Vid världens ände, på årets sista dag!

Det är inte bara Hamingja som uppfattar korsningen vid Bälingeträsket som "världens ände" - Trafikverket är uppenbarligen av precis samma uppfattning...se bara på vägskyltningen!!!

Igår blev det ingen ridning för oss då regn på nedkylda vägbanor gav blixthalka med mängder av trafikolyckor som resultat, lokaltrafiken stod stilla i både Luleå och Boden och polisen uppmanade alla att hålla sig hemma. Min tidigare plan att rida och sedan köra hästtransporten från Mariebäck in till stan för att lämna in på service kändes plötsligt inte särskilt lämplig...

Som tur var ska släpet inte rep:as förrän på måndag, så jag behöver ju inte lämna in den förrän då. Haken var bara att jag börjar jobba kl 08.00 och släpfirman öppnar inte förrän 08.00... Fast nu visade det sig att Johan faktiskt ska vara LEDIG på måndag, så han har lovat lämna in den åt mig! Han som normalt jobbar må-fre OCH en hel del helgdagar, men i princip aldrig kan ta ut av sitt berg av komptid... men plötsligt händer det!

Dagen till ära ville Hamingja förståss satsa på lite flärd och bling - så det fick bli glansigt schabrak och vårt mest glittrande pannband! Matte hade svarta ridkläder - som vanligt - men "den lilla svarta" funkar i alla sammanhang, säger ju de som kan det här med mode och trender!

Mitt ridmässiga mål för dagen var tölt utan spänningar. Teorin jag har om varför Hamingja innan jul plötsligt började bli spänd i tölten igen var att jag inte varit nog försiktig med min överambitiösa häst... När vi efter senaste Atlikursen började rida ut lite mer igen och inte bara fokuserade på samling från marken och uppsuttet, red vi en hel del galoppintervaller - efter detta "rehab-år" behöver hon verkligen konditionsträning. 

Flera av dessa träningspass avslutade jag med tölt på hemvägen - då Hamingja imponerade på mig genom att bjuda på mycket samling utan att jag egentligen bad om det... Där borde jag varit den förståndiga av oss och fått henne att "tagga ner" - för det var nog mer än vad hon egentligen hade styrka till... Jag tror att hon kanske överansträngde sig lite då och därför åter började förknippa tölt med obehag. Hon har ju dåliga erfarenheter av detta sedan tidigare i o m de problem hon haft i korset. Och plötsligt var det svårt att hitta tillbaka till känslan från Atlikurserna med sådan lösgjordhet i samlingen...

Men nu jobbar vi alltså på att reparera den "skadan"! Jag började redan före jul genom att träna samlingen vid hand och sedan bara "åka tölt" uppsuttet till dess hon var riktigt avslappnad igen. Precis som vi gjorde på den första kursen efter konvalescensen. Och idag när vi åter red ut var mitt fokus att bara höja graden av samling successivt och aldrig mer än att jag kunde få henne att slappna av. 

Efter lite voltarbete utanför stallet, där hon fick stretcha ordentligt genom att flytta undan för skänkeln och korsa bakbenen, red vi iväg och värmde upp i tölt på hellånga tyglar. Det är verkligen fascinerande hur känsliga hästar kan vara! Jag kan nästan alltid göra övergång direkt från skritt på hellånga tyglar till tölt, enbart genom att jag spänner musklerna i min rumpa. Man kunde ju annars vänta sig att det alltid skulle bli trav i det läget, men det blir det om jag slappnar av i rumpmusklerna. Tänk att hon kan "höra" dessa små signaler så tydligt - det är ju faktiskt en sadel mellan oss!!!

Längs vägen bort till "världens ände" red vi mycket sidförande fram och tillbaka över vägen. Först på hellånga tyglar och när vi kunde göra detta utan att hon ökade tempot började jag ta lite tygelkontakt. Genast blev hon lite stressad och det krävdes mycket "sicksack" över vägen innan hon åter kändes lösgjord. Atli poängterar ju alltid hur viktigt det är att man för varje grad man höjer samlingen ser till att lösgöra. Att hästen blir lite spänd när du ökar samlingen betyder vare sig att du ska sänka kraven igen eller att du bara ska rida på. Utan du måste hela tiden lösgöra hästen på den "samlingsnivå" där spänningen uppstått - annars kommer man aldrig vidare i utvecklingen. 

Sista sträckan fram till korsningen fick Hamingja en längre skrittpaus och sedan utnyttjade vi korsningen till att jobba på små volter i skritt i båda varven, samt även där flytta undan bakdelen och korsa bak. När vi sedan började skritta hemåt igen var hon härligt avslappnad, trots att jag inte gav hellånga tyglar utan red med tygelkontakt. 

Hittills tyckte jag att det gått ganska bra att hantera hennes spänningar, men nu var vi ju på hemväg och det skulle bli spännande att se hur det fungerade då...! Först "provocerade" jag lite genom att be om sidförande i skritten och ambitiösa Hamingja började genast "ladda" för samling och tölt. Det krävdes en hel del "sicksack" innan hon åter var avslappnad och därmed redo för tölt. 

Jag kom ihåg hur Sylvia instruerade mig en gång om att ta stöd mot manken för att verkligen kunna hålla mina händer stilla och sedan bara vibrera lite med ringfingret på resp hand medan säte och skänklar drev hästen fram mot bettet. Det visade sig vara precis lika effektivt idag! Hamingja slappnade av i nacken, längde halsen och töltade avslappnat! Första gången blev det inte så många steg innan hon åter spände upp nacken och började stressa... men jag höll kvar händerna mot manken, gav mer drivning och lät höger ringfinger lirka loss där hon bitit tag i bettet på höger sida. 

När hon åter slappnade av i tölten behöll hon detta "trivselläge" lite längre och vart efter behövde jag inte påminna henne lika ofta. Tänk om man bara kunde se till att göra rätt lite oftare - så mycket enklare det skulle vara för hästen att veta vad det är man vill att den ska göra...!!! Vi fortsatte på samma sätt under hemvägen, med avbrott för några skrittpauser. Och när jag tillslut började länga tyglarna successivt tog hon genast chansen att sträcka ut överlinjen mer och mer medan hon frustade så belåtet. HÄRLIGT - precis som jag önskat att vi skulle få avsluta dagens träningspass!!!

Om matte fortsätter att ägna sig åt klok ridning (jag måste helt enkelt vara den förståndiga av oss...!) så hittar vi förhoppningsvis tillbaka till den härliga tölt jag fick njuta av när Atli var här senast! 

Så här, fast i snöstorm...!

Om man lägger till en lättare snöstorm till bilden ovan får man en god uppfattning och dagens träningspass för mig och Hamingja!

Det låg redan ca 1 dm snö på ridbanan dessutom, vilket tyvärr innebar att underlaget inte var optimalt... Jag hade hoppats på att kunna jobba mycket med böjda spår under uppvärmningen, men det visade sig bara vara i skritt det fungerade... Passade i alla fall på att låta henne stretcha musklerna i bakdelen ganska ordentligt genom att skritta på volt och flytta undan bakdelen för innerskänkeln.

När vi sedan övergick till att värma upp i tölt längs spåret hann vi bara till andra hörnpasseringen innan hon halkade till rejält... Och eftersom uppvärmningens syfte är att få henne lösgjord och avslappnad fick det bli en ny variant: tölt på långsidorna och skritt genom hörnen och på kortsidorna. Red så en ganska lång stund och tillslut fick jag "kvittot" på att hon faktiskt började slappna av i o m att hon började frusta så belåtet.

Övergick till att träna samling vid hand, som på bilden ovan. Jag vet inte om det var p g a uppdämd energi efter den vilovecka hon haft och/eller att det är ett tag sedan vi tränade samling från marken så här, men jag upplevde i alla fall att jag hade "sämre broms" än vanligt...

När jag sedan sadlat om och satt upp i sadeln igen var det också en extra utmaning att få henne att slappna av i o m det hala underlaget... Jag fick göra som under uppvärmningen: bara rida tölt långs långsidorna. Först i höger varv och då ville hon gärna bita tag i bettet på högersidan och "gasa på",  så jag red henne med böjning i innersidan till dess hon började slappna av.

