekvenser! Om hennes matte DESSUTOM kunde låta bli att tippa framåt så skulle förståss tölten bli ÄNNU trevligare...!

Under hemvägen blev det mer tölt, varvat med skrittpauser och som avslutning en längre sekvens samlad skritt innan hon fick sträcka ut i tölt på långa tyglar. Flera gånger under hemvägen hörde jag ljudet av skott från skjutbanan som vi behöver passera för att ta oss tillbaka till stallet. Jag hoppas alltid att de ska ha uppehåll i skjutandet precis när vi rider förbi, för även om våra hästar är väldigt vanan vid detta ljud på håll så borde det ju vara obehagligt för deras känsliga öron om de skjuter när man är riktigt nära. Om de ser att vi kommer ridande brukar de också ta paus - och precis så tur hade vi idag!

"Fångad av en stormvind!!!"

Hamingja i sin portugisiska grimma!

Det är inte helt ovanligt att islandshästmänniskor spårar ur och köper en portugisisk häst... men det är inte rätt!!! Själv räknar jag mig till de renläriga - fast jag får erkänna att grimman på bilden är köpt på ett sadelmakeri i Portugal...!

Igår missade jag tyvärr Midurs träningsmöjlighet i nya ridhuset på Bodens ridklubb eftersom Johan skulle till Umeå och behövde skjuts till busstationen precis då... Men jag har redan skrivit in nästa tillfälle (29/10) i kalendern och hoppas kunna vara med då!

Som "plåster på såren" bestämde jag att det fick bli ridning idag istället (annars rider jag sällan på måndagar). Under morgonen och förmiddagen var det regnigt - som vanligt denna höst... Men på eftermiddagen slutade det regna och klarnade t o m upp till solsken! HÄRLIGT!!! Visserligen blåste det hårda vindar, upp till 16 m/s i byarna, men sådana små detaljer kan man ju inte ta hänsyn till när ridabstinensen slår till!

Jag har tidigare konstaterat att Hamingja är den första häst jag rider som INTE blir väldigt mycket mer "på tårna" när det blåser. Sylvia hävdar visserligen att det nog beror på att hon är så´n redan när det INTE blåser, så därför märker jag ingen skillnad...! Men det är lögn och förtal anser både jag och Hamingja! :-D

Som vanligt inledde vi med att stretcha musklerna i bakdelen genom att sidföra - innerskänkel mot yttertygel - så att hon korsade över med inner bak. När jag sedan bad om tölt kändes hon "som smält smör" - jag kunde ställa omväxlande höger vänster utan minsta lilla spänning någonstans! Med solen som dessutom fick hennes päls att närmast glöda i rödbrunt konstaterade jag att det för min del fick blåsa precis hur mycket som helst!

Jag hade dock valt att rida längs bilvägen mot Avan - eftersom den sträckan har mycket mer kurvor som kan minska vinden bitvis. I första lilla backen där vi brukar galoppera skojade jag till det och bad om trav istället - och Hamingja travade så spänstigt men med lösgjordhet att det fick bli trav hela den efterföljande raksträckan också, så att matte hann njuta lite extra!

Innan vi vände hemåt igen hann vi dessutom med en galopp uppför nya kalhygget. Där skojade Hamingja till det med ett slidestop i sidled när det plötsligt var VATTENPÖLAR på stigen! :-O  Vilket TUR att hon både är uppmärksam och har snabba reflexer, för annars hade hon ju kunnat bli blöt om "fötterna"!!! (Hm... med den här höstens eviga regnande har hon väl ALDRIG varit annat än blöt om "fötterna"...?! Men, men...)

Under hemvägen fortsatte vi med tölten. När jag försöker analysera mina försök att vinkla bäckenet rätt i tölten blir det väldigt tydligt hur Hamingja försöker/lyckas smita undan när jag vill aktivera hennes högra bakben lite extra... Att flytta undan för vänsterskänkeln i tölt (vänster skänkel mot höger tygel) flyter på bra och jag kan behålla "töltsitsen". Men när jag försöker göra samma sak undan för höger skänkel blir det plötsligt VÄLDIGT svårt med sitsen... Hamingja är helt enkelt en fena på att skicka mig i framvikt så att hon ska kunna fuska med det högra bakbenet... Träna, träna, träna alltså!

