Ingen kamrer på banken idag heller... och det här hade kunnat bli världens mest deprimerande blogginlägg... För när jag besviket konstaterat att jag inte skulle orka ta mig till jobbet idag heller och dessutom meddelat Sylvia att jag måste avstå kvällens EFTERLÄNGTADE ridlektion... ägnade jag större delen av dagen åt att ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Och då snackar vi verkligen TYCK SYND OM... Ovanpå allt detta kom sorgen efter Feykir över mig i en ny, kraftfull våg och tårarna bara rann...
Men under eftermiddagen kände jag att jag måste börja ta mig samman på något sätt... och jag mindes vad KBT-terapeuten i rehabteamet brukar säga: att när allt känns tungt och mörkt ska jag försöka göra något som jag vet får mig att må bra. Alltså var det hög tid att börja tänka på att jag faktiskt HAR EN HÄST SOM LEVER! Jag brukar ju kalla henne för mitt lyckopiller - så det gällde väl helt enkelt att se till att få sig en dos!
Åkte alltså till stallet vid 16-tiden och när det visade sig att ingen annan tagit min plats på lektionen bestämde jag mig för att i alla fall försöka orka rida. För maximal "Lára-effekt" ska man ju definitivt rida (gärna en lektion) och undvika hantering från marken så gott det går! Och vad blev resultatet av denna "självmedicinering"? Jo, "sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!" (Som det stod på en broderad bonad som min farmor hade.) Så nu sitter GLADA Anna här för att skriva om vad vi fick göra på ridlektionen!
Det blev en hel del repetitioner av övningar vi gjorde på Eyjolfur-kursen i Umeå. Jättebra att få fräscha upp minnet, för jag har insett att tävlingen under helgen fick mig att glömma en hel del. Först skulle vi skritta i lång låg form och om hästen började höja nacken skulle vi göra framdelsvändning till dess eftergiften kom tillbaka. Sylvia tipsade om att jag i början gärna skulle rida ganska många varv och inte nöja mig med att Lára erbjöd en halvbra eftergift, utan att hon verkligen gav efter ordentligt.
Då och då skulle vi också göra halt i framdelsvändningen, för att få bibehållen eftergift. Sylvias tips här var att jag skulle utnyttja att Lára stannar när man visslar, för att träna på att kunna driva henne in i halten, med bibehållen låg form.
Sedan var det dags att "kasta toppi" på volt. Och där skulle jag kräva ÄNNU längre hals och ÄNNU lägre tempo än jag gjorde initialt (när jag tyckte att vi redan hade jättelång hals och red jättesakta...) Efter ett tag insåg vi att jag behövde ha lite KORTARE tyglar, för att bibehålla den LÄNGRE halsen - låter ju bakvänt men så var det! För med aningen för lång tygel hade hon utrymme att höja huvudet mer innan jag hann påminna henne om att sänka det igen - och högre formen gav automatiskt en kortare hals.
Eyjolfur var även noga med att man dels skulle byta varv ofta. Och dels skulle man ge hästen många micropauser under arbetet. Sylvia tipsade om att jag ska träna på detta sätt både när jag rider på banan och när jag rider ut. Så att Lára lär sig att när jag visslar och andas ut så betyder det en liten stund med lugn skritt på lång tygel, utan att några andra krav kommer att ställas.
När vi åter skröltade på volt fick jag börja ladda med mer energi. Från ett läge där hon jobbade med lång hals skulle jag flytta ut bakdelen några steg, samtidigt som jag petade till helt lätt med pisken på inner bak. Och detta UTAN att hon fick öka tempot eller försvinna iväg med högerbogen - så jag fick verkligen sitta emot ordentligt med sätet. När jag åter fått henne att slappna av och länga halsen fick jag upprepa detta. Och efter några "pet" så trampade hon verkligen under sig mer med bakdelen och började komma upp med bogarna! Det gällde bara att vakta på tempot!
Hela tiden när vi skröltade och töltade på volt uppmanade Sylvia mig att ta vara på de stunder då hon höll det tempo jag ville och hade trevlig längd på halsen - då skulle jag passa på att "åka tölt" en kort stund som belöning för att hon gjorde rätt. Och sedan jag börjat ladda med mer energi fick jag då och då gå tillbaka till skrölten med den riktigt avslappnade och långa halsen, för att hela tiden stämma av att jag kunde hitta tillbaka till det läget.
Efter lugn trav på volt som avslutning var det en jättenöjd (och GLAD) Anna som satt av sin duktiga häst! Det är verkligen så ROLIGT att rida lektion på Lára!!! (Och väldigt roligt bara att jag verkligen orkade genomföra lektionen idag!!!) En stor anledning till att det är så kul är att jag hela tiden lär mig så oerhört mycket!!! Högst på önskelistan står dock att lära mig att hela tiden uppmärksamma vilken av bogarna hon behagar skjuta ut för tillfället - för det kan både variera från dag till dag och under samma ridpass. Och tyvärr tycker jag att det många gånger är SVÅRT att se/märka... så där är jag tyvärr inte ännu...