Ju mer avslappnad hon blev i tölten desto lättare var det att sakta av till skritt när vi kom till hörnet. Och ju mer avslappnat hon skrittade genom hörnpasseringarna och på kortsidorna desto mer avslappnad blev tölten på nästa långsida. Tillslut började längden på halsen komma mer och mer och när jag sedan gav riktigt mycket tygel sträckte hon ut sig ordentligt och började frusta igen! Skönt att det gick att hitta rätt "mood" att avsluta tölten i, trots snöstorm och det hala underlaget!

I morgon blir det vilodag och sedan får vi se vad som händer på fredag... Jag brukar ju alltid vilja rida då, men jag ska lämna in transporten på service under eftermiddagen (fick ju ombesiktning på bromsarna) och eventuellt behöver jag lämna den så tidigt att jag inte hinner rida i samband med att jag åker och hämtar den i Mariebäck efter lunch. Och då får nog Hamingja vilodag även på fredag. Men jag hoppas ju att jag hinner rida en sväng innan jag åker med transporten - håll tummarna för det!

Hästen med stort H!!!

Min FINA Hamingja - hästen med stort H!!!

Fläckarna framme på bogen är från täcket som jag fäst BoT-ryggvärmaren i, det skaver lite på pälsen så att hennes gråare "underull" kommit fram... Efter ett tips  har jag nu börjat spraya pälsglans på bogen, för att det inte ska skavas bort mer päls. 

Har upptäckt en mycket trevlig konsekvens av att Hamingja mött sin överkvinna i form av Dotla i stohagen: Hami har återgått till att skynda sig till grinden när hennes matte ropar och visslar - för att inte Dotla ska hinna före (och ta hennes godis)! Inte mig emot!!!

Det har ju varit så lugnt i stohagen - peppar, peppar - så idag vågade jag skruva på Hamingjas tåbroddar i bakskorna igen. Hon har fått ha en veckas jullov medan de varit bortskruvade, så idag hade jag bestämt mig för att låta henne göra av med en hel del av den överskottsenergi hon antagligen hunnit samla på sig. Red därför upp i skogen bakom vägbommen, där vi antingen brukar rida till vänster eller till höger. Sedan ett par år tillbaka finns det även en skogsväg mellan dessa två, en väg som byggdes när de satte upp en mobilmast där uppe. 

Den vägen har dock fram till nyligen varit helt avstängd med en egen vägbom - så jag har aldrig ridit där. Men nu har den öppnats i samband med att de håller på att avverka där uppe. Det visade sig vara en kortare väg än de två andra, men med en STOR vändplan i bortre änden. Från vändplanen fortsatte spår från en skogsmaskin in i skogen - det måste vi undersöka närmare någon dag i dagsljus! Trots att detta var helt "obruten mark" för Hamingja kunde vi tölta helt avslappnat med låååång hals både fram till vändplanen och sedan tillbaka igen. 

Efter denna uppvärmning valde jag skogsvägen längst till vänster, som inte var plogad, och lät Hamingja galoppera (vänster galopp) nästan hela vägen upp till vändplanen. Hon håller ett betydligt lugnare tempo i galoppen när det är mörkt och hon inte kan se längre än vad min pannlampa lyser upp framåt. Fast när vi vänt hemåt - och valt höger galopp - blev det förstås lite mer "drag under galoscherna" även om det inte var i närheten av det tempo hon skulle ha valt i dagsljus.

Saktade av till skritt i god tid innan vi var tillbaka i vägkorsningen, för att hon skulle hinna varva ner. Väl där visade hon inget som helst intresse av att fortsätta hemåt utan ville hellre rida in på samma väg som vi börjat rida efter! Så hon fick först trava längs denna för oss nya väg bort till dess vändplan. När vi vände hemåt föreslog jag tölt istället och då visade hon verkligen sitt gillande, genom en lugn och avslappnad tölt med nosen nästan i backen och MASSOR av härliga frustningar - alltså PRECIS den sinnesstämning som jag vill att hon ska minnas från töltarbetet!

Efter detta fick hon gå ut i hagen med BoT både på rygg och haser - för optimal "preparering" inför morgondagens planerade träningspass på ridbanan, med samling från marken. Och nu är det hög tid för matte att "vika in hovarna" för i kväll! Och kanske t o m drömma om Hästen med stort H...!!!

God Jul!!!

Årets officiella julkort! 

(Nej, det är inte samma hatt...!!!)

Bildbevis på tronskiftet!

Ett första bildbevis på "tronskiftet" i Mariebäck - där Litlamin och Hamingja håller sig på respektfullt avstånd från Dotla. (Och Ella får fortsätta att hålla sig på respektfullt avstånd från alla.) Egentligen hade jag inte alls tid att åka till stallet idag. Men jag hade lyckats glömma mobilen i Josefshallen igår och utan den klarar man sig ju inte...! Tur i oturen att det innebar en möjlighet att klappa lite på Hamingja också!

Maktskifte i "Bregottfabriken"...jag menar stoflocken!

Hamingja och hennes "hang around" Litlamin.

Sedan Dotla flyttade till Mariebäck har hon gått i en egen hage bredvid stohagen, men här om dagen var det dags att släppa in henne till de andra. För säkerhets skull såg Sylvia till att först skruva bort tåbroddarna på allas bakhovar - vi har ju redan stackars Hremsa som står med en fraktur efter en olycklig broddspark och vill INTE ha mer av den varan... (Fast fläkskadorna de riskerar om de går helt utan brodd är betydligt värre - en direkt dödsdom - så helt broddlösa vill vi ju inte ha dem ändå.)

Islandshästar är ju oftast väldigt flockvana och fungerar bra ihop eftersom de förstår varandras subtila signaler så att mer handgripligt bråk blir överflödigt. Fast ston brukar kunna vara lite kinkigare än valacker på den fronten... Men så här långt har allt i alla fall gått väldigt lugnt till väga! Ella och Litlamin gjorde var sitt försök att hävda sig mot Dotla, men båda fick genast erfara att de mött sin överkvinna. Detta medan Hamingja diskret avvaktade i bakgrunden. 

Hamingja har varit ledare i flocken, men jag har aldrig upplevt henne som särskilt intresserad av ledarrollen. Mer som att hon helt enkelt råkade vara den högsta i rangordningen sedan Lára "försvann" ur flocken... Sedan dess har hon sett till att hon fått vara först vid maten, men har aldrig visat några ambitioner om att ta hand om sin flock. Så jag tror egentligen att hon tycker det är ganska skönt att ha fått lämna över ansvaret till Dotla nu.

För det verkar hon definitivt ha gjort. Första tecknet var när jag kom för att hämta Hamingja i hagen och Hami istället för att flytta på Dotla gick en omväg runt henne för att komma till mig. Och ÄNNU tydligare blev det när jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen. Då stod Dotla vid grinden och Hamingja, som brukat kunna gå rakt in för att de andra alltid flyttat på sig "smög" nu förbi Dotla. Som i sin tur visade vilken fin ledarhäst hon är genom att varken känna behov av att sparka eller bita efter Hamingja utan bara markerade sin makt genom att låta bli att flytta på sig. 

Det är ju precis en sådan ledarhäst man helst vill ha så jag hoppas verkligen att de är färdiga med rangordningen så att lugnet i flocken får bestå! Min Feykir var precis en sådan ledarhäst också - han var så tydlig att han aldrig behövde bråka för att visa vem som bestämde. På den tiden kom det ofta nya hästar till den då stora valackflocken och varje nykomling som försökte ställa till bråk såg Feykir till att valla bort denne från flocken (det värsta straff ett bytesdjur kan få är att inte få vara med i den trygga gemenskapen.) 

Först när de var "snälla" och kunde uppföra sig fick de vara tillsammans med de andra. Och till att börja med fortsatte han att påminna dem genom att valla lite varje gång han själv varit borta från hagen en stund. Dessutom gick han alltid runt i flocken och "tittade till" alla om han varit borta en stund - precis som Lára också gjorde med sin stoflock. Något sådant har däremot Hamingja aldrig ägnat sig åt - varför jag uppfattat henne som en ganska ofrivillig och därmed oengagerad ledare.