När vi sedan avslutade träningspasset med en lång sekvens i skritt var hon riktigt lösgjord och fin - trots stormvindarna! Hon hade hunnit bli ganska svettig, men jag antog att den här blåsten skulle fungera som en jättehårtork och blåsa henne torr på nolltid igen. Och när jag släppte ut henne i hagen igen till resten av stoflocken konstaterade jag att hästarna idag såg ut som hästar på Island alltid brukar se ut på bild, d v s med manarna flygande i vinden! Här behövdes minsann ingen schlagerfläkt!

Beroendeframkallande lördagsgodis!

Matte går på om att jag är så vacker... men what´s new, liksom??!!

Idag fick jag njuta av lördagsgodis i form av en hel timmes träningpass på min fina, fina häst!!! Dessutom hade vi turen att det envisa regnandet faktiskt tog en paus just då! Vi red längs bilvägen till "världens ände" och sedan fortsatt bort till skoterklubben. Mycket tölt - förståss - och vi fick till ett par sekvenser då hon verkligen bar upp sig i tölten! 

Till att börja med kändes hon visserligen lite spänd när jag började be om samling i skritt och tölt - hon hade INTE glömt att matte smackat så där otäckt under de senaste träningspassen... Men lösgjordheten kom successivt tillbaka - och då hade vi den positiva effekten av smackningarna kvar i form av trevlig bärighet! Alltså, när jag rider den här hästen känner jag hela tiden att jag bara vill rida MER!!! Ett fantastiskt härligt beroende skulle man kunna säga!!!

Fredagen den 13:e... :-(

Stackars Litla-Haena...

Idag var det inte roligt att vara hönsmamma...och än mindre roligt för Kyrkby-Chicksen... Jag hade släppt ut dem på gården som jag brukar när jag kommer hem från jobbet och medan de ivrigt gav sig i kast med nedfallna löv och annat som behövde bearbetas gick jag in i huset. Efter ett tag hör jag plötligt hur panik utbryter där ute, jag rusar fram till närmaste fönster och ser till min förskräckelse att en hund tagit sig in på vår inhägnade gård och nu ger sig på Chicksen! :-O 

Närmaste vägen ut är genom altandörren i vardagsrummet, men den har kodlås och i paniken lyckas jag inte trycka rätt kod... Jag ser hunden rusa över gården, nu med husse som rusar efter innan jag ger upp altandörren och rusar ut genom ytterdörren istället. När jag rundat huset är det första jag ser en stor hög fjädrar vid orangeriet... Till min förvåning syns däremot varken hund eller husse till... 

När jag skyndat ner till tomtgränsen ut mot ängen ser jag dem försvinna bort i rask takt bort. När jag ropar efter honom vänder sig mannen visserligen om, men bara för att säg något på engelska och smälla till hunden, innan han fortsätter bort. Jag hinner tänka att det är synd att mobilen blev kvar inne, annars hade jag kunnat fota honom, innan jag börjar ropa på mina Chicks.

Med upprörda kacklanden kommer de springande från olika håll - fast inte alla... utanför ladan där vi har hönshuset ligger Litla-Haena död och länge tror jag att även Fru Hansson mött samma öde för det enda spår jag hittat av henne är en hög fjädrar utanför orangeriet. Men tillslut upptäcker jag henne där hon sitter gömd under en av vinbärsbuskarna! Jag lyckas inte locka ut henne och det dröjer minst en halvtimma innan hon vågar komma fram från sitt gömställe och jag lättad kan konstatera att hon verkar oskadd!

Däremot verkar Lárahönan mindre lyckat lottad... hon sitter länge, länge gömd under en annan buske och när hon tillslut kommer fram igen ser hon ut att halta lite på vänster ben... Jag gör flera försök att locka med mig Chicksen till hönshuset, men de som i normala fall kommer springande så snart jag ropar och skakar på burken med torkad majs vill nu inte alls lämna sina trygga platser under buskarna. Så jag blir sittande ute och pratar med dem för att de ska bli trygga igen, till dess Johan kommer hem från jobbet och vi med gemensamma krafter mycket försiktigt kan lotsa dem den farliga sträckan över gräsmattan bort till hönshuset. 