Men under eftermiddagen kände jag att jag måste börja ta mig samman på något sätt... och jag mindes vad KBT-terapeuten i rehabteamet brukar säga: att när allt känns tungt och mörkt ska jag försöka göra något som jag vet får mig att må bra. Alltså var det hög tid att börja tänka på att jag faktiskt HAR EN HÄST SOM LEVER! Jag brukar ju kalla henne för mitt lyckopiller - så det gällde väl helt enkelt att se till att få sig en dos!
Åkte alltså till stallet vid 16-tiden och när det visade sig att ingen annan tagit min plats på lektionen bestämde jag mig för att i alla fall försöka orka rida. För maximal "Lára-effekt" ska man ju definitivt rida (gärna en lektion) och undvika hantering från marken så gott det går! Och vad blev resultatet av denna "självmedicinering"? Jo, "sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!" (Som det stod på en broderad bonad som min farmor hade.) Så nu sitter GLADA Anna här för att skriva om vad vi fick göra på ridlektionen!
Det blev en hel del repetitioner av övningar vi gjorde på Eyjolfur-kursen i Umeå. Jättebra att få fräscha upp minnet, för jag har insett att tävlingen under helgen fick mig att glömma en hel del. Först skulle vi skritta i lång låg form och om hästen började höja nacken skulle vi göra framdelsvändning till dess eftergiften kom tillbaka. Sylvia tipsade om att jag i början gärna skulle rida ganska många varv och inte nöja mig med att Lára erbjöd en halvbra eftergift, utan att hon verkligen gav efter ordentligt.
Då och då skulle vi också göra halt i framdelsvändningen, för att få bibehållen eftergift. Sylvias tips här var att jag skulle utnyttja att Lára stannar när man visslar, för att träna på att kunna driva henne in i halten, med bibehållen låg form.
Sedan var det dags att "kasta toppi" på volt. Och där skulle jag kräva ÄNNU längre hals och ÄNNU lägre tempo än jag gjorde initialt (när jag tyckte att vi redan hade jättelång hals och red jättesakta...) Efter ett tag insåg vi att jag behövde ha lite KORTARE tyglar, för att bibehålla den LÄNGRE halsen - låter ju bakvänt men så var det! För med aningen för lång tygel hade hon utrymme att höja huvudet mer innan jag hann påminna henne om att sänka det igen - och högre formen gav automatiskt en kortare hals.
Eyjolfur var även noga med att man dels skulle byta varv ofta. Och dels skulle man ge hästen många micropauser under arbetet. Sylvia tipsade om att jag ska träna på detta sätt både när jag rider på banan och när jag rider ut. Så att Lára lär sig att när jag visslar och andas ut så betyder det en liten stund med lugn skritt på lång tygel, utan att några andra krav kommer att ställas.
När vi åter skröltade på volt fick jag börja ladda med mer energi. Från ett läge där hon jobbade med lång hals skulle jag flytta ut bakdelen några steg, samtidigt som jag petade till helt lätt med pisken på inner bak. Och detta UTAN att hon fick öka tempot eller försvinna iväg med högerbogen - så jag fick verkligen sitta emot ordentligt med sätet. När jag åter fått henne att slappna av och länga halsen fick jag upprepa detta. Och efter några "pet" så trampade hon verkligen under sig mer med bakdelen och började komma upp med bogarna! Det gällde bara att vakta på tempot!
Hela tiden när vi skröltade och töltade på volt uppmanade Sylvia mig att ta vara på de stunder då hon höll det tempo jag ville och hade trevlig längd på halsen - då skulle jag passa på att "åka tölt" en kort stund som belöning för att hon gjorde rätt. Och sedan jag börjat ladda med mer energi fick jag då och då gå tillbaka till skrölten med den riktigt avslappnade och långa halsen, för att hela tiden stämma av att jag kunde hitta tillbaka till det läget.
Efter lugn trav på volt som avslutning var det en jättenöjd (och GLAD) Anna som satt av sin duktiga häst! Det är verkligen så ROLIGT att rida lektion på Lára!!! (Och väldigt roligt bara att jag verkligen orkade genomföra lektionen idag!!!) En stor anledning till att det är så kul är att jag hela tiden lär mig så oerhört mycket!!! Högst på önskelistan står dock att lära mig att hela tiden uppmärksamma vilken av bogarna hon behagar skjuta ut för tillfället - för det kan både variera från dag till dag och under samma ridpass. Och tyvärr tycker jag att det många gånger är SVÅRT att se/märka... så där är jag tyvärr inte ännu...
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar