TACK "KG" för sovmorgonen!!!

Efter en veckas dålig sömn var jag SÅ tacksam att jag inte behövde ställa någon klocka i morse - KG hade nämligen lovat att ta min morgonfodring. Än en gång TACK!!! Styrkt av den bästa nattsömnen på ett bra tag åkte jag sedan till stallet på förmiddagen.


Det tar ungefär 30 minuter för mig att köra till Mariebäck när det inte är säsong för isväg och jag – som idag – inte ville låta mig styras av färjans tidtabell. Under dessa 30 minuter hann min ljudbok två gånger avbrytas av trafikmeddelande på radion – om underkylt regn och blixthalka längs E10. På två olika ställen var det visst totalstopp i trafiken p g a flera långtradare som fastnat i backar p g a halkan… Man varnade även för ”fläckvis mycket svår halka i hela övriga länet”. Tur att det inte regnar här vid kusten, hann jag tänka innan regnet började droppa på vindrutan…

När jag gjort i ordning Feykir och var redo att rida iväg hade regnet tilltagit. Definitivt en anledning att INTE rida längs bilvägen idag, som varit min grundplan. Även om det sällan är mycket trafik kunde bilarna få vara i fred i halkan! Det fick bli skogsvägen ”bakom bommen” istället, som igår. Fast för att få möjlighet att lösgöra Feykir ordentligt i skritt, utan halkrisk, började vi med att rida runt i skogen bakom unghästhagen. Där fick han ju dessutom lyfta ordentligt på fötterna bland blåbärsris och nedfallna grenar – riktigt nyttigt! Red serpentiner och volter runt träden och utmaningen var att kunna vända honom lika snävt åt höger som åt vänster.

När vi lämnade skogspartiet fräste vi genast iväg i tölt längs skogsvägen medan jag fokuserade på att sitta på rumpan och ställa honom höger-vänster. Han kändes redan ganska mjuk i halsen, så jag övergick till att rida korta sekvenser tempoväxlingar för att lösgöra ytterligare. Vid vändplanen fortsatte vi ut på kalhygget. Här blev det mer ”lyfta på fötterna-skritt” för Feykir. I början måste man passera över ett sankt område, men nu var det så pass fruset att det inte var något problem. Hörde ett gevärsskott i fjärran och blev lite fundersam om jag vågade fortsätta. Men kom fram till att om de jagat här i närheten borde jag sett några parkerade bilar på skogsvägen – så jag bestämde mig för att fortsätta upp på höjden innan jag vände. För säkerhets skull sjöng jag dock högt och ljudligt hela vägen – sjungande älgar är väl ändå inte så vanligt?!

Tillbaka på vändplanen körde jag lite ”stämma av signalerna” genom att rida några steg bakdelsvändning, några steg på volt och flytta ut bakdelen, några steg flytta in framdelen o s v. Avslutade med att rida slutor – utan att ha något staket att ta stöd av. För vänster skänkel gick det ändå riktigt bra. För höger skänkel trodde jag att Feykir skulle slå knut på sig själv… men tillslut presterade han – högljutt stönande – några steg sluta även där och då fick han MASSOR av beröm. Han är verkligen OERHÖRT lyhörd för rösten: ett strängt ”NEJ” är mycket effektivt när han sätter sig på tvären. Och om jag som nu säger ”BRAAAA!” ser han så underbart mallig ut! Det är nästan så att det är bättre än att få godis – fast det skulle han ju aldrig erkänna förståss!

När duktige Feykir fått ”belöningsskritta” en stund hemåt var det dags för mer arbete. Jag började rida övergångar från öppna i skritt till öppna i tölt och kunde konstatera att det var en stor fördel att göra på det sättet. I tölten handlade det ju då om att bibehålla en böjning som redan fanns. När han försökte börja fuska med höger bak förstärkte jag direkt med pisken – och sedan lyssnade han riktigt bra på min högerskänkel! Då och då testade han istället att dra iväg i tempo, så jag fick göra några halter, men i stort gick det faktiskt ganska bra! Han hade definitivt kvar gårdagens intensivträning i kroppen! Öppna för vänster skänkel gick ännu bättre – det är ju den lättare sidan f n. Varvade höger och vänster hela vägen tillbaka till gården. Sedan provocerade jag honom genom att rida bort från stallet igen – tillbaka längs skogsvägen i trav lång och låg. I början var det väldigt ”vingligt” när Feykir inte alls ville gå fram utan vända hemåt igen. Men m h a massor av drivning fick jag honom sedan att trava på riktigt bra – ända från bakbenen! Då var matte slutligen nöjd och lät honom skritta tillbaka hem. Gissa vem som verkade ännu mer nöjd?!

Tack vare mina extra ”utflykter” idag hade vi lyckats prestera en 45 minuters ridtur, trots att skogsvägen är så kort. Och Feykir var rejält svettig så uppenbarligen hade jag lyckats aktivera honom ordentligt!

Stretchade honom med äppelbitar innan han fick mumsa kraftfoder med fleecetäcke på för att torka. Även idag red jag föresten med vanliga, tredelade bettet. Det är roligt att det funkar så bra med det nu – jag har ju faktiskt broms och jag kan öka drivningen utan att få 300 kg häst i handen! Skulle Feykir plötsligt komma ihåg igen hur lätt det är att utmanövrera matte genom att vräka sig tungt i handen och rycka mig ur sadeln så får jag ju gå tillbaka till halvstången igen. Men – peppar, peppar – de senaste veckornas ridning på vanligt tredelat har ju funkat riktigt bra!