Inne i hönshuset har jag möjlighet att titta lite närmare på dem utan att skrämmas och förutom Lárahönan verkar de ha klarat sig utan några fysiska skador. Men när hon försöker flyga upp till den nedre av sittpinnarna kraschlandar hon... Innan dess har hon dock ätit majs med god aptit, så jag antar och hoppas att hon snarare är mörbultad än allvarligt skadad. 

Nästa gång jag kommer ut för att titta till dem har hon tagit sig upp och sitter på kompostgallret som ligger över bajslådorna som är placerade under sittpinnarna. När jag ser att hon försöker lägga sig på gallret lägger jag dit en träskiva för att det ska bli mer bekvämt. 

Och när jag nyss tittade till dem via vår "Chick-cam" såg jag till min stora lättnad att hon lyckats flyga upp och sätta sig med de övriga på översta pinnen, där hon alltid brukar sova. (Fjärde hönan från höger:) Jag hoppas verkligen att det betyder att hon inte är så allvarligt skadad ändå! Håll tummarna för att hon är bättre i morgon!!!

Hmingjas "Mini me"!!!

Lilla Hulda ser ut precis som moster Hamingja gjorde som föl - en riktig "mini me"!!!

Den här förkylningen jag "odlar" sedan snart tre veckor tillbaka är fortfarande onödigt pigg och allert... I veckan har den dessutom "fräschat upp sig" med att angripa bihålorna. Och eftersom det är min svagaste länk när det gäller infektioner så är det väl snarare konstigt att det inte hände tidigare... I natt blev det flera vakna timmar för att bihålorna sprängde - och när jag tillslut kunde somna om var det sittande i sängen uppallad av ett gäng kuddar...

Jag har ju tidigare MKT dåliga erfarenheter av bihålebesvär inkl operation p g a dessa, så jag vill inte gärna ta några risker på det området... Därför sa jag ifrån på skarpen till mig själv innan jag åkte till Mariebäck efter jobbet idag: jag fick INTE rida, bara "hänga" med Hamingja i hagen. 

En sådan gång är det ju extra trevligt att Hamingja är en sådan "sällskapshäst" som gärna står med mulen i min kupade hand eller med huvudet på min axel och myser! Jag kan ju närmast jämföra med Lára som var en extremvariant av typen: "Om vi ska rida så ÄLSKAR jag dig!!! Men i annat fall kan du dra dit pepparn växer - och vad du än gör RÖR MIG INTE!!!" 

Men nu hoppas jag verkligen att jag inte stått över ridningen idag i onödan - utan att bihålebesvären vill ge med sig och att jag får vinka adjö till den här förkylningen någon gång. Gärna SNART - så att jag kan rida i helgen! "Gode Gud ge mig bättre tålamod...men gör det FORT!!!"

Hamingja goes Butterfly Flip!

Hamingja hoppar ett hinder! (Nästan som "Harry har hittat en hare...!")

Oj, vilken rolig (och spännande) dag! Hamingja och jag var med när Midur bjöd in till medlemsdag på Bodens ridklubb. Vi hade det nya ridhuset till vårt förfogande hela dagen och på förmiddagen stod det löshoppning på programmet! Ett perfekt tillfälle för Hamingja - som aldrig varit i ett ridhus tidigare - att skaffa sig positiva erfarenheter och ett stärkt självförtroende!

Det var en VÄLDIGT storögd liten fröken som klev ur hästtransporten vid BRK... Hon hade ju inte heller något moraliskt stöd i form av någon av de andra Mariebäckshästarna utan var helt ENSAM med matte ute i stora, stora, vida världen...! Men numera har hon ju börjat lita på matte - till viss del i alla fall - och det är ju en stor fördel en sådan här gång! Som när det exempelvis passerar en rullskidåkare precis när hon klivit ur transporten... sådana ser man ju ALDRIG längs grusvägarna runt Mariebäck!!! Men redan när hon fått installera sig i en box i ett av gäststallen och matte serverade lite hö började allt kännas lättare!

Hamingja och jag var först på plats men snart anslöt fler miduriter och med förenade krafter byggde vi en löshoppningsbana. Det blev en bana runt hela ridhuset, med galoppbommar mitt på ena långsidan och tre små "studshinder" resp en liten oxer på den andra långsidan.  Och sedan började det roliga - för roligt hade verkligen alla hästarna! 

Fina gjorde FINA språng över hindren!

