´cause I´m worth it!!!

När Lára fick syn på hinken full med äpplen förstod hon genast att de måste vara till henne!!! 

Efter tre dagars Hamingja-ridning med travträning som tuff avslutning igår känner jag mig rätt mör i kroppen idag... En alldeles perfekt dag för att få skritta ut med lycko-Lára alltså!!! Hon får ju annars mest ägna sig åt tröstätning nu för tiden, så hon verkade riktigt nöjd när sadeln kom fram! Det var först när jag drog sista hålen i sadelgjorden som jag fick se de där huggtänderna man förväntar sig av en normal Lára.

Det var ännu en härlig höstdag, eller kallas det Brittsommar när det är 18-19 grader varmt?! Vi red den vänstra skogsvägen bakom vägbommen och Lára skrittade på så avslappnad och nöjd medan jag ägnade mig åt att stryka henne över halsen och spana efter svamp - också mycket nöjd med tillvaron!

När vi kom fram till ett kalhygge förändrades dock Lára i ett ögonblick. Hon blåste upp sig och stirrade stint in över hygget medan hon stressat fortsatte framåt - med hela kroppen spänd som en stålfjäder. Jag spanade åt samma håll som hon, men all sly på hygget gjorde att jag inte kunde se vad hon fått vittring på. Förhoppningsvis var det en älg (det känns ju definitivt bättre än björn!!!)

Lára ville fortsätta framåt, men det var alldeles tydligt att hon tyckte att det borde göras springande... efter en stunds tvekan valde jag istället att vända hemåt igen. För vi måste ju förr eller senare rida samma väg tillbaka och då vore det ju inte så trevligt om älgen/björnen förflyttat sig till vägen... Lára ville förståss fortfarande springa, men vi enades om kompromissen snabb skritt medan jag sjöng högt för att förhoppningsvis skrämma bort "vaddetnuänvarsomsomfannsiskogen".

Efter en stund lugnade Lára ner sig igen och vi kunde avsluta ridturen som vi började den: lugnt och avslappnat på lång tygel.