Utan tåbroddar bak känns det lämpligt att låta Hamingja få ett litet jullov - så det blir ingen ridning nu under julhelgen i alla fall. Jag jobbar alla mellandagarna och inför årsskiftet är det alltid MYCKET att göra på banken, så det kan hända att det blir ytterligare några vilodagar för lilla fröken. Som nu alltså verkligen kan ta ledigt i o m att någon annan "sköter flocken"!

OJ, så mycket spännande...!!!

Hamingja och Hremsa igen!

Igår var ju en sådan där dag när Hamingja "hörde röster och såg syner"... vilket inte alls är lika ofta förekommande nu som under vår första tid tillsammans. Även idag hade hon i färskt minne den stora betydelsen av att hela tiden vara på sin vakt - men till skillnad mot igår var det inte bara "tomtar och troll" som skulle dyka upp utan faktiskt en hel del sådant som t o m en klentrogen ryttare kunde se med egna ögon...!

Efter inledande stretching med sidförande på volt i skritt utanför stallet gav vi oss iväg längs bilvägen mot Avan. Vi inledde i tölt där jag fick böja endel i sidorna innan hon verkligen ville sträcka ut halsen, men hon kändes snarare lite stel i musklerna än spänd. Efter en liten galopp uppför första backen - med en PERFEKT galoppfattning och JÄTTEFINT första galoppsprång återgick vi till tölt med lååång hals igen. 

I slutet av den efterföljande raktsträckan började det så "köra ihop sig" för Hamingja... Där stod en bil parkerad framme i kurvan (antagligen den räv- o/e grävlingsjägare vi hörde i skogen igår) - MYCKET MISSTÄNKT!!! Vi hade sedan inte hunnit långt innan en kvinna med tre små hundar kom gående längs vägen på ett ytterst misstänkt sätt... En av hundarna hade sin första "nära häst-upplevelse" berättade hans matte när hon stannade och pratade en stund med oss och det var tydligt att han var minst lika på sin vakt som Hamingja. 

Innan backen upp mot stället där älgjägarna brukar sitta och fika kom hade jag gjort halt och förberedde en galoppfattning när en joggare plötsligt dök upp alldeles bakom oss...samtidigt som Hamingja fick syn på en man som gick uppe på kalhygget på höger sida av vägen... När jag lyckats återfå hennes fokus hann vi i princip bara fatta galopp innan hennes vältränade ögon upptäckte att det stod en bil parkerad på ett mycket lömskt sätt högst upp på backkrönet! :-O 

HUR mycket kan en stackars häst behöva uppleva på en och samma ridur, undrar ni säkert nu. MYCKET mer skulle det visa sig...! För samtidigt som mannen ute på kalhygget började närma sig från höger så dök en kvinna och ett barn med spark upp närmast ljudlöst längs vägen framför oss...! Att Hamingja efter detta ändå kunde prestera en relativt avslappnad galopp längs stigen upp över kalhygget kan enbart tillskrivas hennes nerver av stål! 

När vi sedan travat genom skogen stannade jag strax innan vi var ute på bilvägen igen för att sadla om och därmed också ge Hamingja en liten mental paus. Det hade effekt - för efter detta kunde vi inleda hemvägen med en riktigt avslappnad skritt på hellånga tyglar. Även nu skulle det dock "köra ihop sig" lite när vi just passerat jägarnas fikaplats. Vi mötte åter kvinnan med hundarna, vilket Hamingja denna gång hanterade med stort lugn, men nu var det matte som blev lite orolig eftersom vi möttes precis i en kurva och en bil dessutom precis kom farande över backkrönet bakom oss och närmade sig med hög fart... 

Jag räknade visserligen med att bilföraren skulle hinna få syn på mig och Hamingja hålla undan för oss - men kanske skulle det innebära att han för sent upptäckte kvinnan med hundarna och körde på dem... Bilföraren visade sig som tur var ha gott omdöme, saktade ner och stannade t o m i väntan på att jag och kvinnan med hundarna hunnit passera varandra. Det hann faktiskt dyka upp ytterligare fyra bilar under vår ridtur - vilket definitivt är tangerat rekord på denna mycket lågt trafikerade väg. Som tur var är inte Hamingja rädd för bilar - och trots vägsträckans alla backkrön och kurvor lyckades vi i fortsättningen befinna oss på en raksträcka när dessa bilar kom farandes, så inte ens matte behövde oroa sig även om även dessa körde fort. 

Under hemvägen red vi intervaller av tölt med enbart lägre grad av samling, men så lång hals som möjligt. Och successivt slappnade hon av allt mer och kunde därmed övergå till en allt mer aktiv överlinje. Kvinnan och barnet på sparken väckte visserligen viss uppmärksamhet när de tyst kom glidande mot oss igen - men medan kvinnan som visade sig vara en mormor ute med ett av sina barnbarn stannade för att prata med mig en stund hann Hamingja slappna av igen. Så vi kunde avsluta i en avslappnad nedvarvningstölt på hellånga tyglar. 

I morgon får Hamingja vilodag, för jag ska än en gång lyxa till det med Hot Stone-massage! Så vårt nästa träningspass blir först på tisdag. Jag har inte hunnit göra någon plan för detta ännu. Men när jag funderat på Hamingjas spändhet när vi tölttränat den senaste tiden undrar jag om det kanske beror på att jag ridit henne för trött och sedan dessutom begärt samling i tölten...? Som det senaste året sett ut kan nog 45-50 minuters uteritt med flera galopper och även ridning i "djupsnö" vara mer än tillräcklig ansträning för henne. Så när jag avslutat en sådan runda med att samla henne i tölten har det blivit för ansträngade så att hon åter börjat bli spänd och stressad i tölten... 

Hon behöver ju definitivt dessa "konditionsrundor" - men den närmaste tiden ska jag bara be om tölt med låg grad av samling under dessa ridpass. Och spara träningen av samling i tölten till de ridpass då vi helt fokuserar på detta. Samt fortsätta att "lyssna" på Hamingja och se om det verkar vara rätt sätt att angripa problemet. 

Konditionsträning

Fina tjejerna: Hamingja och Litlamin (u Lára)!!!

Som ni ser på bilden så var det riktigt härligt, vintervackert ute idag! Efter ett antal dagar med träning på ridbanan med fokus på lösgjordhet under samling tyckte jag det var dags för ett mer konditionskrävande träningspass. Red därför "Torrbergsvägen-rundan" och redan från start kändes det tydligt hur Hamingja uppskattade att få "springa av sig" lite! 

När vi precis avverkat vår första galoppsträcka och skrittade in på stigen i skogen höll det på att bli en oavsiktlig avsittning för mig... Jag satt med hellånga tyglar när Hamingja helt utan förvarning kastar sig iväg framåt - som om hon hört något farligt bakom sig - och innan jag vet ordet av sitter jag bakom sadeln... Jag är på väg att glida av nerför rumpan på henne, men som tur är lugnar hon snabbt ner sig och saktar av till skritt igen så att jag kan förflytta mig tillbaka till sadeln. Detta råkade inträffa nästan precis där vi gjorde "kullerbyttan" som gav mig hjärnskakning och ridförbud, när jag just hade köpt henne... Men den här gången var det gott om mjuk snö att landa på så även om jag tagit mark med huvudet först hade det nog varit lindrigare denna gång. 

Ute på Torrbergsvägen hade jag tänkt låta henne galoppera lite längre sträckor. Men hennes flyktreflexer var lite för aktiva idag för att det skulle vara optimalt... efter några inledande, trevliga galoppsprång åkte huvudet rakt upp och hon galopperade stelt med sänkt rygg och "handbromsen i" som för att vara beredd på ett tvärstopp ifall något farligt skulle dyka upp framför oss på vägen... 

Atli brukar säga: "Den värsta motståndaren du har om du ska bygga upp en stark och hållbar häst är stress. När hästen är stressad aktiveras dess flyktreflexer vilket dels hindrar den från att lära sig något nytt men framför allt kommer den att arbeta på ett sätt med kroppen som bryter ner istället för att bygga upp...!" Så jag bytte gångart från galopp till tölt (utan så mycket samling) där jag lättare kunde få henne att länga halsen och slappna av. 