Första häst ut var Katarina Lindgrens Disa, som fick vara lite av "försökskanin" när det gällde avstånd mellan bommar och hinder. F f a var det avståndet mellan galoppbommarna som behövde justeras lite, men som tur var verkade Disa inte alls låta sig nedslås av att hon slog i ett par gånger utan fortsatte ta sig an banan med spetsade öron! Synd bara att jag inte kom ihåg att fota henne - så jag har inga bildbevis... Nästa häst var Annelis fina Fina - och även hon tyckte det var roligt att hoppa! Riktigt fin teknik hade hon dessutom - Midurs svar på Butterfly Flip!!!

 Hamingja igen!

När det sedan var Hamingjas tur ville jag verkligen försäkra mig om att hon skulle få en upplevelse som stärkte hennes självförtroende, så jag började med att leda henne ett varv runt banan för att hon skulle hinna titta på allt i lugn och ro. (Vi hade lagt ner alla bommar på marken, så vi kunde gå över dem.) Och det var uppenbarligen en bra början för när jag sedan släppte henne tog hon sig an hindren utan minsta tecken till tvekan och med glatt spetsade öron!

Vi fick både se hennes fina trav och ett antal fina språng över hindren! Jag testade att filma lite - för att även få med traven - och ska se om jag kan lägga in en film här framöver. 

Sista hästen ut i löshoppningen var Agnes fina Glaesir - som även han visade sig tycka att hoppning var kul! Och vilka språng han tog - både HÖGT och LÅNGT!!! 

Sedan blev det trevlig fikapaus uppe på läktaren då vi både hann prata en massa häst (och höns!!!) samt klämma och känna på Ullmax senaste kollektion och göra beställningar. Under eftermiddagen var det sedan fri ridning i ridhuset på schemat. Ännu ett jättebra tillfälle till social träning för Hamingja!

Jag hade spanat in att det fanns en uppsittningspall i ett av ridhusets hörn - perfekt för hennes stela matte! Men när jag nu kom fram med Hamingja till pallen kunde jag inte låta bli att skratta - den var uppenbarligen utformad för en HELT annan storlek på häst. Om jag stod uppe på pallen skulle jag i princip få kliva NER i sadeln! Så jag nöjde mig med att bara använda pallens första "trappsteg"! Hamingja hade ju redan fått jobba ganska bra under löshoppningen, så  nu ville jag bara ge henne en lugn och avslappnad upplevelse av att bli riden i ridhus. 

Så snart jag satt i sadeln kom hennes ambitiösa sida fram och hon blev lite stressad och spänd. Men när jag började låta henne skritta på volt och flytta undan för innerskänkeln kände hon igen sig och började slappna av och frusta. Sedan övergick vi till hennes älsklingstölt med lång hals på böjda spår. Och även om hon då och då reagerade på rörelser och ljud från de andra ekipagen i ridhuset och ljud från läktaren så kunde hon snabbt hitta tillbaka till avslappningen igen. Precis vad jag hoppats på!

När jag sedan suttit av igen fortsatte vi den sociala träningen i o m att vi stod kvar mitt i manegen medan de andra ekipagen red vidare. Hästar som springer är ju en trigger för hennes flyktreflexer men hon var verkligen superduktig på att hantera det! Öronen gick visserligen hela tiden för att hålla koll på de andra och ibland skymtade vitögat en kort stund när det blev extra spännande...

Men hon visade aldrig minsta tendens till att vilja ta till flykten och i nästa stund kunde hon slappna av igen! 

Så här avslappnad var hon när det var dags för hemresa!

Förutom att det var jättekul att träffa de andra miduriterna så blev detta verkligen PRECIS den positiva erfarenhet för Hamingja som jag hade hoppats på!  För varje positiv upplevelse hon får av något som är nytt så blir hon modigare till nästa gång! 

Höstens trend - och kom ihåg var ni såg den först!

"Den som spar hon har!" I en av mina "gömmor" hittade jag den här jackan från tiden i Lillhästen i Stav-teamet - och den matchar ju Hamingja perfekt! Det tog lite tid, men i höst har ju bl a Equestrian Stockholm satsat på bronsfärg i senaste kollektionen...men kom ihåg var ni såg det först!!!

