Ensamma - men duktiga!

Feykir och jag red ut ensamma idag - har annars varit bortskämda med sällskap ett bra tag nu! Målet för dagen var att inspireras så mycket som möjligt av Sylvias upplägg igår: maximal aktivitet varvat med längre skrittpauser på lång tygel. Det var "bara" minus 20 idag, men en ISANDE vind som höjde köldfaktorn hur mycket som helst! I början av ridturen gjorde det riktigt ont i ansiktet...! BRRR!!! :-O

Efter en lite längre igångskrittning värmde vi upp med trav i lång, låg form. Feykir har faktiskt blivit riktigt duktig på att länga halsen nedåt i traven! När det sedan var dags för en första skrittpaus blåste det så isande kallt att jag faktiskt vände om och skrittade hemåt istället, för att få ha vinden i ryggen! Feykir visade en aaaning besvikelse när jag sedan vände igen för att fortsätta bort från stallet i ett högre tempo. Men någon större protest blev det aldrig från hans sida - han är verkligen bra på det sättet!

Resten av ridturen varvade vi tölt med skrittpauser - och det var verkligen snabb tölt (för att vara vi)! När jag analyserar i efterhand kommer jag fram till att avgörande för om vi ska kunna prestera något som kan kallas ökat tempo tölt (eller i alla fall lite snabbare tölt) är min sits. (Förvånad - någon??!) Det avgörande är att jag redan när vi startar verkligen "sitter bakåt" och håller om ordentligt med skänklarna. Har han väl hunnit börja knuffa mig framåt på ryggen så är det lika bra att göra halt och börja om, annars lyckas vi aldrig hamna rätt. Men om jag/vi "hamnar rätt" så att jag redan från start kan inverka på honom på rätt sätt - då kommer vi i en god cirkel! Han känns "lätt att sitta på" och därmed fortsätter jag inverka rätt med sits och skänklar - varför han fortsätter att vara "lätt att sitta på". Hm... låter kanske flummigt det där...?!

Det gäller ju också att jag lär mig när jag behöver korrigera och, inte minst, HUR jag ska korrigera. När vi får en bra start handlar det, förutom att behålla drivningen med skänklar och säte, om att vinkla ut pisken ifall det börjar kännas som att han "sjunker" lite fram. Att se pisken i ögonvrån räcker för att Feykir åter ska ta i ordentligt med sina bakben! Lite små halvhalter behövs förståss också - han ska ju inte bli hur lång som helst. Men hittills känns drivningen framåt som det jag ska fokusera på. Det är ju annars så lätt att börja "trixa med tyglarna" när man börjar få lite i handen... men eftersom orsaken sitter i bakbenen fokuserar jag på dem. Kramningarna på tyglarna kommer mer automatiskt - i alla fall är det så för mig.

Våra "spurter" i tölt varvades med längre pauser i skritt på lång tygel. Vilket aldrig varit Feykirs bästa gren...Under de första åren innebar lång tygel att han blev totalt ofokuserad och snubblade - måååånga gånger har vi varit nära kullerbyttor. Och mååånga gånger har han skrapat både mule och knän i gruset... Även senare har vi haft problem, fast då av annat slag. Feykir har inte alls haft ro att sträcka ut framåt, nedåt och slappna av utan har skrittat med "huvudet i vädret" spänt spanande efter monster och älgar. (I hans värld är väl i o f s älgar också monster - bara extra farliga...) Efter tips på Ia & Dennis hemsida har jag jobbat massor med att uppmuntra honom att söka sig framåt-nedåt m h a ledande tygeltag. Men det har verkligen krävts att jag varit aktiv hela tiden.

Under de senaste månaderna kan man dock säga att vi legat i hårdträning på detta område - för när vi rider med Fia och Lukka kan Feykir oftast slappna av jättebra i skritten. Mycket skritt på lång tygel har det blivit - och idag verkade det ha blivit ett nytt inlärt beteende! Så snart jag erbjöd lång tygel sträckte han tacksamt ut framåt-nedåt och slappnade av!

Ridturen avslutades - helt enligt Atli-manér - med trav i lång-låg form. I o m att det var på hemväg var vi dock liiite oense om tempot - "långsam trav är för nybörjare" tyckte Feykir! Under denna "diskussion" fattade Feykir frivilligt höger galopp två gånger. (Den har han ju annars gjort allt för att undvika sista tiden - så det tog jag som ett gott tecken!)