Här var det tidigare skog och senaste gången vi red "Torrbergsvägen-rundan" stod det en arbetsbod och några stora skogsmaskiner som dolde infarten till stigen som går genom skogen tillbaka till stallet. Tur att vi inte är så lättlurade, Hamingja och jag, utan hittade vår stig även denna gång! 

Under vår väg tillbaka genom skogen hörde vi skällande jakthundar och när de kom allt närmare kändes det bra att älgjakten äntligen är över så att de mest troligt jagar grävling - för risken att någon skulle missta Hamingja och mig för en sådan måste väl vara i princip obefintlig?!!

Tillbaka i stallet fick Hamingja stå inne och hålla skadade Hremsa sällskap en stund. Jag hade egentligen tänkt att hon skulle få ha sina BoT-skydd på haserna till i morgon, men när jag skulle släppa ut henne i hagen igen var hon fortfarande rejält blöt i pälsen på bakbenen. Och det vet jag ju själv hur mycket lättare det är att få skavsår av skorna om strumporna är blöta, så jag vågade inte ta risken... Men ryggvärmaren fick hon på igen i alla fall. 

Facing your WORST fear...!!!

Det har varit en VÄLDIGT händelserik dag idag... och det utan jämförelse mest jobbiga var att jag lovat ge Hremsa dagens två penicillinsprutor. (VARFÖR finns det inte 30 ml-sprutor föresten?! Det var ju samma sak när jag kämpade med att ge Lára hennes penicillin - att jag var tvungen att ge två sprutor varje gång för att komma upp i ordinerade 30 ml.) Tidigare i veckan, när jag erbjöd mig att göra detta idag då Sylvia skulle vara bortrest, fick jag genast våldsam hjärtklappning... vilket definitivt var ett bevis på att jag behöver hur mycket träning som helst för att övervinna min extrema sprutfobi! När jag står där med första sprutan i handen och vet att jag måste slå hela den långa nålen rakt in i hästens hals (hästarna har så hård hud att man inte kan sticka försiktigt) blir jag riktigt illamående bara av tanken... Men nu är det gjort! Hremsa överlevde det hela (om man gör fel kan hästen faktiskt dö av penicillinchock) och överlevde gjorde faktiskt jag också!

Men redan innan sprut-utmaningen hade dagen alltså varit mkt händelserik! Efter jobbet skulle jag besikta bilen och hästtransporten, vilken stod i Mariebäck. I onsdags hade jag ju flyttat den ner till stallet där det var plogat för att det skulle vara lätt att hämta den idag. Vad jag däremot hade missat i onsdags var att ett av positionsljusen bak på transporten inte lyste... TYPISKT!!! Positionsljuset är det nedersta av tre lampor och när jag tittade närmare upptäckte jag att mittenlampans glas på något sätt hamnat lite snett, så kanske hade snö eller regn tagit sig in och kortslutit den nedersta lampan...?! 

Som tur var hade jag planerat in extra tid ifall något skulle inträffa - så jag hann köra hem släpet för att felsöka innan det var dags att åka till Bilprovningen. Steg ett blev att sätta tillbaka mittenlampans glas på plats och sedan tog jag bort glaset från den nedersta lampan och var beredd med 556 ifall det skulle finnas tecken på fukt. Men det såg hur torrt och fint ut som helst så det måste vara någon annan anledning till att lampan inte lyste... "Plan B" blev att åka till Biltema och köpa en ny lampa för att se om det möjligen var den som var trasig...

"Varde ljus - och det vart ljus!!!" 

Mitt antagande visade sig vara rätt - med ny lampa på plats så lyste det som det skulle! Och jag antar att detta inte var första gången någon "mekat" på Biltemas parkering! Därifrån var det sedan nära till Bilprovningens anläggning så trots allt debackel var jag på plats i god tid - och det kändes ju skönt att jag inte skulle behöva få ombesiktning bara för en trasig lampas skull!

Ombesiktning blev det tyvärr ändå - för bromsarna på släpets ena hjulpar tog inte riktigt som de skulle... Men bilen klarade sig u a i alla fall. När jag lämnade Bilprovningen körde jag direkt till den släpfirma som ligger oerhört strategiskt på grannfastigheten. Där har jag lämnat in mitt gamla hästsläp för service flera gången och nu fick jag boka en tid för "Láralimousinen" i början av januari. (Får försöka hitta på någon ny benämning på den bara, som har med Hamingja att göra...!)

På vägen tillbaka till Mariebäck funderade jag på om jag åter skulle parkera släpet utanför stallet och vänta till i morgon med att köra och parkera vid kyrkan där det är oplogat. Bestämde mig dock för att det var lika bra att "göra undan" i kväll - men helt odramatiskt blev det inte... Snön gjorde att både bil och släp krängde endel i sidled (trots att bilen är hög tog snön mot underredet) och när jag skulle svänga upp vid kyrkan ville det sig inte bättre än att släpet hamnade i diket... :-O Men min SUVERÄNA bil fixade att backa upp släpet ur diket! Visserligen hamnade då bilen i diket istället... men fyrhjulsdriften såg till att den även kunde backa upp sig själv på vägen igen! Att ekipaget krängde hit och dit i snön underlättade ju inte precis... men tillslut stod släpet i alla fall där det skulle!

Men ännu var det för tidigt att dra en suck av lättnad, för jag hade fortfarande dagens STORA utmaning kvar. D v s att ge Hremsa sprutorna. Men som jag redan berättat överlevde inte bara hon utan t o m jag den delen! 

Nu kanske vän av ordning (hej, mamma!) undrar: "Men Hamingja då - hade du inte tid med henne idag?!" Jo, det hade jag! Redan första vändan jag var i Mariebäck idag såg jag till att vi fick ett träningspass på ridbanan. Det blev inte långt, men PRECIS det vi behövde! Redan under uppvärmningen märktes det att hon mått bra av vårt förra träningspass, för hon var så lugn redan från start och det tog inte lång stund med tölt på böjda spår för att hon skulle böra frusta belåtet. 

När jag sedan arbetade med samling från marken nöjde jag mig med några kortare sträckor i vänster varv - för att inte sätta för mycket press på henne - innan jag sadlade om och satt upp i sadeln igen. Till min glädje kunde jag snabbt konstatera att det inte alls fanns samma stress i henne nu som det gjort de senaste gångerna och vi kunde ganska snabbt hitta ett läge då hon var helt lösgjord i samlingen och åter började frusta! HÄRLIGT att få komma tillbaka till den känslan igen!!! Och för mitt inre öra hörde jag Atlis ord: "Ta nu hand om det här ordentligt, så att hon får avsluta med ett harmoniskt sinne. Det är jätteviktigt!!!" varpå jag lät henne varva ner riktigt grundligt i tölt på hellånga tyglar. 

Efter detta var det hög tid för mig att åka hemåt för att försöka fixa transportens trasiga positionsljus -  så Hamingja stå över kraftfodret idag och gå direkt ut i hagen igen. Hon fick ha hasskydden på i hagen, till dess jag kom tillbaka igen med hästtransporten. Men sedan tog jag av dem igen - för pälsen har ännu inte växt ut där den hade skavts bort lite på vänster bak och jag vill inte riskera att det ska bli ett sår där... Nu ska jag fundera lite hur jag lägger upp träningen i morgon - om det är dags att rida ut igen eller om jag bör ta ytterligare något pass på ridbanan för att hinna befästa den stressfria tölten lite mer. 

Storasyster Hremsa, som drabbats av en fraktur på skenbenet efter en broddspark... Hon har boxvila i tre veckor till att börja med, samt alltså penicillin för att minska risken att såret blir infekterat. Men söt är hon!!!

Vi fortsätter på ruta ett!

I kväll tränade vi på ridbanan igen och jag var väldigt noga med att följa "Atliupplägget" för att Hamingja kunde känna igen sig och känna sig trygg. Efter att hon fått stretcha i skritt på volt och korsa bakbenen övergick vi till uppvärmningstölt. Det krävdes en hel del böjda spår innan hon tillslut verkligen slappnade av, sträckte ut överlinjen ordentligt och började frusta.