Idag red vi upp bakom vägbommen och den vänstra vägen upp till vägbommen. Precis som igår ägnade vi oss mycket åt att träna samling - och även idag SMACKADE matte på stackars lilla hästen...! :-O  Men det var inte lika mycket tölt utan f f a samlad skritt. Att det innebar en hel del arbete för Hamingja visade sig i att hon blev ganska svettig trots att vi "bara" skrittade. (För jag tror inte att det bara berodde på mattes otäcka smackningar.)

Det kändes bra med ett sådant här pass idag, efter all samlad tölt igår. Hon behöver ju verkligen avtrubbas mer för det här med smackningarna. Men jag vill ju inte att det innebär att hon bygger upp spänningar i tölten... När vi vänt hemåt igen började jag varva samlad skritt med skritt på längre tyglar. Och de första gångerna var det tydligt att hon verkligen laddade för samlad tölt och inte riktigt hade ro att skritta avslappnat när jag längde tyglarna... Men för varje upprepning gick det bättre och bättre. 

Och nu laddar vi för morgondagen då Midur har medlemsdag på Bodens ridklubb! Med löshoppning på fm och sedan möjlighet till fri ridning i ridhuset. För min lilla fröken, som aldrig varit i ett ridhus tidigare blir det ett perfekt tillfälle att få lite social träning! 

När hönsmamman blev klarvaken!

Haena och Litla-Haena vill vara med på bild! Med Mikro-Chicksen (Lakrits & Kola) samt den vita maranen Cloetta i bakgrunden.

Efter en MYCKET efterlängtad sovmorgon vacklade jag under förmiddagen ner i köket och startade tekokaren. Fortfarande iklädd pyjamas gick jag sedan för att släppa ut Chicksen "lite snabbt" innan jag skulle börja dagen i lugn och ro vid köksbordet, med en kanna te och dagstidningen... Men så blev det inte riktigt... När jag öppnade hönshusdörren och ropade kom hela gänget springande, ivrigt kacklande precis som vanligt. Men när vår vita maran  Cloetta, sist av alla passerade förbi mig ut genom dörren upptäcker jag till min förskräckelse att hon är alldeles blodig på ryggen...

Hon är en av dem som ruggar allra kraftigast nu och har antagligen råkat få ett litet sår i samband med det. Och höns triggas så oerhört av synen av blod att de inte sluta hacka på en höna som blöder... Något som nu dessutom demonstrerades onödigt tydligt av att flera av de andra åter började hacka på henne så snart hon kommit ut...

För att "rädda vad som räddas kan" såg jag till att snabbt "valla" henne tillbaka in i hönshuset där jag sedan lyckades fånga henne. När jag stod där med hönan i famnen - något som hon verkligen INTE gillar - insåg jag att jag nog handlat lite väl förhastat... Tanken hade varit att så snabbt som möjligt spraya henne med "No bite-spray" som smakar så illa att de andra inte längre ska vilja hacka på henne. Men sprayen som tidigare har stått ute i ladan fick för ett par dagar sedan flytta in i bostadshuset eftersom den ska inte utsättas för minusgrader...

Så hur skulle jag göra nu? Om jag släppte Cloetta igen för att gå och hämta sprayen skulle jag knappast få komma i närheten av henne sedan, eftersom hon då visste att jag hade "onda avsikter"... Alltså fick jag behålla henne i famnen när jag gick in i huset och hämtade sprayen.  Under denna tid var hon förvånansvärt lugn, men när vi kom ut igen började hon skrika hysteriskt och sprattla för att komma loss. Jag lyckades i alla fall spraya de två blodiga områdena på hennes rygg innan jag släppte ner henne igen.

Tillbaka inne i köket konstaterade jag att en hel del av "No bite-sprayen" uppenbarligen hade hamnat på mig för även sedan jag tvättat händerna grundligt luktade jag... M a o borde både jag och min pyjamas kunna känna oss ganska trygga mot aggressiva hönsattacker den närmaste tiden...! Jag startade åter tekokaren för att värma på vattnet som hunnit börja svalna under mitt "hönsingripande" och kastade en nöjd blick ut genom köksfönstret där jag kunde se mina lyckliga hönor sprätta i löven på gräsmattan. Rena idyllen!

