Bara minus 18 grader = blidväder!!!

Den här svarta snyggingen fick jag rida idag!!! I söndags gick alla i stallet runt med ett leende på läpparna för att det ÄNTLIGEN blivit ridväder igen, efter den låååånga "köldknäppen". Och idag var det också leenden på läpparna. Orsaken var LJUSET - det var ju faktiskt inte mörkt kl 17! Vi får ca 1 timme mer dagsljus/vecka nu - HÄRLIGT!!!

Det blev en riktigt ambitiös ridtur för mig och Fia idag - riktigt hur ambitiös förstod vi faktiskt inte förrän vi kommit tillbaka till stallet igen och såg hur svettiga hästarna var. Feykir inledde ganska tveksamt, ville inte alls "gå fram" och ta ut steget i skritten... men när vi ganska snart övergick till trav blev det bättre. Han kändes stel i vänstersidan igen idag och ville gärna bita tag i bettet där... så det blev mycket trav vänsterställd - och Fia konstaterade att han pustade och stånkade rejält för att påpeka att det var jobbigt!

Sista biten till korsningen vid sjön jobbade vi med tölten. Och Feykir fick en "nära döden-upplevelse" när matte plötsligt vinklade ut pisken så att han såg den i ögonvrån! :-O Det var nog bara ren tur att han överlevde det traumat... ;-)

På hemvägen blev det mycket övergångar: halt, rygga, lååångsam tölt, halt, rygga... Sedan föreslog Fia att vi skulle öka tempot i tölten också. Det kändes väldigt väl att Feykir och jag inte tränat på det den senaste tiden... och jag red dessutom på vanligt tredelat bett, då han helt enkelt brukar vräka sig i handen och rycka mig ur sadeln för att inte behöva ta i med bakbenen i det ökade tempot... I början blev det inget vidare heller... precis som man kunde vänta sig tänkte han snarast framåt-nedåt...

Men tillslut fick jag faktiskt till det! Efter några fler halt & rygga lyckades jag verkligen sitta på rumpan och hålla om med skänklarna. Och då fick några "vift" med pisken plötsligt den härliga konsekvensen att Feykir kom upp fram - och ökade tempot! Vi hamnade i en god cirkel: han blev lättare att sitta på och därmed kunde jag inverka på honom på ett mkt effektivare sätt! Red en lite längre sträcka, för att vi skulle hinna få in känslan båda två.

Efter en skrittpaus gjorde jag nytt försök - och det funkade nu också! Det fanns garanterat MASSOR man skulle ha kunnat anmärka på - ökat tempo är verkligen inte vårt starkaste kort.... ÄNNU kanske jag ska säga! MEN jag hade lyckas vända framåt-nedåt-känslan till en upp med bogarna-känsla och det var jag jättenöjd med!

Min duktiga häst fick en skrittpaus innan de fick sträcka ut framåt nedåt i trav. Och nu verkade det som att hans "dieselmotor" verkligen kommit igång, för han ville definitivt ha Solvalla-satsning i traven! Det var STORA kliv och jag hade fullt sjå att hålla ner tempot. Vid bron över bäcken satt vi av och gick hem - och väl i stallet kunde vi konstatera att hästarna uppenbarligen fått jobba ordentligt idag! De var REJÄLT svettiga båda två, Feykir t o m med skum under tränset. Och när han stod i stallgången och väntade på godis-stretchingen så bildades det en liten pöl på golvet av svett som droppade!