Övergick till träning av samling från marken och där tycker jag hela tiden att jag hittar "knapparna" allt bättre - och Hamingja är riktigt, riktigt duktig!!! Precis som vanligt sadlade jag om innan det var dags att rida igen - just för att det blir så tydligt för henne att det verkligen är paus då så hon kan slappna av helt.

Väl i sadeln kände jag ändå att hon, precis som i måndags, var för spänd för att det skulle kännas bra... För att bryta denna känsla hos henne fokuserade jag därför helt på lösgörande ridning i lugn tölt, utan att be om samling utan bara uppmuntra henne att slappna av och länga halsen. Tillslut kändes hon i alla fall riktigt avslappnad och frustningarna kom också som "kvitto" på det! Det kändes mycket bra att vi tillslut hittat den känsla som jag vill att hon ska förknippa tölten med - för det är ju i den känslan man vill avsluta träningspasset!

Och i o m att vi kunde hitta tillbaka till den känslan "bara" genom ridningen betyder förhoppningsvis att hennes spänningar inte beror på nya problem i korset. Kanske har jag helt enkelt "velat för mycket" så att det blivit för ansträngande för henne när vi börjat träna samlingen i tölt ute längs vägen... På ridbanan är det ju lite lättare att hålla koll på att man håller ungefär samma nivå från ridpass till ridpass - ute längs vägen är det risk att det blir mer ansträngande för hästen än man tänkt... för att man de sträckor man rider samlad tölt inte känns så långa.... men ändå kan vara väldigt mycket mer än några varv på ridbanan...

Medan Hamingja åt sitt betfor & lucern med BoT-skydden på passade jag på att förbereda inför besöket på bilprovningen (med både bil och hästtransport) nu på fredag. Vägen bort till kyrkan, där transporten står parkerad, är nämligen inte plogad och med 2 dm snö är det kanske inte helt okomplicerat ens med fyrhjulsdrift. Planen är att hämta transporten i Mariebäck på fredag efter jobbet, köra till Bilprovningen och sedan tillbaka igen till Mariebäck för att lämna den där. När jag haft besiktning på sommaren har jag brukat hämta den dagen innan, men nu när det är snö är det svårt att rymma den hemma på gården. Men om det skulle vara tight med tiden när jag ska hämta den vill jag inte behöva trixa i djupsnö!

Jag har också som "sport" att alltid backa så exakt att jag hamnar med draget rakt under släpets kulhandske, så det bara är att hissa ner släpet för att det ska kopplas. Vill ju alltid spara mina onda händer så mycket som möjligt och nu när jag skaffat transport med boogie är det ju VÄLDIGT tungt att flytta det minsta för hand... Men med en bil som sladdade lite hit och dit i lössnön i kombination med att jag behövde gasa ganska ordentligt för att hjulen inte bara skulle spinna var det lite knepigare än vanligt med "finliret"...

Och när jag tillslut kopplat släpet var det inte heller helt enkelt att köra iväg i o m att jag måste börja med att svänga 90 grader... Vid första försöket började däcken spinna, men när jag backat bak lite för att lossa släpets däck och sedan gasade REJÄLT så sladdade vi iväg - t o m i önskad riktning! En stund senare stod släpet istället parkerat på den upplogade ytan vid stallet och jag var VÄLDIGT nöjd med att jag "gjort undan" detta nu och inte sparat det till på fredag när jag har en tid att passa!

HELT rätt att ta ett steg tillbaka...!

Förra veckan kändes Hamingja åter lite spänd i tölten så jag bestämde mig för att inleda denna vecka med ett träningspass på ridbanan för att "backa bandet" och se hur hon reagerade om vi f f a tränade samlingen vid hand. Detta visade sig vara HELT rätt beslut! När vi efter sedvanlig uppvärmning hade arbetat med samling från marken i båda varven följde jag även rutinen att sadla om, för att hon verkligen skulle få tydliga signaler om att det var dags att "varva ner".

Ändå var hon spänd och stressad när jag åter satt upp i sadeln... Jag provade ett par övergångar från samlad skritt till tölt där hon fick gå in på volt - vilket den senaste tiden brukat räcka för att få henne att slappna av de gånger hon inte varit helt avslappnad direkt efter omsadlingen. Men nu hade det inte någon märkbar effekt på henne... Jag "backade" därför ytterligare genom att varva samlad skritt med skritt på lång tygel.

Och när det slutade kännas som att hon bara "laddade" för en explosion under den samlade skritten avrundade vi med en låååång nedvarvning i tölt där jag behövde uppmuntra henne att sträcka ut sin överlinje. I normala fall brukar hon ju annars ta varje chans att få sträcka ut halsen fram och ner men inte idag... och det var först efter en lång stunds långsam tölt på volt som hon tillslut slappnat av tillräckligt för att börja frusta. Innan dess ville jag inte avbryta - Atli är ju alltid väldigt noga med att hästen ska få avsluta träningspasset i det mentala tillstånd som man vill att den ska förknippa tölten med.

Jag försöker att inte bli nojjig över detta "bakslag" i träningen... Allt har ju verkligen flutit som på räls under hösten och vi har hela tiden successivt kunnat höja nivån på träningen. Att hon nu signalerar att vi behöver "ta ett steg tillbaka" behöver förhoppningsvis inte betyda att hon börjat få ont/obehag igen utan är förhoppningsvis bara ett tecken på att vi behöver ge det tid att mogna lite.

Till att börja med innebär det att jag kommer att återgå till träningsnivån vi hade efter förrförra Atlikursen när jag efter sekvensen med samling från marken inte bad om någon ytterligare samling uppsuttet utan då bara "åkte tölt" för att stämma av att hon kunde tölta utan några spänningar i kroppen. Samt att vara så där "fantasilös" som Hamingja gillar när jag låter varje träningspass på ridbanan följa precis samma upplägg så att hon åter blir helt trygg med vad som kommer att förväntas av henne. I morgon blir det dock vilodag - men på onsdag hoppas jag det är dags igen!

Egentligen skulle vi ha ätit julbord med jobbet på onsdag kväll, men det blev inställt och nu är jag lika glad för det för jag vill självklart prioritera att ta hand om min häst på bästa sätt!!! Och är ju också VÄLDIGT ivrig att få veta om det kommer att vara någon skillnad på hur hon reagerar jämfört med i kväll - d v s om kvällens träningspass blev den början på "reparation" som jag hoppas. 

Puss på dig, syrran!!!

Hamingja och storasyster Hremsa!

Hremsa är visserligen äldst - men Hamingja den som bestämmer...! Fast som ni ser är det inte alltid som Hami "styr och ställer" med storasyster. Min målsättning med dagens träningspass var f f a att träna tölt - men det kom även att bli en hel del galoppintervaller. Vi red längs bilvägen mot Alviksträsk och började som vanligt att värma upp i tölt på långa tyglar. När jag uppmuntrat henne att böja halsen lite i sidled började hon snart frusta så trevligt!

Vid infarten upp mot gamla soptippen bestämde jag mig för att rida upp där och testa om underlaget skulle vara tillräckligt bra för att rida galoppintervaller uppför den första lilla backen - och det var perfekt! Förra vintern tränade vi galoppintervaller just där - och Hamingja trivs verkligen med att "göra som vi brukar"! Det blev väldigt tydlig även nu, när hon först "laddade på" i galopp uppför den lilla backen för att sedan direkt sakta av till skritt och hur avslappnat som helst skritta ner igen på hellånga tyglar. Hon ju en sådan som lätt hetsar upp sig mer och mer av att få springa - så jag har med flit varit väldigt noga med att vi ska skritta på långa tyglar mellan galoppintervallerna. Och denna vana hjälpte henne nu att snabbt koppla om från "on" till "off".

Efter några intervaller i respektive galopp fortsatte vi längs bilvägen för att träna tölt. Från början tyckte jag det gick riktigt bra, men sedan började hon kännas lite spänd i tölten... Framme i korsningen vid sjön red vi några galoppintervaller till, längs kanten på den lilla ängen. Sedan inledde vi hemvägen i skritt på lång tygel under en lång sträcka och då slappnade hon av riktigt fint. Men när jag sedan började rida övergångar mellan samlad skritt och samlad tölt började hon åter kännas lite spänd... Då övergick jag till att istället varva samlad skritt med skritt på långa tyglar till dess att hon åter kändes lösgjord även i samlad skritt. Då fick hon varva ner i tölt på långa tyglar tillbaka hem.