Fast vänta nu, såg det inte ut som om några av dem var på fel sida av staketet???! Jo, mycket riktigt, Fru Hansson och de båda "små-Chicksen" befann sig definitivt på fel sida av nätstaketet som skiljer vår tomt från ängen nedanför... Alltså var det bara att springa ut igen - fortfarande i pyjamas - och försöka locka tillbaka dem. Som tur var hade jag ett riktigt "tungt artilleri" att ta till i form av en skivad limpa från frysrensning på jobbet här om dagen. Vilken TUR att jag inte hunnit ge den till Chicksen redan! Med limpan i högsta hugg var det inte alls svårt att övertyga Fru Hansson om att krypa tillbaka in genom det hål under stängslet som något djur måste ha orsakat under natten.

Men att sedan få små-Chicksen tillbaka på rätt sida var däremot inte lika lätt... Det är alltid svårast att locka till sig de hönor som är lägst i rang. För när jag lockar kommer ju ALLA hönorna direkt rusande för att se vad jag har för gott att bjuda på och med alla de andra runt omkring mig törs inte de små komma närmare... Jag brukar därför försöka hålla en godbit bakom mig, utom synhåll för de andra och hoppas att de små ska våga sig fram och äta den. Men det gäller verkligen att samtidigt hålla resten av gänget upptagna med en massa gott framför mig!

Den här gången var små-Chicksen dessutom så luriga att de turades om att krypa tillbaka in under staketet, snabbt ta en tugga bröd och sedan smita tillbaka ut igen, så jag lyckades aldrig få dem på insidan av staketet samtidigt... Tillslut gav jag upp och såg till att laga hålet när jag i alla fall hade en av dem inne. För att sedan med ett par kompostgaller snabbt "hägna in" den som fortfarande var på rymmen: Det gällde att hinna göra detta INNAN hon hunnit inse att hon var "utestängd" från sin kompis för annars skulle hon bli jättestressad och väldigt svårfångad... men det lyckades som tur var vid första försöket!!! (Kompostgaller är MINST lika nödvändiga för den som har höns som IKEA-påsar och balsnören är för den som har häst! Eller som silvertejp är för... ja, typ alla!)

Och när jag så tillslut hade "alla hönsen hemma" kunde jag andas ut och åter igen värma på mitt tevatten - tredje gången gillt!  ÄNTLIGEN njuta av den där efterlängtade tekoppen! Vid det här laget var jag definitivt klarvaken!!! Men pyjamasen skulle nog må bra av en tvätt...!

Bästa sortens after work!!!

After work vid golfbanan!

För att behandla mattes uppsamlade ridabstinens red vi idag förbi både "världens ände" och skoterklubbens stuga ända bort till Bälingeträskets "golfbana"! Det är egentligen en liten naturhamn, men sedan de planerade marken och sådde in gräs här om året ser det nästan ut som en golfbana. Det finns t o m en pinne med flagga på - som dock inte syns på bilden! Johan skulle på after work med sina kollegor efter jobbet idag - men jag drog ju vinstlotten som fick ha after work med Hamingja!!!

Det är faktiskt första dagen jag rider denna vecka... min förkylning har fortfarande inte gett med sig trots att det nu gått två veckor.... M h a ett gäng kuddar halvsitter jag fortfarande i sängen på nätterna för att dämpa hostan tillräckligt för att kunna sova hyfsat i alla fall. Och den här veckan har dessutom även bihålorna börjat ge sig till känna... Så när det dessutom har regnat varje dag tidigare i veckan har det känts klokast att stå över ridningen och försöka bli frisk någon gång. Det går väl sådär, kan man säga...!

Med ackumulerad ridabstinens i kombination med att SMHI överraskade med att ge oss SOL i eftermiddag gick det dock inte att låta bli ridningen längre! Och det blev dessutom ett riktigt långt träningspass på ca 1,5 timme. Hamingja fick verkligen jobba idag - både fysiskt och mentalt. Hennes matte "gick nämligen bananas" och SMACKADE på den stackars hästen...! :-O

Det började redan i skritten, där matte smackade och smackade och smackade - så tillslut orkade stackars Hamingja helt enkelt inte bli rädd längre... :-O Och när vi efter sedvanlig uppvärmning övergick till töltträning fortsatte smackandet...! :-O

Vi har ju jobbat mycket med avtrubbning under åren och lyckats allra bäst vid stillastående. Det var Sylvia som började med den träningen åt mig. Hon började faktiskt redan i stallet och smackade i princip oavbrutet till dess Hamingja inte längre lättade någon meter från golvet varje gång. Sedan fortsatte hon när hon suttit upp: smackade och smackade och smackade till dess Hamingja tillslut stod stilla - och då fick hon en karamell som belöning. Länge, länge fortsatte jag sedan att smacka sedan jag suttit upp och numera kommer inga flyktreaktioner alls då.