Nu kommer Hamingja att få något så ovanligt som en ledig helg. Och till veckan är det dags att träna på ridbanan igen - då hoppas jag att vi hittar tillbaka till samling med bibehållen lösgjordhet!

Modig häst med pålitlig matte?!

Två FINA tjejer på hugget: Litlamin (u Lára) och Hamingja!

Den här dagen började med frukost tillsammans med tre konkursförvaltare - och då kunde man ju verkligen fråga sig hur i all världen dagen skulle sluta...?! :-O Det visade sig dock vara med något så mysigt som ett träningspass med Hamingja ute i mörka skogen! Premiär för säsongen med pannlampa eftersom vi tränat så mycket markarbete på ridbanan under hösten och sparat våra få uteritter till helgerna. 

Några gånger har jag också ridit ut när jag egentligen skulle ha behövt pannlampa - i alla fall under hemvägen - men då hade jag ännu inte fått in någon rutin för det... På ett sätt är det lite synd att det inte finns någon vägsträcka med gatlysen i närheten av Mariebäck - eller ens något område med fler hus så att det blir lite upplyst av den anledningen... Men å andra sidan behöver man inte få sitt mörkerseende förstört av annat än ev passerande bilar - så det är ju fördelar med allt!

Min Reykur - som också hade VÄLDIGT mycket flyktreflexer - glömde alltid från år till år hur det här med pannlampa (eller boglampa som jag mest använde på honom) fungerade. Det bildas ju nämligen skuggor av snöklumpar och annat ute i vägkanterna... :-O Första ridturen med lampa för varje vinter var det alltid lika traumatiskt med dessa OTÄCKA skuggor och han kämpade verkligen för att hålla sig absolut mitt på vägen för att hålla sig så långt bort från dem som möjligt. För att sedan vara hur cool som helst redan ridtur nummer två! 

Jag minns att Hamingja visade samma tendenser förra hösten/förvintern när vi började med lampa för säsongen och hade nog väntat mig något liknande i kväll. Men det enda som fick henne att reagera var när vi red förbi Freyr och Kippy och jag lät lampan lysa upp Freyr - DÅ blev det spännande...!!! (Eller också blev hon "bara" förälskad - men tvärstopp blev det i alla fall på alla fyra hovarna...!) Resten av ridturen var hon däremot en mkt rutinerad "lamp-häst" och reagerade inte på något!

Jag har verkligen upplevt att hon blivit så oerhört mycket "coolare" det senaste halvåret. Ryggvärmaren har t ex vid ett par tillfällen när den legat löst på hennes rygg ramlat ner på golvet bakom henne när hon vänt runt på stallgången. Tidigare lättade hon från marken för minsta lilla men nu har hon inte reagerat ens på något sådant! Fast när jag nämnde min observation för Sylvia sa hon att det inte är Hamingja som blivit mer cool/avtrubbad utan hon har insett att den här konstiga människan hon råkat ut för (som gör allt möjligt konstigt som inte Sylvia brukat göra) faktiskt går att lita på ändå. Och Sylvia har förstås rätt - som alltid!

På denna modiga häst red jag i mörkret längs bilvägen bort mot Avan och vår "travrunda 2" inne i skogen. När vi lämnat bilvägen och först galopperade längs stigen upp över kalhygget och sedan travade tillbaka genom skogen tyckte hon visserligen att det var lite besynnerligt att vi skulle springa t o m ute i terrängen när det var mörkt... men det yttrade sig bara i att jag fick uppmuntra henne med någon smackning ibland - inte i några flykttendenser. 

Bara vid ett tillfälle kom en bil och störde vårt mörkerseende för en stund (det blir ju ändå VÄLDIGT mycket ljusare från bilens lyktor än från en pannlampa!) Då var det nog mer störande med de JAS-plan som uppenbarligen fått för sig att öva mörkerflygning och vars dånande motorer det härliga lugnet som uppstår ute i en snöig skog i mörkret. Jag muttrade något om att jag borde ringa Eva och be henne styra om flygrutten - och uppenbarligen hörde hon mig för i fortsättningen höll de sig betydligt längre bort så jag behövde bara ana ljudet från dem ibland. 

Mitt upplägg på ridpasset var ungefär detsamma som när jag red denna runda för några dagar sedan. Fast nu var det plötsligt 0-gradigt (vilka väderomslag - igår morse 19 minusgrader och i morse 0...!) vilket definitivt var onödigt varmt för Hamingjas vinterpäls, så det var inte alls samma "tryck" i henne idag. Men även om jag inte fick till samma häftiga känsla i samlad tölt på hemvägen så kunde vi "checka av" många moment: uppvärmning i tölt med lååååång hals, lösgörande galopp, trav i terräng, samlad skritt som var riktigt bra följt av samlad tölt som var helt OK. Och sedan nedvarvning i tölt och trav. Och detta på min MODIGA "mörkerridningshäst"! 

I morgon har jag bokat in mig på hot stone-massage igen så Hamingja får vilodag igen - men på fredag blir det mer ridning! (I alla fall om "jag själv" och inte kroppen får bestämma!!!)

I morgon är en annan dag!

Min FINA Hamingja med "rimfrostslingor"!

Idag var det en sådan där trist dag när kroppen bestämde sig för att förstöra min planering... Planen jag hade var att "riva av jobbet" för att sedan åka till Hamingja för en härlig ridtur (med boglampan) ute i mörkret. MEN istället bestämde kroppen att jag skulle få sova så dåligt förra natten att jag efter jobbet inte orkade annat än att åka direkt hem för att vila... TROTS att jag längtade så till min FINA häst... 

Vi hade den värsta "köldknäppen" hittills i vinter nu i natt och i morse. En temperatur på -18 är ju inte så avskräckande i normala fall... men när vi så här långt bara haft ett par enstaka dygn med -15 som kallaste temperatur var det i alla fall ny bottennotering. Visserligen bröt värken aldrig ut på allvar denna gång, men det "kröp i kroppen" större delen av natten - som det brukar göra innan ett rejält värkskov - så det blev ingen vidare sömn ändå...

Det är i alla fall skönt att veta att det inte går någon nöd på Hamingja - även om det förstås inte skadat om hon fått ett träningspass i kväll. Men i o m att hon går på lösdrift får hon ju vara i rörelse större delen av dygnet i alla fall och interagera med sina hästkompisar. Dessutom under Sylvias vakande öga - så någon nöd går det ju verkligen inte på henne! Det är bara i mattes fall det är "tyck synd om"... Men i morgon är en ny dag med nya möjligheter - kanske t o m ridning!!!

En Yeti!!!

Hittade en Yeti i hagen idag!

För ett par månader sedan verkade Hamingja ha bestämt sig för att komma när matte ropar INTE är hennes grej - längre... Därför blev jag glatt överraskad när jag idag bara hann in i hagen innan en mörk gestalt borta vid ladan snabbt började röra sig mot mig genom snöstormen. Hade inte Litlamin redan stått i närheten av grinden skulle jag förstås ha utgått i från att det var hon, men nu verkade det faktiskt som att det var MIN häst som kommit på bättre tankar... Det hela fick dock strax sin förklaring - det var ju inte Hamingja utan en (uppenbarligen sällskaplig) Yeti som ville hänga med ut på ridtur!

Innan jag åkte till stallet hade jag tänkt mig en repris av gårdagens ridtur - för den gav ju verkligen mersmak! Men när jag själv kört den oplogade vägen till Mariebäck kändes det som en onödig risk att ge sig ut till häst längs bilvägen i ovädret... även om sträckan bort mot Alviksträsk är betydligt rakare än om man rider åt andra hållet, och inte innehåller några backkrön med skymd sikt så har den ändå några kurvor där en bil skulle kunna få sladd och köra på oss om det ville sig illa...

Så man skulle kunna säga att jag "med hjälp av" vädret "inspirerades" till ett helt annat träningsupplägg än igår! Valde nämligen att rida upp bakom vägbommen och där båda skogsvägarna bort till respektive vändplan. Någon dryg dm fluffig nysnö är ju perfekt för att träna både trav och galopp! Så först red vi med "trava över cavalettibommar-känsla" längs den högra skogsvägen och Hamingja tog i så att matte verkligen fick fokusera på att hålla balansen uppe på hennes rygg!

Sedan red vi även den vänstra skogsvägen, fast nu var det galoppintervaller "på schemat". Längs vägen bort till vänplanen hann vi med tre riktigt trevliga galoppfattningar (vänster galopp) från skritt och precis som igår kunde jag dessutom hålla henne avslappnad i en mycket trevlig form i galoppen! Hoppas verkligen att detta blir en vana!!! Högergaloppen - som hon har lättare för - sparade jag till hemvägen. Även då blev galoppfattningen fin! Nu erbjöd jag dessutom fri fart - och den chansen var Hamingja inte sen att nyttja, så nu blev det VERKLIGEN drag under galoscherna!!! 

I den höga farten blev det naturligtvis en mer fri form också, men jag tyckte vi kunde "kosta på oss" det eftersom det normalt kommer mer naturligt för henne med en bra form i denna galopp. Och eftersom snön ändå gjorde att hon behövde använda mer bärkraft i galoppsprången blev det ju faktiskt ett ganska bra muskelarbete för henne trots allt! Eftersom hon inte alltid är helt säker på foten samt att hennes starka flyktreflexer kan innebära endel "överraskningar" är det inte så ofta jag släppa iväg henne i helt fri fart i galoppen heller - så när det nu kändes tryggt att göra det ville jag gärna passa på! Och glädjen hos hästarna när det verkligen får sträcka ut så i galopp smittar ju verkligen av sig!!!

Hon fick även vara med och bestämma hur länge vi skulle galoppera: det var först när hon inte längre höll "gasen i botten" som jag bad henne sakta ner till skritt. Oj, så belåtet hon frustade sedan!!! Vi hade väl ridit lite mer än halvvägs då och resten av hemvägen fick hon varva ner i skritt. Tänk så härligt man kan ha det ute i snöstormen, bara man har rätt sällskap!!! 

Tillbaka i stallet fick Hamingja stå med sina hasskydd på medan hon åt betfor och luzern. Men sedan tog jag av dem innan det var dags att gå ut i hagen igen. När hon nu klarat två dygn med dem på utan att få mer skav ville jag inte riskera något - och det är ju bra om den bortskavda pälsen får tillfälle att växa ut igen! Dessutom tänkte jag att hon får vilodag i morgon. Men ryggvärmaren fick hon på i alla fall. 

Jag har börjat lära mig rida!!!

Hamingja var härligt rimfrostig efter dagens träningspass - men min mobil hade laddat ur i kylan så jag kunde inte fota henne... Som tur var hittade jag i alla fall en tidigare bild på samma tema!

Efter ridpasset igår fick Hamingja både hasskydd och ryggvärmare på sig när hon gick ut i hagen. Det var lite spännande att ta av hasskydden idag... men till min stora lättnad hade hon inte heller denna gång fått något nytt skavsår av dem! Kompletteringen med mjuk fleece längs övre kantens insida verkar alltså fylla sin funktion! Man kan ju tycka att det skulle vara betydligt mindre risk för skav under vintern, med den tjocka vinterpälsen... Men jag har fått höra att den faktiskt är känsligare för nötning än vad den tunna sommar pälsen är - bara konstruerad för att vara varm och "ullig" inte för slitstyrka alltså.

Som vanligt tjatade Hamingja om att det skulle fotas en "dagens outfit"...!

När jag fotat Hamingja så att hon var nöjd var det dags att rida! Eftersom jag tänkt rida ut längs vägen passade jag på att mjuka upp lite på volt utanför stallet. Först skritt på riktigt liten volt så att hon fick böja sig ordentligt i båda sidorna. Och sedan flytta ut bakdelen för att hon skulle stretcha musklerna i bakdelen genom att korsa över ordentligt med inner bakben. När jag försökte härma Sylvias lätta men effektiva skänkel (en lätt vibrerande fot) tyckte Hamingja att jag ÄNTLIGEN pratade ett språk hon förstod och korsade bakbenen hur lätt som helst och helt avslappnat! 

Fortsatte att rida sidförande rörelser på vår väg ut från gården - och mitt försök till "Sylviaskänkel" gav samma trevliga resultat! När vi kom ner till bilvägen valde jag att svänga vänster, mot Avan och lät Hamingja "jogga igång" i tölt med lång hals. Först med hellånga tyglar så att hon verkligen sträckte ut sig och efter en stund med lätt tygelkontakt så att jag kunde rida öppna omväxlande åt höger och vänster. "Öppna är som att rida på volt fast rakt fram!" brukar ju Atli förklara saken och Hamingja förstod uppenbarligen precis - för hon sträckte verkligen fram pannan och arbetade med en aktiv överlinje!

Bilvägen erbjuder ett helt perfekt ridunderlag nu, med ett tillräckligt tjockt lager av packad snö och is för att ge ett fast men ändå tillräckligt sviktande underlag. Och tack vare att det bara kommit "lagom" med snö ännu går det fortfarande att rida på stigarna i skogen så just nu är utbudet av bra ridvägar i Mariebäck som allra störst! Kanske uppskattar jag dessutom utbudet EXTRA nu eftersom jag under större delen av detta år varit så oerhört begränsad i ridningen p g a Hamingjas problem i korset. Särskilt som både Atli och massör-Thomas var helt överens om att det allra bästa för att minska risken att problemen kommer tillbaka är regelbunden och effektiv träning - och det är ju så mycket lättare att ge henne när inte underlaget kräver att man är superförsiktig hela tiden!

Hon kändes lösgjord och var ren i takten redan från start idag - som hon brukar när jag kommit ihåg att lösgöra och stretcha lite på volt utanför stallet innan vi rider iväg. Och när jag även kom ihåg att försöka använda "Sylvia-skänkel" kunde vi också sidföra fram och tillbaka över vägen i tölt utan motstånd och med ett härligt flyt i rörelsen! Vilken TUR för Hamingja att hennes matte inte är helt obildbar ändå!!! Något jag verkligen lärt mig om ridning (i TEORIN alltså) är att det är "less is more" som gäller - d v s ju mer man lyckas förfina sina hjälper desto trevligare arbetar hästen. Men att lyckas med (eller ö h t komma ihåg) det i praktiken är ju tyvärr en annan sak... i alla fall för mig... Hamingja är dock bra på att påminna mig om detta - bara jag ger henne chansen!

Efter en högergalopp i riktigt, riktigt trevlig form uppför första lilla backen fortsatte vi att rida tölt utan större krav på samling men fortsatt stort fokus på lösgjordhet. Inför nästa galoppbacke gjorde vi åter en supersnygg galoppfattning (höger) och Hamingja kändes så avslappnad i de första sprången, trots att jag red henne ganska samlad i galoppen. Men när en stor sten helt överraskande dök upp på höger sida av vägen ute på kalhygget visade Hamingja istället upp sina talanger för sidförande i galopp... jo, ni hade blivit imponerade om ni sett oss! Men jag drog mig till minnes förra gången vi red här förbi (första gången på mer än ett halvår) - och måste nog ändå tycka att det gått framåt... för då gjorde hon en slidestop direkt ur galoppen, med lååååånga bromsspår i gruset som resultat! Note to self: Det kanske inte vore så dumt om jag komma ihåg att skritta förbi den stora stenen nästa gång - så att hon hinner titta ordentligt på den istället för att den alltid ska dyka upp så plötsligt i hennes synfält?!

Uppe på backkrönet, där jägarna brukar sitta och fika, svängde vi in och galopperade längs stigen upp över kalhygget. För att när vi kom upp i skogen rida vänster nerför sluttningen och tillbaka längs den slingrande stigen genom skogen ut till bilvägen. Detta brukar jag kalla vår "travslinga 2", till skillnad från "travslinga 1" där man också red av vägen vid jägarnas fikaplats fast sedan tog en stig in till höger igen strax efteråt. Men när skogen här förvandlades till kalhygge utplånade skogsmaskinerna alla spår av den stigen, så nu finns ingen "travslinga 1" längre... om inte tvåan ska få byta namn då. 