I skritt har det också börjat fungera ganska bra. Hamingja reagerar visserligen ganska kraftigt fortfarande, men inte värre än att jag ändå kan behålla min balans. Och i tölten kan man väl säga att det går framåt! Det kan fungera bra långa stunder men så lyckas hon få mig ur balans en gång och när jag ofrivilligt gett henne den belöningen så hamnar vi lite på ruta ett igen känns det som...

Idag fungerade det absolut bäst hittills i tölten - och förutom glädjen över det fick jag dessutom njuta av den fantastiskt häftiga tölt som Hamingja bjuder på när hon verkligen bär upp sig! Men tillslut - när vi började vara trötta båda två - lyckades hon få mig rejält ur balans och verkligen VRÄKTE sig i handen i sitt inövade "kast med liten ryttare"... Att få tillbaka kontrollen och en bra känsla var sedan inte så lätt när vi dessutom båda var rejält trötta...

Hennes flyktreflexer är ju dessutom allra starkast när man är på hemväg - så tillslut kom jag på att jag skulle vända och rida bort från stallet igen - och då dröjde det inte lång stund innan vi fått ordning på det hela. Så jag kunde åter vända och låta henne skritta hemåt som belöning. Då var hon så "taggad" att hon till att börja med hela tiden ville samla sig i skritten och göra övergångar till tölt. Och det var faktiskt först när jag efter en lååååång skrittpaus lät henne sträcka ut i tölt på långa tyglar som hon blev övertygad om att det var dags att slappna av och ett ivrigt frustande tog vid!

När det som inte dödar härdar...!

"Hej matte! Vad ska vi hitta på för nå´t kul idag??!"

Svaret blev: "Ett träningspass på ridbanan" och det blev ett riktigt bra sådant!!! Vädret var visserligen inte riktigt "på vår sida" - för det duggregnade... de känns verkligen som att de soliga dagarna varit onödigt lätträknade denna höst... 

Efter gårdagens häftiga töltupplevelser efter att jag "utsatt" Hamingja för en smackning när vi red samlad tölt var jag förståss rejält sugen på "favorit i repris"!!! Men om hon igår "band ris åt egen rygg" genom att bjuda på en sådan fantastisk känsla i tölten så snart hon överlevt smackningstraumat så kan man säga att hon gjorde motsatsen idag. 

Min alltid mycket ambitiösa häst blir ju ÄNNU  mer ambitiös på ridbanan. Och när jag efter dagens uppvärmning (det sedvanliga Atli-upplägget) skulle börja förbereda tölten med att be henne rygga visade sig detta i att hon blev VÄLDIGT spänd och kort i nacken... Det viktigaste målet för dagen fick därför bli att kunna rygga avslappnat med bibehållen längd på halsen och sedan kunna övergå till samlad tölt med bibehållen lösgjordhet. 

Vi fick jobba en hel del med detta innan vi hittade tillbaka till rätt känsla. Allra mest krävdes det i vänster varv - men det var nog främst för att vi började i det varvet. Men när vi tillslut kunde rygga och göra övergången till samlad tölt med bibehållen lösgjordhet och därmed trevlig känsla - i båda varven - var jag nöjd för dagen och lät henne varva ner i tölt resp trav. 

Efteråt fick vi båda uppleva innebörden av uttrycket "det som inte dödar härdar..." I o m duggregnet kändes det extra bra att låta henne stå med BoT-ryggvärmaren i stallet en stund innan hon skulle få gå tillbaka ut i hagen. Och under tiden som hon mumsade på lite morötter tänkte jag värma mig med en kopp te. Dock visade det sig både att mitt lager av tepåsar var helt slut... och sedan dessutom att mitt morotslager i sadelkammaren möglat...! :-O  Och går man inte stärkt ur en sådan katastrof så vet inte jag...!!!