Den kvarvarande travslingan gjorde i alla fall verkligen skäl för sitt namn idag, då snödjupet var så precis lagom att Hamingja fick en extra häftig "studs" i varje steg! Riktigt härligt!!! Här blir det perfekt att rida på kvällarna framöver! Tillbaka ute på bilvägen vände vi hemåt igen och inledde med ytterligare en högergalopp uppför backen. Dagens högergalopper har definitivt varit våra bästa på länge - med trevlig form som ger mycket bärkraft och härligt runda språng! När jag försöker analysera kommer jag fram till att det måste bero på att jag dels inte "fegat" med lite för långa tyglar (vilket kunde behövas på Feykir - som också var femgångare - men bara stjälper för Hamingja.) Men f f a för att jag dessutom mötte upp detta med tillräckligt mycket drivning fram emot bettet - för det är ju när hon går fram tillräckligt för att bli lätt i handen som hon kan slappna av och komma upp i sprången. 

Efter en längre skrittpaus var det så dags att försöka återupprepa gårdagens "leka lite samling" i tölt. Och det fungerade riktigt, riktigt bra även idag!!! Om jag bara samlar henne "lagom" mycket i skritten - d v s att hon är fortsatt helt lösgjord är viktigare än graden av samling - och sedan kan göra övergången till tölt med bibehållen lösgjordhet innebär sedan lite extra drivning att hon svarar med att samla sig mer och komma upp med bogarna i tölten med bibehållen lätthet! 

Om jag istället "vill för mycket" när jag samlar henne i skritten är det stor risk att det skapar spänningar i henne som även om de inte märks så mycket i skritten avslöjas desto tydligare i tölten genom att en ökad drivning istället får henne att lägga sig i handen och öka tempot. Det gäller alltså att lära sig hur mycket samling som är "lagom" när vi rider ut längs vägen - och alldeles särskilt när vi dessutom är på hemväg - eftersom ridbanans möjligheter till böjda spår gör att ridningen där "tål" mer samling i skritten med bibehållen lösgjordhet. 

Atli betonar alltid den stora betydelsen av lösgjordhet och att varje töltträningspass måste avslutas med hästen helt avslappnad både fysiskt och psykiskt. Ju större krav man ställt på hästen desto mer nedvarvning i tölt behöver man ge den. Och det är viktigt att man varvar ner i just tölt så att hästen alltid får avsluta med att tölta riktigt, riktigt avslappnat. När den gör det kan man gå över till att även varva ner i trav, men inte förr! Så att det tydligaste minnet av tölt som hästen har efter varje träningspass är ett minne av avslappning både fysiskt och psykiskt. 

Jag försöker alltid - efter bästa förmåga - leva efter Atlis visdomsord! Och när jag avslutade dagens sista sekvens med samlad tölt genom att successivt länga tyglarna till dess de var hellånga och Hamingja - trots att vi var på hemväg - inte reagerade genom att genast öka tempot utan istället tog tillfället att sträcka ut överlinjen och frusta av välbehag när hon fortsatte hemåt i en långsam tölt. Då tog jag det som ett bevis för att jag faktiskt lyckats göra vissa saker rätt! Det är nog verkligen så att jag har börjat lära mig rida!!!

Gör livet till en fest - rid islandshäst!!!

Senaste nykomlingen i Mariebäck: fina Dotla!

Idag fick jag se henne i dagsljus för första gången - så jag kunde fixa en bild! Jag träffade också hennes nya fodervärd Carola och det bara strålade om henne! Så härligt att se! Det fick mig att minnas alla de omtumlande känslorna när jag köpte min första häst - sago-Reykur 1995. Som när jag skulle beställa lite utrustning från Hööks och på den papperslista för beställningarna som fanns på den tiden ÄNTLIGEN fick kryssa "JA" efter frågan "Har du egen häst?" Och hur jag MYCKET stolt kunde besvara den efterföljande "Om ja, vilken ras?" med att skriva "Islandshäst!"

Gör livet till en fest - rid islandshäst!!! Vilket också var precis vad jag gjorde idag! Min plan hade varit att rida Torrbergsvägen-rundan och vi började också på det "spåret" Hamingja och jag (efter lite lösgörande arbete utanför stallet där hon fick korsa bakbenen i skritt på volt.) Hon kändes riktigt mjuk och fin från start idag och när jag lät henne tölta på hellånga tyglar bort längs vägen ovanför vägbommen var takten också ren ända från start.

När vi sedan red längs stigen genom skogen märkte jag att detta var mer ansträngande för henne än vad jag räknat med. Det hade kommit mer snö än senast vi red och dessutom frusit på så att det var lite skare och även om snön oftast bara gick upp över kotorna på henne så var det då och då ett område där den gick halvvägs upp till knäna. Sådant underlag blir mycket mer ansträngande för hästarna än när det bara är lätt, fluffig snö. I vanliga fall brukar vi trava flera sträckor längs denna stig, men nu ville hon stanna och vila flera gånger trots att vi bara skrittade - så hon fick nog mjölksyra i musklerna antar jag. 

När jag insåg detta bestämde jag mig för att planera om och inte rida hela rundan utan bara en bit längs Torrbergsvägen och sedan vända och rida samma väg tillbaka. I o m att vi inte skulle rida runt valde jag dessutom att rida till höger när vi kom ut på Torrbergsvägen, istället för till vänster som vi gör när vi rider "rundan". Det blev några galoppintervaller innan vi vände och började skritta tillbaka. Jag konstaterade nöjd att Hamingja kunde slappna av och skritta på hellånga tyglar trots att hon nyss fått galoppera och att vi dessutom precis vänt hemåt. Det går framåt!

Sedan bjöd hon på en fantastiskt trevlig tölt också! Jag hade "grundat" genom att först rygga enbart för säte och överskänklar till dess att hon verkligen trampade under sig och längde halsen. Sedan lite av den samlade skritten som vi numera kan få till även uppsuttet och då "svarade" hon alltså med att bjuda på så HÄRLIG tölt med mycket rörelser (här hade det inte funkat med vare sig saft- eller ölglas i handen!) Samtidigt som hon kändes riktigt lösgjord och fin! Vilken känsla!!!

Insåg att jag nog faktiskt lyckats göra det som Atli beskrev som "att leka samling" och som han ordinerade oss till när vi rider ut. Nu när vi börjat kunna höja graden av samling när vi tränar vid hand och uppsuttet på ridbanan måste jag tänka på att inte kräva för mycket samling när vi rider ut. Samlingen får aldrig komma på bekostnad av lösgjordheten. Vilket f f a är en risk när vi tränar tölt utanför ridbanan och därmed inte kan lägga in volter och böjda spår på samma sätt utan måste rida mycket mer rakt fram. 

Detta brukar också vara vad han "ordinerar" i slutet av en kurshelg, när Hamingja börjar vara trött efter den intensiva träningen och risken därför ökar att hon blir spänd av för mycket samling. Och uppenbarligen kan man få riktigt härliga töltupplevelser ändå - det fick jag ju verkligen bevis för idag! När vi ridit tillbaka hemåt längs stigen genom skogen och kom ner på skogsvägen igen försökte jag "leka samling" en gång till och även nu gick det riktigt bra! Men sedan fick duktiga hästen övergå till sin favoritsysselsättning: lugn tölt med nosen i backen för att sträcka ut musklerna och varva ner ordentligt. Och då frustades det MKT belåtet!!!

 "Jag har redan ätit kraftfoder, skitit och pinkat i boxen - NU VILL JAG GÅ UT I HAGEN!!!"

Tillbaka i stallet konstaterade jag att vi varit ute en timme trots att vi inte ridit hela "rundan" - men då hade vi ju hållit ett mycket lägre tempo en vi brukar - d v s nästan bara skritt - längs stigen genom skogen. Men för Hamingja hade det ju varit som att skritta över bommar hela tiden - d v s mycket bra muskelträning! Och riktigt svettig var hon dessutom, så välbehövlig konditionsträning hade hon nog fått på köpet. Nu blev det BoT-skydd på både på ryggen och haserna, innan hon fick gå ut i hagen igen.